Jag satt länge och stirrade på den finstilta datatexten. Jag kände att jag behövde någon att prata med, men jag hade inga släktingar i livet, förutom mina föräldrar, och jag kunde inte prata med dem, inte än. Istället reste jag mig hastigt upp och gick ut. Jag kände att jag inte kunde sitta stilla. Med snabba steg gick jag mot skogsområdet söder om staden. Jag promenerade i flera timmar. Hur mycket skulle ha förändrats på 40 år? Vad skulle ha hänt med miljön, och hur långt skulle tekniken ha utvecklats? Jag hade ofta tänkt tanken, men den hade aldrig varit så påaglig. Tankarna for genom mitt huvud, och jag gick inte hem förrän det var mörkt.
Jag vaknade tidigt nästa morgon, utan att minnas någon av nattens drömmar. Jag tyckte det var synd, eftersom det hade kunnat hjälpa mig att fatta mitt beslut. Det var lördag och jag skulle träffa några kompisar på cafe«t Tefatet. Jag kammade mig noga och tog på mig en väl utvald slips, väl medveten om min eventuella roll som framtida försökskanin. Jag gick värdigt fram och förundrades över att de förbipasserande inte lade märke till mig, som skulle kunna komma att få en så avgörande roll i utvecklingsarbetet. Märktes det inte alls vad jag bar på?
När jag kom fram var kamraterna redan samlade. Jag satte mig tyst ner vid kortsidan av bordet. Jag hörde kamraternas struntprat, men kände mig mer och mer utanför, som om jag var på en annan nivå Efter ett tag lade någon märke till mig och undrade hur det var fatt. Jag harklade mig, det blev tyst och allas blickar vändes mot mig. -Jag har blivit utvald.
-Av vem då? Vilken tjej skulle välja dig?
Spridda skratt hördes runt bordet, min blick flackade från den ena till den andra.
-Det är allvar, sa jag, och tog fram brevet som stöd. Jag har blivit utvald, sa jag igen och möttes denna gång av en obehaglig tystnad. Det är från PUFF. Jag har fått erbjudande att delta i projekt "nedfrysning av levande, mänsklig kroppsvävnad." Jag läste upp brevet för dem. När jag tittade upp möttes jag av allvarliga blickar, men de undvek ögonkontakt och tittade bort när jag mötte någons blick.
-Vad ska du svara? Stammade någon fram till sist.
Jag tittade ner i bordet.
-Jag har bestämt mig. Jag ska ta chansen... och risken...
Det blev åter tyst, samma stämning som om någon hade dött. Sakta började den obehagliga stämningen försvinna.
När jag kom hem var jag redo att berätta det för mina föräldrar. Jag satte mig i bilen och åkte de fem milen till mina föräldrars lägenhet. När jag stod utanför dörren blev jag orolig för vad de skulle tycka, men oron var obefogad. De tog beskedet ganska naturligt. Nästan som om jag bara skulle flytta någon annanstans. Kanske förstod de ännu inte vad det innebar. Jag säände in min bekräftelse på att jag ville delta i experimentet, och några dagar senare fick jag komma upp till kontoret för mer information. Företaget var skyddat från att gå i konkurs under dessa år, och efter uppvaknandet skulle jag varje månad få en normal månadslön utbetalad. Dessutom skulle en lägenhet stå till mitt förfogande. Jag fick också tala med några av världens mest framstående vetenskapsmän och höra hur de såg på utvecklingen i framtiden. även om det var omöjligt att säga något säkert, då det rörde sig om så lång tid, kunde det ändå vara till nytta. Jag fick också veta något om nya uppfinningar som var under utveckling och som jag skulle kunna träffa på i framtiden.
Nästa dag fick jag höra mer om hur metoden hade utvecklats. Det hade skett genom ett nära samarbete mellan kemister, fysiker, läkare och biologer. Det var en komplicerad metod. Man använde flytande kväve i behållaren i kombination med helium. Dessutom skulle man injicera en vätska i blodet, bestående av ett preparat som innehöll samma ämne som finns i vissa bakterier som kan överleva under extrema förhållanden och ett ämne, som skulle hindra att blodet kristalliserades. €mnet hade framställts i koncentrerad form efter att man studerat sammansättningen i groddjurens blod. Arbetet hade gått otroligt snabbt och för bara några år sedan trodde man inte att detta skulle gå att genomföra inom överskådlig framtid.
För att vara beredd på vad som skulle möta mig fick jag också prata med en psykolog. Jag hade ganska bra självförtroende, så jag trodde att jag skulle klara av att ha allas uppmärksamhet riktad mot mig, även om det skulle bli mycket större uppmärksamhet kring mig än vad det var kring någon av dagens världskändisar. jag fick lära mig att kunna avläsa människors sinnesstämmning med hjälp av kroppsspråket, något som skulle kunna kännas tryggt i en främmande värld.
Allt detta gjorde mig redo för att möta det som skulle komma. Jag var ofta orolig för att något skulle gå snett, och det var en svindlande tanke de stunder jag verkligen insåg hur stort projektet verkligen var. Men jag var fast övertygad om att genomföra projektet.
