Torsdagen den 6 /4

Resan började hemma på min gata. I. kom igår och idag kom två medresenärer från Borås som ställde sin bil här under tiden dom var borta. L.-E. kom och hämtade oss och i bussen fanns då E. och I.. Vi åkte härifrån till A. som ska köra den andra bussen, där mötte vi resten av resenärerna. Vi är sammanlagt 15 personer som reser. Kl 16.00 var vi på väg, och strax efter Kalmar tar vi en fikapaus. Kl. 19.00 ungefär är vi framme i Karlskrona. Hyttplatserna fördelas, vi är fyra som delar hytt. Inte helt lätt komma ut ur landet, A. fick något strul vid kontrollen och blev stående en bra stund innan han fick klartecken att köra, det var något som hade med besiktningen av den hyrda bussen att göra.

Vi åt en god soppa på färjan och satt sedan en stund i baren. Vi provianterade också lite i taxfree-shopen.

Lördag den 8/4

Uppe med tuppen, eller rättare sagt en morgonpigg fågel som väckte oss kl. 7.00. Hur kunde den veta att vi skulle stiga upp då? Frukost och iväg kl. 8.00 . Vi åker genom Slovakien och lyckades få telefonkontakt med S.

Vi stannar och fikar vid skidorten Donovaly, en plats vi stannat på vid tidigare resor. Här ligger snön kvar i skidbackarna och många åker där. Det byggs lite nytt här för varje gång vi besöker stället. Kl. 14.00 passerar vi gränsen till Ungern. Vi åker en annan ny ringväg i utkanten av Budapest och följer den nybyggda E40 en bit, den går inte förbi Monor som förr utan vi fick åka tvärsöver så vi kom in på rätt väg. Kl. 16.30 var vi framme vid vårt hästhotell i Monor. I. och jag delar på rum 11 med A. o E. som närmaste grannar på rum 12.

I. och jag går en sväng runt och kollar på hundar, katter och hästar och husen. Här är grönt och fint, Forsytian blommar och det är VÅR! Till middag äter vi olika rätter av kyckling, kalkon m.m., pommes till detta. Efter maten badade de flesta, dock inte jag. Jag fotograferade i stället. Vi var inne hos E. och L.-E. också en stund. Vi inspekterade groddammen, men grodorna har inte kommit igång ännu med sin grodsång, det har väl varit för kallt kanske. Bara ett svanpar som simmade lugnt i dammen och en kelsjuk katt!

I säng kl 21.45! Inte mina vanor precis, men somnade ändå.

Vi passerar Rumänska gränsen och ställer tillbaka klockorna en timma, vi får den väl tillbaka på återresan. Restaurang Paradiset verkar ha slagit igen, eller om dom bara har stängt tillfälligt. Storkboet är också nerrivet!! Synd, dom tillhör ju miljön här!

Resan går vidare upp i Karpaterna och vi minns tydligt vår förra resa när vi blev sittande i flera timmar i en brant backe därför att bussen gick sönder, denna gången gick det i alla fall vägen! Vi åker vidare genom den vackra naturen, branta krokiga vägar , inte så grönt ännu här på höjderna, allt är sent i år.

Vi passerar byn där husen med silvertaken finns, dom som ägs av rika romer.

Kl. 19.45 är vi framme i Tirgu Mures. Vi får ställa bussarna på en innegård bakom hotellet, trångt, men det går. Jag har eget rum under dagarna vi är här. Några fick ett ostädat rum. Dom får byta senare. Efter maten går vi ut en sväng och kollar stadslivet och skyltfönster. När kl. är 23.00 släcktes gatlyset, men det var nog bara tillfället märkte vi sedan, vill inte gå på detta ställe i mörkret!

Måndag den 10/4

Efter frukost gör vi ett besök på Silvias foundation. I. träffade sitt fadderbarn med familj utom pappan. Systern Flavia hade sin kille med sig. Hon pratar engelska och är den som I. haft mesta kontakten med. Både hon och hennes kille studerar till läkare och är snart färdiga. Eftersom dom inte har råd med sådan utbildning så betalar staten den. Jag överlämnade ett paket som A. skickat med till sin familj, tog lite bilder på hennes fadderpojke, han var en riktig linslus så det var inga problem. En mamma undrade över vart deras fadder D. hade tagit vägen, hon har inte haft kontakt på länge nu. Jag lovade försöka ta reda på det när jag kommer hem.

