|
Skotten i Lunde
torsdagen den 14 maj 98-03-16 Kristi Himmelfärdsdag 1931 var dagen då den allmänna landsvägen i Lunde by skulle fläckas röd av blod, blod från fyra arbetare; arga, förtvivlade, fattiga och trötta på att ständigt behöva ligga i fejd med sina arbetsgivare i kampen om värdiga villkor, deltagande i ett demonstrationståg mot dem som tagit deras arbeten ifrån dem; fyra arbetare och en åskådare som skulle falla offer får militärens kulor. Det är inte särskilt svårt att inse faran av att måla allt i svart eller vitt. Som utomstående betraktare kan man i Ådalshändelsen se det godas kamp mot det onda, Davids kamp mot Goliat, den förtryckta arbetarbefolkningens banderoller mot militärens blanka stål. Man utser gärna ordningsmakten till syndabock, då det är ett mänskligt väsensdrag att ge sina sympatier till offret snarare än till bödeln.
Den problematik som föreligger i det här fallet har dock inga skarpa kontraster; det finns ett brett spektrum som måste granskas. I slutet av detta arbete kommer jag att presentera mina synpunkter och min tolkning av vad som hände. Det är därför viktigt att betona, att den berättelse vars fortsättning nu följer, har som mål att belysa händelseförloppet på ett så objektivt sätt som möjligt, för att var och en skall lämnas möjlighet att forma sin egen tolkning.
Samtalen i Folkets Hus drog ut på tiden, och innan de var avslutade hade de otåliga arbetarna (inom parentes kan nämnas att det folkliga lynnet i Ådalen anses något hetsigt) redan format ett demonstrationståg, vilket strax innan klockan 14 lämnat folkparken; således deltog ingen av de fackliga ledarna i tåget.
I täten för demonstrationen bars två fanor och ett standar, följda av en mindre blåsorkester och sedan arbetarna i led om fyra i bredd. Man räknar med att tåget var uppemot en kilometer långt. Eftersom det var spontant organiserat hade man inte färdriktningen helt klar för sig, men det knappa tiotal mer ivriga demonstrationsförespråkare som valt att gå före fanbärarna hade vissa idéer därom.
|