HEM NYHETER KOMMANDE PRODUKTER ZIPPAT MYTH 3.0
|
Centuriins Mänskliga FolkBiolog Yvan Himelin, Jahala, 1664 e.A.Trots att mina kollegor inte har velat befatta sig med detta har jag valt att studera de mänskliga folk som bebor vår kära värld. Ur en biologs ögon. Att likna oss själva vid djur är något många anser hädiskt, men inte jag. Vi har förvisso högst stående kulturer och blomstrande civilisationer, men har icke djuren det också? Taurerna har väl fungerande samhällen, även om alla anser dem vara barbarer. Men så ser vi ju även på de skogslevande folken. Så är vi inte alla djur, egentligen? Alv
Alven ses som en av de ädlaste bland folkslagen. Hon är förvisso den mest seglivade av de mänskliga folkslagen och har även de mest "mystiska" dragen. Efter att ha studerat många gamla skrifter har man lyckats spåra hennes ursprung till Aerialis, inte till Mammali. Detta förklarar alvens långa liv, den naturliga läggningen för magi samt det speciella utseendet. Alven är en lång, högdragen och allt som oftast mycket vacker. Hon har finskurna drag, sneda ögon, höga kindben och det mest utmärkande draget, de spetsiga ögonen. Hon är lång, meddellängden ligger runt 1,80-1,90 cm, för både kvinnor och män. Alven är mycket finlemmad och smäckert byggd, fingrarna är ofta mycket långa. Håret blir ofta mycket långt och har en silkeslen kraktär. Det blir dock aldrig så fylligt som hos till exempel människan eller bryndin och alver får aldrig skäggväxt. Alven är ljus i hyn, men kan ha mycket varierande hårfärger. Fast allt från nästan vitt till ljust brunt är vanligast. Men andra nyanser såsom svart och mörkbrunt förekommer. Hon har också ganska ljusa ögon, oftast blå eller gröna. Men även här förekommer mer udda färger, såsom blåviolett, grå eller brunt. Alven bär tunna, skira klädesplagg i enkla snitt och i flera lager. Kläderna är ofta ljusa med klara mönster och hålls ofta samman av små metallsmycken. Alverna blir inte sällan över 900 år gamla och har därmed ett långt liv att se fram emot. Därför är det inte ovanligt att alvernas samhällen är mycket komplicerade med väl utarbetade hierarkier och rangskalor där relationer och rykte är avgörande. Alverna är uppdelade i olika klaner där olika ting är olika viktiga. Varje klan styrs av en Naturens Valde som till sin hjälp har ett flertal Ljusbringare. Men alverna högaktar också livet vilket komplicerar saker som jakt och försvar ytterligare och har givit det alviska samhället en underlig syn på heder. De anser sig också vara förmer än andra folk, främst för att de lever så länge. Oftast anses övriga folk "slösa bort" sitt korta liv vilket gör att de förtjänar alvernas förakt ytterligare. Men till skillnad från till exempel borcer så försöker de inte att tillintetgöra de övriga folken bara för att de ogillar dem. Alverna är nämligen ganska neutrala varelser som inte gärna lägger sig i andras göromål. Borc
Borcen har ett ganska förtjänt dåligt rykte i Centuriin. Detta folkslag är impulsiva och aggressiva och löser tvister på enklaste sätt, alltid. En gissning är att detta beror på det avlägsna släktet med hunddjuren vilket även syns i borcernas rangstyrda beteende. Borcen har ibland lite grymt kallats för halvvarg, vilket på ett simpelt sätt i och för sig är ganska beskrivande för en borc. Huvudet är väldigt varglikt och de små runda ögonen är oftast gula eller kanske något orangea i färgen. Hon är kraftigt byggd och mycket muskulös, meddellängden ligger runt 1,70 cm för männen, kvinnorna något kortare. Händerna är korta och trefingrade och benen slutar i stora fyrtåiga vargtassar. Hon har även en buskig svans. Borcen har mycket lång och grov päls, oftast i en mörkbrun nyans, men även grå och svarta nyanser förekommer. Den kvinnliga borcen har också en längre man på baksidan av huvudet och nacken, nästan alltid i en mörkare nyans. Borcen bär mycket enkla och praktiska kläder, men smyckar sig gärna med naturliga smycken såsom ben och skelettdelar, hudar och pälsar. Boren får dessutom vid födseln en magisk amulett, välsignad av gudarna, som höjer dess styrka och uthållighet. Om amuletten förstörs förlorar