Det har inte varit ett lätt arbete, skall sägas. Källorna är inte alltid överens till hundra procent och man har fått fundera mycket innan man dragit sina slutsatser. Här har jag i alla fall samlat mina åsikter, baserade dels på den litteratur som anförs i källförteckningen och dels min egen fantasi och slutledningsförmåga. I slutet av kapitlet återges delar av Ådalskommissionens utlåtanden.

Det måste anses självklart att vissa deltagare i demonstrationståget inte hade enbart goda avsikter. Flera av de som deltog i upploppet i Sandviken var säkert ivriga förespråkare av demonstrationen till Lunde, och man kan tänka sig, att dessa i frånvaro av fackliga ledare tog tillfället i akt att elda upp deltagarna vid mötet i Frånö Folkets park, med syfte att åstadkomma en protestmarsch. Resultatet blir ett följe, anfört av några mer eller mindre hetsiga, men vars svans har fredliga intentioner. Givetvis är alla deltagare bittra, irriterade och - provocerade.

Än idag är det vanskligt att använda militära styrkor för att upprätthålla lag och ordning. För det första är de inte utbildade för närstrider och för det andra är det oerhört utmanande - inget verkar ju så sammanhållande som ett yttre hot, och i denna situation bidrog förmodligen militärens närvaro till att ytterligare ena folkmassan.

Som högst ansvarig för hela cirkusen får hållas landsfogden Sune Påhlman, som tydligen utgått från att man skulle ha för avsikt att storma arbetarförläggningen. Detta torde dock inte vara det allvarligaste misstaget som begåtts. Jag skulle vilja peka på tre faktorer som jag tror starkt bidrog till ett så tragiskt händelseförlopp:

1. Otydligheten från de olika befälens sida (såväl civila som militära). Man kan t.ex. tänka sig, att om demonstranterna vid ett tidigare skede fått reda på att de vunnit gehör för sina krav, så kanske marschen genom Lunde blivit ett tåg i segerrus snarare än en samling bittra arbetare som såg militären som arbetsgivarnas främsta redskap att hålla dem i schack.
2. Landsfogdens bristfälliga utnyttjande av den civila ordningsmakten. Ingen polisman befann sig på östra vägen för att dirigera in tåget på fältet, men tolv polismän befann sig i Kramfors till ingen nytta.
3. Att man inte tog reda på vilken väg som vore mest naturlig för demonstrationen. Gjorde man det bleve man inte så överrumplade inför tågets vägval, och kanske hade utvecklingen tagit en annan vändning.

Den militäre befälhavaren, kapten Nils Mesterton, fick klä skott för missnöjet mot ordningsmakten i socialistisk press tiden efter skotten, med öknamn som "mördaren från Lunde". Detta är en grov överdrift och ett gement personligt påhopp utan någon grund. Det är förvisso ställt utom allt rimligt tvivel att Mesterton på intet vis handlade klanderfritt, men man bör också beakta hans pressande situation. Låt oss fundera över hur Mesterton kan ha resonerat:
Han befann sig alltså på den västra flanken i tron att demonstrationen skulle komma där. Han ser över fältet en häst som stegrar sig, dess ryttare faller av, skott avlossas. Kanske tror Mesterton att det är från demonstranternas sida. Samhället är backigt och krokigt, det är svårt att skaffa sig en bra blick över händelserna. Mesterton sätter av mot den relativt underbemannade östra flanken. Nästan framme ser han den väldiga människomassan tränga fram längs landsvägen, många har sprungit upp på slänterna vid sidan av vägen, stenkastning förekommer, kanske aggressiva tillrop. Mesterton kommenderar halt. Och även om många hörsammade ordern så presses tåget framåt av de bakomvarande. Kaptenen vet, att man måste kunna skjuta i marken framför demonstranterna. Annars kommer han att förlora kontrollen över situationen. Senare har han uppgivit att han tänkte ungefär "snart är det för sent". Han vill förhindra en eventuell attack från arbetarnas sida, och tar till sitt starkaste medel - han kommenderar eld med skarp ammunition.

Detta är inget försvarstal för Mesterton, utan bara ettt sätt att söka förstå hur han kan ha tänkt.

Jag har nu berättat om demonstranterna, landsfogdens och kaptenens förehavanden. Man kan naturligtvis fortsätta i det oändliga - man kan ifrågasätta om sergeant Rask och löjtnant Beckman inte handlade överilat då de började skjuta; man kan diskutera huruvida demonstrationens tätmän var fredliga eller ville skapa upplopp; landsfogde Påhlmans tveksamma omdöme kan stötas och blötas; men slutsatsen blir nog ändå, att det som skedde i Lunde den olycksaliga torsdagen var resultatet av en lång räcka missförstånd, tjänstefel och allmän okunskap.

Vi får dock inte glömma, att ansvarig för skottlossningen är kapten Nils Mesterton allena, hur grymt det än må vara.