Matlagning

Min fostran i hemmet gick ju ut på att bli matmor eller åtminstone husmor. Men eftersom jag utan att veta riktigt varför protesterade mot detta på ett mycket tidigt stadium, så tog jag heller inte lärdom. Min mamma har alltid varit mycket duktig på att laga mat. Kanske trodde hon att jag skulle ärva de talangerna bara genom att vara dotter? För jag fick aldrig några instruktioner på hur man skulle göra. Ej heller fick jag göra något på egen hand. Försökte jag så tog hon snart över, för det gick inte tillräckligt fort eller så gjorde jag inte riktigt rätt. Men jag jobbade ju i köket? Jo! Jag skalade potatis, saltade dessa och passade tiden när de var klara. Jag dukade av och på, och jag diskade och plockade undan så det blev rent överallt.

När jag flyttade hemifrån hade jag ingen aning om hur man lagade mat! Den första tiden köpte jag enbart pyttipanna på burk och stekte ägg. Eller korv på burk. Och så ballerinakex, förstås. Och smörgåsar.

När jag flyttade ihop med min pojkvän så var det han som lärde mig att laga lite mat. Men fortfarande var jag oerhört osäker. Tyckte alltid att jag var "ute på hal is". Särskilt i umgänge med andra tjejer. de verkade hur världsvana som helst i matlagning. Och om jag inte haft komplex innan så fick jag det i detta sammanhanget!

Det var vanligt att vi bjöd hem vänner och arbetskamrater på middagar och att man gick "laget runt". Jag var alltid fruktansvärt nevös och spänd inför varje gång det var min tur. Jag läste recept efter recept för att hitta något som jag förstod och som verkade troligt att jag skulle klara av att tillaga. Det var alltid en pärs! I flera år! Mina väninnor gjorde alltid så stor sak av alla recept: "Oh så gott, kan jag få receptet?" "Har ni smakat..."

Jag lagade på sin höjd en viss middag en gång och aldrig mer. Kakor likaså. Det hände så gott som aldrig att jag lagade något två gånger. Då trodde de ju att jag inte kunde annat! Tills en dag...

Jag läste en liten notis i en tidning om en tjej med samma dilemma som jag. Hon frågade sig vad hon skulle ta sig till? Och hon fick till svar: "Dina vänner kommer inte för matens skull utan för din. Och är detta inte fallet så är de inte några vänner. Laga nåt som du tycker är enkelt och får dig att slappna av - så att Du kan koppla av tillsammans med vännerna istället för att stå i köket!" Så hädanefter är det mycket mer troligt att man blir bjuden på raggmunkar eller  spagetti och köttfärssås hos mig, än en inbakad oxfilé eller pajer eller fisk.

Dessutom har jag äntligen mognat så pass att jag vågar se en annan kvinna i ögonen och säga att "jag tycker inte om att laga mat!" utan att skämmas!

Terapi

Det finns så många olika människor - och så många olika terapeuter, psykologer, läkare och jag vet inte allt de kallar sig. Och alla tycks utgå från sig själva. Så hur en terapi genomförs verkar väldigt privat upplagt.

Många historier har jag hört om hur det kan gå till hos psykologen. De flesta känner sig inte alls hjälpta, bara ruinerade och förvirrade. Inte verkar det som om man heller vågar protestera - för man tror i sin litenhet att den andre naturligtvis vet bättre... Det är beklagligt! Det borde finnas nån form av ombudsmän man kunde framföra sina undringar, frågor eller klagomål till.

Jag har gått på terapi, jag behövde prata med nån som var "utomstående" när jag var ung, just flyttat hemifrån och bosatt mig i stan. Hela min värld rasade och inget var som det brukade, så jag fick riktiga problem. Min omgivning skämdes å mina vägnar. Det var fyllt med mycken skam att gå till psykologen. Men det struntade jag högaktningsfullt i - jag mådde bara bättre och bättre för var gång jag var där. Jag fick lära mig att jag var värdefull, att andra skulle inte bestämma över mig och mitt liv, utan det skulle jag göra själv. Här började min resa på flera sätt. Det var ett avgörande ögonblick i mitt liv - men det kom flera senare.