borcen sin överlägsna styrka. Borcen är annars helt omförmögen att använda magi, hon kan använda magiska föremål, men inte skapa dem eller besvärjelser. Varför är ännu inte säkerligen fastställt. Många anser borcerna vara barbarer. De är förvisso impulsiva och raka i sitt sätt, men kan ändå inte anklagas för att vara barbariska. De försvårar aldrig saker, kan något lösas med våld, så löser man det med våld. I och för sig anser oftast en borc att allt kan lösas med våld. Det borciska samhället är annars en ganska fri plats. Varje större boplats styrs av en hövding, men inget binder en individ vid något. Borcer är fria individer och går sina egna vägar, även kvinnorna. Det är endast mycket starka modersinstinkter som hindrar borciska kvinnor från att slå sig fram i världen. Vilket är vad varje borc gör och det är detta som de fått sitt dåliga rykte ifrån. Bryndin
Bryndin är en fredlig lustvarelse. Hon älskar konsten och de njutningar den för med sig. Hon tror på harmoni och fred i samklang med naturen och konsten. Detta avspeglar sig främst i deras byggnadskonst som förskönar naturen den befinner sig i. För det är främst inom konsten som bryndin har sin styrka, hon är ingen stark eller tålig varelse men är däremot ovanligt klok. Bryndin är en späd och smäcker varelse. Hon är ungefär lika stor som en människa med medellängd runt 1,75 för båda könen. På armarna växer långa vingfjädrar och bildar ett par färggranna och vackra vingar, som bryndin även kan flyga kortare sträckor med. Vingarna är oftast bandmönstrade och går i samma färgskala som resten av kroppen. Bryndins hud är sval och har oftast en ljus eller kall ton, allt från blekt beige till isblått. Hon har långt, svallande och alltid halvlockigt hår som är mycket mörkt. Det går i samma ton som övriga kroppen och svart är den vanligaste hårfärgen. Mannen kan få skäggväxt, men oftast är bryndin väldigt måna om sin hygien och rakar sig ofta. Ögonen är stora och har ofta klara glasartade färger där blått och grönt är de vanligaste. Dessutom så växer 3 till 6 fjädrar ut från svansroten hos bryndin. Dessa fjädrar har samma färg som vingarna och blir ungefär en halv meter långa. Bryndin klär sig i mörka kroppsnära kläder, oftast öppna i ryggen för att inte hindra vingarna. Slitsar och remmar är även vanligt förekommande. Dessutom smyckar hon sig med mycket hårband, remmar, fjädrar och pärlor. Bryndin älskar harmoni och ordning. De värderar konsten, religionen och magin högre än allt annat. Därför är det inte underligt att deras samhällen byggs upp kring just dessa tre områden. De är indelade i tre klaner som alla har sina egna egen. De olika klanerna blandar sig ogärna med varandra, men det förekommer dock ingen öppen fientlighet. Klanerna styrs av en så kallad Ljusbringare, oftast en religiös eller konstnärlig person. Sedan styrs varje boplats någorlunda självständigt, oftast en konstnär. Vilket är ett bra mått på hur högt konsten verkligen är värderad hos bryndin. De anser sig själva vara väldigt förstående varelser och ser sig närmast som "syskon" med de andra raserna. De ser människor, borcer och reptdenner som yngre oförstående syskon som ska bemötas med vänlig, men bestämd, stämma. Bryndin är väldigt omtyckta bland de övriga raserna, just för att de är så förstående och fredliga. Dardenn och krigsdardenn
Dardennen är, tyvärr, det av Centuriins folk som fått utstå mest spott och spe från de andra folken, om man bortser från borcernas ihärdigt dåliga rykten. Dardennen har kallats både halvödla, halvdrake och drakyngel och på grund av sitt släktskap med just drakarna har hon setts som något farligt, något "fult", något som ska underkuvas, särskilt krigsdardennen. Men nu börjar hon äntligen att återhämta sig från hårda år av slaveri och strid. Släktskapet med drakarna är ganska tydligt hos dardennen. Huvudet är en drakes och kantas av sex horn, två större och fyra mindre. Dardennen är oftast smidigt byggd, men kan också bli mycket kraftig och massiv. Meddellängden ligger runt 1,75 för båda könen. Händerna är trefingrade och fötterna slutar i kraftiga, tretåiga klor. Dardennen har