OM MYTH

MYTH 3.0
  Namn
  Värdshus
  Statister
  Ödets Kortlek
MYTH 2.0
  Tillägg+rättelser
MYTH 1.0
SKRIVET
ÄVENTYR

Han hoppade vigt ner i busksnåret invid vägen. Ljudet av trampande fötter försvann bort och han kröp leende vidare in i skogen. Till slut hittade han stigen som han gömt så väl kvällen innan. Gheron lyssnade med sina långa öron men kunde inte uppfatta något störande ljud. Han ställde sig upp och smög ljudlöst vidare in i skogen.
Till slut kom den lilla tjuven fram till det han så länge letat efter, den förfallna borgen. Tänk vilka skatter han skulle kunna finna! Hans svans svängde upphetsat fram och tillbaka och fellinen log med hela ansiktet. Han trippade lättfotat fram till dörren och puffade försiktigt på den. Med ett långdraget knakande rörde sig den massiva ekdörren inåt. Gheron kikade in och såg endast massivt mörker.
”Hade inte jag…” han letade febrilt i sin packsäck och upptäckte så småningom en liten ljusstump som han satte fyr på innan han begav sig av in i borgruinen.
Stengolvet var täckt av ett tjockt lager damm och hörnen var fyllda av spindelnät. Gheron hade ingen bra erfarenhet av spindlar så han höll sig mitt i rummen. Den stora hall han kommit in i först hade grånade gobelänger med bilder av vidunder i sprakande färger som slogs emot modiga män i skinande rustningar. I alla fall trodde han att det var det som gobelängerna föreställde, allt man såg var små öar av färg i ett mörkgrått hav av damm. Tjuven stannade upp och funderade.
”Om jag hade en skattkammare och trodde att någon skulle stjäla från den, var skulle jag då inte lägga den?” Detta var ett typiskt sätt för en fellin att tänka, vilket Gheron också gjorde. Han sken upp och letade sig vidare in i borgruinen.
Han sökte sig ner för en trappa som för varje steg gjorde mer oväsen än en hel parad. Så nådde han till slut det han sökte, en stor oansenlig dörr med en sedan länge oläslig text ingraverad på. Den stod inbjudande på glänt. En droppe stearin påminde tjuven om att ljusstumpen höll på att ta slut. Han såg sig febrilt om och hittade till slut en gammal fackla på golvet som han plockade upp och försökte tända eld på. Han lyckades! Så tryckte han på dörren och den gled förvånansvärt ljudlöst upp. Gheron tappade några sekunder andan och var nära att tappa facklan. På golvet låg ett stort, bjärt papper och ett fåtal guldmynt utspridda. På papperet fanns ett kort, slarvigt meddelande.
”Vi kom först. Skatten e slut.”

