|
mat, miljö, rättvisa köttkonsumtionens påverkan på miljön och den globala livsmedelsförsörjningen Idag äts mer kött än vad som någonsin har konsumerats under mänsklighetens existens. Sedan 1950 har faktiskt produktionen av kött femfaldigats. Från 44 miljoner ton 1950 till 216 miljoner ton 1998 (Vital Signs 1999: 35). På grund av denna stora produktion uppföds varje år mer än tre gånger fler lantbruksdjur på jorden än vad det finns människor. Alla dessa djur konsumerar enorma mängder livsmedel, faktiskt nästan hälften av allt som produceras. Dessutom leder de 20 miljarderna kor, grisar, höns och getter till allvarliga miljöproblem. Låt oss titta lite noggrannare på hur köttkonsumtionen påverkar miljön och den globala livsmedelsförsörjningen. Koldioxidutsläpp är den största enskilda orsaken till växthuseffekten. Eftersom köttproduktion leder till mycket större energibelastning än vegetabilisk orsakar den också stora utsläpp av koldioxid. Enligt Annika Carlsson-Kanyama, systemekolog på Stockholms universitet, ger framställning av ett kilo griskött ungefär tio gånger större utsläpp än produktionen av samma mängd gula ärtor. Äter man potatis istället för kött bidrar man endast med en fyrtiondel till koldioxidutsläppen. I sin Consumption Patterns and Climate Change jämför hon olika måltiders påverkan på koldioxidutsläppen. Måltiderna innehåller samma mängd energi och proteiner. Bäst var den animaliefria måltiden som bestod av potatis, morötter och ärtor. Sämst var kombinationen av fläskkött och tomater. Metan är en annan växthusgas. Metangas utsöndras när organiskt material bryts ned av bl a idisslares matsmältning. Även om utsläppen av metangas är mindre än koldioxidutsläppen är metan en viktig del i växthuseffekten. Ett kilo metan har nämligen samma effekt på klimatet som 21 kilo koldioxid. Mjölkkor och andra idisslare inom animalieindustrin är alltså tickande miljöbomber. En vanlig mjölkko släpper ut cirka 154 kilo metan per år. Dikor, kalvar och tjurar släpper ut mindre. Totalt finns det ungefär 450 000 mjölkkor och ytterligare en dryg miljon dikor, kalvar och tjurar som sammantaget släpper ut 133 000 ton metan per år (Naturvårdsverket, muntlig uppgift mars, 2000). Enligt Miljöförbundet Jordens Vänner står idisslarna för totalt 59 procent av Sveriges totala metanutsläpp (Miljöförbundet jordens vänner 1997: 21). Kväve är en naturlig del i jordbruket. Det är ett viktigt näringsämne som är nödvändigt för att grödor ska kunna växa bättre i naturen. Men för mycket kväve kan leda till allvarliga miljöproblem som övergödning av floder, sjöar och vattendrag (något som i sin tur kan orsaka algblomning, syrebrist och fiskdöd). Jordbruket släpper varje år ut 43 300 ton kväve i den svenska naturen. Det motsvarar ungefär 33 procent av de totala kväveutsläppen i Sverige. Endast väg-, båt,- och flygtransporter är värre med 38 procent av utsläppen (ATL 34/99). I kväveutsläppen bildas också stora mängder ammoniak, ett ämne som uppstår när djurs urin och exkrementer avdunstar. Gödselstackar och brunnar tillsammans med stallgödsel på åkrarna är sålunda stora spridare av ammoniak och bidrar kraftigt till övergödningen. Hela 90 procent av ammoniakutsläppen kommer från djurhållning och gödselhantering (Naturvårdsverket Källor till kväveutsläpp 1997: 106). Även om djuruppfödning och jordbruk kunde integreras mer kvarstår huvudproblemet: ju fler djur, desto större kväve- och ammoniakutsläpp. Sambandet har påvisats i ett flertal utredningar. En av de färskare undersökningarna är Svenska naturskyddsföreningens Ekologiskt lantbruk som konstaterar att kväve- och fosforutsläppen ökar med djurtätheten. Rapporten kritiserar den rådande lagstiftningen för att den inte beaktar att högre djurtäthet ofta leder till ökad foderimport, som i sin tur för med sig allt större utsläpp av växtnäring. Om ingenting görs befarar Naturskyddsföreningen att djurtätheten och kväveläckaget kommer att öka ännu mer. Jordbruket och djuruppfödningen är ingalunda ett separat svenskt miljöproblem. Som en följd av läckaget av näringsämnen är Östersjön kraftigt övergödd. Fosforhalten