Stenvalvbron i Osbyholm

Denna välbyggda stenvalvbro av huggen gråsten uppfördes över Hörbyån någon gång före 1890. Det exakta byggnadsåret är okänt.

Bron är byggd i tre spann. Då det gäller stenvalvbroar kan man inte komma upp i stora spännvidder utan att få många tjocka pelare som kan hindra isgången och förorsaka uppdämningar. Därför är bropelarna eller strömkonerna - utskjutande, spetsiga partier vilka fungerar som strömdelare. Om du tittar på brons uppströmssida ser du exempel på sådana pelarnosar..

Bron var i bruk fram till 1952 då vägsträckan byggdes om. Dessförinnan hade den vid ett tillfälle breddats på nedströmssidan.

Våra äldsta bevarade broar är stenvalvbroar från 1700-talet. År 1752 kom nämligen en kunglig förordning om att broar på allmän väg skulle byggas av sten. Tidigare hade broarna till största delen byggts i trä.

För att passera ett vattendrag behövdes dock inte alltid en bro. Där vattnet var grunt och strömmen inte så strid vadade man över. Man lade ut stenar med vissa mellanrum eller bredde ut ris på en grusbädd. Ännu i sen tid spelade vadställena en stor roll.

Med tiden lärde man sig att hugga till stenblocken bättre och bättre och man började använda murbruk för att hålla dem samman.

Utvecklingen fortsatte och i samband med 1800-talets järnvägsbyggande började järn och stål att ingå i brokonstruktionerna.

Vid århundradets slut experimenterades det med ny teknik och nya material och med bilismens genombrott skärptes kraven på bättre väg- och brostandard. Det var nu som den armerade betongen "slog igenom". Därefter har trenden gått mot alltmer standardiserade brotyper byggda av förtillverkade element. Dagens broar är för det mesta likartade och anonyma betongskapelser. Äldre tiders stenvalvbroar kunde däremot vara betydande byggnadsverk, ritade av specialister och kända arkitekter.

Flertalet av våra stenvalvbroar är inte längre i bruk. Dagens tunga trafik är en alltför svår påfrestning.

Hörby Socken, fornlämning 14