Det handlar ju faktiskt bara om att någon ska lyssna aktivt på dig. Att någon hör vad det egentligen är som du säger! Som hör vad det handlar om. Något märkvärdigare än så är det inte. Hade det funnits någon i din närhet, i familjen eller bland vännerna som verkligen brytt sig - så behöver man inte gå till en psykolog. Oftast.

Jag kan hålla med om att det finns allvarligare fall än så, där det kan finnas behov av mer i form av läkare och sånt. Men många, många gånger hade det bara behövts en vän.

Men efter att ha fått lära sig och upptäcka själv, att man är värdefull som den man är, och att man har allt att få och ta för sig av, så är det bara att fortsätta leva och göra upptäckterna på egen hand. Nu har man fått det stöd man behövde för att komma igång.

När man förstår sig själv, accepterar sig själv för den man är - det är då man älskar sig själv. Något som kan tyckas låta illa hos en del. Och genom att ta hand om sig själv och inte låta andra utnyttja en, köra med en - så hedrar man sig själv!

Framgångar

När jag ser över min hemsida och det jag skrivit, på denna sida särskilt, slår det mig att det kan upplevas som väldigt mycket prat om negativa saker. Nog har jag upplevt mycket och flerfaldigt negativt, men det har ju alla människor mer eller mindre. Säkert Du också!

Jag har har haft många, många positiva erfarenheter också! Men jag har uppfostrats till att inte tala om egna förtjänster - så det känns väldigt fel att ta upp dem här.

... nej, det går bara inte! Jag ska försöka på nytt, se länken "Vem är jag?".

När man ger av sig själv, villkorslöst, så resulterar det i många fantastiska möten med andra människor. Och jag känner det som om jag har fått jättemycket! Efter att mitt intresse för personlig utveckling tilltagit har mina ögon dessutom "öppnats" än mer och jag upplever ännu mer positiva möten och erfarenheter.

Har du hört talas om Tacksamhetsdagbok? Om du inser att du har något att vara tacksam för, och du tackar för det, så kommer du att få ännu mer till dig att tacka för! Låter det krångligt? Följ länken, jag ska förklara!

Yrkesval

Hur ska man veta vad man vill göra resten av sitt liv, när man bara prövat hur det är i skolan och inget ute i verkliga livet?

Än idag beundrar jag de som vet vad de vill hålla på med. De som har ett intresse och ett kall att följa. Hur får man det? Hur känner man det? Eller är det så att flertalet bara jobbar för sin överlevnad - man tar det som finns?

I mitt fall hade jag efter gymnasiet inte en susning vad jag ville göra, ingen alls. Men så råkade en bror till mig träffa en flicka som var rar och mamma min tyckte att jag skulle jobba med samma som henne. Samtidigt kommer det en annons i lokalpressen att de söker folk på detta företag. Sagt och gjort!

Jag trivdes väldigt bra i 20 år - men sen fick jag nog. Det var ett intressant och innehållsrikt arbete, man träffade mycket folk, hade mycket ansvar och samtidigt var man hela tiden påpassad. Det fanns inte utrymme för så mycket egna initiativ, men det fanns regler och förordningar att följa. Och en ständig ström av nyckfulla chefer, som alla hade en annan chef att tillfredsställa.

När jag slutade mitt jobb var det en befrielse! Jag hade än en gång ingen aning om vad jag ville göra - bara vad jag inte ville göra. Men den här gången hade jag lärt mig att lyssna till mig själv. Nu skulle jag bara göra sånt som jag ville göra! Något som jag tyckte var roligt, som var utvecklande för mig och som gav s.k. frihet under ansvar. Och där är jag nu.

