Impressionismen i Frankrike
Impressionismen är en inriktning inom måleriet som uppstod i Paris vid mitten av 1800-talet. Till de konstnärer som anslöt sig till rörelsen kan räknas Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Alfred Sisley, Edgar Degas och Camille Pisarro bland andra.
Namnet impressionism kommer från Monets målning Impression, soleil levant (intryck, soluppgång) från 1872 (se ovan). Det var från början kritikernas benämning på konststilen, men kom sedan att användas av konstnärerna själva. Impressionismen bygger på att måla intryck –inte efterapa naturen. Att avbilda verkligheten realistiskt eller idealrealistiskt ansågs under antiken och renässansen vara konstens huvuduppgift. De impressionistiska konstnärerna ville bryta med detta och istället avbilda sina visuella upplevelser, sina intryck utifrån sinnesstämning och sensibilitet. Det innebar att motiven skulle återges så som de upplevs utifrån ljusförhållanden och atmosfär.
Impressionisterna bröt också med den traditionella skolan beträffande komposition och berättelse. I det traditionella ateljémåleriet var kompositionen det grundläggande, det skulle finnas en harmonisk uppbyggnad av vilande och rörliga bildelement enligt geometriska mönster. Man tog visserligen hänsyn till detta, men enligt impressionisterna skulle kompositionen vara mindre framträdande, snarare maskerad.
Måleriet skulle också tala till ögat och inte kräva något tankearbete i form av berättelser, legender, myter, allegorier som tidigare varit vanliga motiv. I motsats till sina föregångare fick impressionisterna nästan aldrig offentliga uppdrag, de tog avstånd från kyrkan och staten, från monumentalmåleri med religiösa och patriotiska motiv.
Under 1800-talet kom två upptäckter att påverka måleriet, det var fotografiet och Chevreuls färglagar. Genom fotografiet fråntogs måleriet dess funktionella uppgift att återge verkligheten realistiskt. Man sökte därför efter nytt sätt att skildra verkligheten, mer subjektivt genom intryck. Fotografiet konkurrerade aldrig med måleriet, snarare nyttjades det av konstnärerna när de skulle skapa. Fotografiet reducerade landskapets tredimensionella karaktär till plan yta och i mindre skala och var därmed en utmärkt grund för bilduppbyggnad. Impressionisterna insåg fördelarna med fotografiet som hjälpmedel och nyttjade det.
Av stor betydelse för impressionisterna blev också kemisten Chevreuls färglära. Han skiljer grundfärgerna rött, gult och blått från blandfärgerna, ex orange (gult och rött), grönt (gult och blått) samt violett (rött och blått). Han presenterade begreppen komplementmotsats och simultankontrast. Komplementmotsatsen innebär att blandfärger har starkast verkan bredvid en grundfärg som inte förekommer i blandfärgen. Komplementfärgen till blått är orange, till rött är grönt och till gult, violett osv. Färgers simultankontrast innebär däremot att två föremål som har samma färg men olika nyanser tenderar att se mörkare respektive ljusare ut intill varandra. Det finns alltså två grundläggande regler för denna färglära. 1) Varje färgs komplementfärg färgar de angränsande färgerna och 2) om två föremål har samma färg men olika nyanser medför konfrontering att den gemensamma färgen försvagas.
Impressionisterna kände till detta och tillämpade det i mer eller mindre utsträckning i sitt måleri. Former och avstånd framträdde genom färgvibrationer och färgkontraster. De såg att ett landskap i ljus är sammansatt av vibrerande färgmotsättningar, av prismatiska brytningar och oregelbundna fläckar som på avstånd övergår i varandra och ger liv åt landskapet.
Källor: Impressionismen Jacques Lassaigne Editions Rencontre Lausanne 1966.
Impressionisterna I Frankrike G.F. Hartlaub AB Allhem1958.
Konstens världshistoria från barocken till nutiden. Gregor Paulsson Natur och kultur Stockholm 1971.
Bildkällor:
http://lacouturiernyc.files.wordpress.com/2009/05/monet.jpg
http://www.slowtrav.com/blog/annienc/renoir-piazza-san-marco-venice.jpeg
http://www.nga.gov/podcasts/images/turner_vid-fs.jpg
http://www.topofart.com/images/artists/Claude_Oscar_Monet/paintings/monet230.jpg