Krönika publicerad i Hälsa 4/01

Regnskog och betesmark
”Vacker utsikt, va!”, var min kompis försök att överrösta det bullriga propellerplanet. ”Javars”, skriker jag tillbaka när planet några hundra meter upp sveper över de gröna fälten. Fast jag känner mig bara måttligt inspirerad av landskapet. Under oss har vi nämligen ett av Colombias största områden för boskapsuppfödning. Tusen och åter tusen hektar betesmark breder ut sig under oss. För mig betyder inte det – som för min gode vän – betande djur på en pastoral idyll, utan skövlad regnskogsmark, uppfödning och slakt av djur i stor skala.

En timme senare: ”Men så här har det ju alltid varit”, svarar taxichauffören när han kör oss ett par mil rakt in i betesgettot. ”Verkligen, alltid? Hur såg det ut när din far, eller åtminstone farfar växte upp här?”, frågar jag. Jodå – för trettio år sedan var länen Caquetá, södra Meta och Guaviare så gott som helt täckta av regnskog. Ett mörkgrönt skogsband spände nästan hela vägen från Stilla havskusten ända in till den brasilianska gränsen. ”Det är klart, blickar man tillbaka några decennier så hittade man bara skog här. Det är för trist egentligen att betesuppfödningen ska förstöra så mycket”, instämmer chaffisen tillslut.

Visst hade man läst om skövlingen av regnskogen i Brasilien och ett och annat hade snappats upp på några tv-dokumentärer, men att få se dessa ändlösa grässlätter på riktigt är verkligen något annorlunda. När man vet att det finns miljontals människor som inte äter sig mätta varje dag i ett land som Colombia, känns det verkligen som man kunde göra så mycket mer med dessa enorma ytor. Och när man vet att det fortfarande skövlas en yta motsvarande cirka 50 000 fotbollsplaner med regnskog om dagen i världen vill man bara skynda sig ut och återplantera träd på betsmarkerna och uppmana alla att sluta att äta kött omedelbart. Men enligt lokalbefolkningen är det där med återplanteringar svårare än man tror. När skogen en gång är nedhuggen är det nästan omöjligt att återskapa den till det ursprungliga skicket. Och så mycket annat går inte heller att plantera. ”I den här jorden växer bara gräs. Spannmål eller frukter växer knappt här. Jorden duger inte till det”, berättade en av invånarna.

Ändå är det inte utan stolthet folk på restaurangerna i staden San Vicente del Caguan berättar att de har kött i varenda måltid; från frukost till middag. Billigt är det också, slår man fast. Men hur har det betalats egentligen?, tänker jag. Det faktum att ni är 40 000 människor i staden, men är omgivna av 800 000 (!) beteskor och att det inte finns mer än några trädstumpar av den ursprungliga så mäktiga regnskogen kvar, är inte det ett högt pris?

Jo, det är ett högt pris. Allt fler verkar vara överens om det: ”No tale” och ”Conserve la naturaleza”, – ”hugg inte ned” och ”bevara naturen”, uppmanar vägskyltarna som gerillaorganisationen Farc har satt upp överallt längs vägarna utanför San Vicente. Fast skyltarna kommer inte att föra regnskogen tillbaka. Men, kanske kan de leda till att ont inte blir värre. ”Mer betesmark kommer det inte bli i området. Den lilla skog som finns här måste få finnas kvar. Det respekteras av alla”, hävdade en av bönderna till mig – själv innehavare av 100 betesdjur. Kanske kan det i alla fall förhindra att ett hundramils band av betesmark – från Stilla Havet till Brasilien – sträcker sig över området om några decennier.

Jens Holm

Jens Holm är ny krönikör i Hälsa. Jens är journalist på tidningen Djurens rätt. Han är också författare till skriften ”mat, miljö, rättvisa” som handlar om köttkonsumtionens negativa inverkan på miljön och den globala livsmedelsförsörjningen.

Åter till förstasidan