Blomma där du är planterad

Av Nardi Reeder Campion

En gammal dagbok visade mig hur jag skulle komma tillrätta med min bottenlösa självömkan.

Den dagen vi flyttade deppade jag ihop. När jag sa adjö till mina vänner och till huset jag trivts så bra i, kändes det som om mina förtöjningar hade slitits av. Nu satt jag i ett hus som min man envisades med att kalla "vårt nya hem" (det var inte nytt och det var inte vårt hem) och vältrade mig i självmedlidande så till den grad att jag nästan inte lade märke till en bok i vitt skinnband, en bok som dök upp när jag packade upp en gammal kista. Men någonting fick mig att titta närmare på den.

De guldpräglade, snirkliga bokstäverna på framsidan bildade orden "Min dagbok". När jag slog upp boken kände jag igen min gammeltant Graces spretiga handstil. Tant Grace hade bott hos oss när jag var en liten flicka. Hon tillhörde en numera utdöd art – den ogifta damen utan yrke, tvingad att bo hos släktingar. Det var som om hon hade haft allting emot sig. Hon var intetsägande, fattig och sjuklig.

Det jag mindes av henne var dock främst hennes ständigt glada lynne. Det var inte bara det att hon aldrig klagade – hon tycktes heller aldrig mista sitt milda leende."Grace ser alltid den ljusa sidan", sa folk.

"Tre år har gått sen min käre Ted stupade vid San Juan Hill, och ändock synes hvar dag fylld av smärta. Skall jag någonsin mera få upplefva lyckan? "

Ted? Jag hade föreställt mig Tant Grace som den klassiska gamla nuckan. Hon hade haft en fästman! Jag läste vidare.

"Min olycka är en bottenlös kalk. Jag vet, att jag måste vara glad, medan jag lever i denna stora familj, hvaraf jag är beroende, men dysterheten förföljer mig… Något måste förändras, eljest blifver jag sjuk. Uppenbarligen kan min belägenhet icke förändras; därför måste jag själv förändras. Men huru?

Jag har grubblat öfver mitt predikament, och nu har jag kommit fram till några enkla regler, hvarefter jag ämnar lefva. Dessa har jag föresatt mig att tillämpa hvar dag. Jag beder Gud, att denna min plan på något sätt skall kunna frälsa mig från mitt dystra träsk af förtviflan. Det måste den. "

Enkelheten i Tant Graces levnadsregler fick mig att tappa andan. Hon beslöt sig för att varje dag:

  1. Göra något för någon annan.
  2. Göra något för mig själv.
  3. Göra något, som jag inte vill göra, men som behöver göras.
  4. Göra en kroppsövning.
  5. Göra en andlig övning.
  6. Bedja en egen, ny bön, vilken innehåller en uppräkning av allt, vad jag bör vara tacksam över.

Tant Grace skrev att hon begränsade sig till sex regler därför att hon tyckte antalet "gick att handskas med". Här är en del av vad hon gjorde – och antecknade i dagboken – för att uppfylla sina sex bud.

Något för någon annan. Hon köpte tre kalvfötter och lät dem sjuda i fyra timmar i vatten och kryddor för att laga kalvsylta åt en god vän som var sjuk.

Något för mig själv. Hon dekorerade en gammal blå hatt med konstgjorda blommor och flor, och sedan fick hon så många komplimanger att hon tyckte det var värt 35 cents utlägg.

Något som jag inte vill göra. Hon gick igenom linneskåpet – tvättade tre dussin lakan för hand, blekte dem i solen, vek ihop dem och lade tillbaka dem med lavendel påsar emellan.

Kroppsövning. Hon spelade krocket och promenerade till byn istället för att ta häst och trilla.

Andlig övning. Hon läste ett kapitel om dagen i Dickens "Bleak House", "vhilken alla tala om".

Till min förvåning hade Tant Grace problem med regel nummer 6. Hon hade inte lätt för att be. "I kyrkan förmår jag icke samla mig till andakt", skriver hon. "Jag finner att jag sitter och granskar hattar". Till sist kom hon på en lösning: "När jag sitter ensam på klippan, som vetter mot bäcken på betesängen, då kan jag bedja. Jag beder Herren hjälpa mig att blomma, där jag blifvit planterad, och då uppräknar jag allt, hvad jag bör vara tacksam för, därvid städse begynnandes med familjen, hvarförutan jag vore ensam och öfvergifven".

När jag lade ifrån mig Tant Graces dagbok – nu när jag visste att "glada Tant Grace" utkämpade samma strid mot mörkret som vi alla får göra – hade jag tårar i ögonen. Men till att börja med brydde jag mig inte om hennes budskap. Jag var en modern människa som inte behövde några uppbyggelseregler från gångna tider.

