Ingvar Johansson

(Publicerad i Filosofisk Tidskrift nr 2 1989, s.5-15.)

I Filosofisk tidskrift 2/88 fortsatte debatten om dödsbegreppsutredningen. I sin replik till mitt inlägg vill Göran Hermerén å ena sidan avfärda min specifika kritik av hans insats i utredningen men å andra sidan "välkomnar /GH/ i själva verket Ingvar Johanssons debatt om definitionsteoretiska frågor" (s 42). Hermerén vill avskriva debatten om dödsbegreppet och i stället ha en debatt som "har ett mer generellt intresse och anknyter till /IJ:s/ tidigare debatt i denna tidskrift med Helge Malmgren om begreppsanalysens natur" (s 42).

Jag å min sida får väl välkomna detta välkomnande, även om jag är förvånad över att Hermerén gör en sådan skarp åtskillnad mellan det generella och det specifika. Men låt oss gärna börja med att diskutera definitionsteori i allmänhet; liksom hur teorin ser ut till vardags i svensk filosofiundervisning.

Jag hävdar att svensk filosofi från 50-talet fram till dags dato har dominerats av en speciell definitionsteori. Enligt denna kan definitioner bara vara definitioner av språkliga uttryck, och definitioner tillhör ett av två huvudsläkten. De är antingen rapporter om språkbruk (lexikaliska eller deskriptiva definitioner) eller reglering av språkbruk (stipulativa definitioner).

Att jag nu verkligen beskrivit vad som i dagens oklara situation bäst benämnes "den nedärvda synen", ska jag visa med hjälp av citat ur semantikböcker som under flera årtionden varit filosofisk standardlitteratur i Sverige. Den som litar på min karakteristik kan hoppa över alla citaten. Jag börjar med två av de böcker som jag nämnde i mitt förra inlägg, böcker som fortfarande är kurslitteratur vid Hermeréns institution i Lund.

""Realdefinitioner". Det hävdas ibland att det utöver stipulativa och deskriptiva definitioner finns även en tredje typ av definition-ekvivalenta-ord, nämligen "reala" definitioner, vilka sägs vara definitioner inte av ord utan av saker. Vi har redan diskuterat vad det innebär att definiera ett ord – antingen att ge ett ord en ny mening, eller att beskriva en mening som redan har givits till ett ord . Men vad innebär det att definiera en sak? Vi har definierat ordet "triangel", vad skulle det innebära att därutöver också definiera saken triangel?
Om meningen hos själva ordet "definiera" skall förbli någorlunda precist, så tycks det som om vi borde begränsa användningen av detta ord till språkliga uttryck: ord och fraser." (J Hospers: An introduction to philosophical analysis 2:dra uppl, London 1973 s 39-40; 1 :a uppl 1956)

"En definition är en synonymregel mellan den term som skall definieras och en definierande term: … Den kan införas i en diskurs genom en definitionsrapport vilket är ett påstående om att regeln faktiskt följs i en viss typ av kontexter av en viss grupp människor: … En definition kan införas i en diskurs genom ett definitionsförslag, vilket är en imperativ eller viljeuttryckande sats som stipulerar att regeln kommer att följas i en viss kontext eller typer av kontexter: …" (MC Beardsley: Thinking straight 4:de uppl, Englewood Cliffs, N J 1975 s 229; I:a uppl 1950).

Jag ska nu övergå till några svenska böcker.

"Inom äldre filosofi var det vanligt att man talade om "tillvarons väsen", "konstens väsen", "rättrådighetens väsen" osv. Man kunde också i samma mening fråga: 'Vad är dygd?', 'Vad är sanning?' etc. Sådana uttryckssätt är kanske numera inte så vanliga utom möjligen inom vissa former av spekulativ filosofi.
Man har förr som regel tagit för givet, att diskussioner om sådana ämnen rörde sakfrågor, men i våra dagar göres av många gällande, att så ofta inte alls är fallet. Den naturliga funktion som de nämnda uttrycken har är att fråga efter ords betydelse eller definition." (H Regnell: Semantik, Stockholm 1965 s 164).

