Marxism och determinism

Marxismen sägs ha en deterministisk syn på samhällets utveckling: det ”dialektiska” förhållandet mellan människan och hennes historiska situation (Wright, aa., s 147). Samtidigt sägs det i läran att människan själva skapar de lagar som styr hennes val eller handlingar. Den begränsade friheten kan uppfattas som att människans situation (historien) inte bara är en skapelse av hennes (egna) spontana aktiviteter (Wright, aa., s 149). Det är endast genom handling som människan kan veta något, lära känna verkligheten. Det är också därför genom handling som de kan komma fram till att det finns en verklighet oberoende av all deras handling (Johansson & Liedman, ss 155-156).

Den deterministiska synen innebär att varje tilldragelse, även inbegripet tanke och handling av människor, har en orsak. Detta innebär att allt som sker sker av en nödvändighet och enbart orsakerna kan förändra detta skeende. Detta liknar positivismens syn på att förklara människors beteenden utifrån kausala förklaringsgrunder eller regelbundenheter. Tillskillnad från denna syn, eller rättare sagt ett diametralt synsätt är det då människans fria vilja anses kunna styra skeendet oberoende av tidigare fastställda orsaker. Det som talar för denna senare syn är tanken att människan uplever det som om hon handlar av fri vilja. Denna syn motsäges dock i det vetenskapliga studiet, där allting antas ha en orsak, för att överhuvudtaget ge någon meningsfullhet. Detta kan dock inte bevisas med vetenskaplig prövning. Vilket ger ett företräde för ”den fria-viljans” anhängare framför deterministerna, Dessa som i sin tur hävdar att vetenskapen ständigt upptäcker nya kausala lagar, vilka ger en grund för uppfattningen att allting har en orsak (Campbell, ss 275-276).

Någon religiös känsla finns inte i människans väsen ursprungligen, menar marxismen, utan det religiösa sinnet är en samhällsprodukt och hör till en bestämd samhällsform (Dahlkvist, s 475). I marxismen betonas det kunskapsrealistiska, deduktiva och empiriska angreppssättet. Det anses viktigare eller mer rätt för en korrekt beskrivning av den objektiva verkligheten. Detta tillskillnad från den kunskapsidealism, induktiva och rationella vetenskap som är dess motpol (Johansson & Liedman, aa., s 162). Just denna syn på kunskapen som något objektivt fattat är en skiljelinje mot de eviga idéer som Platon, Kant och Hegel m.fl förespråkat genom historien. Marx var mycket influerad av 1800-talets positivism och empirism och såg häri en möjlighet till att med vetenskapligt formulerade lagar, utifrån noggrant studium, kunna beskriva verkligheten som den var.

Kunskapsrealismen gav så att säga ett handlingsutrymme för människorna inom determinismen: människan hade alltså ett alternativ, eller en viss grad av frihet att kunna trotsa determinismen. Marx var inte främmande från att orsakskedjan kunde brytas. Möjligheten till förändring hade sin grund i människans förmåga att bli medveten om de krafter som så att säga drev sitt spel bakom ryggen på henne och på sätt återvinna friheten. Människan styrs av lagen om orsak och verkan, men hon kan genom att bli mer medveten och handla rätt, skapa och utvidga frihetens område. (Fromm, ss 124-125).  Det finns determinism och ibland alternativism som bygger på medvetenhet om de olika realistiska alternativen som finns just vid tidpunkten för ens val. Ingenting är utan orsak, men allting är inte förutbestämt. Marx position kan alltså varken kallas determinism eller indeterminism, den grundar sig på en realistisk, kritisk humanism (aa,  s 146).

(Fromm, psykoanalytiker, var medlem av Frankfurtskolan som bl.a lanserade den sk. kritiska teorin, en vidareutveckling av marxismen under 1960-70-talen).

Marxismens syn på determinismen kan alltså å ena sidan ses som en tro på ödets starka kraft: ”Till skillnad från målsättningarna, som är subjektiva, hör kausalsammanhangen till den objektiva verkligheten, naturens ordning…. Mänsklig målsättnings förnuftighet eller rationalitet kontrolleras av naturens kausalsammanhang”. Detta gäller även tekniken: ”Det som sagts gäller också för de särskilda målsättningar, för vars realiserande människan i sin tur kontrollerar naturen med tillhjälp av sin kunskap om kausala sammanhang, alltså för teknologiska målsättningar” (Wright, s 88).

Samtidigt å andra sidan finns det en motsats till den rena ödestron eller determinismen inbyggd i marxismen: det dialektiska förhållandet mellan människan och hennes historiska situation.  Detta ser Wright som just en kärnpunkt i Marx´lära. Människors handlingar och tankesätt är i hög grad bestämda genom de institutioner, normer och praktiska behov som vår existens är beroende av. Men dessa livsvillkor är i sin tur i stort människoverk, därför rår vi själva i slutänden över de faktorer som bestämmer över oss (Wright, ss 146-147).