Jag trodde att det fanns en framtid.
Dagen därefter skulle jag få möta en präst, och jag trodde inte det skulle vålla några bekymmer, då jag varit kristen sedan barndomen. Vi hade ett långt samtal och avslutningsvis läste han ur uppenbarelseboken:
"Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himmeln och den första jorden var borta, och haven fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: Se nu har Gud sitt hem bland människorna! Han ska bo tillsammans med dem, och de skall vara hans folk, ja, Gud själv ska vara bland dem. Han ska torka bort alla tårar från deras ögon, och det ska inte längre finnas någon död eller sorg eller gråt eller plåga. Allt detta är borta för evigt."
Jag hade ofta läst dessa rader men inte sedan jag fick erbjudandet att vara med i projektet. Jag hade inte svårt för att tro att detta skulle hända, men tänk om den gamla jorden försvann, medan jag låg nedfryst i en behållare. Vad skulle hända då? Jag lugnade mig snart då prästen läste ur bibeln:
"Jag såg de döda, höga och låga stå inför tronen..."
Det betydde ju att Gud skulle väcka upp de döda. Då skulle han naturligtvis kunna väcka upp mig ur min dvala, och torka ispärlorna från mina ögon.
Jag kände en barnslig glädje när jag tänkte på det här och var glad över att jag kunde tro på det. Jag gick därifrån viss om att allt skulle ordna sig till det bästa.
Dagarna innan det var dags gick jag ofta i egna tankar. Jag följde nyheterna noga, men jag blev ofta irriterad över underhållningsprogrammens banala innehåll, som blev en för stark kontrast till mina djupa och svårfattliga tankar.
Dagen var inne .Efter samtal med de ansvariga började förberedelserna. Man injicerade det verksamma medlet och gjorde behållaren färdig. Jag lade mig tillrätta. Luckan stängdes och allt blev mörkt.
-- -- -- Bländande ljus slog emot mig. Jag kände mig lite dåsig men visste direkt varför jag var här och jag mindes upplevelserna jag hade innan experimentet började. Det var som om jag hade sovit en natt och nu vaknade upp... -40 år senare. Jag kisade med ögonen. Utanför stod en man som jag av likheten med den dåvarande chefen förstod att det var hans släkting. I bakgrunden stod en del andra personer.
-Hur mår du?
-Jag är lite trött.
- €r det bra annars?
-Ja.
Det var ganska varmt i rummet och starka lampor i taket och på väggarna lyste upp rummet.
-Vad är det för lampor som lyser så starkt?
-Det är Magnesiumlampor. Du vänjer dig snart vid ljuset.
Vi gick ut. Det var inte särskilt många som hade samlats.
-€r intresset inte så stort för det här projektet? undrade jag försiktigt.
-Jo men man stannar hemma och följer det.
-På TV?
-Ja, det är en utveckling av den dåvarande televisionen. True-vision kallas det.
-Vad är det för skillnad?
-Det är kombinerat med datorer. Man känner sig närvarande, då lukt och känsel också påverkas, förutom syn och hörsel. Och naturligtvis är det tredimensionellt.
Hur kan man påverka lukten och känseln?
-När det händer något sänds det en impuls till en scentbox som avsöndrar en bestämd doft beroende på vilken impuls som kommer. Och en sensebox aktiverar känseln genom att sända ut strålar.
-I vilka sammanhang används den?
-I de flesta sammanhang.
Jag förstod nu, varför jag hade känt bemötandet lite kyligt när jag vaknade. Man var sällan ute och träffade människor.
-Använder man datorer när man gör musik?
-Javisst.
-Man spelar väl på instrument också?
-Vanligtvis inte. Det är så mycket enklare med datorer idag. Och sedan är det bara att sända ut musiken i true-vision. Men en del äldre och originals är väldigt förtjusta i instrumenten.
-Vilka är originals?
-Ja, man kan säga att befolkningen har delats upp i två skikt. Originals tycker att utvecklingen
har gått för långt. De säger att de vill ha en humanare utveckling, som tar hänsyn till människan och naturen. Men sådana reaktionister har alltid funnits. Det är inget att bry sig om. Deras ide«er är ohållbara.
Men det var de inte...-I mina ögon. Jag tyckte det var skönt att höra de här tankarna. Jag var utled på allt nytt och på opersonligheten. Jag kände att det blev för mycket att ta emot intryck från 40 års utveckling. Och ändå hade jag bara sett början. Jag hade svårt att dölja min iver.
-Var kan man träffa dem?
-Några bor i städerna, men många bor i särskilda kolonier. Du stöter nog på dem förr eller senare.
Jag märkte att hans kroppsställning blev stel och käkmusklerna spändes. Det var nog inte lämpligt att verka intresserad av detta bland samhällets ivrigaste utvecklingsförespråkare.
-Hur har skolan utvecklats? frågade jag för att komma in på något annat samtalsämne.
-Det var en stor skolreform som genomfördes för 10 år sedan. Eleverna läser inte så många obligatoriska ämnen utan väljer själva utifrån fritidsaktiviteter och intressen.