"/Exempel/ (I) är ett förslag till användning av ett uttryck eller en deklaration, hur man kommer att använda ett uttryck. (I) kallas stipulativ definition. (II) och (III) avser att fastställa i vilken mening ett uttryck faktiskt används (i ett visst språk). (II) kallas lexikalisk definition; den kan förstås som en namnförklaring, vars avsikt närmast är att ersätta ett uttryck med ett annat, som antas vara mera känt, utan att närmare analysera betydelsen. (III) är närmast att fatta som en sakförklaring, som avser att analysera ett uttrycks konnotation, dvs ange olika kännetecken hos det begrepp som uttrycket hänför sig på. (III) kallas analytisk definition." (K Marc-Wogau: Logik, vetenskapsteori, argumentationsanalys, Stockholm 1970 s 20—21).

"Hur "definition" lämpligen bör användas, därom tvistar filosofer och andra lärde. Här används termen restriktivt. Vi inskränker oss till att presentera tre typer av definitioner, som har stort argumentationsanalytiskt intresse, nämligen lexikaliska, stipulativa och övertalande definitioner." (P-Å Walton: ABC om argumentation, Stockholm 1970 s 20-21).

Den syn på definitioner som framträder i dessa böcker tycks mig ganska entydig. Genomgående uppfattas definitioner som definitioner av språkliga uttryck, vilket innebär att realdefinitioner faller utanför definitionsläran. Realdefinitioner är i denna tradition helt enkelt inte definitioner. MarcWogau och Walton avviker visserligen från de andra citerade filosoferna genom att presentera en tredelning, men det är av underordnad betydelse. Respektive tredje typ måste uppfattas som specialfall eller blandningar av stipulativa och lexikaliska definitioner.

I den förmodligen mest använda semantikboken, Arne Naess' Empirisk semantik, finner man naturligt nog också den nedärvda synen:

"I denna bok förekommer ordet "definition" både isolerat och i sammansatta beteckningar som "stipulativ definition" och "språkbruksdefinition" (eller "beskrivande definition"). När ordet uppträder isolerat, är det i denna bok en förkortning för "stipulativ definition"." (A Naess: Empirisk semantik, Stockholm 1961 s 31; första norska version kom 1947, och nya upplagor på norska och svenska har kommit årtionde efter årtionde.)

Naess nämner realdefinitioner endast i förbigående två gånger i boken (s 33, 35). Han skriver följande:

"… om det krävs en stipulativ definition av ett uttryck, så hjälper det inte med realdefinitioner, hur djupsinniga de än är. Förståendet av en realdefinition förutsätter nämligen att definiendum och definiens tolkas på ett bestämt sätt. Så länge dessa ord är vaga eller mångtydiga och därför kräver stipulativa definitioner, är realdefinitioner oanvändbara." (s 35)

Med tanke på den dåtida analytiska filosofins helt negativa syn på "djupsinnighet", metafysik och realdefinitioner är det orimligt att tolka detta som ett accepterande av realdefinitioner från Naess' sida. Om någon idag vill omtolka citatet som ett sådant accepterande, så bör detta för historieskrivningens skull sägas öppet.

I sitt första inlägg i debatten, dvs i sitt svar till Mats Furbergs funderingar kring dödsbegreppet, tar Hermerén implicit avstånd från den nedärvda definitionsläran. Han säger att han och utredningen givit en realdefinition av döden. Men han säger också att hans syn på realdefinitioner är påverkad av Wedbergs Filosofins historia, Naess' Empirisk semantik och Richard Robinsons Definition (FT 3/87 s 20). I Wedberg återfinner man emellertid inget försvar för realdefinitioner, vilket jag påpekade i mitt inlägg i FT 2/88 (s 30—31). Som jag nyss nämnde gäller samma sak för Naess. Återstår alltså Robinson, vars bok verkligen är en definitionsteoretisk bok. Nästan en fjärdedel av densamma, kap VI, används till en genomgång av realdefinitioner.

