Osäker fredsprocess i Colombia
Folket i bild har besökt "gerillaland"
Det var inte riktigt som jag hade tänkt mig när jag anlände till "La zona de despeje", som det Farc-kontrollerade området i Colombia kallas. Visst, flygresan dit i ett litet bullrigt propellerplan, den tryckande fuktigt värmen och de många Farc-skyltarna om att naturen måste skyddas längs vägarna hade jag hört talas om tidigare. Bilresan genom föredetta djungel – nu förvandlat till ett av Colombias stora betesmarker för nötkreatur – var också väntad. Men att den lilla byn Los Pozos skulle husera ett jättelikt informationscentra för att underlätta förhandlingarna mellan Farc – Latinamerikas största och äldsta gerilla – och regeringen utgjorde en stor kontrast till den annars starkt agrart präglade utsikten från den krokiga grusvägen. Informationscentrat rymmer både datasalar med internetuppkopplingar, duschrum, övernattningstält och mötesrum. Det var knappast ett uttryck av någon välvilja som regeringen den 7 november 1998 lät Farc-gerillan få rätten över ett det 42 000 kvadratkilometer (ungefär samma yta som Schweiz) stora området kring staden San Vicente del Caguan i södra Colombia, utan snarare en eftergift för Farcs militära styrka.

Vid centrat råder en uppsluppen stämning. Olika comandantes kommer och går, tungt beväpnade soldater stirrar in i datorskärmar medan de yngre förklarar för dem hur det går till med en videkonferens genom internet, fördelarna med mejlinglistor och alla andra faciliteter som datarevolutionen har fört med sig. I bakgrunden ljuder Bob Dylan, salsamusik och Farcs egen radiokanal om vart annat.

Drygt två år efter överlämnadet av området är dess framtid osäker. Efter rykten om en militär invasion i området beslutade president Pastrana att tillfälligt förlänga Farcs ansvar för området till den sista januari detta år. Vad som händer därefter vet ingen, men oron för regelrätta strider och ett slut på förhandlingarna är stor inte minst bland de som bor i området. Både i Colombia och utomlands lobbas det för att Pastrana ska sätta definitivt stopp för det avmilitariserade området. Detta krav upprepade t ex nyligen amerikanska Washington Post när man den 3 januari krävde att "Herr Pastrana måste stänga gerillornas säkerhetszoner". I colombiansk media har förstås området också varit utsatt för kritiska granskningar. I oktober publicerades en kritisk artikel i veckotidningen Cambio 16 där Farc anklagas för att ha expropierat jord från bönder i området och att människor som inte sympatiserar med gerillan har tvingats därifrån. Carlos Antonio Lozada, en av Farcs förhandlare med regeringen tillbakavisar kritiken: "I zonen fungerar det mesta ungefär som tidigare. Företagen får finnas kvar utan att vi försöker stoppa dom. Människor kan resa ut och in området precis som de vill. Dessvärre finns det de som vill att fredsprocessen ska bryta samman. Därför försöker man smutskasta oss så mycket som möjligt". Carlos Antonio pekar istället på alla förbättringar som gjorts under de senaste två åren: "Däremot finns det många positiva förändringar som uppnåtts under de två år som vi varit här. Området är mycket säkrare nu, antalt mord och rån har t ex gått ned mycket. Det kan vem som helst intyga. Det finns också början på ett mer demokratiskt system. Folk deltar mer aktivt i den demokratiska processen. Ute i byarna har man inför valet genomfört stormöten där man föreslagit kandidater till valet. Det är inte som förr då de rika kunde köpa till sig röster", berättar Carlos Antonio. Kommunalvalen i slutet av oktober, som Carlos Antonio talar om, var enligt många en test på hur det egentligen var ställt med Farcs demokratiska ambitioner. I San Vicente avlöpte valen lugnt och den förre liberala borgmästaren fick lämna över makten till de grönas kandidat. Farc hade vare sig i San Vicente eller på det nationella planet lanserat något parti för att delta i valen. Minnet från 1985 då Farc tillsammans med andra vänsterkrafter grundade vänsterkoalitionen Unión Patriotica som ett försök att bryta det tvåpartivälde – mellan det liberala och konservativa partiet – som i praktiken styrt landet sedan spanjorernas tid, är fortfarande påtagligt. Med statens goda minne kom UP att utplånas både politiskt och medlemsmässigt. Under de senaste 15 åren har 3000 av dess medlemmar mördats, bland dessa en presidentkandidat, senatorer och borgmästare. Amnesty har kallat dådet mot UP för en "fysisk likvidering" av partiet och hos Internamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter finns en anmälan av den colombianska staten som ansvarig för massmordet på UPs medlemmar.

