Han föddes år 354 i den nordafrikanska staden Tagaste och dog 430 som biskop i Hippo inte långt från sin födelsestad. Under sitt långa liv fick han bevittna det romerska imperiets sista storhet och sammanbrott. När han som ung kämpade med filosofiska och religiösa frågor, besegrades den kejserliga armen av västgoterna vid Adrianopol. Han var omkring 40 när imperiets östra och västra hälfter skildes från varandra. Under den följande tiden ökade det germanska hotet mer och mer tills Alrik 410 stormade den gamla rikshuvudstaden. När Augustinus låg för döden stod vandalerna utanför portarna till Hippo.
Den mäktigaste strömningen vid slutet av 300-talet var den manikeiska teosofin, som här-stammar från Iran. Under sin vandring västerut tog den upp kristna läroformer genom att fritt tolka om deras ursprungliga mening. Manikeismen, efter dess grundläggare Mani från Babylonien utbredde sig i öster långt ut i Centralasien och den trängde in i det romerska imperiet ända fram till dess västliga provinser.
Augustinus bekände sig som ung till manikeismen. Dess grundtanke är motsättningen mellan ljus och mörker. Under Augustinus tid hade kyrkan en mäktig representant i Ambrosius från Milano. Han var en romersk statsman i biskopsdräkt med förmåga att hävda sin myndighet mot kejsare och stormän. Under intryck av hans mäktiga personlighet ändrade Augustinus sig från manikeismen till kyrkans filosofi. Hans filosofiska intresse väcktes genom studier av Ciceros dialog Hortensius, som byggde på Aristoteles platonska ungdomsskrift Protreptikos. När han till sist bekännde sig till den katolska kyrkan, övergav han inte filosofin för tron utan byggde upp ett lärosystem, som kan jämföras med antikens största tankesystem.
Resultatet av hans kamp mot akademikernas tvivel finns i skriften Mot akademikerna. När han följer den platonska tankegången via Plotinus kommer han fram till att mot de eviga sanningarna svarar ett evigt medvetande, ett absolut förnuft. Den mänskliga anden är delaktig i det gudomliga tänkandet. Den augustinska kunskapsläran bygger på en platoniserad psykologi. Själen är en självständig substans, helt skild från den materiella världen och upphöjd över densamma. Augustinus visar i sin tankepsykologi att han är en trogen sokratier: vi kan endast veta det som vi innifrån tillägnar oss och gör till vår egendom. Hans själv-biografiska bok heter Bekännelser (Confessiones).
Illuminationsteorin (upplysningsteorin): objektiv kunskap är möjlig om det eviga förnuftet eller Gud är närvarande i oss och upplyser vår ande, liksom solen genom sitt ljus låter oss se tingen i vår omgivning. Illuminationsteorin behärskade det medeltida tänkandet fram till aristotelismens genombrott. Gudsidén är den grundläggande tanken i den augustinska filosofin. Den är vår kunskaps yttersta princip och den yttersta grunden till allt som existerar. Människan har av Skaparen utrustats med en fri vilja. Friheten är ett privilegium som på samma gång är en fara, för i kraft av sin frihet har människan möjlighet att mot den gudomliga ordningen och förlora sina höga ställning i tillvarons system. Vårt enda hopp står till Kristus som genom sitt frälsningsverk återställer den förlorade harmonien. Den augustinska tolkningen av detta kristna grundmotiv avviker från de alexandrinska teologernas tankegångar. De räknar med en samverkan mellan nåden och den fria viljan. Hos Augustinus är frälsning helt och hållet ett verk av den gudomliga nåden. Clemens och Origenes vill finna en kontinuerlig utveckling från den hedninska filosofins högsta former till kristendomens fullkomliga gnosis. För att förstå Augustinus syn på historien i hans bok Om Gudsriket måste man förstå hans tankevärld. I motsats till Pelagius, viljefrihetens och moralismens förkunnare, menar Augustinus att den fallna människan har förmåga till det goda. Bland dess fallna människor har Gud utvalt en del till medborgarskap i sitt rike. De är predestinerade till evig salighet. Denna predestinationslära är en förutsättning för den augustinska historiefilosofin. Dess ledmotiv är den ständiga kampen mellan gudriket och djävulsriket. (Civitas Dei och Cevitas Diaboli).
© Hans Elvesjö 2007