De eviga idéerna, som bl.a Hegel gav uttryck för i sin analys, trotsas i den marxistiska analysen av samhället, fastän den å andra sidan samtidigt förespråkar en sorts determinism. Det att två motstridiga element finns i teorin kan uppfattas som en inre motsägelse, men den kan också uppfattas som att Marx såg det komplexa i verkligheten och därav drog slutsatsen att de två motstridiga synsätten mycket väl och av nödvändighet måste ingå i en teori om samhället och dess utveckling: historien och samhället uppfattas inte som ett resultat av Guds vilja, idéer eller av ”människans natur”. Det är en praktisk verksamhet där människor med produktivkrafterna förändrar naturen utifrån de givna produktionsförhållandena. Men denna verksamhet sker inte fritt, den är beroende av produktionsmedlens materiella former eller dess ”naturalformer” och till samhällets förhållanden. Varje ny generation av människor måste gå in i produktionen utan att ha varit med om att utforma den från början, det råder redan givna förhållanden oberoende av deras vilja (Dahlkvist, s 471).

Det ständigt återkommande problemet är dock att regelmässigt beteende kan  sägas bero av antingen ratinonella val eller av kausala faktorer, men detta kan inte avgöras genom någon empirisk observation. Det viktiga vad gäller den historisk materialistiska teorin, är dock den syn som samhällsteorin kan förmedela, att: inom vissa begränsade ramar kan vi göra summariska förutsägelser om stora delar av människans beteende, om detta sedan berorpå rationella val eller kausala faktorer är omöjligt att postivistiskt kunna bestämma (Campbell., s. 277).

Engels skriver att klasserna alltid varit produkter av sin tids ekonomiska förhållanden. Samhällets ekonomiska struktur är grunden för överbyggnaden och dess rättsliga, politiska, religiösa, filosofiska och övriga institutioner och synsätt överhuvudtaget under varje historisk epok (Engels, s 38).

”Kulturen är en kollektiv och historisk process. Individen är alltid bestämd av sin tradition och omgivning och tänker såtillvida inte själv. Bara den historiskt okunnige kan inbilla sig att det finns något sådant som ett ’förutsättningslöst’ tänkande” skriver Nordin i polemik mot de som anklagar marxismen för bl.a auktoritetstro (aa., s 166).

Marx sa vid ett tillfälle: ”Människorna gör sin egen historia, med de gör den inte av fri vilja, inte under självvalda utan under omedelbart föreliggande, givna och nedärvda omständigheter”. Denna mening säger att valmöjligheterna är begränsade (Johansson & Liedman, s 126), (citatet är hämtat från skriften: K. Marx, Louis Bonapartes 18:e brumaire, 1852). Det innebär dock inte, som vi sett, att en sträng determinism föreligger, tvärtom så har människorna ett vissa handlingsutrymme enl. denna syn. Dvs. Marx förespråkar en alternativism, som Fromm beskriver det. Det finns ett handlingsutrymme; ju mer insikt eller ju mer medveten människan blir, ju mer handlingsfrihet ges människan, även om de deterministiska faktorerna i stort styr utvecklingen eller handlandet. Det är detta Nordin skriver om som att ”ingen kan överta en tradition utan i att i viss mån göra den till sin egen, till något personligt, omskapa den.. Även om valet av tradition ofta bestäms av yttre omständigheter, land, klass, familj o d så är det ändå individens val” (aa., s 166).

Ur rationalismens synpunkt kan, i motsats till Marx´ empirism, liknande resultat uppkomma gällande determinismens vara eller icke-vara. Marx hade en liknande syn som Spinoza, 1600-tals filosof: ”Determinism, förnekandet av viljans frihet, hör till det mest kända i Spinozas filosofi. Han menar som synes att vi ofta tror oss handla fritt när vi bara är okunninga om orsakerna till våra handlingar och att vi skulle inse alltings nödvändighet med mer adekvat kunskap” (Fredriksson, s 137). Samtidigt var han en sorts alternativist: ”Spinoza menade trots allt i praktiken att frihet och tvång är en fråga om grader, tillstånd som man mer eller mindre kan uppnå respektive befria sig från...ingen människa kan vara fullkomligt fri och oberoende av yttre orsaker” (aa., s 138). ”...genom sådan fördjupad kunskap inser (vi att vi är)...en del av naturen. Det ingår i Spinozas rationalism att vi alla, oberoende av hur svaga kunskaper vi utgår ifrån, ändå kan inse detta. Ökad klarhet om vår omgivning, vår miljö, är en väg mot ökad frihet” (aa., s 191). Detta liknar i mycket den inställning Marx hade till determinism och människans förmåga till ett eget val.