Regler, MYTH 1.0<

Kiihiala’s svärd slog hårt ner i den mörka stenen. Den alviske riddaren högg med sin Hailaan’Dur mot hennes hals. Hon kastade sig i sidled mot marken vilket lämnade svärdet på sin plats i stenen.
Riddaren, som för övrigt tjänade Khalon, lyfte den ena handen mot skyn och uttalade ord som inte ens Kiihiala förstod. Det långa vita svärdet började glöda svagt i mörkt rött som skiftade till grönt och vidare till svart. Nu stirrade han stint på henne och på alviska sa han;
”Du har vanärat ditt namn och ditt folk, och Gudarna har sänt mig för att kräva hämnd!”
”Ja, ja. Men jag tycker verkligen inte att gudarna ska bry sig om mig, varför inte jaga riktiga brottslingar eller kanske hädare…”
”Tig du dotter av mörkret! Khalon skall få sin hämnd!!!!”
Ock med de orden anföll riddaren Kiihiala som drog upp en Hianhtdolk som hon stack djupt i alvens buk innan han hann köra ned svärdet i henne. Hon reste sig och knuffade mannen försiktigt åt sidan. Hon kollade noga om han levde, han hade en svag puls men han levde i varje fall. Kiihiala rullade över honom på rygg och drog varsamt dolken ur hans mage.
”Var glad att jag är skicklig på att inte träffa viktiga organ min vän, då kanske dina vänner inte kunnat rädda dig, vilket de troligen kommer att göra nu.”
Riddaren stönade tungt när den böjda spetsen på Hianhtdolken drogs ut. Alvkvinnan tittade mot sitt svärd, det var nog ganska hopplöst att få ut det ur sin till synes bekväma plats i den mörka stenen. Hon suckade och sneglade på alvriddaren.
”Jag gissar att du inte har något emot att jag lånar några cilvermånar så att jag kan ersätta mitt svärd? Så bra.” Hon fingrade på mannens olika läderpåsar tills hon verkade hitta den rätta. Hon fann 300 cilvermånar, väldigt mycket för en helig riddare. Kiihiala tyckte att hon kunde hjälpa riddaren på den punkten.
”Hm, det blir nog 50 för svärdet, 10 för mat och sen tar jag nog 5 till för besväret….” Hon lyfte huvudet och hörde hur någon kom närmare och närmare på sin häst. Hon lade handen på riddarens bröst och nickade i den alviska hälsningen men snart var hon på väg långt, långt bort från platsen.

Strid, MYTH 2.0

"Och vinnaren i dagens spel år 1663 är retoriern Thorban Rahkelin!" skallade den borciska domaren så att det ekade mellan de murade väggarna på arenan. Thorban reste tafatt på armarna och hissade stridsyxan och den illa medfarna skölden i luften. Han möttes av spridda applåder och buande hånrop från de samlade åskådarna.
"Du kan verkligen charma publiken du." sa Alban giftigt när Thorban klev in i sitt rum under arenan där han bott de senaste dagarna. Klerken hade också släpat sig dit som stöd för sin gamle vän, även om han själv ogillade gladiatorspel i allmänhet och borcerna som anordnade dem i synnerhet.
"Du pratar du!" brummade krigaren. "Men du, du råkar inte ha några av dina mirakelörter, har du? Jag tror en del av de där stollarna missade min sköld…" sa han glatt medan han satte sig ned och drog av sig ringbrynjan och blottade ett antal mer eller mindre allvarliga "skråmor". Alban skakade uppgivet på huvudet.
"Så du ser ut. Vem tror du att du är? Bel själv? Jag har ju sagt att du ska ta det lite mer försiktigt…" Han rotade fram några gröna blad som han krossade i en liten skål.
"Ja, kanske att jag kunde varit lite försiktigare, men det är ju inte lika kul, eller hur? Visserligen var det bara en hög borcer men du skulle ha sett vilka duster de fick till. Särskilt en på slutet! Jag tror han var ledare för något barbargäng och han hade alla möjliga saker på sig och de släppte in honom på arenan som om han vore något slags monster." fortsatte krigaren.
"Hm. Krim den Vilde menar du…"
"Ja! Och vilket svärd han hade sedan! Det var långt och krokigt men det träffade oerhört bra på något vis. Han vevade och viftade och han vann nästan men då såg jag att hans brynja hölls uppe av några benknotor från något djur av något slag så då tänkte jag…"
"Där var ju något nytt…" muttrade Alban samtidigt som han började smörja in människans sår med smörjan han hade tillverkat.
"Men i alla fall. Då tänkte jag att om de däringa benen skulle till och gå av så skulle ju hela hans rustning ramla ner om midjan på honom, eller hur! Så då tog jag ett steg bak och tog sats med yxan och hög av den bara!" Alban stannade upp ett ögonblick.
"Du menar inte att du rännde en femkilos yxa in i axeln på honom?"
"Onej! Jag bara krossade benen säger jag ju!  Jag kan ju inte gå runt och hacka sönder folks axlar heller!"
Alban bara skakade på huvudet och fortsatte att smörja in krigarens sår medan Thorban fortsatte att berätta om sina strapatser.

