 Mitt tal om Sylvia Plath. Var snäll och låna inte av texten utan lov! Jag har valt att berätta för er om en poet som många av er kanske aldrig har hört talas om tidigare. En poet vars namn kanske aldrig kommer att nämnas i samma andetag som de allra största diktarnas. Men som ändå fängslar väldigt många människor med sitt livsöde och sin poesi, och har sin självklara plats i litteraturhistorien. "I talk to God but the sky is empty."Kanske var det just så författaren och poeten Sylvia Plath kände det då hon den elfte februari 1963 tog sitt liv. Då hon vaknade denna morgon ställde hon fram bröd och mjölk till sina två små barn som låg och sov på övervåningen, och fäste sedan ett litet brev på deras barnvagn. Efter det gick hon ner i köket, täppte för fönstren, och stoppade sedan huvudet i gasugnen. Sylvia Plath hade tidigare försökt att begå självmord, redan som tjugoåring svalde hon en hel burk med sömnpiller, men kräktes upp dem, och överlevde. Denna kalla februarimorgon, tio år senare, såg hon återigen döden som enda utvägen, och valde att avsluta sitt liv, blott trettio år gammal. Det var också med detta citat som jag för första gången kom i kontakt med Sylvia Plath och hennes verk. Citatets kala och uppgivna skönhet fick det att fastna i mitt minne, och fick mig även att undra "Vem var egentligen Sylvia Plath?". Sylvia Plaths liv är historien om en mycket begåvad, men samtidigt hårt pressad människa. Hon föddes 1932 i Boston, Massachusetts, och växte upp i en förvirrande tid. Tiden efter andra världskriget präglades samhället i USA av splittring, utanförskap och förkastande av de centrala normerna. Trots detta envisades politiker och media med att frammana bilden av ett samhälle där välstånd och frihet rådde. Under denna period växte Sylvia upp. Sylvias pappa dog då hon var mycket ung, och under hela hennes uppväxt vägrade hennes mamma att visa sin sorg inför sina barn. Detta resulterade i att Sylvia ständigt kämpade med att upprätthålla en yttre fasad som inte stämde särskilt väl överens med hennes egna känslor. Endast i sina dikter kunde Sylvia vara den hon ville. Där kunde hon behandla sina inre känslor, bl a den sorg och ilska hon kände över sin fars tidiga död, ett ständigt återkommande tema i hennes lyrik. Sylvias mamma var alltid mycket uppmuntrande, men samtidigt väldigt självuppoffrande, och försökte till stor del att leva sitt liv genom sin begåvade dotter. Sylvia upplevde därför alltid ett tvång att leva upp till de höga kraven hennes mamma ställde. Eftersom Sylvia var mycket begåvad fick hon stipendier och kunde studera vid fina universitet trots att hennes familj var relativt fattig. Utifrån sett personifierade Sylvia Plath bilden av den perfekta amerikanska femtiotalsstudentskan. Hennes betyg var höga, hon var med i många föreningar, var populär bland pojkarna och matchade perfekt tidens skönhetsideal. Sylvia tyngdes dock hela tiden av de enorma krav hon ställde på sig själv. För att glädja sin mamma strävade hon ständigt efter att vara en god dotter, framgångsrik i det sociala livet och att utvecklas som författare. Men samtidigt började hon också att hata sin mamma på grund av den stora känsla av skuld och ångest som kom sig av hennes höga krav. Tiden efter college gestaltas till stor del i Sylvias enda roman, Glaskupan, som utkom strax före hennes död 1963. Precis som hennes dikter är romanen starkt självbiografisk. Sylvias alter ego i berättelsen, Esther Greenwood, är från början en helt vanlig nittonåring. Hon har hela livet framför sig, och alla alternativ står öppna. Hon har mängder med planer, hennes problem består mest i att hon inte vet vilken som lockar mest. Efter en tid i New York återvänder Esther hem och får reda på att hon inte kommit in på den skrivkurs hon sökt till. I brist på annat kommer hon att få tillbringa sommaren hemma. I sysslolösheten förändras snabbt Esthers personlighet. Utan de fasta rutiner som tidigare rutat in hennes dagar faller hennes värld samman. Hon kan inte längre läsa, sova eller äta. Hon ligger i sin säng och följer sekundvisaren på klockan runt, runt. Sakta fylls hennes huvud av en stark fascination för döden och självmord, tills det slutligen upptar all hennes tankeverksamhet. För Esther blir frågan inte längre om, utan hur hon ska avsluta sitt liv. Efter college fick Sylvia ett stipendium för att åka till England och studera. I början av våren 1956 träffade hon poeten Ted Hughes på en fest. Mötet slutade med att Sylvia bet honom i kinden så hårt att det började blöda. Fyra månader senare var de gifta. De bosatte sig i England, och efter några år skaffade de barn. Ted fick snart stora framgångar med sina dikter, medan det gick sämre för Sylvia. Hon hade inte längre tid att skriva varje dag, något som gjorde henne frustrerad. Efter ett tag upptäckte Sylvia att Ted hade en affär med en annan kvinna, och lämnade honom. De sista månaderna av Sylvias liv upplevde London den kallaste vintern på hundra år. Sylvia och barnen bodde ensamma i en lägenhet i stan. Under de sista sju veckorna skrev hon alla de dikter som skulle komma att bli Ariel, hennes mest framgångsrika diktsamling. Hennes roman Glaskupan hade publicerats och fått bra kritik, det började äntligen att gå riktigt bra för Sylvia. Trots detta valde hon den elfte februari 1963 att ta sitt eget liv. Vad var det då som fick Sylvia Plath att begå självmord trots att hon nu var på väg att bli den erkända författare hon alltid drömt om? Om detta finns det förstås en massa teorier, och inget verkligt svar. Man misstänker dock att hon led av manodepressivitet. Att hon hela tiden levde med enorma krav på sig själv vet man ju också. En annan tänkbar teori är också att när Sylvia Plath såg sig själv i spegeln den där sista vintern så såg hon inte längre sig själv utan sin mamma. Hon hade, trots att hon under större delen av sitt liv hatat henne, blivit sin egen mamma. Sylvia som aldrig velat nöja sig med bara en aspekt av livet, som t.ex. aldrig velat vara bara hustru och mor, hade nu hamnat i den låsta situation det innebar att vara ensamstående mamma med två småbarn i början av sextiotalet. Det var först efter sin död som Sylvia Plath fick de riktigt stora framgångar hon alltid kämpat för, och drömt om. Men vad är det då som gör att hennes dikter fängslar så? Delvis finns svaret i Sylvia Plaths död. Hennes dikter behandlar klassiska teman, oftast mycket mörka sådana, såsom död, sorg och ångest. Hon ägde förmågan att fånga dessa känslor i sina dikter, känslor som blir alltmer verkliga, om än mer tragiska, då man vet hur hennes liv slutade. Jag kan själv känna igen detta, när jag läste Glaskupan fångades jag av känslan att det verkligen var en sann skildring av en ung människas väg ner i en svår psykisk sjukdom. Men framför allt var Sylvia Plath en språklig begåvning, som ägnade större delen av sitt liv just åt att skriva, i en strävan att utvecklas som författare. Denna strävan, i kombination med hennes brinnande kärlek till författandet, resulterade i de dikter som än idag läses och uppskattas av många människor. Som avslutning skulle jag vilja läsa ett stycke ur en av Sylvia Plaths mest berömda dikter, Lady Lazarus: Dying har du några kommentarer till texten? maila mig på |