I. hade med sig så barnen fick blåsa såpbubblor, vilket blev väldigt populärt. Dom hade ordnat påskbord till oss, och vi åt och åt av all den goda maten. Vi stannade kvar där till strax efter kl 12.00 . När vi kommit hem gick I. och jag ut för att köpa vatten på flaska, men den affär där vi brukar handla fanns inte kvar, så det blev att borsta tänderna i kolsyrat vatten! Får söka vidare nästa gång. Det är flera affärer som slagit igen sedan jag var här sist.

På em. åker vi och besöker Zoltans foundation i hans nya stora fina hus. Det är amerikanare som byggt det åt honom, och dom kan inte bygga i mindre skala tydligen. Det gäller bara att fylla det med något men han har börjat få igång verksamhet i alla rum nu. Vi såg en del kontorsmöbler och porslin som vi skickat ner med tidigare transporter. Det fungerar som ett Habiliteringscenter där barn får komma och få träning. En pojke valde ut I. och ville nog ha henne som fadder. Han stod länge lite avsides och studerade oss noga innan han vågade sig fram. Han hette Sadu, eller möjligen Sada. Jag lämnade över min gamla videokamera till Zoltan, det blev han glad för, hade önskat det förut.

Hemma vid hotellet igen kl. 16.00, där väntade Flavia och hennes kille på Inger.

Kl. 7.00 gick vi till en lokal i närheten och tittade på en show med Marias ungdomar. Där fick vi också påskmat liknande det vi åt på förmiddagen. Det var väldigt trångt där, vet inte vad dom använde dom lokalerna till annars, men det verkade som det var någon liknande verksamhet. En smal trappa upp, men det fanns en trapphiss för handikappade.

Efter det vi kom hem gick vi och tog en öl och senare på kvällen en ostburgare på Mc Donalds. Vi kollade smycken i en affär som hade kvällsöppet, det fanns så mycket att välja på så man vet inte vad man vill ha. Kl. 21.45 gick var och en hem till sitt för att sova. Nya sovtider för min del som aldrig sover före midnatt när jag är hemma.

Tisdag den 11/4

Idag när vi kom ner till frukost satt Zoltan där , vår vän från gatan. Vi som undrat hur vi skulle hitta honom. Kl. 9.00 kom Janos och lill-Janos och informerade om sin verksamhet samt redovisade vad de pengar som vi skickat ner hade gått till. Vi ger pengar varje månad till hans verksamhet som han sedan fördelar på bästa sätt. Janos var ju föreståndare på vårt första barnhem Hoppet och när det stängdes gick han i pension och barnen flyttades till olika ställen, en del på andra barnhem, några hos fosterföräldrar och några hos egna föräldrar som dom letat rätt på. Han har på eget bevåg utsett sig till tillsyningsman till dom som hamnat hos familjer och ser till att dom har det något så när bra, så långt det går, i en del fall är det alldeles hopplöst. En del av barnen har fått det mycket sämre sedan dom flyttade från barnhemmet.

Kl. 9.30 åkte vi till Aiud, där det finns ett barnhem. Prästen Theofil som är föreståndare där träffade vi inte, han var på något möte hela dagen, men vi fick information ändå. Småbarnen var hemma, de äldre var i skolan. I. hade tagit med ballonger som blåstes upp och sedan kom dom på att det gick att smälla dom så det blev ett väldigt smällande. Barnen hade hejdlöst roligt. T.o.m. lilla Andréas som bara hade varit där i fem dagar och var väldigt blyg. Hans pappa hade lämnat honom där sedan hans fru hade stuckit och han blev lämnad ensam med pojken. Här blev vi bjudna på soppa m.m. och till slut kaffe. Vi besökte en kyrka i Aiud, mycket fina målningar där inne.

Efter det vi åter kommit hem till hotellet i Tirgu Mures gick I. och jag ut på stan och handlade lite småsaker, ett par snygga skålar i gallerporslin bl.a. Kostar inte många kronor men är jättefina att ha som presenter.

Sedan skulle vi köpa telefonkort, frågade ett par tjejer på gatan var dom fanns. Därefter hände det saker! Medan vi var upptagna med att försöka köpa telefonkort av en tjej som inte fattade nåt av vad vi sa, så kom det fram en hjälpsam kille i gul jacka och ville hjälpa till, dom sålde inte telefonkort i den kiosken utan på posten därborta, (han pekade) .Jag tittade naturligtvis åt det håll han pekade trots att jag mycket väl vet var posten finns. Kl. var så mycket vi trodde det var stängt där, så det fick vara till nästa dag.