Centuriin, MYTH 1.0<

Luften vibrerade av hettan när den gamla guldhannen skickade iväg en enorm eldkula mot sin röda fiende. Hans hud glänste som solen även om den börjat bli matt på sina ställen. Med ett kraftigt vingslag kastade han sig bakåt för att undvika att stridsdrakens svansspetsar borrade sig djup in i hans bog.
Den röde vrålade av ilska när han missade den gamle hannen än en gång. Guldhannen hade redan träffat honom med en eldkula vilket nästan hade gjort honom halvblind. Hans vänstra öga sved med en smärta endast drakeld kan åstadkomma, men han kunde fortfarande se.
Den röde samlade brinnande eldslågor i munnen och rullade dem till en kula. Med en kraftfull stöt i guldhannens riktning slungade han iväg sitt gyllene vapen. Med en graciös flygning som inte passade hannens ålder hade guldhannen undvikit skada igen.
Den röde flög ner på lägre nivå och hann i sista stund väja för den andre hannens klor. Guldhannen var nära, bra. Stridsdraken började inleda en process endast hans släkte behärskade. Han lät blodet flöda snabbare och snabbare tills det nästan brände i ådrorna. Han kände värmen strömma genom sin strömlinjeformade kropp. Med en hastig blick såg han att guldhannen var på ingång. Nu började hettan bli outhärdlig t o m för den röda hannen. När gulddraken bara var någon meter från sin fiende skickade stridshannen iväg en våg av outhärdlig hetta, även för en gulddrake. Guldhannen stannade och vred sig i den outhärdliga värmen och med snabba vingslag letade han sig så långt bort från den röde hannen som möjligt.
Pyroth tog chansen och flög ner mot marken där det gyllene svärdet låg kvar på samma plats där Saolin tappat det. Den gamle guldhannen skulle snart komma tillbaka. Stridsdraken svepte över svärdet och tog det i sina långa klor. Metallen var kall och hård, precis som Pyroth gillade den. Han steg upp till hög höjd. Nu flög han med högsta fart men i farten såg han inte den gyllene eldkulan som kom farande mot hans nacke. Med ett vrål tappade Pyroth svärdet som for ned med oroväckande fart, rakt ner i den Bottenlösa tjärnen….

Magiker i Centuriin, I Est Magica

Irriterad slog han ihop boken och stövlade fram till fönstret. Vem var det som vid den här tiden på dygnet kom och hojtade nedanför hans torn på ett sådant vis? Med en ganska ointresserad min stack han ut huvudet genom fönstret och kikade ner.
"ME.. Nämen, ser man på, han har tid för oss övriga dödliga…" replikerade den skröplige gubben vid det svarta tornets fot.
"Vad gormar du om där nere, din gamla fåntratt?" röt han tillbaka.
"Är det så man hälsar en gammal vän? Jag säger då det, dagens folk har inget hyfs."
"Kom upp hit så kan vi prata hyfs, din gamle get." Mannen vid tornets fot nickade och efter ett litet klick visade sig silhuetten av en dörr i den nattsvarta fasaden. Den gamle mannen med det lilla vita getskägget nickade tacksamt och klev in.
"Melor, även om du inte vill tro det så finns det andra magiker här i världen, ser du." gafflade gubben när han satt sig ned vid det stora skrivbordet som tillhörde tornets ägare, den store trollkarlen Melor. 
"Bah! Om de finns de som tror att de är bättre än mig får de väl komma hit och visa det då! Jag bryr mig inte om annat."
"Åjo, nog blir du så lagom purken om någon uppstudsling påstår sig kunna slå den store Melor i hederlig Magicum Versus Magicum…"
"Vem? Vet du några namn?" undrade Melor medan han kisade finurligt och strök sig över det nyligen ansade, svarta skägget.
"Em, neej, inte så här på rak arm…"
"Inte det? Tråkigt…"
"Vad hade du tänkt för förfärligt nu då? Har jag inte påpekat nog för dig att du måste komma ut mer och få lite frisk luft…"
"Friskt luft? Öppnar jag båda fönstrena blir det ett ordentligt korsdrag häruppe, så det behövs inte…" trilskades trollkarlen.
"Du vet nog vad jag menar, gosse. Du sitter inburad i ditt torn här hela dagarna och kommer upp med nya hemskheter som du kan pröva på bondstackarna i byn…"
"De ställer upp frivilligt faktiskt." urskuldade sig Melor.
"Hmpf. För att inte utsättas för några andra förfärligheter. Nej, Melor lille, jag tycker du ska komma ner till Ärkemagikernas sammanstrålning i Jahala om några veckor, det skulle göra dig gott. Men du bör nog lämna dina senaste formelsamlingar här i tornet, jag tror inte det är många, inte ens nekromantikerna, som tycker bra om dina senare skapelser…"
"Om de inte uppskattar magins höjdpunkter får de skylla sig själva, jag stannar här i vart fall. Inget kan få mig ur det här tornet!"