är åtta gånger högre idag än för 100 år sedan och det finns fyra gånger mer kväve än för ett decennium sedan. Detta har gjort att stora delar av innanhavets botten är i praktiken helt livlöst på grund av syrebrist (inte minst botten runt Gotland och utanför djuruppfödningsområdena Skåne och Halland). I resten av EU är jordbruket också ett stort miljöproblem. Omkring 35 procent av naturmiljön i EU-länderna är så tungt belastad av näringsämnen som kväve och fosfor, att det finns stora risker för skador på naturen. Värst drabbade är områden med hög djurbelastning. Det konstaterar EUs miljöbyrå i en färsk rapport om hur utsläpp av näringsämnen påverkar de europeiska ekosystemen. Det är svårt att komma tillrätta med jordbrukets utsläpp. Särskilt påtagligt är problemet med ammoniakläckage från djuren i lantbruket: "Jordbruket är utan tvekan den största bidragande orsaken till atmosfäriska utsläpp av [ammoniak]: uppskattningar visar att mer än 90 procent av alla utsläpp härrör från agrikulturella aktiviteter" (European Environment Agency 2000: 29). I Materialräkenskaper och miljöarbetet i Stockholm – Kväve och fosfor i storstaden undersöker några forskare från Kungliga tekniska högskolan i Stockholm utsläppen av kväve och fosfor i Stockholm. Varje år släpps 11 600 ton kväve och 1100 ton fosfor ut i staden. Trots moderna reningsverk läcker ändå ungefär hälften av kvävet ut i Östersjön. Reningen av fosfor är betydligt högre, cirka 95 procent av fosforn tas om hand. Detta gör att koncentrationerna av näringsämnen i Stockholms skärgård är mycket höga och att risken för övergödning är ett faktum. Enligt studien är kväve- och fosforavgången så höga som 80 respektive 90 procent för en typisk svensk animaliedominerad diet. Kraftiga minskningar av särskilt kväveutsläppen är därför viktiga miljömål för Stockholms stads miljöprogram Miljö2000. KTH-forskarna diskuterar möjliga modeller för framtidens kväveutsläpp. Ett av scenarierna föreskriver en halvering av konsumtionen av kött, fågel, fisk och ägg. Det andra kräver att stockholmarna också halverar sin konsumtion av mjölkprodukter. Enligt rapporten skulle det förra scenariot leda till en minskning av kväveutsläppen med 15 procent. Om stockholmarna också minskade sin mjölkkonsumtion skulle kväveutsläppen reduceras med en tredjedel. Kanske borde denna och liknande studier leda till att animaliekonsumtionen börjar betraktas som det allvarliga miljöproblem den är. Inte minst inom Agenda 21-sammanhang och kommunala miljöplaner borde diskussioner om kommuninvånarnas livsmedelskonsumtion ha en självklar plats. 1999 passerade världens befolkning 6-miljarderstrecket. Världsbefolkningen kommer med största sannolikhet att fortsätta öka åtminstone under de närmaste decennierna. Inom 40 års tid kan jordens befolkning vara dubbelt så stor som idag (Pimentel & Pimentel 1996: 286). Med över tio miljarder invånare ställs förstås frågan om den globala livsmedelsförsörjningen ytterligare på sin spets. Hur mycket och vilken föda ska produceras för att hela jordens befolkning ska kunna äta sig mätt? Räknat i spannmålslager har dagens tillgång på föda inte varit så låg sedan början av 1970-talet (Vital Signs 1999: 39). Enligt Worldwatch Institute finns idag ett överskott av spannmål som räcker för att försörja jordens befolkning endast 60 dagar. Institutet anger 70 dagar som "Mat-säkerhetströskeln" - den minimibuffert av föda som bör finnas för att priser ska hållas stabila och för att vissa av världens länder inte ska få utsättas för problem med livsmedelsförsörjningen. De minskade spannmålslagren har också gjort att priset på t ex vete och majs fördubblades mellan 1995 och 1996. Fram till nyligen fanns tre olika åtgärder att ta till när spannmålsreserverna börjar sina: att använda mark som legat i träda, att utnyttja spannmålslager och att omfördela spannmål som används till djurfoder till mänsklig föda. Enligt Worldwatch Institute är de två första åtgärderna i princip inte längre möjliga när nu spannmålslagren har krympt så kraftigt och när den mesta av den oanvända marken faktiskt numera används. Följden blir