Panopticon?

Social kontroll i samband med åtta barnamordsavslöjanden (1741-1799)

Innan vi beger oss in i barnamordens mörka värld vill jag passa på att framföra ett tack till högskolebibliotekets fjärrlåneavdelning (Marianne Hultén, Elin Bäckström och Anna Andersson) som utan knot tagit sig an mina högar av bokbeställningar och skaffat hem alla dessa mer eller mindre makabra skrifter utan vilka det inte hade blivit någon uppsats. Ett särskilt tack också till Ellie Jansson som köpt in många för mig oumbärliga, och förhoppningsvis för övriga studenter intressanta, böcker inom det rättshistoriska området.

Slutligen ett vittomfattande tack till alla som inspirerat, uppmuntrat och diskuterat med mig, eller bara gett mig ett leende när allt känts oöverstigligt.

Barnamordsfrågorna är många och engagerande, men en uppsatsförfattares uppgift består till stor del i att begränsa undersökningsområdet. Det är en omöjlighet att ställa och besvara alla frågor. Jag har valt att inrikta mitt huvudsakliga intresse på den sociala kontrollen. Jag vill titta närmare på hur människorna i lokalsamhället bemötte de misstänkta kvinnorna, i vilken grad de bidrog till avslöjande av brott och hur drivande de var i denna process. Som en jämförelsepunkt till detta vill jag också undersöka hur de lokala myndighetspersonerna (präst, fjärdringsman) agerade och på detta sätt få en tydlig bild av hur dessa båda kontrollinstanser förhöll sig till varandra. Hur (om?) skiljer sig folkets uppfattning från de styrandes? Kan en skillnad skönjas i motiven bakom den vertikala respektive den horisontella kontrollen?

Uppsatsens huvudsakliga syfte är att undersöka hur de olika kontrollinstanserna fungerade och samverkade.

I min c-uppsats "Enär en kvinna så viker från all mänskelig ömhet" Barnamordslagstiftningen i teori och praktik, med särskild tyngdpunkt på tiden 1741 – 1799 undersökte jag framväxten och verkningarna av 1778 års barnamordsplakat. En av huvuddiskussionerna där rörde huruvida lagen var ett resultat av en mer humanistisk inställning eller om den grundats på rationalistiska tankebanor. I den uppsatsen använde jag mig av åtta domfall rörande barnamord och födsel i enslighet (ett brott som bedömdes efter samma paragraf och lika strängt) vilka jag studerade med syftet att försöka se om någon förändrad inställning gentemot de anklagade kvinnorna kunde skönjas. Av dessa fall är två hämtade från Uppsalaområdet, resten kommer från domböcker över Gästrikland och Hälsingland. De åtta fallen täcker in tidsperioden 1741- 1799.

Sex av fallen hittade jag genom att systematiskt söka igenom domböcker över Gästrikland och Hälsingland, fallen från Uppsala (1745 och 1746) fann jag ursprungligen vid en Internetsökning varifrån jag sedan kunde gå vidare till de aktuella domböckerna.

Jag kommer även i detta arbete att använda mig av dessa domfall, men med en annan infallsvinkel och ett annat fokus. Denna gång vill jag närmare studera hur den sociala kontrollen är synlig i materialet.

Uppsatsen är uppdelad i fyra delar där denna den första utgörs av en formell genomgång av bland annat källor och teoretisk bakgrund. Den andra avdelningen består av en bakgrundsteckning där en kort rättshistorik ges liksom bland annat definitionskapitel om barnamordet som brott. I del tre presenteras de åtta barnamordsfallen för att sedan analyseras mer ingående och komparativt i den avslutande delen.

Jag kommer som nämnts att använda mig av underrättsdomar behandlande barnamord och födsel i enslighet som huvudkälla. När det gäller domstolsmaterial finns många frågor att ställa sig i fråga om tillförlitligheten. En viktig aspekt att ta i beaktande är skrivarens roll vid tinget. Då det var han som förde ner vittnesmål och iakttagelser på papper är det naturligtvis svårt att veta vilka formuleringar som är skrivarens egna och vilka som är ordagrant nedtecknade. Det är också viktigt att hålla i minnet att det som sades skulle nedtecknas direkt vilket kan ha lett till att ord fallit bort, vilket i sin tur kan ha förändrat innebörden i dokumenten. Skrivaren kunde inte ändra i det som verkligen sades, men han hade möjlighet att bedöma relevansen i det som avhandlades och utesluta det som inte ansågs viktigt för målet.

En annan aspekt av detta som inte får glömmas bort, och som också kan förknippas med skrivarens roll är det glapp som finns mellan det muntliga och det skriftliga berättandet. Det som står skrivet i de handlingar jag använt mig av är huvudsakligen skrivna på plats vid tinget, men det finns också passager och inlägg med mer osäkert tillkomstdatum. Det är delar som tillfogats i efterhand eller under rättegången men då troligtvis vid ett senare tillfälle då de så tydligt är kompletteringar.

Viktigt att hålla i åtanke är att det som står att läsa i rättsfallen är tingets version av det hela, vi får den anklagades historia, men sedd genom rättens ögon och silad genom rättens öron. Historikern Gudrun Andersson väljer att se domboken som en text som "ger ett referat av hur människor handlat" men som inte "utgör […] [någon] direkt avspegling av verkligheten".

Också etnologen Inger Lövkrona behandlar i sin bok om barnamörderskor på 1700-talet domprotokollen som källa. Hon kategoriserar barnamordsprotokollen som kvarlevor då de nedtecknats av en närvarande person i direkt samband till rättegången. Men hon framhåller också att det inte rör sig om en objektiv kvarleva av de skäl som berörts ovan (tingsskrivarens roll osv.). Lövkrona anser att man inte kan använda sig av dessa domprotokoll med hjälp av den traditionella källkritiken utan ansluter sig till Gudrun Anderssons sätt att betrakta dokumentet som en text.

För att kunna diskutera social kontroll är det näst intill oundvikligt att först ge sig in på civiliseringsdebattens område. Termerna vertikal och horisontell kontroll som jag kommer att använda mig av i uppsatsen är hämtade från historikern Björn Furuhagen. Han i sin tur har utvecklat dessa begrepp ur ekonomhistorikerna Arne Jarrick och Johan Söderbergs diskussion om vertikala och horisontella perspektiv på civilisationsprocessen. För att rätteligen förstå Furuhagen bör vi alltså först ta oss an Jarrick och Söderberg.

Med civilisering menar Johan Söderberg "en process som innebär ett ökat ömsesidigt hänsynstagande mellan människor". Det som främst kommit att diskuteras av civilisationshistoriker och deras "antagonister" är hur denna förändring skedde. Den moderna civilisationsteorin grundar sig i Norbert Elias studier från 1930-talet. Elias framhåller den vertikala påverkan, hur hoven påverkade borgarna och hur det slutligen kom att spegla sig också i de undre klasserna . Johan Söderberg poängterar att Elias inte förespråkar en disciplineringsteori, men att det kontrollperspektiv han anlägger tillskriver myndigheterna mer makt än vad de i realiteten kan ha haft. Söderberg presenterar ett "huvudalternativ" till Norbert Elias där han framhåller det mellanmänskliga samspelet som drivande faktor i civiliseringsprocessen.

När det gäller den sociala kontrollen blir det än mer komplicerat och därför krävs här ett utredande av begreppen. Själva begreppet "social kontroll" uppkom under tidigt 1900-tal för att "beskriva hur grupper och kollektiv internt kan utveckla mekanismer för reglering av de egna medlemmarnas beteenden." Denna kontroll kan vara informell, då den bedrivs utanför den offentliga arenan, eller formell. För att komplicera det hela, eller snarare ge resonemanget mer bredd, kan sägas att det finns olika definitioner av vad formell och informell kontroll är. Eva Österberg talar om en formell kontroll som bedrivs av staten (exempelvis polismyndigheten), semiformell kontroll som utövas av personer/auktoriteter vars huvudsakliga uppgift inte är kontrollen i sig, slutligen nämner hon den informella kontrollen som den som bedrivs från grannar, familj och andra närstående.

