This page has moved. Please inform the web master of the page
that referred you here!
After you have emailed that webmaster,
scroll down on this page to find the new location!
You've sent an email to the web page that sent you here, right?
Good!
Keep scrolling down for the new location!
The new location of this webpage is:
http://www.utpost.se/henrik.haraldsson/feminism/
Öppet brev till SBI
Skickad till SBI och som anmälan till Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande Reklam, som avslog den.
SBI 2000 - en budokatalog!! Alla utövare utstrålar självsäkerhet och kontroll, styrka och stridsförmåga, handlingsberedskap och kompetens. Det vill säga: nästan alla. En viss grupp utövare framställs nämligen underligt nog som om de inte alls hade dessa egenskaper!
På sidan 24 syns detta i blixtbelysning. En tjej med uppdragna ögonbryn och sårbar blick. Vart tog budostämningen vägen? Hon ser knappast ut att vara säker på att kunna försvara sig. På sidan innan: samma kvinna, nu med garden riktad ännu mer åt sidan, men fortfarande med blicken i kameran. Som budoka brukar man väl ändå titta åt samma håll som man håller garden! Alla män gör det, men inte hon.
På sidan 14 syns ett säreget exempel på dachi-waza. Denna pose är vanlig i modemagasin, men om man verkligen ställer sig på exakt samma sätt som denna budok... jag menar fotomodell, märker man att ställningen varken är stabil eller mobil. Märk vidare hennes örhängen och extremt långa naglar: hon är inte alls i sådant skick att hon kan utöva budo.
På sidan 77 är det undantagsvis en kvinna som utför en teknik, men hon slår inte med kiai och tittar inte in i kameran, till skillnad från de män som slår på sidorna 17 och 29. Tydligen ville inte fotografen att läsaren skulle få hennes aggressivitet riktad rakt mot sig. Hennes vackra hår fladdrar - och skymmer hennes sikt på vänster öga. Om hon i likhet med männen hade varit i ett tillstånd av riktig kampanda, och inte bara poserat för en snygg, spännande bild, så tror jag att hon först sett till att sätta upp sitt hår. Förutom henne är den enda kvinna som utstrålar något som liknar budo Lia Zegeye, som finns infälld på en liten bild i collaget på sidan 12.
Genomgående utstrålar alla män budo, medan de flesta kvinnorna utstrålar sårbarhet eller gullighet och mest står och visar upp sina vackra kroppar och ansikten. De är uppenbarligen inte där i egenskap av utövare, utan deras funktion - vald av producenten och fotografen - förefaller mig vara att vara vackra för män att vila blicken på, och att få män att känna sig starka och beskyddande i jämförelse.
Låt mig göra en jämförelse här: det är inte fel att visa bilder på svarta som spelar trumma. Men tänk om man alltid framställde svarta så, och exempelvis gjorde datortidningar där svarta och vita sitter vid var sin dator och de svarta alltid trummar när de vita programmerar. Den som gjorde en sådan tidning skulle inte kunna försvara sig med "men jag tycker om afrikansk musik". Nej, att framställa svarta som ständigt trummande i sammanhang som handlar om datorer och där det har högsta status att programmera, det vore bisarrt och kränkande. Det vore att ge bilden av att svarta inte hör hemma i programmeringsvärlden.
På motsvarande sätt har sårbarhet, gullighet och långa naglar inget med budo att göra. Att då sätta på kvinnor budokläder och be dem posera på det sättet mitt bland män som utstrålar budo, istället för att visa de kvinnliga svartbälten som finns sådana de verkligen ser ut i sin utövning, är att ge bilden av att kvinnor inte förmår ta till sig budons anda; att de gärna får stå och kråma sig i gi och vara söta att titta på, men aldrig kan bli riktiga utövare på samma sätt som männen. Jag kan inte tycka annat än att det är att förpassa kvinnor till andra rangen i sammanhanget.
Man kan också fundera på vad bilderna säger läsaren om hur man blir uppmärksammad och erkänd. Som man kan jag titta på de andra männen, och tänka att om jag tränar lika hängivet som de och blir lika skicklig, så får jag samma status och respekt och får en dag posera i min stils dräkt i er katalog. Om jag varit kvinna hade jag snabbt kunnat se att för att bli någon, för att bli erkänd och komma med i er katalog måste jag vara... snygg! Om man är tjej och vill bli uppmärksammad hjälper det tydligen inte om man tränar och lär sig något, utan huvudsaken är att man ser lagom söt och inbjudande ut, och i behov av skydd - och så förstås att man sminkar sig och låter naglarna växa så långa att man inte kan utöva budo, så att man blir "kvinnlig"!
Man föreställer sig lätt att män och kvinnor en gång för alla är sådana som de män och kvinnor man ser omkring sig. Men i Latinamerika förväntas alla män kunna dansa, medan vi i Sverige inte tänker på dans som något manligt. Achilles och andra grekiska hjältar grät högt och offentligt när de kände sorg, medan nutidens män håller tillbaka sina tårar. Vikingarna uppfattade det som manligt att vara ordkarg, men det är helt klart inte en uppfattning som delas av italienska män.
Vad gäller kvinnor idag, så är det naturligtvis inte av naturen bestämt att de måste se rädda ut, eller stå och visa upp sin kropp och aldrig signalera kampberedskap. Tvärtom är budon ett erkänt effektivt sätt för alla, kvinnor som män, att befria sig från rädsla och att bygga upp inre och yttre styrka. Er katalog skapar tyvärr den motsatta bilden: att kvinnor inte förmår leva budo, vilket jag anser är att nedvärdera dem. Den späder också på bilden av att enda sättet att bli någon som kvinna är att ägna en massa tid åt sitt utseende. Det håller inte! Låt oss visa kvinnor sådana man blir av budo - självsäkra, kraftfulla och beredda. Låt oss visa kvinnor den respekten.
Ossu!
Henrik Haraldsson
Anmärkning: sidhänvisningarna avser vårens katalog. Detta öppna brev finns även som MS Word-dokument.
Tillbaka till sidan om feminism