Formler, I Est Magica

Samlad satte han sig på knä i gläntan. Han hade bestämt sig och nu fanns ingen återvändo, ingen ånger. Långsamt lät han sin väl utslitna kåpa falla till marken. Dess mörkgröna och svarta färger var matta och fläckar efter oräkneliga strapatser kunde fortfarande skymtas på det grova tyget som ändock hållit så länge. Mannen sträckte upp händerna mot skyn, som ett sista farväl till gudomen han tjänat nästan hela sitt liv.
"Transformi um Draconi, et Infinite
Transformi um Draconi, et Infinite!"
skallade mannen och små mörkgröna lågor började söka sig över hans kropp.
"TRANSFORMI UM DRACONI, ET INFINITE
TRANSFORMI UM DRACONI, ET INFINITE!!"
vrålade mannen medan luften började spraka av magisk spänning. Den otroliga ansträngningen och strömningen av djurisk magisk kraft fick mannen att bita ihop käkarna medan hela hans uppenbarelse omslukades av de flammande lågorna som skiftade från grönt till svart.
Till slut var mannen bara en grönglödande siluett vars uppsträckta armar utmattat började sjunka mot marken samtidigt som klerken sköt rygg likt ett av monstergudens älskade kattdjur. Än en gång sade mannen de magiska orden.
"Transformi um Draconi, et Infinite
Transformi um Draconi, et Infinite…"
Manens gestalt började växa, och mannen höjde huvudet och gav ut ett skri av smärta medan hans kropp förlängdes. Huvudet sträcktes ut, horn sköt ut från pannan, vingar uppträdde vid skulderbladen och vecklade ut sig och växte med våldsam hastighet. En lång, spikförsedd svans växte ut och mannens händer och fötter växte samman till tretåiga, kloförsedda tassar. Den grönglödande elden övergick i jämn, silverglänsande, fjällig hud. Mannens smärtfyllda skri ebbade ut i ett underjordiskt vrål som fick det att skalla bland trädstammarna i skogen.
Han andades med tunga andetag. Han öppnade sina isblå ögon och såg sig om i gläntan där han nu satt. Någonting vid hans fot fångade hans uppmärksamhet. Det var ett slitet klädesplagg i grönt och svart, en klerkkåpa. Med de enorma svanspikarna plockade han upp minnet av sitt dödliga liv och med ett lågt morrande kastade han iväg tygbyltet över trädkronorna. Han sträckte ut sina vida vingar och tog sats ut mot sin nyvunna frihet, bort från sitt gamla liv som dödlig för att aldrig mera återvända.