I Los Pozos är är inte helt lätt att förstå att kriget pågår för fullt mellan Farc och regeringen. Under dagarna dyker gerillacomandantes och regeringsförhandlare upp i en strid ström ständigt följda av ett drev av journalister. Stämningen verkar inte särskilt spänd, vare sig när de sitter i skuggan för den varma solen eller när de dyker upp på kvällens tv-sändningar. Men under samma tid utspelas några av de hårdaste striderna mellan de båda parterna. Dagligen rapporterar colombianska medier om nya samandrabbningar mellan Farc och regeringsarmén och om nya massakrer genomförda av paramilitära grupper.

Jeepen har nu kört på den guppiga grusvägen i en och en halv timme. De stora betesmarkerna byts succesivt ut mot en allt tätare skog. Bergen blir högre och dalarna djupare. "Här är vi trygga. Härifrån och fram till den brasilianska gränsen skyddar oss den tropiska skogen", upplyser mig en av gerillasoldaterna när vi är framme vid ett av Farcs hemliga läger. Till skillnad mot Los Pozos är kriget påtagligt här. Alla soldater bär vapen och varje morgon kl 4.30 går reveljen och alla deltar i ett hårt träningspass. Det är alltså så här den omtalade regnskogen ser ut, tänker jag när jag tittar upp mot trädens toppar 30-40 meter längre upp. Runt omkring mig pågår en ständig kakafoni av ljud: insekter, papegojor och apor, bara för att nämna några av de djur som jag lyckades identifiera. Inte ens efter kl 18.00 då det nattsvarta mörkret lagt sig över skogen blir det tyst. Ljudet förändras visserligen; andra sånger och melodier, men det tycks alltid finnas väsen som är vakna i regnskogen. I lägret blir krigsberedskapen särskild påtaglig när djungelkonserten avbryts av ett dovt motorbuller långt ovanför lägerområdet. "Spaningsflyg som försöker kartlägga gerillans baser", berättar några av soldaterna samtidigt som man rutinmässigt släcker ned belysningen för att försvåra arbetet för planen. "Regeringsarmén bryter mot avtalen! Inga militärer får befinna sig inom området, vare sig det är på land eller i luftet", fortsätter Carlos Antonio, några dagar senare när vi diskuterar spaningsflygen. "Tidigare har de angripit oss med helikoptrar och på ett ställe gick de in med reguljära marktrupper".

Trots den relativa stabiliteten i den avmilitariserade zonen verkar allt fler förbereda sig på en intensifiering av konflikten i Colombia. Tre nya militärbaser håller på att upprättas i landet, nordamerikanska militärrådgivare finns redan på plats och inom kort kommer flygplan och toppmoderna krigshelikoptrar att levereras till Colombia. Allt ingår som en del av det nordamerikanska stödet till åtgärdsprogrammet Plan Colombia, där USA bidrar med 12 miljarder kronor i stöd. Colombia är redan Latinamerikas största mottagare av militärt stöd av USA. I världen är det endast Israel och Egypten som får högre anslag. Plan Colombia hae lanserats av president Andrés Pastrana med syftet att bekämpa Colombias roll som narkotikaexportör och för att uppnå större stabilitet i landet. På sex år ska åtgärdsplanen halvera antalet kokaplantage i Colombia. De senaste årens utveckling pekar emellertid på en motsatt trend. I slutet av 1980-talet försåg Colombia världen med 15 procent av världens kokain. Idag härstammar hela 70 procent av världens kokain från Colombia. Mätt i ton produceras det 464 ton koka varje år i Colombia. Det är 14 gånger mer än de dryga 30 ton som framställdes 1990, enligt det colombianska finansorganet ANIF. USAs roll i Plan Colombia har varit mycket omdiskuterad. Bara det faktum att USA var det första land som beviljade pengar till planen och att det amerikanska bidraget vida överstiger alla andra tänkta inkomstkällor ger förstås USA en framskjuten roll. Vissa menar t o m att planen utarbetats i USA för att sedan undertecknas av president Pastrana. Ett krig mot narkotikan är också ett krig mot civilbefolkningen, anser en allt starkare framväxande colombiansk och internationell rörelse mot Plan Colombia. Så gott som hela civilsamhället har mobiliserat mot upprustingsplanerna och den nordamerikanska involveringen i Colombias interna angelägenheter. Jorge Rojas, talesperson för paraplyorganet "Paz Colombia" – där många enskilda organisationer och fackförbund ingår – sade på en konferens i Costa Rica i oktober: "Plan Colombia är en plan för kriget. Den kommer att leda till militär eskalering som kommer att förvärra den interna konflikten. Plan Colombia kommer att bli det främsta hindret mot dialog och förhandlingar."