Jag tänker i denna uppsats använda mig av Furuhagens terminologi. Det som ska undersökas är den formella kontrollen enligt hans definition, dvs den kontroll som finns synlig i dommaterialet. De olika nivåer av kontroll som Österberg talar om kommer också att behandlas, men även här kommer jag att använda mig av Furuhagens terminologi, vertikal och horisontell kontroll. Den vertikala som bedrivs av statsmakten och den horisontella som består av lokalbefolkningens kontroll av varandra. Denna uppsats ska kretsa kring den formella vertikala kontrollen och den formella horisontella kontrollen. Naturligtvis spelar den informella horisontella kontrollen en viktig roll för den formella dito, exempelvis hur synen på och behandlingen av den ogifta modern i lokalsamhället hade en koppling till hur de unga ogifta kvinnorna bevakades och hur barnamorden avslöjades. Men fokus i undersökningen av den horisontella kontrollen kommer ändå att ligga på hur lokalsamhället övervakade kvinnorna, hur deras brott avslöjades och hur kvinnan slutligen hamnade inför tinget.

Naturligtvis är det omöjligt att kategoriskt dela upp en så komplicerad företeelse som kontroll i två motsatta poler (horisontell och vertikal), det handlar om ett fenomen med många gråzoner och rörliga gränser. Men jag väljer ändå Furuhagens definition före Österbergs trots att hon har ytterligare en nivå, den semiformella kontrollen. Jag anser inte att resonemanget blir klarare av att föra in ytterligare ett begrepp eftersom gränserna är lika svårtydda och flytande mellan begreppen ändå. En lärare (semiformell) är också en granne (informell) liksom kusinen (informell) kan vara polis (formell).

Viktigt att minnas är också att det inom de olika kategorierna existerar hierarkier; husbonden och drängen innehar exempelvis olika positioner i lokalsamhället men förs i denna undersökning till samma kategori. Ställda enbart mot varandra skulle detta vara svårt att motivera, men i relation till den vertikala kontrollapparaten blir det hela tydligare.

Intimt förknippat, för att inte säga sammanflätat, med begreppet "kontroll" är begreppet "makt". Ett vanligt sätt att definiera makt, liksom kontroll, är som något som kommer uppifrån, från regenten/staten. Den franske historikern och samhällsdebattören Michel Foucaults definition av makt skiljer sig dock från denna uppfattning, han menar att makt inte är något som kan "förvärvas, fråntas eller delas", makt utövas på många nivåer, i alla sammanhang "i ett växelspel av ojämlika och rörliga relationer". Han menar inte att staten skulle vara betydelselös, men framhåller det omöjliga i att staten ensidigt skulle kunna utöva all makt i samhället. Vidare menar han att staten omöjligt kan agera utan de maktrelationer som redan finns i samhället (familj, släkt osv). Foucault definierar staten som möjliggjord och bestående av ett stort antal maktrelationer.

Foucault talar också om kontroll, eller snarare övervakning. Bland annat förklarar och diskuterar han Benthams arkitektoniska bild av den ultimata övervakningsapparaten. Panopticon är en cirkelformad byggnad där ett torn placerats i mitten. Utifrån tornet har väggar byggts genom byggnaden och resultatet har blivit tårtbitsformade celler där människor lever. Dessa celler är försedda med glasväggar mot tornet men också åt andra hållet, det senare för att solen ska underlätta insynen från tornrummet samtidigt som den bidrar till att människan i cellen inte kan se sin övervakare. Panopticons viktigaste syfte är att låta fången veta att han alltid kan övervakas av vem som helst och denna vetskap leder till att "makten blir så fullkomlig att den inte måste utövas". Foucault kopplar detta till fängelsets utveckling mot slutet av 1700-talet men säger också att modellen kan användas varje gång många individer måste påtvingas ett beteende eller en uppgift.

Foucault talar om hur övervakningen i samhället först sköttes på en lokal nivå för att sedan röra sig mer och mer mot ett samhälle där överheten kontrollerade sina undersåtar. Om vi använder ordet kontroll istället för övervakning betyder det alltså att man kan säga att utvecklingen gick från en huvudsaklig horisontell kontroll till en allt starkare vertikal kontroll. Naturligtvis är inte de båda begreppen utbytbara mot varandra men oavsett vilket begrepp vi väljer att använda blir rörelsen densamma.

Etnologen Inger Lövkrona försöker i sin bok om barnamörderskan Annika Larsdotter förklara hur och varför kvinnor drevs till att döda sina barn. Hon kopplar detta till ett maktsystem bestående av flera delar. Hon talar om könsmakten, mannens makt över kvinnan. Vidare framhåller hon den sociala makten som inte grundar sig på kön utan på social ställning, en gift kvinna är överordnad en ogift osv. Dessa maktdefinitioner är viktiga var och en för sig, men sammantaget bildar de också något som Lövkrona kallar positionsmakt, främst i hennes undersökning applicerat på förhållandet mellan husbonden och pigan. Lövkrona använder sin maktanalys för att utröna hur kvinnorna kunde tvingas till samlag. En kritik som riktats mot Lövkrona i sammanhanget är det faktum att hon förutsätter att den sexuella handlingen uteslutande utgörs av tvångssituationer och att det är kvinnan som talar sanning om detta vid tinget. Det är möjligt att så verkligen var fallet men kritiken berör det riskabla i att förutsätta detta i ett inledningsskede.

Trots att min undersökning skiljer sig i såväl syfte som fokus från Lövkronas tror jag ändå att hennes begrepp kan bidra i diskussionen. I detta sammanhang är den sociala makten mycket intressant. En sådan definition skulle applicerat på mitt undersökningsområde (den sociala kontrollen) kunna peka mot att den sociala ställningen var minst lika betydelsefull som den könsbetingade. I nästan alla mina fall är den anklagade barnamörderskan en piga. Enligt Inger Lövkrona utgjorde de ogifta kvinnorna den mest maktlösa gruppen i samhället. Hon ser också i denna maktlöshet en förklaring till att dessa kvinnor valde att döda sina barn.

Ett faktum är att de anklagade kvinnorna ställdes inför en domstol bestående av enbart män, men det betyder inte att andra kvinnor inte var närvarande. Enligt Marja Taussi Sjöberg som undersökt kvinnors rättsställning under 1600-talet var det då mycket ovanligt med kvinnliga vittnen och hon säger att i de fall där de förekom rörde det sig uteslutande om gifta kvinnor. I mina åtta domfall är majoriteten av alla vittnen kvinnor. I och för sig är andelen gifta kvinnor större men om man ser till karaktären på vittnesmålet kan pigornas redogörelser minst lika ofta karaktäriseras som primärvittnesmål. Dock syns en tydlig markering från rättens sida i hur kvinnornas vittnesmål värderas. Hustrun nämns med en respekt som den ogifta pigan aldrig åtnjuter. Detta kan kopplas till hur kvinnor också behandlades i lagtexterna, där det snarare fokuserades på hennes sociala ställning framför det faktum att hon var kvinna. Förekomsten av kvinnliga vittnesmål i mina fall implicerar en förändring jämfört med Taussi Sjöbergs material. Gudrun Andersson har gjort en undersökning rörande 1600- och 1700-talen och funnit att de ogifta kvinnornas närvaro i rättssalen (i alla roller) ökade under hennes sista undersökningsperiod (1721- 1725). Det är troligtvis en fortsättning på denna utveckling vi kan se resultatet av i mitt material.

En logisk fråga att ställa är huruvida barnamordsfrågan är en genusfråga. I så måtto att enbart kvinnor kunde tingföras och dömas för brottet är ämnet intressant ur ett könsperspektiv. De resurser som sattes in för att förhindra barnamorden hade också en överordnad funktion som ett försök att kontrollera och minska osedligheten. Detta gjordes lättast genom att kontrollera kvinnorna, det var de som blev gravida, deras kroppar avslöjade deras brottslighet. Frågan är om kvinnorna kontrollerades hårdare för att de var kvinnor eller för att det var en lättare uppgift? Jag skulle vilja lämna den frågan öppen.

I avsnitt tre behandlande domfallen har jag valt att dela in vittnen och aktiva deltagare i olika grupper, detta för att kunna tydliggöra de olika sorternas kontroll och interaktionen dem emellan. Då en sådan klassificering inte är helt oproblematisk krävs en närmare förklaring och diskussion av begrepp och indelningar.

Den horisontella kontrollinstansen har delats in i tre kategorier.

Den första kategorin är pigor: Detta är att betrakta som en renodlat horisontell kontrollkategori, i alla fall vid första anblicken. Alla de anklagade kvinnorna i mitt material kommer från gruppen obemedlade ogifta kvinnor. Den stora majoriteten är just pigor. På detta sätt kan de omgivande pigorna betraktas som på samma nivå i utgångsläget. Dock bör själva misstanken om lönskaläge, havandeskap och så småningom barnamord ha medfört en förskjutning i positioneringen vilket betyder att kontrollen från pigorna inte längre kan betraktas som helt och hållet horisontell. Jag har ändå valt att föra denna och de övriga tre kategorierna till den horisontella kontrollinstansen då kategoriseringen inte behöver betyda att gruppen är fri från hierarkier.