Sedan gick vi , skulle köpa något att äta i ett gatukök, Något bakat som man lade ketchup på. När jag skulle betala så upptäckte jag att min tygväska där jag förvarade alla viktiga papper, pass och pengar m.m.var borta!! Rotade igenom varje fack i min väska, men den var BORTA! Kände en isande känsla sprida sig från huvudet till fötterna! Jag hade blivit BESTULEN! Jag åt upp det jag köpt och vi gick tillbaka till hotellet. Vad det var jag åt har jag ingen aning om, hade bara detta i huvudet. Jag minns ju hur det var när A. och E. förlorade hela reskassan och vilket elende det var att få allt ordnat.

Vi var hembjudna till Maria och Melania på kvällen, Melania kom och mötte oss vid hotellet och sa direkt att det här måste anmälas i kväll. Jag hämtade kopian av mitt pass som jag hade i resväskan och vi åkte till polisstationen. Bra med kopia skulle jag upptäcka senare. Rekommenderas alla som åker utomlands.

En polis stod på trappan till polisstationen och Melania redogjorde för händelsen. Det ska vara i Rumänien man gör polisanmälan på yttertrappan till polishuset!! Polishus förresten, ett litet trångt kyffe plus ett ännu mindre rum på gården. Han trodde inte att dom skulle hinna få fram nytt pass innan lördag morgon när vi skulle åka, men dom måste kontakta Bukarest först. Han skrev av uppgifterna från min kopia av passet och bad oss återkomma i morgon bitti vid 08.30 och göra en riktig anmälan. Han trodde att kanske skulle det kunna ordna sig utan att behöva åka till Bukarest eftersom jag hade en kopia på passet.

Efter detta så åkte vi med Melania hem till Maria för att äta, vi var 18 personer i ett litet rum på ca 14 kvm. Vi fick jättegoda kåldolmar, typiskt rumänskt. Därefter snitzel och gott potatismos med grönsaker i. Kaffe, kakor till sist. Vin , päronkonjak m.m. Maria stod i köket och stekte snitzlar till oss alla , i ett litet kök som inte är mer än 2x2 m. Otroligt, och så klagar vi här hemma att det är trångt!

Onsdag den 12/4

Idag öppnades en ny matsal på hotellet, M, I, I. och jag var det första gästerna. Ljust och fint i motsats till det övriga hotellet som är mörkt och murrigt.På morgonen gick vi ut och inväntade Melanias pojkvän Kalim som skulle följa med oss till polisstationen i stället för Melania som jobbade. När vi kom dit så kom en polis ut med väskan i handen och i den fanns allt kvar utom pengarna!! Otroligt men sant! Den känslan som kom går inte att med ord beskriva. Vi fick en lapp med namn och telefonnummer till en kvinna som varit där och lämnat detta fem minuter före innan vi kom. Kalim ringde och vi kunde åka dit och tacka henne. Rätt långt från centrum. Hon jobbade på någon sorts syfabrik,och där utanför hade hon hittat det på morron. Dom var förresten två kvinnor som gått runt och kollat så det inte låg en massa skräp där, det brukar vara uteliggare där på nätterna så dom brukade ta en kolla på morgonen och se till allt är i ordning. Jag skrapade ihop några av de få Lei jag hade kvar och gav dom. Kanske 25:- i svenska pengar.

Torsdag den 13/4

Idag åker vi till Brasov. Vi sammanträffar med vår vän Claudio på en bensinmack. Vi åker först till barnhemmet Olteni där vi går igenom verksamheten och får information av Zoltan och Fabian. Vi äter lunch här, Oltenis mat är fantastiskt god, därför äter vi mycket. En del barn håller på att packa för att åka hem på påsklov, det är dom som har någonstans att åka, alla har ju inte det. Vi får veta lite om H:s fadderbarn, han finns på någon slags organisation. Jobbar i bageri på dagarna och på helgerna är han vaktmästare i en baptistkyrka. Han sparar alla pengar han får på bageriet och lever på vaktmästarlönen. Dom trodde att han har så mycket att göra så han hinner inte ta kontakt med någon, det har varit dåligt med det till Olteni också. Skönt att kunna ha något positivt att säga till H. när vi kommer hem, han har varit orolig att det hänt honom något sedan han flyttade från Olteni, då han tappat kontakten.

Nästa besök blir i fattiga byn Sofalva och där är det uppdukat långbord med de sedvanliga smörgåsarna och bröden. OJ, hur ska vi orka som åt lunch för en timma sedan! Man kan ju inte säga nej, så det var bara att trycka ner en god macka också. Tänk att vi orkade!!!