Krig mot narkotikan är egentligen ingen ny företeelse i Colombia. Sedan 1978 har den colombianska regeringen besprutat områden där kokablad, marijuana eller opiumvallmo har odlats. Kemikalier som Triclopyr, Tebuthiuron och Glifosat har avlövat, torkat ut och steriliserat kokaplantor för att omöjliggöra fortsatt odling. Men metoderna är utsatta för hård kritik inte bara av kokabönderna själva utan också av lokala och internationella organisationer. Martin Jelsma på det holländska forskningsorganet Transnational Institute har studerat konsekvenserna av besprutningarna. "Besprutningarna medför en ond cirkel av naturförstörelse, massflytt från landsbygden och militarisering." Enligt en studie från TNI mer än fördubblades den odlade kokaarealen i Colombia mellan 1992 och 1998, från 40 000 hektar till över 100 000. Det var just under denna period den colombianska regeringen påbörjade sitt omfattade åtgärdsprogram mot kokaodlingarna. 1994 flygbesprutade man för första gången odlingarna med kemikalien Glifosat. Två miljoner liter koncentrerad Glifosat och mer än 50 miljoner dollar senare var den colombianska narkotikapolisen tvungen att dra den smärtsamma slutsatsen; odlingarna har växt till en oslagbar omfattning. Idag uppskattas det finnas 130 000 hektar kokaodlingar i Colombia. "Sifforna talar sitt tydliga språk. Under de 20 år man har besprutat plantagen har man man inte lyckas uppnå någonting alls. Tvärt emot syftet har odlingarna växt under besprutningstiden. Eftersom bönderna är medvetna om besprutningsplanerna odlar de extra mycket för att kompensera eventuella bortfall. Det finns hela tiden nya områden som kan tas i anspråk för odlingar: längre in i Amazonas skogar eller att man flyttar över gränsen till Ecuador och Peru. Färska uppgifter talar för att stora jordegendomar har köpts upp av colombianer i de länderna", kommenterar Martin Jelsma. Ett fredsavtal mellan de krigförande parterna och satsning på alternativa produkter tror Jelsma är vägen till en lösning på drogproduktionsproblemet. Brist på inhemsk marknad och exportkanaler för alternativa produkter samt kokans förhållandevis höga marknadsvärde gör att bönderna ser kokaodlingar som den enda möjligheten för överlevnad på landsbygden. Det mest akuta problemet just nu är enligt Jelsma Plan Colombia. "Plan Colombia kommer att konvertera hela södra Colombia till ett kaos och krigsområde. Det kommer att bli en jättelik förflyttning av människor från bl a Putumayo och kommer att göra slut på fredsdialogen mellan gerillan och regeringen. Det går inte att tala om ett eldupphör med detta avtal."

Trots att Farc tjänar stora pengar på skatteupptag från kokaodlingen är man principiellt motståndare till drogproduktionen. Precis som Jelsma anser Carlos Antonio att kokaodlingen måste ses i ett socialt perspektiv och att fram till den dag regeringen erbjuder kokaodlingarna möjligheter att satsa på alternativa grödor kommer man att stödja kokabönderna. "De illegala kokaodlingarna existerar i sin socioekonomiska miljö. Odlingarna har uppkommit för att det inte har funnits andra alternativ för bönderna. Lösningen måste därför vara av den socioekonomiska sorten och inte med militära åtgärder. Som revolutionärer är vi självklara motståndare till narkotrafiken. Produktionen, handeln och konsumtionen av droger skadar människor världen över. Men vi skiljer mellan kokabönderna som inte har annat att odla och de mafiosos som tjänar stora pengar på detta. Bönderna har ofta inga andra val än att odla koka och vi skyddar dem, oavsett vad de gör. Där ligger vårt existensberättigande; att alltid vara med bönderna."