Den andra kategorin utgörs av grannar: Också här skulle man kunna argumentera för att förhållandet inte är horisontellt i ordets rätta betydelse men med samma motargument som i diskussionen om pigorna kan också denna indelning motiveras. I den hierarkiska ordningen befinner sig denna grupp mellan pigor och husbondfolk. Det är viktigt att minnas att det också inom varje kategori finns hierarkier, mellan män och kvinnor och personer med olika ställning i samhället, detta tas närmare upp i domfallsanalyserna i delarna tre och fyra.

Den tredje kategorin utgörs av husbondfolk/föräldrar: Denna sammanslagning är inte gjord för att de skulle vara att betrakta som jämbördiga ställda mot varandra, men det finns ändå en likhet i deras position i relation till de anklagade. Främst är denna indelning och sammanslagning gjord av praktiska skäl då det i några fall inte förekommer någon husbonde/matmor, men där då en förälder (mor) spelar en liknande roll. Denna grupp är en horisontell kontrollgrupp såtillvida att de utgjordes av lokalbefolkningen och inte tillhörde myndigheterna, men samtidigt är de naturligtvis representanter för en sorts vertikal kontroll då de innehade en överordnad position i förhållande till de anklagade. I likhet med bedömningen av granngruppen väljer jag här att kategorisera husbondfolk/föräldrar som en horisontell kontrollinstans i relation till myndighetspersonerna. Men som ovan påpekats är det också viktigt att hålla i minnet att dessa kategoriseringar är långt ifrån vattentäta eller okomplicerade.

Till den vertikala kontrollinstansen för jag myndighetspersoner, alltså de personer som återfinns i materialet i egenskap av ämbetsmän av någon form; länsman, präst, nämndeman och så vidare. Jag har valt att inte dela in denna grupp i underkategorier även om jag inser att det också inom denna grupp existerar hierarkier. Men som framkommer i kapitlet ovan har jag i dessa fall valt att se den stora bilden med horisontellt i relation till det vertikala istället för att i detta skede närmare studera de inbördes förhållanden som råder. Jag anser också att de positionsskillnader som råder inom den vertikala gruppen inte är så viktiga för undersökningen som inom den horisontella, därför kommer de inte heller att diskuteras närmare i uppsatsen.

Också synen på brottet som företeelse förändrades, från att ha setts som en förbrytelse mot en individ kom det nu att betraktas som en förbrytelse mot samhället, följaktligen måste också samhället (staten) bestämma över straffen. Detta kan på ett intressant sätt kopplas till lagtexterna om barnamord då mycket tyder på att detta inte betraktades som ett brott före landskapslagarnas införande. Detta kan i sin tur härledas till det faktum att offret för barnamordet var så skyddslöst och obundet till samhället. I de tidiga lagtexterna krävdes också en reaktion från den andra föräldern för att brottet skulle tingföras, detta kan tolkas som att brottet fortfarande sågs som riktat mot enskilda individer snarare än mot staten.

Från att ha varit ett samhälle där kyrkan och staten var i det närmaste oskiljaktiga i såväl idémässig som laglig mening gled dessa allt mer ifrån varandra under 1700-talet. Kyrkan förlorade mycket av sin suveränitet och makt. Anledningarna till denna förändring var naturligtvis flera, upplysningen spelade en roll men före den och långt mer betydelsefull i detta sammanhang var den nyandliga väckelserörelsen som fick fotfäste i Sverige i och med pietismens framväxt under mitten av 1700-talet. Dessa båda faktorer var pådrivande i utvecklingen, men de var också i sig själva ett resultat av densamma.

Förändringen fick stor betydelse för rättsutövningen, synen på dödsstraffet förändrades exempelvis. Under den ortodoxa tiden (främst 1600-talet) sågs dödsstraffet som en möjlighet för brottslingen att genom sin syndabekännelse försonas med gud. Med kyrkans försvagning följde ett annat sätt att se på straffet. Det framstod som ett slutgiltigt och i många fall också oproportionerligt hårt straff.

Också synen på den utomäktenskapliga sexualiteten kom att påverkas under sista delen av 1700-talet. Kyrkans inställning ändrades inte nämnvärt men eftersom dess makt i samhället minskade lämnades den politiska arenan mer öppen för exempelvis upplysningsinspirerade lagförslag likt barnamordsplakatet. Det är svårt att tro att Gustav III:s barnamordslag, som bland annat innebar juridiska lättnader för den ogifta modern, skulle ha kunnat införas under den ortodoxa perioden. Också nu, i slutet av 1770-talet och början av 1780-talet, protesterade prästerståndet mot lagen som de kallade "horplakatet" då de ansåg att det hade skulden till att lönskaläges- och horsbrotten ökat. Men de hade inte längre makten att göra sina röster hörda på samma sätt och därför kvarstod barnamordsplakatet.

I landskapslagarna återfinns flera former av föräldrars dödande av barn. Vid vådadråp utdömdes inget straff, såvida inte den andra föräldern gick till tinget. Men om modern eller fadern uppsåtligen dödade sitt döpta barn skulle straffet vara stegling för mannen och stening för kvinnan. I Magnus Erikssons landslag från 1350 finns inte barnamordet som egen brottsrubricering, där är det istället en del av det vidare parricidumbrottet, dråp inom familjen. Lagtexten lyder:

1655 blev barnamordet ett brott för sig, utskilt från parricidumbrottet. Nu stadgades också för första gången de rekvisiter som krävdes för att brottet skulle rubriceras just barnamord; kvinnan skulle ha blivit havande genom olovlig beblandelse och efter att ha dolt sitt tillstånd under graviditeten lagt barnet å lönn efter förlossningen. Nytt förutom att barnamordet blev ett utskiljt brott var att enbart kvinnan kunde dömas. Mannen hade försvunnit som tänkbar förövare av det aktuella brottet. År 1669 utökades beskrivningen till att också kräva att kvinnan skulle ha sökt enslighet vid födseln för att brottet skulle kunna rubriceras som barnamord. För att klara sig undan dödsstraff var kvinnan själv tvungen att snabbt visa fram sitt barn och bevisa att det varit dödfött. Detta är ett av mycket få brott där bevisföringen lagts på den anklagade. Ett annat exempel aktuellt inte långt tidigare var trolldomsbrottet.

I den nya lag som kom 1734 fastlades den tidigare presumtionen mot kvinnan. Lagtexten lyder:

1778 togs presumtionen bort efter ett förslag från Gustav III:s lagkommission. Bevisbördan låg nu på rätten och det krävdes dessutom att uppsåt kunde påvisas för att kvinnan skulle kunna dömas till döden för barnamord.

Förutom denna förändring innebar det så kallade barnamordplakatet också ändringar på en rad andra punkter. Skrivelsen innehöll bland annat bestämmelser om tystnadspliktens införande för barnmorskor. Till skillnad från tidigare lagstiftning fick nu inte heller präster neka någon att delta i församlingslivet eller som tidigare vägra en gravid ogift kvinna (eller ogift mor) att delta i nattvardsgången. Restriktioner infördes rörande vilka ord man fick använda som beskrivning på en ogift mor, ordet kona till exempel fick inte användas. Kvinnorna fick också rätt att föda barn på okänd ort utan att några frågor ställdes, något som senare blev föremål för kritik då enbart kvinnor med pengar kunde dra nytta av denna möjlighet.

Enligt lagtexten under den för undersökningen aktuella tiden var barnamörderskan en ogift kvinna som blivit havande genom olovlig beblandelse. Hon hade förtigit sitt tillstånd och fött i enslighet varpå hon genast dödat sitt barn eller försummat att ge det livsnödvändig vård. Under 1600-talet ökade antalet lagförda barnamord dramatiskt och det kom att leda till att barnamord blev en av de mest uppmärksammade brottstyperna under hela 1600- och 1700-talen. En möjlig förklaring till detta får vi om vi vänder på resonemanget och säger att antalet lagförda brott ökade explosionsartat just för att brottet uppmärksammades och sattes i fokus. Lagtextens utveckling under 1600-talet med sin presumtion gjorde det svårare för kvinnorna att undkomma tingsförelse och en fällande dom.