för övrigt mycket vassa klor på både händer och fötter. Hon har även en nästan meterlång, kraftfull svans, något längre hos krigsdardennen vars svans dessutom har en vass klinga som kan fällas ut i sex knivliknande småklingor. Krigsdardennen är också bestyckad med små taggar längs nacken, ryggen samt utsidan av armar, ben och svans. Hon har också ett par små taggar över ögonen och på knogar och fingerleder, samt armbågarna. Huden är smidig av mycket, mycket små fjäll, ungefär som hos metalldrakarna. Man kan endast urskilja de enskilda fjällen på mycket nära håll. Krigsdardennen har dock större och kraftigare fjäll på buken och bröstkorgen. Dardennens hud kan ha de flesta färger, även om nyanser i blått, grått och gult är vanligast. Men även svarta, vita, röda och gröna nyanser är mycket vanliga. Ibland kan dardennen vara "tvåfärgad" vilket innebär att två färger överlappar varandra och huden får då ett sällsamt skimmer. Ögonen är vita, gula eller i sällsynta fall röda och saknar alltid pupill. Hon klär sig i kroppsnära och funktionella kläder. Den reptdenniska tunikan är vanligast och har ett axelband, täcker större delen av bröstkorgen, är öppen på stor del av magen och går sedan ner i två delar över underkroppen. Andra kläder är ovanliga, men förekommer, då oftast mantlar och västar av olika sorter. Krigsdardennen har ibland kläder gjorda av läderremmar, detta för att inte hindra taggarnas rörelsefrihet. Dardenner lever ungefär tre gånger längre än vanligt, jämfört med till exempel människan eller bryndin, vilket de kan tacka sitt drakoniska blod för. Detta märks dock sällan och dardenner i allmänhet är väldigt lika de andra folkslagen. De har delat in sig i klaner där likasinnade samlas, men klanerna är (oftast) inte främmande för att blanda sig med varandra. De har ett ganska indelat samhälle där livegna krigare och slavar(inte sällan krigsdardenner) är lägst och de så kallade Domarna står högst. Domarna är tre till antalet och styr varje större boplats där reptdenner lever. Under dem står Mästarna som äger ett eller flera fort och anställer de krigare och magiker som arbetar och lever där. Den här strukturen är väldigt känslig och det var när människorna tog över ett flertal fort som reptdennerna började råka illa ut. Människan har nästan alltid tyckt illa om reptdenner och gjorde dem därför till livegna slavar, tvingade att strida mot sina egna och att utan rättigheter leva i forten. Många av de övriga folkslagen gjorde inget för att förhindra detta, de såg inget dåligt i att "kuva halvdrakarna". Många dardenner och krigsdardenner är bittra och misstänksamma nuförtiden på grund av detta, vilket är synd. Dvärg
Dvärgen är en ovanlig men uppfriskande syn i Centuriin. Hon är inte särskilt vitt spridd i världen, men har ändock en förmåga att göra intryck på sin omgivning. Dvärgen är en stark individ varelse, både i kropp och själ och hon saknar sällan djup religiös tro. Dvärgen tro är i största allmänhet mycket stark, tron på världen, livet och sig själv. Dvärgen ser ut närmast som en kort människa. Medellängden för en dvärg ligger runt en meter för båda könen. Men dvärgen är mycket kraftigt och kompakt byggd, med låg panna och inte sällan stor näsa. Även ögonen är ganska stora. Armarna är oftast något långa i proportion till resten av kroppen och händer och fötter är stora. Benen är korta och kraftiga. Dvärgen har mycket kraftig behåring, och manliga dvärgar utan skägg är oerhört ovanliga. Fast nu är det så att de flesta dvärgiska män är stolta över sina skägg. Även en del dvärgakvinnor får skägg, men oftast stannar det vid buskiga polisonger. Dvärgens hår är kraftigt, inte sällan lockigt eller halvlockigt och tjockt. Dvärgen är ganska ljus i hyn och hennes hår är oftast blont, mörkblont eller kanske ljusbrunt eller till och med brunt. Dvärgen klär sig i robusta kläder, inte sällan flera lager och med många utsmyckningar på kläder och sig själva. Dvärgen är en stabil individ, som sagt. Och äger en stark tro på sin omgivning. Hon är en skicklig arbetare, särskilt vad gäller byggnadskonst och metallarbeten som är deras specialitet. Fast dvärgarna är byggnadskonstnärer på ett annat sätt än bryndin. Bryndin gör vackra arkitektoniska underverk medan dvärgarna konstruerar byggnader med precision och som håller för evigt. Dock så ses dvärgen som tjurskalliga av sin omgivning, troligen för att dvärgarna har en förmåga att tro även väldigt hårt på traditioner och sin egen vilja. Men de är trots allt ett starkt folk som alltid har, och kommer att, förändra sin omgivning. Fellin