Vi lämnade en del medhavda saker där, allt behövs i denna lilla by.

Det var knappt om tiden också för Claudio har många järn i elden och tid går inte att töja på. Så det blev inte någon promenad i byn som man hoppats få visa de nya resenärerna. Claudio hade ju bestämt programmet och han har fullt upp, det visar alla mobilsamtal under resans gång, det ringer i ett kör, han pratar rumänska, ungerska, engelska, spanska , svenska , allt verkar lika lätt. Han är otrolig! Bara han kommer att orka med allt, det verkar som det blir mer och mer jobb.

Vi fortsätter vår färd mot Sibiu, innan vi når ända fram stannar vi vid Claudios pojkhem. Det är pojkar som tidigare bott på det första barnhemmet där han hade byggt upp sin verksamhet. Här bor en familj i ett av husen och mannen där tar hand om pojkarna och lär dom dom renovera hus , så just nu håller dom på och gör i ordning ett stort hus på samma tomt. I det tredje huset bor pojkarna.

Fredag den 14/4

Vi åker till Marias Foundation kl. 9.00 . Vi träffar inte Maria idag heller, hon är troligen med sin man på sjukhuset. Han är svårt sjuk.

Mycket positivt har hänt här sedan jag var här sist. Det är mer som en daglig verksamhet här, det är lite äldre ungdomar. I första rummet sitter två ungdomar och målar påskägg, i ena hörnet sitter Tynde, hon är autistisk och klarar inte av så stora grupper, men i sin lilla vrå har hon koll på alla och det funkar. Hon har själv valt att sitta där. I ett annat rum sitter tre rörelsehindrade ungdomar och väver, och syr kort. Vi går en trappa upp och där sitter många ungdomar och knyter rya! Det var en av ungdomarna som ville göra det och nu knyter hela gruppen rya. Material fick dom från en kyrka som hade tröttnat på detta. Så det kom väl till pass här.

När jag var här sist var inte huset klart, men nu har det även kommit till en tillbyggnad, där låg det tidigare ett uthus.

Därefter åkte vi till ett varuhus i utkanten av T.M. och provianterade för hemresan.

När vi kom hem därifrån gick vi en sväng till smyckesaffären och jag köpte tre halsband. Så fick jag för mig att jag skulle ha en tröja som passade till det ena också, visste ungefär vad jag ville ha men hittade inget. Det finns mycket snygga kläder och skor där, men väldigt små storlekar. Vi var också inne i stora kyrkan och i katolska kyrkan, det är så mycket vackra målningar i alla kyrkor.

Gick in på Mc Donalds och åt en fiskburgare. Där satt en grupp romer (zigenare) i stora vidbrättade hattar och buskiga mustacher och pratade och gestikulerade hej vilt, onekligen ett starkt inslag i folklivet. Det finns väldigt mycket romer i Tirgu Mures. Såg även att några bytt ut den svarta hatten mot grått i stället. Vet inte om det betyder något särskilt eller om det är någon ny trend på gång. Ute på gatan stod deras kvinnor iklädda sina färggranna kläder.

Sent på eftermiddagen kom Lill-Janos och hämtade oss. Först åkte vi till kyrkans barnhem, det drivs av en munk som heter Paul. Vi bidrar med lite pengar här via Janos. Staten bidrar med ytterst lite pengar till verksamheten. Det bor 38 barn i olika åldrar här i tre olika hus. Barnen bor på barnhemmet men går i skola ute på stan. Vi träffade inga barn där.

Efter det besöket åkte sex st. av oss med till tre fattiga familjer. Det är dom som tagit hand om barn som tidigare bodde på Hoppet. Antingen är det barnens riktiga föräldrar eller fosterfamiljer. Den första familjen bodde högst upp på nionde våningen så vi fick åka hiss, det knakade och gnisslade, jag är normalt inte rädd för att åka hiss, men de rumänska hissarna har jag respekt för. Denna familj hade det ganska bra om man jämför med de övriga vi besökte. Jag hade gjort i ordning kassar med lite olika saker till familjerna vi skulle besöka, innehållande målarböcker, färgkritor, hygienartiklar, värmeljus, lite leksaker. Jag lämnade en kasse här.

