Krönika publicerad i Hälsa 4/02

Minskad köttkonsumtion – en politisk fråga
Det var för drygt ett år sedan vår statsminister deklarerade att han kände olust inför att äta kött. Uttalandet väckte mycket uppmärksamhet och den efterföljande debatten fick nog många att börja fundera över vad de stoppade i sig. I en opinionsundersökning i tidningen Expressen var en fjärdedel av svenskarna beredda att sluta att äta kött. Många svenskar var alltså beredda att göra en omläggning av sin kosthållning till favör för den vegetariska maten. Med hjälp av offentliga insatser skulle processen förstås kunna påskyndas (t ex skulle en avgift på kött kunna införas. En utredning i riksdagen kom i höstas fram till att en 30 procentig avgift skulle generera drygt tre miljarder kronor per år). En omläggning mot det vegetariska är faktiskt också i linje med det som borde vara regeringens politik. För ungefär ett år sedan antogs de femton s k miljömålen; ett ambitiöst handlingsprogram för att får Sverige miljövänligare innan år 2020. I handlings- programmet uppmanar man till en minskad köttkonsumtion och mer av det vegetariska.

Men i praktiken gör inte statsmakten något för att stimulera utvecklingen åt de hållet. I bland förefaller vår jordbruksminister mer vara en marknadsförare för svenska bonde- och köttprodukter än politiker. Värst är när våra skattepengar går till att finansiera kampanjer för ökad köttkonsumtion. Svensk Köttinformation AB heter den svenska köttindustrins propagandaorgan. Deras uppgift är att få svenskarna att äta mer kött. Målgruppen brukar vara barn och ungdomar i dagis och skolor. För några år sedan berättade Köttinformation i sin verksamhetsberättelse att man hade tagit fram en informationsfolder för att ”förhindra att fler ungdomar blir vegetarianer”. I broschyren förlöjligades de som inte åt kött och köttätare påstods vara ”smartare” och ”snyggare” än vegetarianer. Nu har jordbruksverket nyligen beslutat att Köttinformation ska få 1,7 miljoner kronor i EU-bidrag för att öka den svenska sviktande nöttköttskonsumtionen. Målgruppen ska, enligt deras ansökan vara, ”unga  kvinnor med barn”. Ansökan har godkänts av svenska jordbruksverket.

Reklamkampanjer kan säkert få viss avsedd effekt, men det finns få saker som påverkar människor så mycket som skandaler och avslöjande om hur det förhåller sig i den svenska köttindustrin. När Persson uttalade sin köttskepsis var Winberg snabbt ute och förklarade att hon hade stort förtroende för svenska bönder och köttproducenter. Jag undrar om hon verkligen fortfarande känner så? Under året som gått har den ena skandalen avlöst den andra. Det kan vara värt att påminna om några av dem. I tv-programmet Kalla Fakta i höstas videofilmade veterinären Gabriele Meurer med dold kamera på sju olika svenska slakterier där hon samtidigt arbetade som inspektör. Resultatet var en kavalkad i djurplågeri som jag tänker bespara Hälsas läsare. Efter avslöjandet har anmälningar fortsatt att hagla in mot svenska slakterier: I slutet av november upptäckte livsmedelsverkets inspektör inte mindre än 122 olika former av missförhållanden på ett grisslakteri utanför Halmstad. Hos Dahlbergs slakteri i Brålanda, utanför Värnesborg misstänks en anställd för att ha försökt döda en gris med en kofot och Swedish Meats slakteri i Uppsala fick i december ta emot en sju sidor lång kritik av tre praktiserande veterinärstudenter.

I slutändan är det inte bara de inblandade företagen som drabbas av köttskandalerna. Svenskarna kommer att ställa högre krav på politiker som förvaltar ett system som dagligen utsätter tusentals djur för lidande. När Aftonbladet i början av året gjorde en Sifo-undersökning bland förstagångsröstare placerade ungdomarna djurrättsfrågan som en av de viktigaste politiska frågorna inför riksdagsvalet i höst. Det är hög tid för Göran Persson, Margareta Winberg och andra politiker att bestämma sig för vilken fot man ska stå på i djurrättsfrågan. Folk lär knappast nöja sig med politiker som den ena dagen flirtar med veganer och den andra går köttindustrins ärenden.

Jens Holm

Åter till förstasidan