Fellin, av många endast till besvär medan andra säger att hon lättar upp stämningen. Den här vilda lilla rävalven känner ingen fruktan utan äger en enorm nyfikenhet och vilja att utforska sin omgivning. Dessutom är hon en livsnjutare av stora mått som älskar musik och gott sällskap, och särskilt en god historia. Fellin är en liten släkting till felverna. Hon är kort, dock inte lika kort som dvärgen, och medellängden ligger runt 1,15 för båda könen. Fellin är har en normal kroppsbyggnad, men blir aldrig så kraftig som dvärgen eller gnomen. Hon har ett rundat, gladlynt ansikte och stora gulgröna eller gula ögon, och är något sneda. Öronen är spetsiga och långa och når en bra bit över huvudet. Ben och armar är smäckra, benen är dessutom mycket långa. Hon har dessutom en buskig rävsvans. Fellin har långt, tjockt hår som de bär i hästsvans, flätor eller kringlor. Det skulle aldrig fellin in att klippa av sig håret, det är hennes stolthet. Fellin är ganska mörk i hyn, och dessutom rödaktig. Hon har en hudfärg som kan vara det mesta från ljusröd till mörkt mahognybrun. Fellin går oftare klädd i praktiska kläder än de vackra plagg som till exempel felverna bär. Det är västar, skjortor, tunikor, kjolar och byxor i enkla, men färgglada, material som dominerar. Fellin är som sagt ett gladlynt folk. De vet hur man uppskattar livet glädjeämnen, mest för att de inte är rädda för något. Något som ses som skrämmande av andra ses troligen som ännu ett äventyr av en fellin. Men de är inte så ansvarslösa som man kanske kan tro. De lever i klaner tillsammans med felver där deras goda hand med djur av alla de slag kommer till god nytta. Deras historier och musikaliska kunskaper är även de välkomna, liksom deras hurtiga humör. Fast eftersom de saknar fruktan kan de ibland bli jobbiga, samt att de har en benägenhet att vandra iväg med andras saker. De är inga illvilliga tjuvar, men de beundrar allt som är vackert. Och ibland glömmer de helt enkelt att återlämna det. Felv
Felven är en felande länk mellan det vilda och det sköna. Hon har alvens skönhet men djurens låga och smidighet. Felven är kanske förbisedd jämförd med de färgstarka alverna eller högröstade människorna, och hon lever gärna i lugn och ro utanför, i en egen liten värld. Felven har många alviska drag, men också en del som närmast kan beskrivas som djuriska, eller kanske till och med mänskliga. Hon är liksom alven lång och ganska smäckert byggd. Medellängden ligger runt 1,85 för båda könen. Men hon är inte lika smal och välbyggd som alven, utan är lite mer robust och muskulös, om än smäcker. Hon har välformade kindben och spetsiga öron. Hon har dessutom sneda ögon, men de liknar mer ett djurs ögon än en alvs. De är nämligen gula, eller gulgröna och har en elliptisk pupill. Felven har även en len rävsvans. Hon har också mycket fylligare hår än alven, mer likt en människas halvlockiga svall än alvens silkeslena fall. Hon får ibland mycket mörkt hår, oftast är det brunt till mörk brunt i färgen. Felven klär sig enkelt men vackert. Hon brukar försköna vanligen enkla plagg som kjolar, tunikor och vanliga byxor genom att sy dem med särskilda snitt och med vackra bårder och mönster. Hon använder många raka linjer i sina kläder. De flesta felver är ganska tillbakadragna, svåra skulle en del säga, och tillbringar sin tid med att leva med andra folk. De kompletterar ofta andra mycket väl. Oftast hittar man felver tillsammans med fellin, vilka de ju faktiskt är besläktade med. Felver är ganska svåra att få grepp, inte sällan har folken tydliga särdrag, men inte felverna. De är "svala" och brukar inte ofta göra mycket väsen av sig. Men de är nog ändå väldigt lidelsefulla, egentligen, under ytan. Detta märks genom att de ofta tillber den grymma naturgudinnan Namia, eller är måndyrkare. Gnom