Statens försök att stoppa de till synes allt vanligare barnamorden var oändliga och starkt varierande till formen. År 1750 infördes exempelvis en lag som sa att den som underlät att rapportera en ogift kvinnas havandeskap kunde dömas för medhjälp till barnamord och således straffas med döden. Detta betydde i praktiken att föräldrar, syskon, husbondfolk och vänner tog en enorm risk om de förteg kvinnans havandeskap och på så sätt bidrog till att ge henne möjlighet att döda barnet.

Hur vanligt barnamordsbrottet var är svårt att säga då det saknas statistik från vissa tider och/eller områden. Som en fingervisning kan dock nämnas att av de avrättningar som utfördes mellan åren 1757 och 1778 (617 stycken) var 217 av de avrättade dömda barnamörderskor. I detta sammanhang är det viktigt att minnas att den stora majoriteten av dessa förbrytare var män och att den nästan uteslutande delen av kvinnorna utgjordes av just barnamörderskorna.

Folkmängden i Sverige ökade under 1700-talet, men mycket lite. Mot slutet av århundradet stannade folkökningen upp nästan helt och hållet. Intressant att notera i sammanhanget är att andelen utomäktenskapliga barn vid 1600-talets början var 5 till 6%. I början av 1700-talet hade andelen sjunkit till mellan 2 och 3%. Efter 1730 kom dock andelen utomäktenskapliga barn att öka kontinuerligt. Detta skulle kunna ses som ett bevis på kyrkans starka makt och uppluckringen av densamma. Under den tid som den teokratiska makten var som starkast tvingades den utomäktenskapliga sexualiteten ner för att sedan sakta återgå när ortodoxin släppte sitt grepp. Naturligtvis finns andra delförklaringar, men jag tror ändå att kyrkans roll i detta är stor, inte minst i fråga om att påverka folkets attityder.

Mot slutet av 1700-talet blev det, kopplat till den krisartade befolkningsstatistiska situationen, viktigare för staten att öka antalet barn. Befolkningskrisen förde med sig att staten inte kunde lägga lika stor vikt vid vilka förhållanden dessa barn kom från. Detta tillsammans med kyrkans försvagning pekar mot en uppluckring av den sexuella kontrollen.

En av anledningarna till att en ökad nativitet var så viktig var den ständiga krigsfaran. Dessutom ansågs en nations rikedom i grunden utgöras av befolkningen och dess arbetskraft, ju fler undersåtar desto mer arbetskraft som kunde hjälpa till att göra landet rikt.

Det krävdes att kvinnan blivit havande genom olovlig beblandelse för att hennes brott skulle rubriceras som barnamord. Detta borde betyda att också en gift kvinna som bedrivit hor och sedan dödade sitt barn skulle kunna dömas för barnamord, men något sådant fall har inte jag eller de författare jag tagit del av stött på. Som en parentes kan nämnas att det också fanns en inomäktenskaplig variant av barnamordsbrottet som inte betraktades lika strängt och som bestraffades mycket milt vid en direkt jämförelse. Barnkvävningen skedde i sängen där modern låg ihjäl sitt barn i sömnen. Gudrun Andersson framhåller hur detta redan i samtiden betraktades som en "mer eller mindre frivillig form av barnbegränsning" inom äktenskapet. Barnkvävningen var inte per definition något som enbart kunde ske inom äktenskapet. Andersson visar på ett fall där en ogift kvinna dömdes för detta brott men det var mycket ovanligt.

För att förstå fenomenet barnamord måste en diskussion om den ogifta moderns ställning föras. Kampen mot barnamord var i mycket en kamp mot den utomäktenskapliga sexualiteten, och i förlängningen barnalstringen. Detta i mycket högre grad än man kan säga att kampen mot den utomäktenskapliga sexualiteten var en kamp mot barnamorden.

En viktig vändpunkt i fråga om bekämpningen av den utomäktenskapliga sexualiteten kom i och med reformationen. Äktenskapet var visserligen ett sakrament inom den katolska kyrkan, men det betraktades inte som en nödvändig del av livet, snarare som en utväg för dem som inte kunde avstå från det sexuella samlivet. Idealet inom katolicismen var oskuld och celibat snarare än äktenskap. Protestantismen däremot förespråkade äktenskapet och synen på det utomäktenskapliga samlivet blev allt hårdare under 1500- och 1600-talen. Den utomäktenskapliga sexualiteten kriminaliserades då den ansågs vara ett hot mot äktenskapet som institution.

Etnologen Jonas Frykman pekar på en kraftig utslagning av den ogifta modern, "horan". Han visar på specifika exempel som sjukdomen "horeskäver" som den osedliga kvinnan troddes kunna smitta små barn med. Ann-Sofie Ohlander framför dock kritik mot Frykmans slutsats. Hon framhåller att situationsbedömningen måste problematiseras innan man kan dra slutsatser, hon framhåller betydelsen av exempelvis kvinnans sociala status som en viktig faktor för hur hon blev bemött i lokalsamhället.

Marie Lindstedt Cronberg väljer att i sin historiska avhandling dela in sin tidsperiod (1680-1880) i två delar för att bättre synliggöra de ogifta mödrarnas villkor och för att också försöka göra en bedömning om förändringarna var till gagn för kvinnorna i realiteten. Den första perioden kallar hon för "den lutherskt-ortodoxa perioden" där kvinnorna dömdes till hårda straff, men där också männen tvingades att ta ett ekonomiskt ansvar för sina barn. Under denna period var det mycket svårt för barnafäderna att slippa undan sitt ansvar och de allra flesta dömdes vid tinget. Den andra perioden som tar sin början under 1700-talets andra hälft präglas av en strafflindring för kvinnorna, men förändringarna ledde också till att männen lättare kunde undslippa straff och detta ledde i förlängningen till att kvinnan fick ensamt ekonomiskt ansvar för barnet.

Det var inte bara den ogifta modern som befann sig i ett utsatt läge. Ogifta kvinnor och framförallt pigorna, som denna uppsats kommit att kretsa kring, stod skyddslösa. Ett exempel på denna utsatthet och den misstänksamhet som fanns mot dem är bröstmjölkningen. I några av mina fall kommer vi att se exempel på hur de misstänkta kvinnornas bröst mjölkades som en del av brottsutredningen. En annan och än mer tydlig form av kontroll är den så kallade "gåsagången" som företogs 2 gånger per år (höst och vår) av några utvalda och pålitliga hustrur som undersökte byns alla pigor och ogifta kvinnor för att säkerställa att ingen av dem fött barn under sommaren eller vintern. Denna sedvänja hade inte alltid stöd i lagen men kom ändå att på vissa håll förekomma långt in på 1800-talet. Dess ursprung kan härledas ända tillbaka till 1400-talet.

1700-talet var en förändringarnas tid på många sätt; kyrkans roll förändrades(/försvagades), lagarna skrevs om, upplysningsidéerna svepte in över Europa och allt detta sammantaget kom att resultera i en samhällsförändring.

Fördömandet av den utomäktenskapliga sexualiteten mildrades något under 1700-talets gång och främst mot slutet av århundradet. Det är dock viktigt att minnas att fördömandet av kvinnans utomäktenskapliga sexualitet kvarstod och var stark, att den mildrades betydde inte att den blev mild utan att den blev något mindre hård. Dessutom var det en förändring i lagtexter. Det är viktigt att minnas att den starkt fördömande inställningen till den utomäktenskapliga sexualiteten varit förhärskande under en lång tid. En svängning bort från en grundmurad värdering tar lång tid.

Synen på och behandlingen av barnamord och barnamörderskor förändrades också under 1700-talet. Under 1600-talet pågick något som skulle kunna liknas vid häxförföljelserna på mer än ett sätt. Det var då viktigt att avrätta alla barnamörderskor för att utrota den utomäktenskapliga sexualiteten och barnamorden som fenomen. Detta tyder på att det fanns en uppfattning om att det förekom en speciell sorts kvinna, "barnamörderskan", som var kapabel att utföra ett sådant brott och som var möjlig att utrota liksom man trott om häxorna inte långt tidigare. På 1700-talet kan man se en rörelse bort från detta (om än långsam) då lagstiftarna började se ett sammanhang mellan barnamordet och stigmatiseringen av den ogifta modern. För första gången fokuserades inte på den utomäktenskapliga sexualiteten. År 1778 var tiden i alla fall till synes mogen att prova en ny väg mot målet att minska barnamordsfrekvensen.

