LINNÉ, CARL VON (1707 - 1778)

Han var naturforskare, professor i medicin och naturalhistoria i Uppsala 1741-1777. 
Hans far var kyrkoherde i Stenbrohult. Han gick i skola i Växjö och inskrevs 1727 
vid Lunds universitet men flyttade 1728 till Uppsala. 1732 företog han på offentligt 
uppdrag en forskningsresa till Lappland och 1734 reste han till Dalarna. 1735 begav 
han sig till Nederländerna och blev Med Dr och vann insteg i ledande vetenskapliga 
kretsar (Boerhaave). 1738 återvände han till Sverige, där han blev praktiserande läkare 
i Stockholm, 1739 amiralitetläkare och 1741 professor i Uppsala. Han medverkade vid 
stiftande av Vetenskapakademien 1739 och blev dess förste preses. 1758 förvärvade 
han egendomen Hammarby. På offentliga uppdrag företog han forskningsresor till 
Öland och Gotland (1741), till Västergötland och Bohuslän (1746) samt till Skåne (1749).
Under hollandsåran utgav han en rad epokgörande arbeten. Redan Systema Naturae
1735 vars första upplaga omfattade 11 foliosidor, gjorde hans namn berömt. Verket 
innehåller en klassifikation av naturens tre "riken": VÄXTER, DJUR och MINERAL, 
bl a växternas sexualsystemet. Andra arbeten är:  Fundamenta Botanica 1736 och 
hans första framställning av botanikens teori. Genera Plantarum 1737 med nya grunder 
för växtsläktenas begränsning. Flora Lapponica 1737 beskriver växter i den lapplänska 
fjällvärlden. Under sin professorstid publiserade han bl a Species Pantarum 1 - 2 1753 
med beskrivning av alla då kända växtarter: ca 8000 st. Här infördes den av Linné 
uppfunna binära nomenklaturen. Philosophia Botanica 1751 innehåller botanisk teori 
av morfologisk och systematisk art, bl a en organlära för växterna. Flora Sueccia 1745 
och Fauna Sueccia 1746 var den första sammanfattande beskrivningen av Sveriges 
flora och fauna. Linnes berömda reseskildringar: Iter lapponicum (tryckt 1889), Ölänska 
och gothlänska resa 1745, Västgöta-resa 1747 och Skånska resa 1751.
Som forskare var han främst systematiker och iaktagare men utförde sällan experiment. 
Han preciserade släkt- och artbegreppen. Den tidigare uppfattning att arterna är lika 
många som de skapades i begynnelsen frångick Linné senare och tänkte sig att en 
viss nybildning kunde äga rum t ex genom bastardering. I Flora lapponica anges 
riktlinjer till en ny vetenskap: växtgeografin. 
Han gav celsiustermometern dess definitiva utformning genom att sätta 0-strecket 
vid vattnets fryspunkt. Han var aristoteliker och förhållandevis oberörd av nyare 
filosofisk läror.
Linnés livsåskådning präglades av gammaltestamentlig religiositet. Hans forskning 
hade enligt tidsandan en utilitaristisk prägel. Linnés samlingar, bibliotek och 
manuskrift såldes till engelsmannen JE Smith och tillhör numera Linnean Society 
of London.
Avgörande för Linnés sätt att resonera var den aristoteliska logiken. Genomgående 
går han fram enligt den aristoteliska genus- et differentiamatoden dvs för att 
verkligen definiera ett ting måste man ange närmast högre klass och de för under-
avdelningen utmärkande särdragen. Genus får sin definition och species får sin 
särskiljande DIFFERENTIA SPECIFICA, efter noggranna regler. 
Omvärlden uppfattade Linnes skolastiska redskap som föråldrat. Det fanns rival-
iserande system som Ray och Tourneforts.
Linné var inte bara skolastiker, han var också en empiriker i Bacons anda. Systema 
Naturae kan man uppfatta som en summerande encyklopedi, som kunde användas 
både av akademikern och amatören. Han gjorde sina resor av nyttoskäl för att 
städerna skulle kunna rusta upp sina näringar och sin hälsovård. Linnés entusiasm 
för Lappland har sina rötter i förhärligandet av det enkla livet i motsats till 
degenererat liv i staden. Han menar att människan skall leva ett liv i samklang med 
naturen. Systematik och botanik blev svenska specialiteter. Han systematiserade 
mineral, växter, djur och sjukdomar. Perioden före industrialismen kallas för SVENSK 
NATURFORSKNINGS KLASSISKA PERIOD. Denna period kännetecknas av 
ordningslidelse.
Vissa områden uteslöt eller negligerade Linné:
1. KRYPTOGAMERNA.
2. RYGGRADSLÖSA DJUREN med undantag för INSEKTERNA.
3. EXPERIMENTALBIOLOGIN och FYSIOLOGIN.
4. VÄXTSEXUALITETEN.
Han hävdade artantalets konstans (parallellutvecklingsteorin) men ändrade sig senare 
och hamnade i lösa hypoteser som att artena ökade kontinuerligt genom korning mellan 
släktena. Hans korningshypotes innebär partiell descedens inom parallellutvecklingteorin. 
Med partiell decedens menas att inom t ex ett släkte kan det ske en utveckling, som är 
skapad av Gud. Han visar upp en natur i fragment men beskrev aldrig helheten. Drivkraften 
bakom utvecklingen var en ideal inneboende faktor, given av Skaparen själv på livets första 
dag.  Linné tänkte bara på arterna men de högre taxonomiska enheterna hade guddomen 
som upphovsman.
Han beskriver i Politia Naturae 1760 naturen som ett "allas krig mot alla" vilket var 
nödvändigt för att upprätthålla den gudomliga harmonin. De bästa förklaringarna till hans 
system finns beskrivet i Philosophia Botanica från 1751. I Linnes system hade varje art 
sin unika plats och han delade in arterna i familjer och familjerna i ordningar och ordningar 
i klasser. Han ordnade in blomväxterna i ett system med ledning av växternas ståndare 
och pistiller. Han grupperade växterna i olika klasser allt efter ståndarnas och pistillernas 
inbördes placering.
När det gällde djuren skillde Linné mellan klasserna: Däggdjur, Fåglar, Reptiler, Fiskar och 
Maskar. De första fyra hade redan Aristoteles grupperat. Linné kommer alltid att bli 
ihågkommen för sin binomialnominklatur, dvs systemet att betämma varje levande varelse 
med två latinska namn: Lepus timidus och Lepus europaeus där Lepus är deras gemensamma 
släktnam och timidus och europaeus är artnamnen. 

Referenser:
Blunt W: Carl von Linné, Bonniers 1971
Broberg: Linné och linneanerna
Hildingson: Vetenskapens profiler
Mayr: The Growth of Biological Thought
Singer: A Short History of Scientific Ideas
/av Hans Elvesjö 2003/