Till Lunde hade en militärstyrka under kapten Nils Mestertons befäl kommenderats. Dess syfte var att skydda strejkbrytarna från de uppretade arbetarna. Högst ansvarig för dispositionerna i Lunde var landsfogde Sune Påhlman, vilken skulle uppvisa stora brister i sitt agerande. Planen var att leda in demonstranterna på ett fält, kring vilket bebyggelsen i Lunde var belägen. Genom Lunde leder två vägar: dels den större, allmänna landsvägen och dels en mindre väg, den så kallade västra vägen. Båda leder ner mot stuveribolagets område, men eftersom den mindre vägen leder rakt ner mot ingången till området där strejkbrytarna hysts in, förmodade polisledningen att demonstranterna skulle välja det alternativet. I det antagandet ligger också att man befarande en våldsam demonstration. Posteringarna vid allmänna landsvägen var därför militärt underbemannade och helt utan polisiär representation. När demonstrationståget nådde Lunde och valde den större vägen blev man därför överrumplad.

Ungefär halvvägs ner mot fabriksområdet blev demonstranterna hejdade av en mindre ryttarpatrull. De hade enbart order att hejda tåget; att leda in dem på fältet var civilmyndigheternas uppgift - men dessa befann sig på västra vägen. Eftersom demonstranterna inte förstod syftet med avspärrningen blev de irriterade; det var ju en allmän landsväg, som de hade rätt att beträda. En skärmytsling uppstod mellan demonstrationstågets tät och patrullen, med skottlossning som följd.

Mesterton uppfattade något av vad som hänt och rusade mot landsvägen. När han kommit fram hade demonstranterna trängt så långt på vägen att de närmade sig de där posterade skyttarna. Eftersom det var viktigt att hålla avståndet mellan demonstranter och militär - då de senare inte fungerar i närstrider, fattade Mesterton beslutet att beordra eldgivning. Landsfogden var under tiden upptaget med ett telefonsamtal.

Som en följd av skottlossningen avled fyra demonstranter och en åskådare. Fem sårades. Händelsen väckte stort rabalder i rikspressen där de socialistiska tidningarna fördömde militären och kallade Mesterton "mördare" medan de borgerliga uppfattade arbetarna som barbariska och våldsamma och var tacksamma att de stävjades. Ett par av befälen, däribland Mesterton, dömdes senare till mycket korta straff.

Snart tillsattes en kommission med uppgift att utreda händelseförloppet. Man fann att demonstrationens syfte säkert var fredligt, men att den dessvärre var anförd av några mer hetsiga och aggressiva personer. Landsfogden blev skarpt kritiserad, eftersom han varit otydlig i sin ordergivning, särskilt då det gällde att meddela demonstranterna vart de fick ta vägen. Kapten Mesterton klandrades för att han inte skaffade sig bättre överblick över situationen och inte övervägde eldkommandot ytterligare.

Kommissionen betonar i sin berättelse flera gånger olämpligheten i att använda militär som ordningsmakt, och menar att människoliv kunnat sparas om myndigheterna i stället begärt ytterligare polisförstärkningar. Efter Ådalskravallerna upphörde i det närmaste användandet av strejkbrytare i Sverige.