Personlig utveckling

Känner du någon?

Eller har du själv råkat ut?

Stjärnljus

Duvan är en symbol för cancerforskningen och de överlevande!

Visst är det så, att snart nog har alla på ett eller annat sätt kommit i kontakt med cancer? Eller hur? Antingen känner man någon nära, bland arbetskamrater eller någons anhörig.

Förr var det en sjukdom lika med döden - men inte idag. Tack och lov! Men lika väl sitter skräcken kvar!

Jag tillhör dem som inte hade några i släkten som hade haft cancer. Alltså ingen att brås på. I alla fall vad vi visste. Ljushyad som man var och blond därtill - så blev man inte precis kompis med solen. Att därtill det saknades kunskap för 30 år sen om hur skadligt det var att bli bränd i solen gör inte historien rättfärdigad.

Jag växte upp på landet, på ett lantbruk. Jobb utomhus! Man gallrade betor, man körde hö och allt möjligt. Blev det för varmt så tog man av sig kläderna och hade baddräkt eller bikini på. Varje sommar minns jag hur man led efter att ha bränt upp ryggen i betlandet. Den var alldeles full med blåsor - sen sprack de. För den som inte vet hur det känns kan jag säga att det var en extremt plågsam sveda som man inte kunde göra nåt åt. Man kunde inte ha kläderna på. Man kunde inte ligga på rygg. Det fanns ingen cortison eller nån salva att smörja in ryggen med. När blåsorna spricker är det för sent.

Hur slutade det?

Det var svårt att bli fåfäng när man levde på en lantgård på denna tiden. Med tanke på alla besvär det medförde så vart jag aldrig intresserad av att bli solbränd. Jag missade flera år av det där. Först i åldern kring 20 år började jag så smått - för si då hade jag upptäckt solkrämerna! Så jag solade väl likadant som folk i allmänhet.

Hudcancer

På grund av en plötslig impuls i 35-årsåldern bad jag husläkaren att titta på mina leverfläckar, som fanns i massor. "Nej, här finns inget som ser farligt ut!" Men trots det tog han bort ett antal, i fall att. Ett brunt, ett vitt och ett kliande.

Nån vecka senare kom beskedet: det bruna var malignt melanom. De bad mig komma direkt för operation.

Jag hade ingen aning om ifall det var akut? Kritiskt? Ett halvår kvar att leva? Alla dessa tankar och panikkänslor som far genom huvudet. "Kommer jag att dö av det här?!" "Hur länge har det funnits på mig?"

Jag grät konstant i två veckor, jag visste varken ut eller in.

Vid operationen togs bort ytterligare 6-7 märken, när jag ändå "låg upplagd". Allt gick bra! Man fick bort allt. Jag hade kommit i tid. Nu följde årliga kontroller på lasarettet under minst 5 år, som förebyggande och bevakande åtgärd. Jag blev med tiden ganska luttrad och van att kontrollera huden på egen hand. Men jag var länge förbryllad: alla märken vi tog bort satt på min buk. Ryggen då? Det var ju den jag brände till blåsor varje sommar, när kommer konsekvenserna av det?

Var det över nu?

Nej. När det gått fem år och jag inte längre skulle gå på årliga kontroller så kom det en ny prick på höften! Jag visade den för min läkare som svarade att "den ser ofarlig ut". Men nähä du! Ta bort den! Jag känner på mig att det är nåt med den!

Och det var det! Hudcancer igen. Men inte som den förra, detta var den nya sorten som blivit så vanlig nu: basalscellscancer. Växer på stället och sprider sig inte vidare i kroppen som malignt melanom kan göra. Eller som läkaren uttryckte det: "den borde inte ha suttit där, den skulle ha suttit i ansiktet på en åldrig person. Inte på höften en ung kvinna".

Att bränna bort leverfläckar för att det inte ska bli några fula ärr - det skulle jag aldrig kunna göra. Hudcancern växer inåt, den kan ju vara kvar efter bortbrännandet. Eller? Vad gör det om jag har ärr på kroppen? Jag lever ju! Jag har ärr i själen också, massor, men inte är jag mindre värd för det?!!!