Sverige, i mitten av november. Farc meddelar att fredssamtalen med regeringen läggs på is. Gerillaorganisationen hänvisar till att regeringen inte har gjort någonting för att stoppa de paramilitära gruppernas framfart. Under hösten har mängder av massakrer, hot och förföljelser utförts av högerextrema grupper. Enligt i princip alla bedömare, från FN till olika människorättsorganisationer, finns det ett nära samband mellan regeringen och dessa grupper. Regeringen har lovat att ta i tu med dem, men inte mycket har hänt. I slutet av månaden skulle president Andrés Pastrana och sju ministrar besökt Sverige. Besöket inställdes dock med hänvisning till den allt mer komplicerade interna situationen. Vad som blir Colombias öde; fredsförhandlingar eller fortsatt krig, är fortfarande osäkert. Farc har bara fått ett tillfälligt mandat för att fortsätta att styra den avmilitariserade zonen. Mandatet går formelt ut den sista januari. Vad som händer därefter vet ingen.

I gerillalägret tar jag farväl av några unga Farc-soldater. De har nyligen fått besked om att de omedelbart ska ge sig av söderut. Söder, troligen mot Putumayo, där kriget pågår i ännu högre omfattning. Efter en uppsluppen avslutningsceremoni av skämt och utbyte av adresser ger de sig iväg med full krigsutrustning. Snart är de slukade av regnskogens mörker. Krigets allvar har plötsligt gjort sig påmint igen. Intelligenta, nyfikna och levnadsglada killar och tjejer. Kanske kommer de att tillbringa resten av sina liv i kriget. Jag kommer däremot snart att sätta mig i jeepen med malariamygg och en flygresa med ett propellerdrivet flygplan som största orosmoment.

Jens Holm

1964: Landlösa bönder försvarar ockuperade jordområden kring staden Marquetalia, söder om Bogotá. Upproret slås brutalt ned av tusentals beväpnade regeringssoldater. Bönderna bildar snart sin egen försvarsmakt: Farc-EP (Colombias väpnade revolutionära styrkor – Folkets armé), som idag är Colombias och Latinamerikas äldsta och största gerillaorganisation. Några år senare bildas andra gerillaorganisationer, bl a ENL (Nationella befrielsearmén) Colombias näst största gerillaarmé.

Maj 1985: Fredsavtal sluts mellan regeringen och olika vänstergerillor. De nya öppnare klimatet stimulerar Farc-anhängare, fackföreningsmedlemmar och olika människorättsförespråkare att grunda vänsterkoalitionen Unión Pátriotica.

Mars 1996: UP ställer upp i valen och uppnår de högsta röstsiffrorna någonsin för ett colombianskt vänsterparti. Fem senatorer, 23 parlamentsledamöter och 23 borgmästare tar plats för UPs räkning. UP utgör ett hot mot högerextrema krafter och det "Det smutsiga kriget" mot vänsteroppositionen inleds. Under de femton åren kommer mer än 3000 UP-medlemmar mördas därav flera av dess borgmästare, presidentkandidater och partiordförande.

1998: Det konservativa partiets Andrés Pastrana vinner presidentvalet med fredsförhandlingar med Farc och ELN som den viktigaste valfrågan. Snart avmilitariseras ett område stort som Schweiz i södra Colombia som Farc får administrera. En 12 punkters förhandlingsagenda sätts upp och fredssamtal inleds i byn Los Pozos i det avmilitariserade området. Samtidigt utarbetar Pastrana det kontroversiella åtgärdsprogrammet Plan Colombia där man med militära medel ska intensifiera kampen mot narkotikan. Enligt planens kritiker måste narkotikaproblemet ses som en social och ekonomisk fråga som måste lösas med andra medel än de militära.

2000: Colombia toppar några inte alltför smickrande listor: Man är världens farligaste för fackliga aktivister och för journalister. Colombia har troligen flest flyktingar per invånare i världen. Enligt Human Rights Watch är 1,8 miljoner colombianer flyktingar i sitt eget land. Ytterligare 100 000 har flytt främst till något av Colombias grannländer; Venezuela, Panamá eller Ecuador. Colombia är ett av de länder där det sker flest massakrer. Under 1999 utfördes över 400 massakrar i landet, fler än en om dagen.

Jens Holm

Åter till förstasidan.