därför, enligt institutets ordförande Lester R Brown att de rika måste äta mindre kött: "Vid en livsmedelskris i världen idag finns det därför bara en enda matreserv att utnyttja: den spannmål som används till djurfoder. Den reserven är mycket svår att få tillgång till, men högre matpriser kommer att tvinga världens rika att äta mindre kött" (Tillståndet i världen 1997: 53). Svaret på frågan om hur mycket som ska produceras är således att det inte går att öka produktionen i samma takt som befolkningstillväxten. Ett av de absurdare exemplen på snedfördelningen i den globala spannmålsproduktionen är den stora exporten av sojabönor från t ex Brasilien till Västeuropa. Bara Sverige köper varje år 332 000 ton soja till djuruppfödning från Brasilien. Därtill importerades 86 000 ton palmkärnsmjöl och palmkärnsoljekakor från Malaysia och Indonesien och 21 000 ton övriga vegetabilier för djuruppfödning (Gregow 2000). I samtliga dessa länder finns en stor andel fattiga människor som bättre skulle behövt dessa grödor. Men när svenska grisar och mjölkkor har större köpkraft än brasilianska bönder blir det de förra som slukar maten. Den stora efterfrågan inom djuruppfödningen har gjort att världens totala produktion av sojabönor har niofaldigats, från 17 till 155 miljoner mellan 1950 och 1998. 1999 passerade sojan majsen som USA:s mest odlade gröda. I Brasilien ökade den sojaodlade jordbruksarealen mer än tre gånger under 1970-talet, och mellan 1960 och 1998 steg produktionen från 0,5 miljoner ton till 31 miljoner ton (Pimentel & Pimentel 1996: 248 och Gregow 2000). Den största orsaken är inhemsk och utländsk efterfrågan på soja för djuruppfödning. Den utländska efterfrågan är så stor att utländska företag har satt upp förädlingsfabriker i Brasilien som maler ned sojan till färdigt fodermjöl för export. Totalt upptar sojaodlingarna i Brasilien en yta på 10 miljoner hektar. Sojaodlingar i Brasilien är för övrigt ett allvarligt miljöproblem. Dels används stora mängder bekämpningsmedel och dels har många viktiga naturområden, t ex en av världens florarikaste savanner, "cerradon", delvis förstörts för att ge plats till sojaodlingarna (Gregow 2000). Brist på färskvatten är en av vår tids stora miljö- och överlevnadsfrågor. Över 80 länder lider idag av vattenbrist och en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. Enligt Jan Lundqvist, samhällsgeograf och professor vid Tema vatten i natur och samhälle vid Linköpings universitet, går tre fjärdedelar av vattnet åt till att producera olika former av livsmedel. Hushållen och industrin står för de resterande delarna (Lundqvist, samtal mars 2000). Inom livsmedelsframställningen är det köttproduktionen som kräver de största mängderna vatten. Hur mycket vatten som behövs beror på vilket djurslag som producerar köttet, vilka kött- och grönsakssorter som används som föda och vilken klimatzon maten produceras i. Men att köttproduktion förutsätter en stor vattenanvändning står klart oavsett vilken studie som konsulteras. David Pimentel, professor i ekologi vid Cornelluniversitetet i USA, menar att det krävs 100 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött, och för att framställa ett kilo kycklingkött behövs 3500 liter vatten. För ett kilo potatis behövs 500 liter, vete kräver 900 och för ett kilo ris krävs 1900 liter vatten (Pimentel et al 1997). Jan Lundqvist menar att vi genom våra matval kan påverka den totala konsumtionen av färskvatten: "I framtiden kommer antagligen animaliska produkter att bli mycket dyrare än idag och det borde finnas mer vegetabilier att äta. Ur världshushållets synpunkt är en animalisk diet mer resurskrävande än den vegetabiliska." (Lundqvist, samtal mars 2000) Vissa menar att djuren äter sådant som människor inte kan äta och omvandlar oätlig biomassa till proteinrikt kött. Det stämmer i vissa fall för betande djur. Det allra vanligaste är emellertid att köttdjuren till stor del förbrukar föda som människor skulle kunna äta eller använder mark där livsmedel skulle kunna odlas. Mjölkkossorna, som är något av ikonen för betande djur i det öppna landskapets tjänst, får