Hej och välkomna till Jättekullens hemsida.
Namnet har vi valt efter ett berg, som med lite fantasi ser ut som en sovande jätte, beläget strax intill där vi bor - Utby i utkanten av Göteborg. Vi är min fru Evy och jag, Örjan Gustafsson är nya som "uppfödare", om nu en kull kan kallas uppfödning. Ett intresse av många som vi har gemensamt är fornhistoria / arkeologi vilket gjort att vi valt att uppkalla våra ungar efter jättarna i fornnordisk mytologi.
Evy har haft katt under hela sin uppväxt. I slutet av 50-talet var det en siames som ställdes ut många gånger. Hon satt dessutom med som kassör i VK. När hennes andra barn kom och det visade sig att hon var allergisk mot katter så var det slut med det roliga på ett bra tag. Ganska precis i 30 år.
En morgon för ett par år sedan fick vi på TV se en Norsk skogkatt som en "gäst i soffan" hade med sig och vi båda sa: "Waow, en så´n katt". (Jag för min del sa detta en gång för mycket skulle det visa sig senare). Eftersom vi bara bor ett stenkast (av det längre slaget) från Kvibergs kaserner så blev det så att vi ibland var och tittade på kattutställningarna som hölls där. Naturligtvis fanns där Skogkatter också och naturligtvis skulle det stannas lite extra länge framför Skogkatternas burar efter det programmet.
Plötsligt en kväll när jag i mitt anletes svett slet med ett klinkergolv i källaren och var som minst mottaglig för dylika upptåg, kom Evy ner och sa att hon haft kontakt med en uppfödare i Härryda och att vi var välkomna dit att "titta". "Jaha", sa jag "bara titta…?"
"Nähä du, vi kan inte stå där och diskutera om vi skall ha katt eller ej." Nu är det nämligen så att : Jag älskar allt vad natur och djur heter, med dess värden och värdighet och har alltid gjort. Att ta ansvar för ett djur anser jag vara ett stort beslut. Nämnas bör också i sammanhanget att vi redan innan hade en Kakaduahona, som lystrar till namnet Nisse, och jag ifrågasatte därför lämpligheten att skaffa katt. Vem skulle äta upp vem? Några av de erfarenheter jag bar med mig från mina möten med katter var att dom ofta bara ligger i ett hörn och tittar lömskt på en samt att dom tar småfåglar. Det förra kan jag klara av men som ornitolog har jag svårt att acceptera det senare.
"Den kan vara inne" var svaret.
Det fanns enkla svar och lösningar på allt.
Nog och emedan…
Trots mina vilda protester så stod vi i alla fall en kväll utanför S*Lönnebergas Kattillverkning. Jag hade bestämt mig att här skall minsann ingen kvinnlig list varken överraska eller överlista mig. Här gällde det att vara stenhård. Lotta kom ut och presenterade sig och förevisningen skulle börja…
Innanför ytterdörren fick man först kliva över en mazonitskiva därefter över förmodad hund, lika fram och bak. Sedan…
Springande över golvet med sina dryga decimeterlånga rättuppstående svansar, kom ett gäng ulltussar och väl framme reste dom sig på bakbenen och sträckte sig upp efter benen på en så långa dom var. Vad göra?
Med en spinnande unge liggandes i mitt knä hela kvällen var jag såld. Helt plötsligt blev frågan vem av dom, men som tur var bara en till salu. Tanken hade (tydligen) varit en röd hane, men det blev en röd (bil) hona istället vid namn IC S*Lönnebergas Ford CrownVictoria. …
och som sagt nu är dom flera.
Efter hembesök hos GIC S*Tjuvhålans Lufsen så blev det 4 stycken bedårande barn i mars -02. Ymer, Natt, Guldfaxe och Menja i nämnd ordning. Jätte, jättekvinna, jätte och jättekvinna.
Bestämt (?) var att vi (?) skulle behålla en mörk hona, naturligtvis blev Natt en vän liten kattfröken som får dom manliga domarna att bli förälskade. Sedan visade det sig att Guldfaxe var en riktig charmör som började spinna bara man pratade med honom, så…
"Vadå"? Man är väl inte bättre utan att man kan ändra sig.
Örjan
PS. När han dessutom just i dagarna blivit BIS för juniorer undrar man vad som månde bliva … DS
Barnbarnet Emma tillsammans med Geiröd
Index