Robinsons uppläggning av kapitlet om realdefinitioner kan för den som är förtrogen med Hermeréns egna böcker karakteriseras som rent "hermerénsk". Begreppet realdefinition sägs sakna en entydig betydelse, varpå inte mindre än 12 olika betydelser särskiljs. Ingen förtjänar enligt Robinson namnet realdefinition, och all hittillsvarande debatt om realdefinitioner sägs ha berott på en sammanblandning av de olika betydelserna. Robinson sammanfattar:

"Jag föreslår därför att vi med 'definition' alltid menar en process som berör symboler, en process där antingen två symboler likställs eller där vi rapporterar eller föreslår en mening för en symbol; och att vi aldrig använder 'definition' som ett namn på en process som inte berör symboler, ty en sådan användning är tvetydig och bör ersättas med mer specifika termer.
Det förhåller sig naturligtvis inte så att vi någonsin kommer att kunna glömma eller bortse från termen 'realdefinition' och termen 'definition' i samma mening. De är allt för centrala i historien om människans filosofiska reflektioner och logikteorier. ... Vi kommer därför ideligen att tvingas använda termen 'realdefinition' när vi refererar till äldre litteratur och studerar tankens historia. Mitt förslag är endast att vi inte skall använda det när vi själva skriver filosofi." (R Robinson: Definition Oxford 1950 s 191).

Det finns absolut ingenting i de böcker som Hermerén själv hänvisat till som särskiljer dessa från den nedärvda synen. I Hermeréns hänvisningar finner vi en definitionsteori, och i hans accepterande av realdefinitioner en annan. Och dessa teorier motsäger varandra. Det kommer Hermerén aldrig ifrån, även om han nu är intresserad av att diskutera en ny definitionsteori och i framtiden kanske tar klarare avstånd från det traditionella synsättet.

Innan jag tar fasta på Hermeréns erkännande av realdefinitioner, och strax (avsnitt 4) försöker påbörja en mer konstruktiv diskussion, känner jag mig dock föranlåten att ta upp en helt annan men ändå närliggande fråga.

När jag i min förra artikel anklagade Hermerén för att så att säga i smyg ha börjat godta realdefinitioner, så replikerade han på följande sätt: "Jag tror att varken Mats eller jag tilltror oss en sådan betydelse att vi måste offentligt tala om var gång vi kommer att ompröva några av de åsikter vi fått lära oss som studenter" (FT 2/88 s 40-41). Hermerén skrev också att han måste "ha rätt att tänka och skriva annat än det som står i läroböcker i semantik" (s 41).

Så enkel är dock inte saken I svensk filosofiundervisning lärs mycket ut hypotetiskt i den meningen att läraren inte säger att han presenterar Sanningen, utan att han presenterar en möjlig ståndpunkt som det är upp till eleverna att ta ställning till. Men detta gäller inte logik och grunderna i semantik. Här har undervisningen i stort sett samma objektiva karaktär som en matematiklektion har. Det är därför, vidhåller jag, högst anmärkningsvärt om svenska filosofiprofessorer inte delar de åsikter som lärs ut i semantik på grundutbildningen. Det här är inte en fråga om rätten att byta åsikt utan en ansvarsfråga. Hermerén har som prefekt och professor makt över och ansvar för svensk filosofiutbildning. Men det tycks inte han själv anse. Han skriver också följande:

"Jag kan knappast lastas för att de åsikter om realdefinitioner jag så småningom kommit att omfatta inte slagit igenom i den elementära kurslitteratur i semantik som allmänt används i Sverige." (s 43)

Om inte en prefekt och ämnesföreträdare vid en svensk filosofiinstitution kan lastas ens för kurslitteraturen vid den egna institutionen, vem ska då kunna ställas till ansvar?