Artefakter, I Est Magica

Klerkens dova mumlande dog ut och ovanför honom började luften röra sig i en allt mörkare virvel i grönt och svart, monsterguden Khalon's färger. Så plötsligt sköt ett enormt djur ut ur virveln, en manjit. Djuret bestod enbart av magi och gudomlig kraft och dess ögon hade en uråldrig, magisk, glöd. Den svängde långsamt sitt huvud fram och tillbaka för att få en ordentlig titt på trollkvinnan framför den.
Hennes hjärta hoppade över ett slag. En manjit! Besten var skapad av magi och kunde endast dödas med magi, men hon var alldeles för svag efter den utdragna striden. Hennes magiska reserver var näst intill utarmade och de magiska ramsorna som var väven i hennes besvärjelser lyste med sin frånvaro. Klerken visste detta och gav ifrån sig ett kallt, rått skratt.
"Ge upp medan du har tillfälle till det." ropade han åt henne medan den magiska varelsen otåligt stod och stampade i marken. Trollkvinnan drog ett djupt andetag och stirrade tillbaka på klerken. Hon täckte inte ge upp.
"Kom igen nu Zira. Ge mig staven så skall Khalon skona ditt liv."
"Staven är min och jag tar den med mig i fallet, och det vet du." väste kvinnan lågt. Klerken skakade uppgivet på huvudet och plötsligt anföll den magiska besten henne, befalld av klerkens tankar.
Zira rullade ovigt ur vägen för manjiten som landade mjukt bredvid henne och blottade ett gap fyllt med vassa tänder. Varelsens lysande och halvt dimmiga skepnad vände sig snabbt emot trollkvinnan och förberedde sig på ännu ett anfall. Trollkvinnan drog till sig den vilda magin som omgav dem och försökte desperat väva en besvärjelse och lyckades forma en magisk urladdning som fick manjiten att rygga bakåt och tappa koncentrationen för ett kort ögonblick.
Men det var inte nog utan snart hoppade besten emot henne igen. Zira tog ett hårdare grepp om den magiska staven hon svurit att beskydda med sitt liv. Hon lyfte upp staven och ett skinande klot for ut från dess tredelade ände. Den magiska projektilen träffade besten och dess skepnad darrade till för ett ögonblick samtidigt som djuret verkade skadat och gav ifrån sig ett underjordiskt vrål. Snabbt kröp trollkvinnan bort från besten och försökte sig på ännu en improviserad besvärjelse. Men hon var för svag och den vilda magin vägrade lyda henne.
När så manjiten anföll den sista gången uttalade hon de magiska ord som skulle förgöra både henne och den magiska staven…