Jag ska i denna avdelning presentera de åtta domfallen som utgör undersökningens grund. Den sidnumrering av domfallen som används är uteslutande min egen där förstasidan på det aktuella fallet har fått sidnummer ett, detta för att göra förfarandet klarare för både författare och läsare. I de fall som utgörs av flera dagars domförhandlingar har jag valt att låta numreringen fortsätta löpande över dagarna istället för att börja på sidan ett för varje dag.

Karin Hansdotter var 29 år gammal 1741. Hur hon förtjänade sitt uppehälle står inte nämnt i texten, klart är dock att hon bodde i en stuga tillsammans med sin mor och en 5-årig son från en tidigare utomäktenskaplig förbindelse. Det är svårt att säga hur stor betydelse Karins roll som ogift mor hade i detta händelseförlopp, men det går inte att bortse från det faktum att hon redan tidigare troligen betraktades som lastbar av omgivningen. Som förklaring till sitt handlande uppgav Karin att hon inget ägde och att folk skulle titta illa på henne nu när hon låtit sig ägas (haft samlag). I detta fall kan man utgå ifrån att hon talade utifrån sina egna erfarenheter och att detta drev henne till brottet.

Karin sade sig i februari ha misstänkt att hon var havande och kort därefter kände hon också fosterrörelser. Genast när hon fattat misstankar bestämde hon sig för att hålla det hemligt eftersom hon planerade att döda barnet direkt efter förlossningen. Hon berättade för tinget hur hon smugit ut ur stugan när modern somnat och hur hon fött barnet i skogen. När Karin återkommit på morgonen undrade modern vad hon gjort ute varpå Karin svarade att hon återfått sin tid (menstruation) varmed modern nöjde sig.

Den utpekade barnafadern, drängen Carl Henriksson nekade till att ha haft olovlig beblandelse med Karin. Rätten försökte få honom att bekänna sitt brott men han fortsatte att neka till såväl lägersmål som "att hon med honom legat i säng." En fråga att ställa sig i detta fall är om Carl Henriksson talade sanning eller inte. Till en början angav Karin en annan barnafader, Olof Ersson. Det är inte helt omöjligt att det var han som var den verklige barnafadern men att Karin av någon anledning valde att revidera sin berättelse. En möjlig förklaring till detta skulle kunna vara att den förste barnafadern betraktades som mer betydande och det kunde vara svårare att komma med en beskyllning mot honom även om den var sann. De sociala följderna kunde bli allt för svåra. Rätten dömde Carl Henriksson att betala böter för lägersmål, han skulle också genomgå uppenbar kyrkoplikt i Valbo kyrka.

Karin dömdes till döden av underrätten och fallet överlämnades till hovrätten för prövning. Den slutgiltiga hovrättsdomen har jag tyvärr inte kunnat få tag på.

Grannen Pär Johansson vittnade vid rättegången. Han sade sig ha misstänkt att Karin var gravid och bad därför sin hustru att gå till henne (den 19 oktober). Hon tog med sig några grannhustrur. Det enda de fick veta av Karin var att hon återfått sin tid. Följande dag skickade Pär åter sin hustru till Karins stuga. Han följde dessutom med själv för att söka igenom omgivningarna. Karin fortsatte dock att framhärda i sitt nekande och de lämnade henne.

Grannen Erik Pärsson berättade att Karins mor, Hustru Kristin, kommit till honom på morgonen den 19 oktober och bett att få dricka med hem till Karin eftersom hon var så sjuk. Han misstänkte genast att Karin fött barn. För att undersöka saken sände han sin piga Brita. Denna återkom vid middagstid med besked att hon tyckte att det verkade stå illa till med Karin. Han skickade då sin hustru tillsammans med tre andra grannfruar för att närmare utröna saken.

Att Erik inledde sina efterforskningar med att sända sin piga till Karin kan troligen förklaras med att hon kunde betraktas som jämbördig med Karin och detta var ett mindre formellt steg att ta än det följande där hustrun skickades.

Karl Nilssons hustru Anna Johansdotter berättade att hon tillsammans med de övriga hustrurna vid sitt besök den 19 oktober funnit Karin liggande till sängs. De frågade vad som fattades henne. Karin svarade att hon mistat sin tid och nu återfått densamma. När de undersökte henne upptäckte de att hon var "så beskaffad som qvinnor när de fött barn pläga vara, med miölk i brösten". Karin nekade dock till att ha fött barn och hävdade att mjölken fanns kvar sedan hon fött sitt första barn 5 år tidigare. När de återvände nästa dag fortsatte Karin att neka till havandeskap och födsel. De gick åter hem efter att Karins mor sagt att hon skulle försöka utröna sanningen från Karin. På torsdagen (21) återvände Hustru Anna i sällskap av bland andra prästmannen Rut och länsmannen.

Det är i detta fall intressant att se hur männen är särskilt aktiva, det är de som skickar sina fruar och inte fruarna som tar initiativ till utfrågningarna. Samtidigt är det tydligt hur de håller sig i bakgrunden och inte själva agerar på sina misstankar, detta kanske främst för att det skulle vara omöjligt för dem att till exempel utföra en kroppsundersökning på Karin. Troligt är också att då barnafödande så starkt förknippades med den kvinnliga sfären att männen inte kunde bege sig in på detta territorium.

Karins mor hustru Kristin Hansdotter misstänkte tidigt att dottern var havande och tillfrågade henne också om det. Karin svarade att hon mistat sin tid och därav blivit rundare. Med detta nöjde sig Kristin.

Hustru Kristin tillbringade en längre tid under sommaren och hösten tillsammans med sin dotter i Dalarna. Denna resa berördes bara ytligt i vittnesmålen och ingen annan förklaring gavs än att de besökt släktingar. En sådan resa under en illegitim graviditet väcker naturligtvis frågor; fanns något bakomliggande syfte? Det är också svårt att riktigt tro att inte modern skulle ha vetat att Karin väntade barn. Hustru Kristin berättade vid tinget om hur hon delat säng med Karin men hur denna lagt en kudde emellan dem för att hon inte skulle kunna känna hennes kropp.

Om hennes roll var passiv före förlossningen ändrades den drastiskt när grannarna började uppmärksamma Karins misstänkta nedkomst. På kvällen den 20 oktober skickade hon hem grannarna med orden att hon själv skulle försöka utröna sanningen från Karin. En kort stund därefter gick hon till grannen Pär Johansson och berättade att Karin erkänt att hon blivit lägrad och rådd med barn, men att hon sagt att barnet inte varit fullgånget då det gått ifrån henne. Då Pär Johansson och grannen Erik Olofsson gick till stugan senare på kvällen hörde de enligt sina vittnesmål hur Hustru Kristin försökte förmå Karin att bekänna sanningen med tämligen hårda ordalag.

En sådan attitydförändring kan tyckas svårförklarlig. En möjlig delförklaring är att Kristin insåg att hennes dotters brott slutligen skulle avslöjas och för allas skull var det bättre om sanningen kom fram så fort som möjligt. En annan möjlighet är att hon tidigare verkligen varit ovetande om dotterns graviditet och först vid den uppkomna situationen kunde agera.

De fortsatte sin utfrågning av Karin som inte ville säga något ytterligare. När länsmannen hotade att ta med henne ut i skogen och söka efter barnet begärde Karin att åter få tala enskilt med Rut. När Rut återinkallade länsmannen och de övriga redogjordes Karins bekännelse att hon fött ett barn och att hon direkt efter förlossningen, som ägt rum i skogen, försökt kväva flickan med handen. När detta ej gått sprang hon längre in i skogen och dränkte barnet i en vattenpöl. Hon lät barnet ligga i vattenpölen tills pingstmorgonen (den 20:e) då hon gick för att gömma barnet bättre. Hon placerade det under en gran och täckte sedan över det med mossa.

Karin fördes med de övriga för att söka efter barnet, men hon blev så sjuk att hon inte kunde fortsätta. Länsmannen och Rut stannade hos Karin medan de andra hittade barnet "mellan tvenne stammar med mossa ovan […], inslaget uti ett gammalt […] förkläde".

Det är intressant att se hur pass hårt framförallt länsmannen behandlade Karin. De utfrågningar som grannarna företog var visserligen hårda, men när Karin nekade tvingades dessa att ge upp. Länsmannen drev Karin mycket hårt med frågor och hot. Det är lätt att tycka att hans metoder och hotelser var grymma, men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att nästan inga tvivel fanns om att Karin begått ett fruktansvärt brott, och det var hans uppgift att utreda detta.