Gnomen är något förbisedd i Centuriin. Jämförd med den fasta dvärgen kan hon nämligen verka blek. Men gnomen besitter ett av de största intellekten i världen, vilket har bevisat sig flera gånger om och det kommer även att bevisa sig igen och igen så länge som hon finns kvar. Hon är en framåtsträvare som inget annat hellre vill än att förbättra sin omvärld. För gnomen finns inte den perfekta världen, den kan alltid förbättras. Gnomen liknar sin släkting dvärgen väldigt mycket. Hon är kort och stadigt byggd, medellängden ligger under dryga metern för båda könen. Men det som skiljer dvärgen och gnomen åt är bland annat att gnomen har något spetsigare öron och gnomen heller inte får riktigt lika kraftig hårväxt som dvärgen. Annars är gnomen ganska ljus i sina färger och har oftast hår i olika bruna nyanser. Det är fylligt och halvlockigt, men som sagt inte lika tjockt som hos dvärgen. Gnomen är dessutom något mer "mån om sitt utseende" och brukar klippa sitt skägg i olika varianter. Polisonger är vanligt förekommande. Den kvinnliga gnomen har däremot ingen som helst skäggväxt. Gnomen klär sig förhållandevis enkelt och med raka snitt. Hon använder inte smycken i samma utsträckning som dvärgen, även om det förekommer. Många anser gnomerna vara virriga och nervösa, men det är oftast bara en fråga om ren tankspriddhet. Gnomerna är allt som oftast(enligt dem själva) genier som helt enkelt försöker koncentrera sig på sina egna projekt. De befinner sig väldigt ofta i sina egna små världar av siffror, vinklar och annat. Men de är ganska förstående gentemot sin omvärld och man finner dem inte sällan tillsammans med andra folk. Gnomer lever gärna i samhällen med dvärgar, men ibland blandar de sig även med människor. För gnomerna har inget överhängande behov av en egen samhällstruktur utan nöjer sig med att förbättra de som redan finns. För det är trots allt vad de själva anser vara deras mening med livet, att förbättra. Halvalv
Fast mellan två världar så har halvalven genom ett flertal århundraden lyckats att bli ett ganska självständigt och eget folk. Hon har både alviskt och mänskligt blod i sina vener och delar många av både människans och alvens fina egenskaper. Halvalven liknar främst människan, men har också många alviska drag. Hon är ungefär lika lång som människan, med en medellängd runt 1,75 för båda könen, och är nästan lika kraftfullt byggd. Halvalven har dock spetsiga öron och sneda ögon, precis som alven, och har dessutom ganska finlemmade händer. Hon har tjockt och halvlockigt hår, precis som människan, även om den manliga halvalven ofta håller det kort. Halvalven får dessutom väldigt lätt skäggväxt, precis som människan. Hon kan vara både mörk och ljus i hy och hår, men bruna och mörkare hårfärger är vanligast. Även ögonen är oftast mörka, inte sällan bruna eller svarta, även om blå och gröna färger förekommer. Halvalven blir oftast en del av sin fars klan, stam eller familj och brukar därmed klä sig på samma sätt som faderns folk gör, vilket gör att halvalver klär sig väldigt varierande. Förut kunde man inte tala om halvalver som ett eget folk, det var oftast bara ett fåtal avvikande individer. Nuförtiden har de blivit fler och även "rena" halvalver har börjat dyka upp, dessa är barn till två halvalviska föräldrar. Dock så kan man inte tala om en halvalvisk kultur eller halvalviska samhällen eftersom halvalverna alltid lever tillsammans med andra folk, inte sällan alverna eller människorna. Men däremot så har det genom åren börjats forma en allmän bild av halvalver bland de andra folken, precis som det finns allmänna sinnebilder av till exempel alver och dardenner. Halvalver är nämligen väldigt toleranta och ödmjuka, de är dessutom väldigt anpassningsbara och ombytliga, troligen ett mänskligt arv. Man finner dem lite varstans där de smälter in bra, för de förtjänar trots allt inte sitt ganska dåligt rykte . Människa