Alternativ magi, I Est Magica

Hon vilade sitt tunga huvud mot stenen. Hon behövde verkligen en lugn stund för sig själv nu när de där odrägliga dödliga sprang omkring hennes näste. Azyris lät ett öga vara öppet och hon kopplade inte av helt, när som helst kunde näste modiga krigare komma smygandes i grottans iskantade mynning. Tysta fotsteg fångade hennes uppmärksamhet och hon stängde sitt andra öga och började andas tungt, som om hon sov. Nu kunde hon om hon koncentrerade sig höra de dödligas hjärta slå skräckslaget innanför tjocka metallrustningar. 
De tre trippade vidare och stannade så upp. De hade nått grottans stora sal där den enorma draken sov tungt. Det blå huvudet vilade på framfötternas stora ljusa klor. Nära tjugo meter lång var hon, den blå drakhonan som stulit boskap och byinnevånare de senaste månaderna och många modiga krigare hade sänts ut för att ända drakens terror.
De andades ut när de upptäckte att monstret sov, detta skulle bli en lättvunnen strid. De skulle snabbt rusa fram och begrava sina skarpa svärd i drakhonans buk och strupe och ända hennes liv. De drog sina svärd och tog var sitt trevande kliv in i grottan.
"Schcaarheemschh!" mullrade drakhonan och reste upp samtidigt som ett ogenomträngligt mörker lade sig över grottan. De tre riddarna kunde inte ens se sin egen näsa och stannade upp för att försöka lyssna sig till vart draken tagit vägen. Den ene av dem kände sig plötsligt som om en isande vintervind svept över honom, drakens andningsvapen, och hans lemmar frös fast i metallrustningen och hud och muskler brast i bitar när han försökte röra sig.
"Chvhiilaainhschhh." viskade den kyliga rösten och den andre av riddarna kikade bestört bakom sig och tyckte sig se en skugga i mörkret. Han började kallsvettas i sin rustning medan ljuden från hans mardrömmar viskade i hans öra och otänkliga fasor lurade i hörnen av hans synfält. Han släppte svärdet och rusade skrikande ut ur grottan, kall av dödsfasa.
"Kom fram drake!" vrålade den kvarvarande riddaren medan hans väns sista dödskri ekade genom grottan när hondraken släppte lös ännu en kvast av sitt andningsvapen.
"Försvinn medan du kan, dödlig." rösten verkade inte ha något ursprung utan flöt runt i mörkret.
"Jag skall strida till döden!" morrade riddaren till svar.
"Schmeelhmhchh." viskade honan plötsligt i örat på mannen och hans hud började snabbt vrida sig och rynkas och hans syn och hörsel försämrades. Han vände sig om för att möta draken men orkade inte ens lyfta svärdet och hans leder värkte; riddaren hade besegrats av drakens magi.

Regler, Fauna

Hans hjärta bultade hårt i bröstet på honom. Han vågade inte tro på vad han nyss sett. En virix! Varelsen befann sig bara ett fåtal meter ifrån honom, omedveten om hans närvaro. Han befann sig i säkerheten bakom ett stort stenblock med vinden i ryggen, varelsen kunde inte känna hans doft.
Virixen gick långsamt fram och åter i gläntan. Han hörde hur den morrade och gläfste dovt. Ibland hörde han krafsande ljud, som om varelsen grävde där bakom honom.
Han vågade sig på en kort titt. Varelsen var större än han först trott och den såg precis ut som på de bilder han sett, men oändligt vackrare. Han kunde utan problem se det avlägsna släktskapet med drakarna på den smidiga kroppen och den nästan glänsande huden och på det smala huvudet. Den rotade ivrigt i marken bredvid ett träd med sina långa, smala fingrar samtidigt som den verkade lyssna spänt på sin omgivning.
Så stannade den upp och lyfte på huvudet. Varelsen morrade dovt och stod spänt och lystrade till vinden. Han höll andan, orolig för att han blivit upptäckt. Men djuret ignorerade honom och tittade nu istället in mot skogen varifrån den själv kommit. Skogen som var lika mörk och ogästvänlig som alltid, och lika tyst. Han kunde varken se eller höra det som varelsen framför honom kunde. Men så fick skuggorna i skogen form och ännu en virix klev ut i gläntan. Den första upphörde att morra och gläfste istället glatt åt den nyanlända virixen som nosade försiktigt på den första.
Försiktigt plockade han upp blocket han hade tappat vid fötterna och antecknade så tyst han förmådde. Den andra varelsen var större än den första och hade mörkare teckning än den första som undergivet strök sig emot den större virixen. Den andra virixen gav ifrån sig ett dovt, knarrande läte från långt nere i halsen. Han gissade att det var en hona och att den första, mindre, varelsen antingen var hennes unge eller hennes partner. Kvickt plottrade han ner allt han sett om utseende och beteende och fortsatte att innerligt hoppas att de inte skulle märka honom.
Men varelserna uppmärksammade bara varandra och snart började de röra sig smått inåt skogen till igen. Den mindre virixen fortsatte att kråma sig och gläfsa mot den större som knarrade uppmuntrande tillbaka. Så snart de försvunnit in i skogen på betryggande avstånd andades han ut och kikade på sina hastiga anteckningar. Han reste sig och begav sig så fort benen förmådde tillbaka till byn han bodde i för tillfället. Han kunde redan se sina kollegors avundsjuka ansikten när han delgav dem sina upptäckter. Ingen biolog i Centuriin hade någonsin kommit så här nära en virix!