Ansträngningarna för att avslöja Karins brott var massiva, både från myndigheternas och lokalbefolkningens sida. Man använde sig av en sorts utmattningsteknik som fick till följd att Karin till slut inte orkade stå emot.

Det är intressant att observera vilka olika roller personerna runt Karin tilldelades eller innehade i händelseförloppet. Grannen Erik Pärsson sände sin piga att undersöka saken när misstankarna blev för starka, detta troligtvis som ett mindre formellt första steg som senare följdes upp av sändandet av hans hustru. Männen var i detta fall tydligt engagerade och aktiva, dock mest i bakgrunden. Det var de som drog i trådarna. Anledningen till att de inte själva agerade mer direkt har troligtvis sin förklaring i att de var hindrade att göra det, dels av praktiska skäl - de kunde/fick inte genomföra en kroppsundersökning, men också av traditionella skäl - det brukliga var att kvinnorna i hushållet hade hand om liknande situationer.

En annan fråga att ställa sig är hur stor betydelse Karins roll som ogift mor hade. Det går inte att komma ifrån misstanken att hon ansattes hårdare av sin omgivning eftersom hon redan betraktades som osedlig. Det är också enligt mig en rimlig förklaring till varför hon dödade sitt barn. Hon hade redan utsatts för den stigmatisering en utomäktenskaplig födsel oundvikligen innebar och ville inte utsätta sig för detsamma igen.

När det gäller myndighetspersonernas agerande är främst länsmannens framträdande roll vid de senare förhören värda att notera. Han ställde sina frågor och framförde sina hotelser på ett till synes obevekligt sätt. Detta var naturligtvis en del av hans yrkesutövning, men jag tror att han också i detta sammanhang påverkades av de omgivande vittnenas attityd och kanske också färgades av deras förväntningar på hans agerande. Samspelet mellan den vertikala (Rut och länsmannen) och den horisontella (de 4 hustrurna och deras män) kontrollen är mycket tydlig i avslöjandets slutskede. När lokalbefolkningen utfört sin del av undersökningarna intog de en bakgrundsroll där de främst bidrog med de rent praktiska åtagandena, exempelvis att söka efter och hämta tillbaka barnet. Detta bör kunna betraktas som ett "naturligt" förfaringssätt då det rimligtvis måste ha varit lättare för omgivningen att misstänka ett havandeskap och en nedkomst än för myndigheterna, samtidigt som grannarna inte hade juridisk rätt att bedriva regelrätta förhör med Karin.

Moderns roll i händelseförloppet förtjänar också en avslutande kommentar. Kristin misstänkte tidigt att dottern var havande men kunde inte göra något åt situationen. Karin hade en utomäktenskaplig son sedan tidigare som bodde i stugan hos sin mor och mormor. Det faktum att Karin fött detta barn kan ha invaggat hennes mor i tron att hon ifall hon var gravid även skulle ta hand om det nya barnet. När grannarna började göra sina visiter och Karins nekanden blev allt mer desperata förändrades moderns roll dramatiskt. Från att ha varit relativt passiv före och i samband med förlossningen tog hon på sig en mycket aktiv roll i undersökningen och avslöjandet av dotterns brott, kanske för att försvara sin egen heder inför grannarna. Det var också ett sätt för henne att bevara respekten från grannarna och ett sätt att korta ner en förhörsprocess mot dottern som kunde ha blivit mycket längre och svårare än den nu blev. Troligtvis var hennes agerande ett resultat av alla dessa faktorer, kanske hade hon också andra motiv som vi inte har möjlighet att se.

Pigan Lisa Mattsdotter (hennes ålder finns inte angiven i materialet) var inte gravid för första gången sommaren 1745. Redan året innan hade hon väntat barn med drängen Erik Olsson som var barnafadern också denna gång. Den förra graviditeten hade slutat i ett tidigt missfall. Det första havandeskapet hölls hemligt för omgivningen och kom därför inte att spela någon roll i själva avslöjandet i detta fall, möjligen kan det ha spelat en roll i domsituationen.

Lisa födde i juli 1745 sitt och Eriks barn i en hage där hon befann sig för att vakta sin husbondes får. Då barnet inte levde slängde Lisa det ifrån sig in i en buske där hon sedan lät det ligga. Lisa hävdade att Erik lovat henne giftermål. Hon uppgav också att Erik försökt förmå henne att fördriva fostret.

Erik erkände att han haft samlag med Lisa, men nekade till att ha lovat henne giftermål. Han nekade också till att ha vetat att hon var gravid och således också till att ha försökt påverka henne att fördriva fostret. Erik dömdes för olovlig beblandelse till att böta 10 Daler silvermynt och att undergå enskild skrift. Lisa dömdes till döden.

Hustrun Lisa Stockenborg berättade att Lisa bekänt för henne och pigan Caisa Olsdotter att hon fött ett barn som hon gömt undan. De tre hade sedan följts åt ut i hagen där de funnit barnet. Torparen Erik Person spelade en till synes passiv roll som mottagare av Lisas berättelse om hur själva förlossningen gått till. Det står ingenstans angivet vem som tog initiativ till dessa samtal, Lisa eller vittnena.

Erik Persons och Lisa Stockenborgs vittnesmål säger i sig själva ingenting om någon kontrollutövning, däremot kan det vara viktigt att ta i beaktande att vi inte vet vad som i övrigt utspelade sig vid dessa tillfällen. Vi vet inte, eftersom det inte berörs i dommaterialet, i hur stor utsträckning Lisas erkännande var självmant eller i alla fall delvis framtvingat. Som vi ska se i nästa kapitel om matmoderns agerande fanns misstankar mot Lisa redan på ett tidigt stadium. Lisas erkännande kan således inte ha kommit helt oväntat. Det är inte heller ett orimligt antagande att omgivningen lät Lisa veta att de misstänkte att hon var gravid. Denna vetskap tillsammans med eventuella antydningar och/eller frågor kan ha bidragit till hennes beslut att själv avslöja sitt brott.

Lisas matmor Hustrun Margareta Ersdotter frågade tidigt under sommaren Lisa om hon var havande men fick ett nekande svar. Under midsommarhelgen märkte hon hur Lisa gick undan för att vila, hon följde då, på grund av sina misstankar, efter och lade sig på ett bord i samma rum.

17 dagar efter midsommar initierade Margareta en kroppsundersökning och bröstmjölkning av Lisa, dock utan att finna någon mjölk eller annat tecken på att hon väntade barn. Margareta nöjde sig med denna undersökning och förde ej misstankarna vidare. Detta agerande visar på att misstankar förekom angående Lisas tillstånd, starka sådana då en kroppsundersökning företogs. Detta i sin tur skulle kunna tyda på att även andra påtryckningar förekom men dessa kanske inte var så viktiga att redogöra för vid tinget då Lisa själv valt att erkänna.

I detta fall finns inget avslöjande grundat på vare sig horisontell eller vertikal kontroll att titta närmare på. Den intressantaste diskussionen rör snarare rena spekulationer. Lisas matmor redogjorde för att hon misstänkt att Lisa väntade barn. Det är inte troligt att hon eller någon annan visste att Lisa redan året innan varit gravid eftersom havandeskapet då avslutades i ett missfall. Det är dessutom troligt att omgivningen skulle ha reagerat starkare och mer målmedvetet om de vetat om den tidigare graviditeten och inte som nu låtit saken bero.

Det är Lisas eget erkännande som för fram saken i ljuset igen efter att misstankarna lagt sig. Att diskutera de bakomliggande orsakerna till detta erkännande är mer fantasikittlande än fruktbart men jag tror ändå att det har en plats här. Det faktum att misstankar förelåg under graviditeten är fastlagt. Däremot vet vi inte hur mycket av detta skvaller som kom fram till Lisa. Vi vet inte om hon ställdes mot väggen och utfrågades av sin omgivning. Vi vet att matmodern frågade henne en gång. Vi vet inte heller hur hon bemöttes efter nedkomsten. Kanske möttes hon av tystnad eller av insinuationer, kanske var allt som vanligt.

I Erik Persons och Lisa Stockenborgs vittnesmål sägs ingenting om någon kontrollutövning. De beskriver sig som passiva mottagare av information och så kanske också var fallet. Faktum är dock att vi ingenting vet om vad som utspelade sig vid eller i anslutning till dessa möten eller om det hela föregick utan utfrågningar och/eller antydningar. De misstankar som fanns mot Lisa var så pass starka att en kroppsundersökning företogs. Detta i sin tur skulle kunna tyda på att även andra påtryckningar förekom. Men allt detta är som sagt enbart spekulationer som vi tyvärr inte kommer längre med här.