numera så mycket som hälften av sin föda från kraftfoder som importerad soja och inhemsk spannmål. Det har gjorts olika uppskattningar av hur stor mängd av världens spannmål och yta som går till köttproduktion. Enligt Tillståndet i världen 1999 förbrukar boskapsuppfödningen 38 procent av världens spannmål. I i-länderna, som har en betydligt högre köttkonsumtion, går ungefär två tredjedelar av spannmålen till djuruppfödning (Tillståndet i världen 1999 och Seager 1995: 17). I den svenske fysikern Stefan Wirsenius avhandling Human Use of Land and Organic Materials konstateras att hela 70 procent av världens fytomassa går till djuruppfödning för köttframställning. Detta gör att enorma ytor jordbruksmark idag används för att producera djurfoder eller används som betesmark. I Sverige liksom i resten av västvärlden tas ungefär två tredjedelar av den odlade marken i anspråk för att producera föda till boskapsdjur (Gregow 2000). En del av lösningen på globala miljöproblem och livsmedelsförsörjningen vore alltså att fler människor drog ned på sin konsumtion av köttprodukter, eller slutade att äta kött helt och hållet. I Sverige finns det – glädjande nog – flera tydliga indikationer på att allt fler människor får upp ögonen för denna problematik. Ungefär fem procent av Sveriges befolkning är vegetarianer av något slag. När statistikinstitutet Sifo 1998 undersökte intresset för vegetarisk mat ville över en femtedel av svenskarna dra ned på sin köttkonsumtion. I storstäderna ville så mycket som en tredjedel minska på sitt köttintag. Dessa och andra uppgifter talar för att ett kritiskt förhållningssätt till köttkonsumtionen är på frammarsch i Sverige. På många skolor runt om i landet utkämpas rena strider mellan veganer och vegetarianer å den ena sidan och skolledning och matpersonal å den andra. På flera skolor har man valt att alltid tillhandahålla vegetarisk mat, något som ofta lett till stora ekonomiska besparningar i form av mindre svinn. Svenska Naturvårdsverket har gjort flera undersökningar där köttkonsumtionens miljöpåverkan har varit i fokus. När Sveriges lantbruksuniversitet tillsammans med Livsmedelsverket studerade miljöpåverkan vid olika livsmedelsval i rapporten "Vegan, vegetarian, allätare" var det den veganska och vegetariska kosten som krävde minst markareal och minst energi. Flera politiska partier har diskuterat köttfrågan i partiprogram och motioner till riksdagen. Och när Miljömålskommittén lade fram sitt stora betänkande i våras föreslog man att svenskarna i framtiden äter mer frukt och grönsaker och drar ned på sin konsumtion av kött. Betänkandet är för närvarande ute på remiss. Troligen har detta kritiska medvetande har att göra med folks ökade miljö- och djurengagemang. Men i tider av Galna kosjukan är det möjligt att människor ratar köttet av rena säkerhetskäl. Kanske blir det i som den brittiske socialantropologen Nick Fiddes menade i "Meat. A Natural Symbol" från 1991, att köttätande i framtiden kommer att få samma låga status som tobaks- eller alkoholkonsumtion. Det fortsätter att vara något som är helt lagligt, men som i olika sociala sammanhang inte är helt korrekt och statsmakten gör sitt bästa för att bringa ned konsumtionen. Om detta blir framtiden återstår att se. Klart är dock att köttkonsumtion har väckt en viktig etisk debatt i Sverige om djurskydd och hur vår framtida miljö ska se ut. Dessvärre släpar våra makthavare efter och håller fast vid förlegade och irrationella subventioner till djurindustrin. Varje år betalar EU ut över 80 miljarder kronor i rena subventioner till animalieindustrin. I detta ingår bl a marknadsföringsbidrag för att få människor att äta mer kött. Ett minimikrav som vi borde kunna ställa på våra politiker är de ska avskaffa dessa subventioner och överväga att införa någon form av miljöskatt på kött för att produkten ska bära sina egna kostnader. Jens Holm Jens Holm är
journalist på tidningen Djurens rätt i Sverige. Han är också författare
till skriften "mat, miljö, rättvisa" som handlar om köttkonsumtionens
negativa inverkan på miljön och den globala livsmedelsförsörjningen. |