Vi var framme vid min nya bostad. Den var ganska rymlig men var lite kal i mina ögon, som var van vid ett mer hemtrevligt och personligt boende. Jag sa att jag tyckte den var fin, men orden lät onaturliga. Han nickade tankfullt, och jag undrade vad han tänkte på. Undervisningen skulle inte börja förrän dagen efter, men jag kom på att jag inte fått veta något om vad som hänt med miljön, och jag frågade hur den utvecklingen hade gått.
-Ja, luftföroreningarna har ökat jämfört med värdena för 40 år sedan, vilket har orsakat skador
på växter och även människor. De flesta träd har drabbats på något sätt, då de tar upp mycket luftföroreningar men de har utvecklat vissa försvarsmekanismer, och det är ingen uppenbarlig risk att träden kommer att dö i en stor omfattning.
-Vad använder man för energi?
-Olja används inte så mycket, eftersom den har stigit i pris när tillgången har minskat. Istället har kärnkraften byggts ut.
-€r det inte mycket protester mot kärnkraften? undrade jag och tänkte tillbaka på tiden då jag var i 15-årsåldern och följde debatten om avvecklandet av kärnkraften.
-Jo speciellt i samband med kärnkraftsolyckan för 15 år sedan.
-Det var en stor olycka på 1980-talet också, sa jag. I Tjernobyl.
-Ja, sådana utsläpp har det varit ett antal gånger. Jag pratar om den verkligt stora olyckan, där åtskilligt mer radioaktivitet läckte ut och som orsakade åtskilligt fler missfall bland de som drabbades.
-Talar inte detta mot kärnkraften.
-Kanske, men de kan få veta om barnet har några skador redan de första veckorna av graviditeten. Och då kan de ju välja bort bar...
Det högg till i mitt hjärta. Med mitt sätt att tänka var detta fel. Jag ansåg att livet började innan barnet föddes och att abort var fel. Jag fruktade att aborter hade ökat i antal men jag teg.
Han fortsatte:
-Men många satsar också på alternativa energikällor. Vindkraftverken har ju utvecklats mycket de senaste årtiondena. De nya vindkraftverken är verkligen smidiga och effektiva jämfört med de som fanns för 20 år sedan och utvinningen av solenergi har också blivit effektivare genom kombination av bland annat ämnena gallium och indium. Vattenkraften har emellertid hållit produktionen ganska konstant sedan slutet av 1900-talet.
På kvällen lyckades jag ordna ett besök på en närbelägen koloni. Jag åkte underground de två kilometrarna till kolonin.
När jag var framme vid området gick jag förbi stora äppelträd och grönsaksodlingar. Jag togs emot med ett varmt handslag av en ung man. Jag kom att tänka på att det var första gången jag hade haft kroppskontakt med någon efter uppvaknandet. Jag hade inte ens blivit mottagen med ett handtag vid uppvaknandet. Kanske det berodde på den ökade inåtvändheten jag hade upplevt i det utvecklade samhället. Jag följde honom in i ett stort rum där ett tjugotal personer var samlade. Jag ryckte till lite när jag såg datorer och true-vision. Jag hade väntat mig, att de skulle bo spartanskt och utan nya tekniska apparater. Jag såg nog lite förvånad ut för Jonas som hade tagit emot mig sa:
-Vi är inte motståndare till utvecklingen, men vi vill låta utvecklingen gå i rätt riktning. Vi använder de uppfinningar som är till större nytta än skada och förkastar de andra. Vi lever tillsammans, ekologiskt och i stor utsträckning i balans med naturen. Och det märks att de enkla handlingarna för en förbättrad tillvaro betyder något, nu när det är så många som deltar aktivt.
-Hur många är det som stödjer de här ide«rna.
-Originals ställde upp med ett parti i valet och det är ca 40 procent som stödjer dem.
-Då måste de ha ett stort inflytande i politiken, sa jag förhoppningsfullt.
-Tyvärr inte. De övriga partierna vägrar samarbeta. Men vi fortsätter att växa. Vi har lyckats få igenom att en koloni har möjlighet att fungera som en enhet i redovisningen för staten. Detta har stora ekonomiska fördelar.
Jag gick runt och hälsade på de närvarande, och satte mig sedan bredvid Jonas. De fortsatte att berätta om sin koloni. Att de odlade sin egen mat och tillverkade många egna produkter inom kolonin. De utövade byteshandel med andra kolonier. -Ett system som fungerade alldeles utmärkt. De levde ett lyckligt liv i nära gemenskap med andra.
Under kvällen mötte jag hennes blick flera gånger men varje gång vände jag bort blicken, och jag visste vad det berodde på... Efter ett tag gick jag fram till henne. Hon log mot mig och hennes stora svarta pupiller speglade sig i mina ögon. Det var inte bara jag som valt henne utan hon hade också valt mig. Jag log. Jag kände att jag trivdes här, och jag hade fått löfte om att få flytta hit och dela kolonins gemenskap. Och med deras stöd var jag beredd att möta allt det nya i samhället.
Jag visste att det fanns en framtid.
Skriven av Jakob Svensson 1994
|
|
|
 
|
|