Margareta Pärsdotter var 38 år 1746 då hon födde sitt andra utomäktenskapliga barn (det första föddes tre år tidigare). Hon var änka med sammanlagt fem barn. Hon och barnen bodde hos den avlidne mannens syster och hon tjänade där som piga. Bonden Erik Ersson, Margaretas husbonde och den avlidne makens svåger, inledde en sexuell relation med Margareta som strax före Eriks hustrus död resulterade i att Margareta blev havande. Eriks och Margaretas förhållande betraktades i juridisk mening som blodsskam, dessutom var det fråga om enfallt hor för Eriks del då hans hustru fortfarande varit i livet då barnet avlats. Detta sammantaget måste ha försatt Margareta (och Erik) i en mycket svår situation. Möjligtvis kan också den starka press de utsattes för från omgivningen kopplas till dessa omständigheter.

Tidigt på morgonen den 10 mars 1746 födde Margareta ett barn i den tomma gäststugan. Hon slet genast av navelsträngen och lämnade barnet under en klädhög i sängen. Hon gick sedan in till Erik och berättade vad som hänt innan hon lade sig att vila. Enligt Margaretas berättelse gick Erik in i gäststugan och stannade där en lång stund. När han kom tillbaka väckte han Margareta med order om att låsa in barnet i ullkistan. Hon satte på pojken en skjorta och lade sedan ner honom i kistan, låste och gav nyckeln till Erik.

Erik erkände att han "plägat köttslig beblandelse med Margaretha" men han nekade till att ha haft något med barnets död att göra. Margareta vidhöll att hon berättat för Erik när barnet var fött och att han då också gått in i rummet till barnet. Erik nekade fortsatt till att han skulle ha haft något med barnamordet att göra. Han vidhöll att han ej vetat att barnet låg i kistan förrän på morgonen den 12 mars. Trots ihärdiga försök från rättens sida att få Erik att erkänna fortsatte han att neka. Erik dömdes att betala 16 daler silvermynt för enskilt hor. Då brottet begåtts under midsommaren 1745 tillkom 10 daler för sabbatsbrott. Utöver detta skulle han betala 4 daler silvermynt till Tillinge kyrka och för döljande av barnafödseln och barnets läggande å lönn plikta med 14 par spö.

Margareta dömdes till att halshuggas och brännas på bål. Inte heller i detta fall har någon hovrättsdom hittats på riksarkivet.

Hustru Brita Persdotter och hustru Anna Olofsdotter besökte Margareta den 11 mars tillsammans med nämndeman Wikman. Syftet med besöket var att utröna sanningshalten i det rykte som cirkulerade om Margaretas graviditet. På frågan om hon väntade barn svarade Margareta att det fick de väl se framledes. Erik Ersson blev arg över deras frågor och sa att "Thet lärer intet komma någon annan vid" varpå han beskyllde Wikman för att sprida rykten. Detta fick dem att lämna gården för tillfället, men på eftermiddagen återvände de. Margareta fortsatte att betyga sin oskuld och för att bevisa den uppmanade hon vittnena att undersöka hennes kropp. När de gjorde detta upptäckte de att det fanns mjölk i hennes bröst men att hon inte längre väntade något barn. Margareta påstod att mjölken fanns kvar sen hon födde sitt senaste barn, tre år tidigare. När de sökte igenom hennes rum fann de ett blodigt lintyg under sängen varpå Margareta erkände att hon haft ett missfall.

Hustru Anna återvände på morgonen den 12 mars till Margareta för att förmå henne att erkänna, hon frågade vart hon gjort av fostret. Margareta svarade att hon gärna skulle bekänna om hon bara fick för Erik. Vittnet begav sig till Erik som sa att för honom "får hon bekänna […] barnet ligger i hustruns kista". När vittnet återvände till Margareta var fjärdringsmannen där och för honom hade Margareta redan bekänt.

Under dessa intensiva dagar var hustrurna mycket aktiva i sina försök att avslöja Margaretas brott. Det sägs ingenting om att de tidigare misstänkt eller frågat Margareta om hennes tillstånd men någon form av misstanke måste ändå ha funnits där då de bestämde att bege sig till Margareta. De uppgav dock att det var tillfälligheter som fått dem att gå just den dag då Margareta fött barnet.

Nämndeman Anders Westman misstänkte tidigt på vårvintern att Margareta väntade barn och att det var Erik Ersson som var barnafadern. Han frågade i februari Margareta hur det stod till med henne men fick inte något tillfredsställande svar. Den 23 februari konfronterade han Erik som då "svettats och gråtit" men inte kunde förmås till någon bekännelse. Erik lovade att återkomma men infriade aldrig löftet.

Den 11 mars besökte Wikman som ovan nämnts Margareta tillsammans med Hustru Anna Olofsdotter och Hustru Brita Persdotter. De företog då också en kroppsundersökning.

Fjärdingsman Johan Johansson blev eftersänd av Wikman den 12 mars då Margareta erkänt att hon haft ett missfall. Margareta påstod att hon blivit lägrad först vid juletid och att missfallet bara varit 3 månader gammalt och bestått av tre blodlevrar. Efter starka påtryckningar erkände slutligen Margareta att hon fött ett barn, men hon påstod att detta varit dödfött.

Wikman var alltså aktivt engagerad i fallet innan det egentligen blev ett fall och kan sägas utgöra det enda exemplet på en myndighetsperson som på detta sätt försökte förhindra att barnamordet utfördes. Det är dock viktigt att minnas att ett brott redan hade begåtts innan barnamordet utfördes, lägersmålet. Troligt är att Wikmans syfte i alla fall delvis, kanske också huvudsakligen, var att utreda detta.

Ett av de mer framträdande dragen i detta fall är samverkan mellan den horisontella (hustrurna) och den vertikala (Wikman) kontrollen. Under tiden före förlossningen måste Wikman betecknas som den mest aktive, men efter nedkomsten interagerade de båda instanserna framgångsrikt. De rykten som cirkulerade och Wikmans starka misstankar var vad som ledde fram till besöket på förlossningsdagen. Kroppsundersökningarna och de upprepade och starka påtryckningarna mot såväl Margareta som Erik ledde slutligen fram till ett erkännande från hennes sida men ett styvnackat förnekande från hans.

Under hela skeendet är avslöjandeförsöken mycket aggressiva i form av långa utfrågningar och kroppsundersökningar. Möjligen kan Margaretas ställning som mor till ett utomäktenskapligt barn sedan tidigare spela en roll i detta förfarande. Också blodskamsaspekten och horsbrottet kan ha spelat en mer eller mindre viktig roll.

Också Erik ansattes hårt, framförallt i rättssalen. Detta bottnade troligen dels i de ovan nämnda försvårande omständigheterna, men främst var det nog ett resultat av de indicier som pekade mot hans inblandning i mordet och hans eget envisa förnekande av detta.

Sigrid Granlund var vid nedkomsten 37 år gammal. Hon var soldatdotter och arbetade som hushållerska hos Fänrik Gyllengahm. Hennes titel "hushållerska" nämns flitigt i materialet vilket visar att det markerade en skillnad mellan henne och de övriga pigorna.

Sigrid födde ett barn den 15 maj 1777, en flicka som hade liv vid födseln. Direkt efter förlossningen slet Sigrid av navelsträngen och hade "ej den på något sätt tillbundit". Därefter hade hon "lugnt det omlindat i förklädet […] på golvet" och gömt det i källaren där hon befann sig. Först åtta dagar senare återvände hon, band upp förklädet, lade ner barnet i en ask och gömde det, den här gången i sin kista.

Barnafadern, soldaten Pehr Flint, fanns inte närvarande vid tinget den 2 juni då han befann sig utkommenderad i tjänst, däremot avhördes hans vittnesmål den 16 juni. I detta vittnesmål erkände sig Flint skyldig till lägersmål och sade också att han velat "träda med henne i äktenskap", men Sigrid hade inte velat. Vidare berättade Flint att han en tid misstänkt att Sigrid var havande men att hon nekat till detta då han frågat henne. Han kunde berätta om ett tillfälle då Sigrid gråtit och sagt sig vara olycklig, men hon hade inte velat uppge vari olyckan bestod, men eftersom hon nekat till att vara eller varit gravid hade han heller inte längre misstänkt detta. Han dömdes till att betala böter och genomgå enskild skrift.

Sigrid dömdes till att " dödsstraffet undergå […] och i båle brännas".

