I sköldkörteln, som sitter i nedre delen av halsen, produceras hormoner som är viktiga för ämnesomsättningen. Denna körtel antingen producerar för  mycket eller för lite vid störningar. Så en förstorad sköldkörtel i kombination med överproduktion kallas giftstruma.

Symptomen på giftstruma (och som jag hade) är t ex att man blir svettig och varm, ständiga blodvallningar, man går snabbt ner i vikt och hjärtat slår fort hela tiden. Andra kan även få komplikationer som ögonförändringar, diarréer, darrningar, mm. Men allt detta smyger sig på en - man märker ingenting själv. Så var det i alla fall för mig.

Jag hade varit på en resa med en vän och på vägen hem fick jag en order: "du måste till läkare, du är sjuk!" Jag hade varit ovanligt retlig och var aldrig hungrig, och min vän tyckte jag var magrare än nånsin. Äsch, tänkte jag, jag är bara trött på sällskapet.

Visserligen hade jag haft mina undringar. Ibland kunde det vara så att jag halvlåg i den sköna TV-soffan en hel kväll och plötsligt bli uppmärksam på att hjärtat slog fortare än normalt. Jag hade 100 slag i minuten - utan att ha ansträngt mig det minsta. Och att jag minskade i vikt tyckte jag bara var roligt, då jag oftare är lite för knubbig. Nu kunde jag hålla två händer bredvid varandra innanför byxlinningen.

Det var varmt också! Varför märkte inte mina jobbarkompisar att det var så varmt? Jag var tvungen att plocka fram en fläkt som fläktade framför mig där jag satt i kortärmade blusar. Visserligen var det november .. men. Det kunde väl inte vara klimakteriebesvär i så unga år? Jag var ju bara 35.

Tack och lov så förstod jag inte riktigt vad som väntade. All personal på lasarettet var dock jättesnälla och förklarade gång på gång vad som skulle göras. Och rent intellektuellt fattade jag väl - men kände ingenting inför det. Förrän kvällen innan, när man ligger och tittar ensam i sin säng, ut i den mörka vinternatten. Då slog det mig.

Jag hade fram tills nu fått äta hjärtmedicin, för att rytmen skulle bli lite mer normal. Mitt hjärta trodde nämligen, som doktorn hade förklarat för mig, att jag ständigt sprang ett 100-meters lopp och därför behövde jobba så hårt. Och följden av det var ju att all energi gick åt till detta och därför magrade jag och därför var jag alltid trött.

Jag minns att jag bad narkosskötaren att dra en rolig historia innan jag somnade in i "drömmarnas land". Skulle jag aldrig vakna igen så skulle jag i alla fall ha skrattat det sista jag gjorde!

Operationen gick bra, den hade tagit 2-3 timmar. Hela tiden hade en sköterska suttit beredd med en spruta bredvid mig ifall hjärtat skulle lägga av. Något de inte berättade för mig förrän efter ingreppet. Kirurgen hade gjort ett jättefint litet snitt i min hals, bara några cm långt. Från nyckelben till nyckelben. (Det är därför man alltid ser damer som vill dölja detta ärr med breda halssmycken)

Man hade tagit bort 90% av min sköldkörtel. Nu fick jag istället äta konstgjort hormon livet ut. Förhoppningsvis. Om min sköldkörtel nu ville acceptera detta och inte börjar växa igen.

Jag fick mig tillsänt en tidningsartikel när detta begav sig, och den handlade om en teori en professor i Uppsala hade om giftstruma. Hon hade gjort undersökningar under ett flertal år och kommit fram till att så gott som alla giftstrumepatienter hade en sak gemensam: de hade strax innan det "brutit ut" upplevt starka traumatiska händelser i sina liv.

Det kunde vara skilsmässor, dödsfall, uppsägningar från jobb - ja, allt som man har riktigt, riktigt svårt att tackla. Det stämde på mig också. För på sommaren innan detta hände så hade jag råkat ut för en sak som gjorde att jag var fullständigt övertygad om att jag skulle dö och jag skrek ut i smärta när det hände.

Året innan hade jag fått diagnosen malignt melanom, och det hade ju gått bra. Jag kunde vara ute i solen som alla andra, jag behövde bara vara lite mer försiktig. Men så kommer det en dag, när jag plockar av mig kläderna i solen. Jag är väl insmord med solskyddscreme. Ligger en liten stund på rygg och njuter och vänder sen ryggen till solen kanske för en halvtimme.

Tre dagar senare, efter att inte varit i solen alls de dagarna efter och ändå noga smörjt in mig dagligen så kommer klådan! Mitt i natten börjar det klia nåt alldeles oerhört på ryggen, som av solsveda. Jag kan inget göra! Det gick inte att svalka med kallt vatten på heller - det kändes som om ryggen skulle börja brinna då. Det blev värre och värre. Till slut ringde jag vårdcentralen. De skulle öppna om ett par timmar....

Med tårarna forsande utmed kinderna tog jag mig mödosamt ner till läkarmottagningen. Ryggen var blossande röd! Den såg helt enkelt ut som om den var brännskadad. Eller fått en allergisk reaktion. Läkaren visste inte vilket. Jag blev ordinerad cortison. Som skulle hämtas på apotek.

Väl hemma var det äntligen dags för lindring. Lite cortison på handen och sen mot ryggen..... AAAAAAJJJJJJJJJ !!!!!!!!!!

Jag har aldrig i hela mitt liv känt en sån smärta, det gjorde nåt så fruktansvärt ont! Jag kastade mig ner på golvet och försökte enbart spjärna emot smärtan genom att spänna ryggmusklerna - men det gick inte att undkomma. Till slut blev jag så rädd att detta skulle bli min sista stund, så jag kröp bort till telefonen och ringde min väninna. På så sätt var hon med mig om det skulle bli värre och jag skulle behöva utryckning. Med hennes lugnande ord i telefonen tog vi oss cm för cm över ryggen med cortisonet.

Nästa insmörjning hjälpte hon mig med på plats. Jag var väl förberedd denna gången - och då kändes det inte alls?!

I efterhand känns det så troligt för mig att detta utlöste min giftstruma. Jag var rädd och arg för att jag slarvat med solen trots mitt melanom. Men smärtan som överrumplade mig var så oerhörd stark. Och klådan och svedan som kom trots att det gått flera dagar sen jag befann mig i solsken?

Nu tio år senare mår jag fortfarande bra. Jag äter mina hormontabletter som min kropp inte kan vara utan och jag solar mycket måttligt. Men ryggen, den får vara ljus. Den tål inte solen, hur väl den än smörjs in. Och ärret på min hals efter operationen är det nästan aldrig nån som upptäcker.