Odöda, Fauna

De stannade upp. Allt var tyst och skogen var helt stilla. Fåglarna hade slutat sjunga, eller kanske de inte flög in i det här området över huvud taget. Det hade inte sett några djur heller, inte heller spår. Luften här var tjock. Instängd. Fuktig. Uråldrig.
De började långsamt att röra sig framåt igen, med trevande steg. Allt kändes så fel. Ett snabbt, genomskärande ljud av en gren som bröts. Det lilla ljudet ekade i tystnaden. Alla tittade de på varandra, det var ingen av dem. Ännu en knakande kvist, närmare den här gången. Återigen stannade de upp och såg sig oroligt om. De kunde inte se något i skogens lummiga ljus.
Bakom dem, ur skogen hördes fler avbrutna kvistar i allt högre fart, någon, eller något, storma emot dem. Svärd plockades ur skidor, magi alstrades och bågar spändes. Vad som än var på väg så var det stort, tungt, och inte särskilt smidigt. Nu kunde de se något ljust som rörde sig bland träden och det var sannerligen stort. Med målmedvetna steg verkade varelsen fatta ett beslut och dundrade emot dem.
Djuret bröt ut bland träden, högre än någon vanlig häst. Det var en enhörning. Eller det hade varit en enhörning. Det som tornade upp sig framför dem borde inte kunna röra sig, det var endast ett skelett. Med gnisslande och knakande ljud svängde besten på huvudet där det långa hornet fortfarande satt. Den skrapade med ett benig hov i marken och sparkade upp jorden.
"En skelettbest." andades någon. Djuret hade en hämnd att utkräva och detta begär hade varit starkare än döden. Gruppen började långsamt att röra sig bort ifrån den vilda varelsen. Besten fortsatte att slänga med huvudet och rasslade med sina kotor genom att slänga med svansen. Den gjorde ingen ansats till att följa efter dem. Den ville inte hämnas på dem utan på någon annan, vilket gjorde att de borde vara säkra. Borde. Men försiktiga steg lyckades de smyga sig allt längre bort ifrån skelettet som gjorde en ansats till att frusta, vilket misslyckades eftersom den saknade lungor.
När tillräkligt stort avstånd låg emellan dem och besten vände de och gick så fort de förmådde genom skogen, med den galna varelsen bakom sig. Snart kunde de höra de lugnande ljuden av den odöda enhörningen som också den vände och återvände till de djupa delarna av skogen den kommit ifrån.

