Statarmuseet i Torup:
Här bevaras statarnas historia

Vill ge en sannare bild
Att ge en mer sann bild av statarnas liv och statsystemet för senare generationer är därför Statarmuseets viktigaste uppgift, anser Barbro Franckie.
- Jag träffade en 86-årig kvinna i Löberöd, som sa: "Jag är så less på skitsnacket om statare. Att vi var så skitiga och fattiga. Att vi drack. Jag hade elva barn och jag skulle mjölka varje dag - men alla mina barn har gjort rätt för sig. Ska jag vara ärlig så verkar ni ha större problem med era barn i dag!"
Statarmuseet skildrar en epok så nära vår egen, men ändå till stora delar nästan obegriplig för dagens unga och även för många medelålders svenskar.
Därför är det miljön, sammanhangen, den fysiska känslan av att skura trasmattor och utedass, av att elda i järnspisen och övernatta i de kalla rummen det väsentliga för besökaren.

Barnen får leva statarliv
Barbro Franckie och Karin Rydahl tar varje vecka emot skolklasser som prövar på statarlivet. De får utföra dagliga sysslor (utom att mjölka) och besöket slutar med en övernattning.
I början visar många skräckblandad förtjusning, berättar Karin Rydahl. Men när de åker därifrån säger de "Jag förstår nog nu att det var ett hårt och svårt liv".
I bästa fall förstår barnen bättre att det materiella välstånd som många svenskar i dag lever i inte är något naturtillstånd, utan har krävt hårt arbete även i politiska sammanhang.
Det är livsviktigt, eftersom många skolungdomars bristande historiekunskaper ger dem ett farligt begränsat samhällsperspektiv, tycker Barbro Franckie.

Förstår inte hur det var
- En tonårspojke var här med sin farfar, som varit statare. Jag hörde pojken säga till honom: "Hur kunde du vara så dum att du inte sa ifrån, slutade och började stämpla.".
Ska barn - och vuxna - förstå det som varit måste man börja berätta och visa hur det var. Men inte bara visa på hårt arbete och nöd, utan även det som skänkt glädje.
- En flicka som varit här sa till mig: "Det var roligt att vara här. Allra mest tyckte jag om att höra elden som sprakade", berättar Karin Rydahl.
Tystnaden, mörkret, frånvaron av teve, närheten till djuren, erfarenheten att arbetet styr din tid - inte klockan, eller agendan - är andra saker som fascinerat museets besökare. Inte bara barnen.
Barbro Franckie ser ibland hur svårt det kan vara att ställa om sig till ett sådant liv.

Handdisk - skräckfylld upplevelse
- Det hände nyligen att några barn satte sig för att spela kort när de skulle laga lunch. Klockan var 10 och de sa: "Vi är inte hungriga". Men då fick jag förklara för dem att de måste hugga ved, elda upp i spisen, laga maten. Att allt inte blev klart av sig själv på några minuter.
Karin Rydahl bekräftar att museibesöket öppnar skolbarnens ögon för hur man levde förr. Ibland sker det på ett oväntat sätt:
- En tonårstjej var här. När hon skulle åka hem, målad och fin, kom hon och sa: "Gud, va' äckligt!" "Jaha, hon har väl skurat utedassen nu", tänkte vi. I stället visade det sig att hon för första gången i sitt liv diskat en handdisk.

"Du ser inte skiten"
Ger Statarmuseet en sann bild av statarnas liv?
Nej, det vore en överdrift att säga, menar Barbro Franckie.
- Vi säger aldrig: "Så här levde stataren!" Det vore övermaga. Du ser inte skiten. Vi har inga vägglöss. Men vi försöker visa vissa saker.
Statarmuseet är under ständig utveckling . I stället för att vara en institution som samlar på unika föremål inriktar det sig på att göra historien levande.
Museet stimulerar genom sin verksamhet till folkbildning, forskning och dokumentation om statarnas liv. Bland de framtida planerna märks en ny utställning om betkampanjen och iordningsställande av statarlängans trädgård.

IVAN MARKOWICZ