Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken
Endast tomten är vaken

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

2.
Nio små tomtar i midnattstimma
traskar fram i månljusstrimma.
Ugglan hoar i sitt näste.
Istapp faller tyst från fäste.
Nisse spetsas utav tappen,
Tomte ligger död på trappen.

3.
Utanför dörren står gröten och ångar.
Åtta nissars intresse den fångar.
Under stigande hunger faten de nalkar,
en stackars tomte på kanten halkar.
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt,
men sjunker likväl i kvicksandslik gröt.

4.
Många springor stugan har
där sju tomtar in sig tar.
Katten som bak dörren ruva,
slukar Nisse med hull och luva.
Resterna av tomtehand
suger Misse bort från tand.

5.
Sex små Nissar mot julbord ila,
snabbt dom uppför bordsben kila.
När sista tomten över kanten hasa,
han tappar greppet och nedåt rasa
Faller nedåt likt ett lod.
Mattan röd av tomteblod.

6.
Tomtar fem i väldig iver
springer runt, ty hungern river.
Nisse snubblar på sitt skägg,
faller rätt på knivens egg.
Lilla Nisse, stackars saten
rinner ut i sillsalaten.

7.
Fyra nissar har festat på sill
och nu de törsten sin släcka vill.
Mot glöggen de springer i samlad tropp
och tar för sig av drycken i varsin kopp.
Ner faller Nisse i glögghett hav.
Likt skållad mandel hans skinn faller av.

8.
Tre små tomtar i granen svingar
mellan ljus och änglavingar.
Nisse sig för nära våga,
strax han står i ljusan låga
Doftar snart likt vidbränd stek
ångrar då sin ystra lek.

9.
Två små tomtar omkring sig tittar
då en smällkaramell de hittar.
Nisse ner på den då hoppar,
men för detta den ej stoppar.
I tak, på golv, på gardin med frans
finns nu Nisses hjärnsubstans.

10.
Husbonn stiger upp i natten
för att kasta lite vatten.
Under husbonns tunga toffla,
Nisse blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var,
inte en jäkla tomte finns kvar.

Dikten publicerades först i Rimansskolans i Eskilstuna tidning Julanalysen, 1981.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö:
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land:
ring honom in, den bidande Messias.