Inte blir saken bättre av att Hermerén, som jag påpekade i förra avsnittet, explicit hänvisar till semantiklitteratur där man återfinner exakt den definitionsteori som finns i den "elementära kurslitteratur" som han i citatet ovan anser förlegad. Konsten att hålla med alla kan överstiga t o m en framstående begreppsanalytikers förmåga.

Nu till frågan om realdefinitioner faktiskt är möjliga. Traditionellt har begreppet om realdefinitioner inbegripit följande åsikter: (a) att en realdefinition fångar en saks väsen, dvs den begränsar sig inte till språket och tanken utan säger något om världen, (b) att den inses med förnuftet, (c) att den ger säker kunskap. Jag skriver inte under på punkterna (b) och (c), och det gör inte heller Hermerén. Kvar blir något som man kanske kunde kalla "provisoriska realdefinitioner".

Både jag och Hermerén omfattar såvitt jag förstår en fallibilistisk kunskapsteori. Och detta faktum yttrar sig här som en enig uppfattning om att realdefinitioner måste vara reviderbara. Jag ska därför lämna de kunskapsteoretiska aspekterna (punkterna b och c ovan) åt sidan, och i stäliet koncentrera mig på punkt (a). Vi måste ställa oss frågan vad som krävs för att man i en definition ska kunna säga något om världen.

Definitioner är språkligt formulerade. Också en realdefinition existerar som ett påstående i språket. Men därav följer inte automatiskt att en definition nödvändigtvis är en definition av något språkligt. Under vissa metafysiska antaganden följer det, under andra följer det inte.

En realdefinition ska i en saktyp, arttyp eller händelsetyp fånga det allmänna eller universella som ger typen i fråga dess identitet som typ, dvs de universalia (substanser och/eller egenskaper) som utgör dess väsen. Härav följer omedelbart att om man som nominalisten helt förnekar existensen av universalia, eller som konceptualisten anser att universalia endast kan finnas i språket eller tanken, så är realdefinitioner en omöjlighet. Endast realister, dvs de som anser att det finns universalia som existerar oberoende av språket, har möjlighet att utan motsägelse acceptera realdefinitioner. Definitioner som fångar något allmänt i världen.

I likhet med D Armstrong (Universals & scientific realism vol 1&2, Cambridge 1978) vill jag skilja på två slags realism med avseende på universalia: transcendent realism och immanent realism. Enligt den förstnämnda kan universalia existera som platonska idéer eller begrepp bortom språket, tanken och sinnevärlden, enligt den senare kan universalia existera både i språket, tanken och i sinnevärlden som sådan, men aldrig bortom dessa.

Den analytiska filosofin har i sin efterkrigsfas dominerats (ofta endast implicit) av nominalistiska och konceptualistiska uppfattningar, och därför också varit konsekvent när den förkastat realdefinitioner. När den analytiska filosofin uppstod var förhållandena dock annorlunda. Både Russell och Moore var begreppsrealister. De omfattade en transcendent realism. I min debatt med Helge Malmgren, som Hermerén tycker vi ska anknyta till, skiljde jag därför nogsamt på begreppsrealistisk och begreppsnominalistisk begreppsanalys. Den som är transcendent realist kan utan att motsäga sig själv plädera både för realdefinitioner och begreppsanalys (av de transcendenta allmänbegreppen). Avsnittet om den begreppsrealistiska varianten avslutade jag med en fråga som jag återigen vill ställa: "Är den bakomliggande metafysiken riktig blir begreppsanalys naturligtvis en viktig filosofisk uppgift, men vilken svensk nu levande filosof omfattar metafysiken ifråga?" (Marxism och begreppsanalys, Inst för filosofi i Gbg 1979 s 20).