Människan, en högst ombytlig varelse. Hon är inte särdeles stark, långlivad eller ens intelligent. Men hon har en förmåga att anpassa sig. Det är människans styrka, att anpassa sig. Hon lär från sin omgivning, adopterar kunskaper hon inte kunnat få fram själv, åtminstone inte så snabbt. Men ändock är människans spröda skepnad väl mottaglig för den magi som strömmar genom vår värld, och de är skickliga magiker. Människan är ganska kraftigt men ändock smidigt byggd och deras meddellängd ligger runt 1,70 för kvinnorna och 1,80 för män. Medelvikten ligger någonstans mellan 70-90 kg. Men det kan variera kraftigt från familj till familj. Det har en ganska lagom behåring, fast männen kan bli kraftigt håriga. De har kraftiga, tjocka hårstrån som samtidigt är mjuka och luftiga, som oftast är lite halvlockiga även om det raka håret dominerar. Skäggväxt är mycket vanligt hos männen. Håret är oftast brunt ellerrödlätt, men även blonda och mörkare nyanser förekommer hos denna ombytliga art. De blir väldigt lätt solbrända och de flesta människor har en lätt ljusbrun eller olivbrun hudton vid födseln. De har halvrunda ögon med stora runda pupiller. De har oftast bruna eller gröna ögonfärger, även om blått är vanligt förekommande. Människan har oftast enkla kläder i varierande färger och kvalitet, men hon älskar att klä upp sig och använder gärna smycken. Rikare människor lägger ofta ut stora summor på att se rik ut, genom att ha fina kläder i många lager i vackra färger och tyger. Människan har liksom de övriga folken en vilja att ordna in sig i ordnade samhällen. Men hon har också en benägenhet att eftersträva rättvisa och jämlikhet och därför väljer de flesta människor sina ledare gemensamt. Det är oftast en ensam ledare som med hjälp av en mindre grupp utvalda eller viktiga personer som styr över människans samhällen. Men människan kan också vara en ganska girig varelse och anser sig inte sällan vara sig förmer än andra folk. Detta har resulterat i några av de tvister som än idag skiljer människan från andra folk. Och det har även resulterat i att människan försökt erövra och förslava sina grannar, i hopp om att utöka sin makt och sin ställning som "högre varelser". Sardenn
Sardennen, en av de mer säregna företeelserna i Centuriin. Hon lever tätt samman med dardennen men skiljer sig ändå mycket från denna. Sardennen tillhör ett kvinnodominerat folkslag och den sardenniske mannen har ofta väldigt lite att säga till om. Sardennen är ödlelik på samma sätt som dardennen är draklik. Hon har ett ganska trubbigt ödlehuvud, en kraftig kropp, ordentliga tretåiga fötter och en lång svans. Hon är inte fullt så lång, medellängden ligger runt 1,70 för mannen och 1,73 för kvinnan, utan mer kraftigt byggd. Hon har en taggås mitt på huvudet som går en bit ned över nacken, liksom på ovansidan av svansen och på utsidan av armarna och vaderna. Hos den manlige sardennen är dessa åsar något mindre, men han har istället något som kan liknas vid skäggspröt på hakans undersida. Sardennen har stora ljusa, gula eller gulgröna, ögon med en elliptisk pupill. Den fjälliga, ofta kalla, huden har oftast en blågrön, grön eller turkos nyans, medan taggarn på svans och huvud är mörkare, nästan svarta. Sardennen klär sig på samma sätt som dardennen, då oftast i den reptdenniska dräkten. Men överlag så klär sig sardennen väldigt praktiskt och smycken är ganska ovanliga. Mycket kan sägas om sardennerna, en hel del är ofta obefogat. De lever ofta tätt tillsammans med dardennerna och krigsdardennerna men de har fortfarande en ganska egen prägel på livet. För det går ungefär åtta sardenniska kvinnor på en sardenniska man, varför är det ingen som riktigt kan säga säkert. Detta har genom åren lett till att sardenner ofta anser kvinnor vara något högre stående än männen, vilket syns tydligast i helsardenniska samhällen. Här har kvinnorna de högsta befattningarna medan männen har de lägsta uppgifterna i samhället. Förutom detta så är sardenner oftast ganska blyga och tillbakadragna av sig. De har kommit underfund med att få delar deras sätt att se på saker och ting och håller sig därför hellre för sig själva. Om de inte kan bli förstådda vill de helst inte tala alls. |