Vägen hit har gått via utbildningar, som jag själv valt för att de verkade intressanta. Och det som är intressant, det slukar man. Jag var mycket villig att lära och har inte funnit det svårt nånstans. Något som tyder på att det varit rätt för mig. Det som jag velat lära men inte funnit kurser på det har jag läst mig till. Vad gör det att jag inte har papper på det, det märks på det jag visar och gör att jag kan det.

Men visst har jag stött på fenomenet att de flesta går efter betyg och examina. Märkligt egentligen, eftersom "det bara visar att man har förmågan att inta en viss mängd kunskap - inte att man kan göra ett bra jobb".

Jag tror nog, att det kommer att bli förändringar vad gäller urvalsprinciper på arbetsmarknaden. Den sociala kompetensen kommer att bli lika viktig och självklar som förr-i-tidens "noggrann och punktlig", något som tas för givet idag - innan man går över till att ens titta på andra kompetenser. Så intervjuerna kommer att bli viktigare. Tro mig!

Familj eller ej - det sociala trycket

När jag var liten drömde jag som alla andra småflickor att när jag blir ca 22 år, då ska jag ha familj och barn. Hur mannen skulle vara det funderade jag inte på, inte heller hur många barn det skulle vara. Över huvud taget fanns det inga funderingar på detaljerna runt äktenskapet - det gällde bara att bli gift.

Jag missade nog något där?

Allt sedan dess är det bara alla andra som är bekymrade över om jag kommer att gifta mig eller inte. Men väldigt få säger något till mig direkt, men det har förändrats under åren.

Flera flickvänner från skolan fick ju barn redan innan de var 20 år - vad hade de för val? Det var bara att bita ihop och ta hand om barnen, och ta det jobb som erbjöd försörjning. På den tiden stod ju papporna kvar vid deras sida, men om detta var något de skulle vara tacksamma för vet jag inte. Det var inte den sortens pappor, i så fall hade de inte fått barn över huvud taget.

Efter 25-årsåldern börjar de äldre kvinnliga kollegerna komma med antydningar om att "ska du inte gifta dig snart?" "har du inte träffat nån än?" "vill inte du ha barn?" "är du inte orolig för att det blir för sent att skaffa barn?". Dessa damer ville nog bara visa sin omtanke - eller nyfikenhet - med sina kommentarer och jag skämtade alltid med dem som svar. Men av många har jag hört, att detta uppfattas som jättejobbigt! Man ska nog akta sig för att säga liknande saker, om man inte är säker på hur det tas emot.

Efter att jag passerat 34 år är det aldrig nån som kommenterat mitt civilstånd, det verkar som om de gett upp hoppet...

Vad är det som säger att lyckan består i att gifta sig och få barn?

Förr kanske det var så, när man pga anseende var beroende av att någon annan skulle försörja en, och barn var ju nåt man inte kunde välja bort innan preventivmedlen kom. Och detta, damer och herrar, var väldigt, väldigt länge sedan.

Idag är det nya tider. Idag gäller helt andra regler. Vi har lämnat tiden då mannen är den självklare familjeförsörjaren och kvinnan den självklara husmodern som tog hand om hemmet, maten och barnen. Men lustigt nog låter vi dessa gamla traditioner styra oss i våra uppfattningar om hur saker och ting bör vara, hur människor bör vara och leva.

I Sverige idag behöver en kvinna inte en man för sin försörjning och en man klarar sig fint som hemmapappa. Vi har jämnat ut arbetsregler, familjeregler och umgängesregler - om än inte ända fram till full tillfredsställelse. Men låt oss inte överdriva! Låt oss hoppas att det blir fler som upptäcker fördelarna med detta, fördelarna med att kvinnor är kvinnliga och männen manliga. Låt oss samarbeta utifrån det!

Om man sen utifrån kärlek väljer att gifta sig - så låt folk göra det. Och de som inte vill - sluta tjata på dem! Har man barn, eller vill ha, så är det viktigaste att de blir omhändertagna av kärleksfulla människor. Gifta eller ej. Man kan leva hela sitt liv i kärlek, till en person eller till flera, utan att nånsin gifta sig. Vem är den lyckligaste?