Planerad för Regler, Helgon & Avgudar

"Detta är världen". Hon rullade ut en gammal och kantstött bokrulle på golvet framför ungdomarna. Dokumentet visade en plan skiva. Dess mitt var grått och kantade av en vit och ens vart kant. Tysta mumlanden och misströstande fnysningar bredde ut sig bland de församlade. Någon satte sig rakt upp med huvudet högt och sade att det där inte kunde vara världen.
Lärarinnan skrattade lätt. Sedan log hon milt mot ungdomarna.
"Nej, det kanske inte är den värld vi ser, men det är den sinnliga världen vi lever i." förklarade hon. Bristen på svar tog hon som ett tecken på att budskapet inte riktigt sjunkit in. "Vår värld är styrd av mäktiga krafter, onda" hon pekade på skivans svarta sida och fortsatte sedan mot den vita delen "och goda. Mellan dem medlar det neutrala." Hon satte ned fingret på skivans grå centrum.
"Men hur vet man det?" frågande en av de äldre lärlingarna.
"Det kan man inte veta med säkerhet, men många av våra visaste läromästare har kommit fram till att detta är ett väldigt förståndigt sett att se världen på. Allt vi gör påverkar nämligen oss och vår omgivning. För många onda handlingar gör att balansen förskjuts och världen blir ond…"
En ivrig trefingrad hand viftade efter uppmärksamheten. Lärarinnan log. "Ja, Kaiharan?" Den lilla eleven log stolt.
"Betyder det att det kan finnas för mycket godhet i världen?" Lärarinnan nickade långsamt.
"Ja. På samma sätt som för mycket ondska inte är bra för världen är heller inte för mycket godhet bra för världen. Världen strävar alltid efter balans, neutralitet. Så om det finns för mycket av något, vare sig det är godhet eller ondska, kommer världen fortsätta att sträva efter balans och till slut rättar allt till sig."
"Så om det finns för mycket godhet blir allt sämre bara för att det måste finnas balans då?" undrade en elev. Återigen nickade lärarinnan.
"Ja. Utan balans kollapsar verkligheten. Försök ni att balansera en skiva med ett finger utan att den faller. Ni måste hålla den i mitten då, inte sant? Annars faller skivan. Världen är sådan. Utan balans faller verkligheten samman." Skrämda blickar och förundrade mumlanden utbyttes bland ungdomarna. "Men oroa er inte. En individs handlingar kan inte välta världen, men många individers handlingar kan. Därför måste vi alla lära oss att handla rätt, och att lära andra att handla rätt." En suck bredde ut sig. Alla kände igen lärarinnans tonfall. Nu var det hög tid att återigen rabbla texter…

Planerad för Sanningen, Helgon & Avgudar

"Detta är sanningen!" vrålade kvinnan och hötte med en hand mot folkhopen som drog sig allt närmare. "Sanningen!" upprepade hon, lika stoiskt som innan. Men de spridda muttranden och mumlanden som rörde sig bland folket var inte något bra tecken.
Hon svalde och drog i sin tunika. Hennes svans svängde ilsket fram och tillbaka.
"Era gudar är bara skuggor av den verkliga kraften!" vrålade hon och hennes gröna ögon glänste. "Snart kommer vedergällningen. Urkrafterna kommer att återta världen. Hur ska era gudar hjälpa er då?" Arga snäsningar och utrop rörde sig i folkhopen.
"Bevisa det!" ropade någon. Folkhopen biföll. "Vi vill ha bevis!" skrek de. "Ja, ge oss bevis." vrålade andra. "Om våra gudar är så små, bevisa det!" Allt högre rop och skrik genljöd från folkhopen och de tryckte sig närmare kvinnan. Man hötte med nävar och några viftade med kvistar och andra primitiva vapen.
"Bevis!?" vrålade kvinna till svar. "Ni har det runt omkring er! Det är inte era gudar som skapat det här. Era fåniga ikoner är även de skapade av urkrafterna, och de är, precis som ni, deras tjänare. Inget ni gör kan skada dem för ni är inget för dem! Inget!" Ingen folkhop uppskattade att påstås vara maktlösa. De närmade sig kvinnan och kastade sten och slog med kvistar. Kvinnan kröp ihop och mumlade desperat till de urkrafter hon prisat så högt.
Plötsligt slog ett högljutt muller upp i himlen. Mörka moln spred sig och ett stadigt regn sköljde ner över den allt mer leriga skådeplatsen. Kvinnan motade bort några ur hopen och skrattade rått.
"Era gudar är inget!" vrålade hon triumfariskt. "Ni kan inte skada mig! Urkrafterna beskyddar mig. Mig! Deras förkunnare."
Då slog en blixt ned i henne och hon föll ihop mot marken. Ett dovt mullrande underströk bilden och folkhopen drog sig hänförda bort ifrån den döda kvinnan. Man mumlade tyst sinsemellan. Tydligen så hade hon inte varit så beskyddad av sina urkrafter som hon trodde. Deras gudar hade slagit henne, det hade med andra funnits väldigt lite sanning i hennes ord. Ansåg man.