Nästa besök var hos en familj på nio personer. Det var bara för tragiskt att se hur dom bodde och levde. Vi gick upp för en lång yttertrappa, kom in i en kolmörk illaluktande entré där golvet bestod av gammal trasig cement, ytterligare ett lika mörkt rum innan vi såg en ljusstrimma längst in från en dörrspringa. Inte den minsta lilla lampa som lyste upp. Vi steg in i ett litet rum på högst 10 kvm. Där bodde farfar, mormor, föräldrarna med fem barn (9 pers), minsta barnet var 4.1/2 månad. Möbleringen: Längst fram under fönstret stod en soffa, på den låg när vi kom dit, farfar och sov i ena änden och en pojke ca. 8 år i den andra. På ena långsidan fanns en spjälsäng för bebisen, därefter en soffa, ett skåp. På andra långsidan ett kylskåp på golvet, en byrå, ett smalt högt skåp där det låg några klädtrasor, en säng, och närmast dörren en spis där det ovanför bl.a. hängde ett par blöjor på tork, sådana plastade blöjor som vi har här. Återanvändes troligen. Kvar av rummet blev bara en smal gång i mitten, just nu var det ”bara” 7 personer hemma.

Tredje och sista besöket var något bättre, men långt ifrån acceptabelt. Ett par föräldrar som bodde i en källaringång, ett källarutrymme kan man nog likna det vid. En liten glödlampa lyste i taket. Vet inte hur många barn dom hade, två såg vi, en flicka hade bott på barnhemmet Hoppet, hon var helt döv. Ett mycket litet kök direkt när man öppnade ytterdörren och ett rum innanför, där släppte dom inte in oss. Dessa föräldrar hade själva vuxit upp på barnhem.

Janos och hans son Lill-Janos hade med sig en stor påse med matvaror och delade ut till var och en av familjerna vi besökte, men det är ju som en droppe i havet. Vi sänder pengar varje månad till Janos som han fördelar till de olika familjerna.

Tre starka upplevelser denna eftermiddag. Det blev stora kontraster när vi senare på kvällen gick till hotell Continental och åt middag. Men vi behövde det verkligen.

Lördag den 15/4 Påskafton

Hemresedag! Duggregn och mulet. Zoltan, vår vän från gatan kom till hotellet på morgonen och var med oss tills vi åkte. Iréne hade lämnat ett album till honom tidigare med bilder från Västervik och bilder på oss själva och våra hus m.m. Mycket uppskattat. Han hade hittat en gammal svensk tidning med en bra rubrik som han gick och höll upp framför alla ”Vi älskar varandra” stod det där.

Vi kom iväg från Tirgu Mures när klockan var 8.15. Vi tänkte köra så långt norrut som möjligt idag så vi stannade i norra Ungern. Det blev förstås lite fikaraster då och då. Men det var inte förbeställt några hotell utan vi chansade, men det var inte så enkelt. Det var ju påskafton, det hade vi inte tänkt på. Det blev så att vi fick dela på oss, vi i vår buss stannade i Ungern medan de andra fick köra till Slovakien innan dom hittade något i Zvolen. Vi fick ett jättefint hotell som verkade vara något centrum för jazzkonserter. Det låg alldeles vid en liten sjö. En staty på Louise Armstrong stod på gräsmattan nedanför. Vi åt laxkotletter och stuvad potatis till middag.

Översvämningarna utefter vägen var inte värre än när vi åkte ner hit.

Söndag den 16/4 Påskdagen

Frukost kl. 8.00 och 8.45 var vi iväg igen. Vi träffade på de övriga vid en bensinmack så småningom. Vi skulle köra en annan väg så vi skulle slippa de krångliga vägarna vid Krakow och tog en genväg , men det visade sig vara en riktig slingväg över ett högt berg på 1500 m.ö.h. där uppe låg snön kvar , men som tur var, inte på vägen. Ner kom vi i alla fall och sedan fick vi ta en sväng in i Tjeckien också för att komma rätt. Vi kom till ett hotell där några bott tidigare också, nära staden Tots, det var ett hotell med mycket konst på väggarna och ganska mysigt. S. hade kommit på att han kunde fylla på mitt mobilkort hemifrån så nu kunde vi prata igen, hade mest skickat sms den sista tiden. Bättre sent än aldrig!

Måndag den 17/4 Annandag påsk.

Nu var det bara sista transportsträckan kvar upp till Gdansk och färjan. Vi kom fram ganska tidigt och hade tänkt gå till Svenska sjömanskyrkan och fika, men det var stängt idag liksom allt annat. Så vi fick sitta på färjeterminalen i några timmar, men vi hade tak över huvudet så det gick bra. Vädret var soligt, men blåsigt och kallt. Vi åt middag på färjan och senare lyssnade vi på underhållning en trappa upp. Vi sov tillsammans med dom vi sov på vägen ner.