Men mina försök att slå mig till ro i vårt nya liv skapade bara oro. En dag kände jag mig djupt deprimerad där jag låg i sängen och stirrade i taket. Skulle jag försöka med Tant Graces recept? Kunde hennes sex regler hjälpa mig nu?

Jag bestämde mig för att jag antingen kunde fortsätta leva som en degklump av elände eller också pröva Tant Graces regler genom att göra något för någon annan. Jag kunde exempelvis ringa upp min 85-åriga granne som var sjuk och bodde ensam. En av Tant Graces meningar ekade i huvudet på mig: "Det är blott jag själf, som kan taga initiativet till att undkomma ’jagets sarkofag’."

Jagets sarkofag. Det avgjorde saken. Jag tänkte inte låta mig begravas i mitt eget jag! Alltså steg jag upp och ringde in till miss Phillips. Hon bjöd mig över på te.

Det var en början. Miss Phillips blev så glad att få någon att prata med – och i hennes inrum lyssnade jag på hennes sjukdomshistoria. Men så hörde jag henne säga en sak som fick mig att sätta mig käpprak och lyssna uppmärksamt.

"Ibland", sa miss Phillips, "är det just det man gruvar sig för att göra som man ska göra, så att man åtminstone slipper tänka på det".

Jag funderade över den insikten när jag gick hem. Miss Phillips hade kastat nytt ljus över Tant Graces tredje regel. Göra något, som jag inte vill göra, men som behöver göras.

Ända sedan vi flyttade hade jag skjutit upp att städa skrivbordet. Nu bestämde jag mig för att äntligen få ordning i den eländiga pappershögen. Jag letade fram ett hemarkiv och tolv pärmar, och vartenda papper på skrivbordet åkte in i någon av dem eller också i papperskorgen.

Två timmar senare lade jag ett nytt grönt läskpapper i skrivunderlägget och satte en liten blomma på bordet. Jag strålade. Jag hade gjort en sak jag inte ville göra, och det kändes skönt.

I början gick det inte fullt så bra med "kroppsöfningarna". Jag anmälde mig till en kurs i jazzbalett – där vantrivdes jag. Jag försökte med att jogga, tills jag upptäckte att jag avskydde det med.

"Vad är det för fel med att gå?" frågade min man. Han erbjöd sig att gå med mig varje morgon före frukost. Vi upptäckte att en promenad gör det oerhört lätt att prata med varandra. Det var så trevligt att vi så småningom ersatte sängfösaren med en kvällspromenad. Vi mådde bättre än vi gjort på åratal.

Att "göra något för mig själv" var jag kolossalt duktig på. Jag började med Tant Graces idé om badterapi. "Badet bör vara en fullständig afslappning", skrev hon. "Samla färsk citronmeliss, mejram, mynta, verbena, lavendel och rosengeranium. Låt de torkade bladen ligga i kokande vatten i 15 min och sila ned i badkaret. Ligg med slutna ögon i badet och tänk inte på något som helst".

Miss Phillips försåg mig gärna med örter ur sin trädgård. Jag hällde örtdekokten i karet, satte på vattnet och sträckte ut mig för att låta dagens stress ånga bort. Det var otroligt skönt.

Snart började jag odla egna kryddörter och sy kryddpåsar att ge bort i julklapp. Det jag gjorde för mig själv hade blivit något jag gjorde för andra.

De "andliga öfningarna" var lite mer av en utmaning. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle göra förrän jag fick läsa om en lyrikkurs på ortens studieförbund. Läraren var en pensionerad universitetsprofessor som fick dikterna att leva. När vi kom till Emily Dickinson lyfte jag ända ut i rymden. Jag läste alla hennes 1775 dikter och satt trollbunden.

"Jag dväljs i Möjligheterna", skrev Emily. Underbart.

Det är verkligen inte lätt att formulera en bön, men det är en värdefull övning i andlig disciplin. Jag har inte Tant Graces klippa att meditera på, men jag har en fridfull sockenkyrka där jag kan lyssna påden inre rösten.

Jag bekymrar mig inte för hur väl jag följer Tant Graces sex regler så länge jag gör det varje dag. Det räcker med bara ett brev skrivet och en byrålåda städad, men förvånansvärt ofta mår jag så bar av att ha uträttat någon småsak att jag orkar med mer av bara farten.

Kan man leva efter en formel? Det enda jag vet är att jag har börjat bry mig mer om andra, och bekymra mig mindre om mig själv, sedan jag började leva efter de där sex reglerna. I stället för att vältra mig i självömkan har jag tagit upp tant Graces valspråk: "Blomma där du är planterad".

Tillbaka  Tillbaka till Bakgrunder och Erfarenheter
Ur Det Bästa, sept 1984