Marx  ansåg att möjligheten till förändring hade sin grund i människans förmåga att bli medveten om de krafter som styrde henne, och på så sätt återvinna friheten. Marx var, liksom Spinoza, som i hög grad påverkade Marx, determinist och indeterminist, eller varken determinist eller indeterminist. Marx ansåg att människan styrs av lagen om orsak och verkan, men att hon genom att bli medveten och handla rätt, kan skapa och utvidga frihetens område (Fromm, ss 124-125). Brenner uttrycker det som att det är människan som skapar historien (Kristiansen i: Brenner, s 19).

Det finns aldrig indeterminism, det finns determinism och ibland alternativism som bygger på medvetenhet om de olika realistiska alternativen som finns just vid tidpunkten för ens val. Ingenting är utan orsak, men alltning är inte förutbestämt. Denna tankegång fanns hos Spinoza, Marx och Freud, som alla kallas determinister. ”Dessa tre män var i själva verket skeptiker...Deras position var varken determinism eller indeterminism, den grundade sig på en realistisk, kritisk humanism (Fromm, s 146).

Filosofen Wright skriver i samma anda, om en blandning av nödvändighet och frihet, vilket ger som resultat ödet. Han uttrycker det liksom Marx och Freud och andra alternativister: ”Historien styrs av ödet i samma mening som våra handlingar styrs av våra motiv” (aa., s 195).

En moderna filosof uttrycker determinismen i följande termer:

”Vissa har ansett att det aldrig är möjligt för oss att göra något annat än det vi faktiskt gör, i denna absoluta mening. De medger att vad vi gör är beroende av våra val, beslut och önskningar, och att vi därför träffar olika val i olika situationer. Vad man hävdar är att de omständigheter som råder innan vi handlar i varje situation bestämmer våra handlingar och gör dem oundvikliga. Den totala summan av en persons upplevelser, önskningar och kunskap, hans anlag, de sociala omständigheterna och karaktären hos det val som han står inför gör, tillsammans med kanske andra faktorer som vi inte känner till, att hans handling är oundviklig i just denna situation” (Nagel, s 48).

Nagel talar om att det verkar ologiskt om handlingen man gör inte är bestämd innan den sker. Dvs. att det verkar omöjligt att en handling bara kan göras utan någon bakomliggande orsak. Ödet är ej detsamma som att det redan är bestämt vad som skall ske, utan snarare att det inte finns någon som helst möjlighet att det skulle kunna ske på ett annat sätt på grund av de bakomliggande faktorerna.

Det är samma resonemang som när deterministen menar att det är fel att tro att fri vilja ger ansvar för individen: om vi kan tro att en individs handlingar är hans egna, att de orsakats av en orsak inom honom, först då kan vi hålla honom ansvarig för sina handlingar. Om handlingar är slumpmässiga är det irrationellt att klandra eller berömma folk för deras handlingar. Det är enligt determinister så som Hobbes i Leviathan skriver att: ”frihet och nödvändighet är förenliga och att människan kan vara fri på samma sätt som en fallande sten är fri när den inte hindras i sin rörelse” (Campbell, s 276).

Till detta menar anhängare av den fria viljan att människan kan ha skäl för sitt handlande, att inte orsaksbunden handling inte därav skulle behöva vara slumpmässig utan istället fri vilja. Därav kommer vi till ett dödläge, där denna fråga inte kan avföras genom empirisk observation. Regelbundenheter kan avgöras genom rationellt beteende eller genom kausala förklaringar, enkelt uttryckt (aa, s 277).

”Marx talar om lagbundenheter i den kapitalistiska utvecklingen, men han talar också om den mångfald av enskilda omständigheter, varigenom dessa lagbundenheter ”modifieras”. Han gör ytterst detaljrika studier av t.ex arbetsdagens längd och industrins tekniska utveckling. Det som han kallar det konkreta och som skall vara kunskapens mål utmärks bl.a av sin mångfald: helheten har inte eliminerat enskildheten utan gett den ett sammanhang. Marx och åtskilliga av hans efterföljare betonar också att i det konkreta förloppet spelar det, som sett utifrån de allmänna lagbundenheterna ter sig som tillfälligheter, en avgörande roll” (Johansson & Liedman, ss 184-185).

Man kan sammanfatta det som om Marx, tillsammans med flera andra som vi sett, i sin alternativistiska tolkning av determinismen menar att: ingenting är utan orsak och ingenting är egentligen förutbestämt. Denna syn är egentligen i grunden en filosofisk tanke, och innebär att allt har både en orsak men är samtidigt en verkan för något, dvs. allt interagerar eller hänger samman i en komplex väv.

Per Jervrud

Litteratur:

Brenner, Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen,  1979

Campbell, Sju teorier om samhället, 1986

Dahlkvist, Mats, Att studera kapitalet: första boken, 1978

Engels, Arbetarkultur // Anti-Dühring, 1955

Fredriksson, Spinoza, 1994

Fromm, Människohjärtat, 1977

Johansson & Liedman, Positivism och marxism, 1981

Nagel, Vad är meningen med alltihop?, 1998

Wright, Georg Henrik von, Humanismen som livshållning, 1996