Pigan Greta Andersdotter uppmärksammade den 15 maj att det fanns blod på golvet, eftersom hon misstänkte att Sigrid var havande tänkte hon speciellt över detta. Pigan Margareta Nilsdotter fann den 24 maj ett förkläde som hon genast identifierade som Sigrids. I förklädet fanns blod och spår av barnträck. De båda pigorna fortsatte gemensamt sitt sökandet efter ytterligare bevis och ledtrådar. Greta fann senare under dagen ett blodigt lintyg under Sigrids säng. När sedan Sigrid återkommit från det bröllop hon under dagen bevistat ställdes hon inför dessa bevis och bekände att hon fött ett levande flickebarn. Barnet återfanns i närvaro av de båda pigorna och deras husmor i en ask placerad i Sigrids kista.

Pigorna Greta och Margareta var mycket aktiva i avslöjandet av Sigrids brott. Något som inte framkommer i dommaterialet är vad som föranledde sökandet efter bevis. Eller återfanns förklädet av en slump? Jag finner detta osannolikt då det var undangömt av Sigrid som inte hade något intresse av att det skulle bli återfunnet. I alla fall en av pigorna uppgav att hon misstänkt att Sigrid varit havande och hon uppmärksammade också blod på golvet, men detta föranledde inga ögonblickliga eftersökningar. En rimlig slutsats att dra är att påträffandet av bevismaterial inte var resultat av någon slump utan av ett eftersökande som förlagts till en dag när man inte behövde riskera att stöta på Sigrid.

Sigrids matmor Hustru Kerstin Larsdotter berättade vid tinget om hur pigan Margareta Nilsdotter uppvisat det funna förklädet för henne och hur denna tillsammans med pigan Greta Andersdotter fortsatt sitt sökande. Vid Sigrids hemkomst agerade de tillsammans genom att ställa henne mot väggen och tvinga fram ett erkännande. Hustru Kerstin gav sitt aktiva medgivande och också uppmaningar till pigorna att fortsätta söka, men hon gjorde ingen ansats till att själv hjälpa till i sökandet. Hon var på intet sätt försvårande i utredningsarbetet men kan ändå betraktas som i det närmaste passiv då hon inte bidrog själv.

I detta fall var de drivande i avslöjandet pigorna Margareta Nilsdotter och Greta Andersdotter. Det var de som fattade misstankar, började söka och fann förklädet. När de visade detta för sin matmor uppmuntrade hon dem visserligen att söka vidare, men hon deltog inte själv i sökandet.

Det är intressant att titta närmare på pigornas agerande. De inledande misstankarna ledde dem inte till några förebyggande åtgärder, kanske hade de inte ens möjlighet till något sådant. Anmärkningsvärt är hur det blod de uppmärksammade på golvet och på Sigrids kläder inte föranledde något agerande från deras sida. En rimlig slutsats att dra är att de i detta skede visste att de inte kunde göra något för att förhindra brottet och avslöjandet brådskade inte mer än att de kunde invänta ett tillfälle för eftersökningar då Sigrid inte var närvarande.

Sigrids position i hushållet framhölls i domprotokollet där hon inte benämndes "piga" som vittnena Margareta Nilsdotter och Greta Andersdotter, istället framhävs att hon är hushållerska. Detta är en viktig och särskiljande markering som distanserar henne från de två vittnena, något som också kan vara en bidragande förklaring till deras agerande. Det är möjligt att de skulle ha förhållit sig än mer passivt om hon varit "en av dem", men det är också möjligt att deras försök att avslöja henne då hade varit mer aktiva i ett försök att kontrollera och behålla moralen i den egna gruppen. Det är naturligtvis svårt att veta vilket alternativ som är det mest troliga men en rimlig slutsats att dra är i alla fall att Sigrids position hade en betydelse för pigornas handlande men kanske också för matmoderns förhållningssätt. Det är möjligt att matmodern skulle ha tagit på sig en mer aktiv roll i avslöjandeprocessen om misstankarna rört en piga istället för en hushållerska.

Pigan Karin Mattsdotter var 30 år då hon födde sitt utomäktenskapliga barn 1780. Hon hade efter "köttsligt umgänge" med skomakargesällen Olof Lundholm blivit havande. Under hela graviditeten dolde hon sitt tillstånd för dem som fanns i hennes närhet. Vid födseln sökte hon enslighet och födde ett fullgånget men dött foster. Hon försäkrade inför rätten att hon inte planerat att döda barnet om det fötts med liv.

Provincialläkaren skrev i obduktionsprotokollet att barnets lungor inte flutit vid lungprovet vilket visade på att det inte fanns någon luft i dem, vilket i sin tur ansågs bevisa att barnet inte andats. Han frikallade Karin Matsdotter från allt ansvar "så sant mig Gud hielpe till liv och själ!".

I detta fall finns inget återgivet vittnesmål från den anklagade barnafadern. Det finns dock en passage i själva domen där det står att läsa att gesällen Lundholm erkänt "hava plägat köttsligt umgänge" med Karin. För detta brott dömdes han att böta 10 Rd och att ge 4 Rd till kyrkan.

Karin dömdes till 20 par ris, enskild skrift i sakristian och avlösning.

Karins matmor Anna Eriksdotter berättade att Karin den 3 oktober, vid åttatiden på morgonen, kommit till henne och bett om lov att få vila sig en stund. Eftersom hon länge misstänkt att Karin var gravid gick hon efter för att kontrollera vad som hände inne i kammaren. Hon frågade Karin om hon verkligen inte haft "med manfolk att göra" vilket Karin förnekade. Eftersom hon inte kände sig nöjd med detta svar fortsatte hon att passera in och ut i kammaren för att hålla uppsikt över Karin. När hon vid ett tillfälle kom in i rummet upptäckte hon blod på Karins ena hand. Hon uppgav att hon mådde illa och plågades av ryggvärk varpå Anna begärde att få undersöka hennes kropp. Karin nekade till en början men gick sedan med på att få sina bröst undersökta. Matmodern drog vid undersökningen fällen av Karin och fann då det döda fostret.

Här möter vi en misstänksam och mycket aktiv matmor som verkligen anstränger sig för att förhindra barnamordet. Hon inte bara frågar Karin före förlossningen hon fortsätter också bevakningen när hon förstår att något är i görningen. Man kan fråga sig varför hon inte stannar i rummet hela tiden och på så sätt omöjliggör Karins gärning. Troligtvis kan detta förklaras med att hon hela tiden befann sig i närheten och trodde sig kunna märka när något skedde i rummet, dessutom kan hon inte ha varit hundraprocentigt säker på att misstankarna var med sanningen överensstämmande och detta kan ha hindrat henne från en fullkomlig övervakning.

Det finns i anknytning till detta fall många frågor att ställa sig; Var misstankarna mot Karin allmänna eller något som enbart matmodern umgicks med? Hade frågor ställts till Karin under graviditeten? Hur förhöll sig det övriga tjänstefolket? Dessa frågor har vi ingen möjlighet att få svar på då domprotokollet i detta fall är relativt knapphändigt med få vittnesmål. Detta troligen främst beroende på att det inte rörde sig om ett barnamord utan en födsel i döljsmål och alltså inget uppsåtligt avdagatagande. Dessutom framkommer det tydligt att enbart matmodern spelade en aktiv roll i den omedelbara avslöjandeprocessen vilket ur rättens synvinkel gör andra vittnesmål mer eller mindre överflödiga.

De misstankar som matmodern Anna Eriksdotter hade fick henne att övervaka Karin. Ändå lyckades hon föda och gömma undan barnet. Frågan är varför matmodern överhuvudtaget lämnade Karin ensam i rummet när hon misstänkte att hon skulle föda ett barn. Att nöja sig med den misstänktas nekande var ett mönster som går igen i så gott som alla fall i denna undersökning, ett handlande som kan tyckas både släpphänt och ödesdigert. Men det kan också vara en uttänkt strategi i syfte att invagga den anklagade i säkerhet och på så sätt lättare kunna övervaka hennes förehavande. I detta fall, i den akuta situationen, är detta en möjlig förklaring men en svag sådan då en sådan strategi i sig skulle kunna tolkas av den havande kvinnan som ett medgivande till barnamord. Anna Eriksdotter kunde inte vara säker på att hennes misstankar var riktiga. Dessutom finns den mer praktiska sidan av det hela då det med all säkerhet fanns andra göromål som pockade på hennes uppmärksamhet. Hon ansåg troligen att hon skulle kunna besöka rummet nog ofta för att kunna avvärja ett brott. Karin lyckades visserligen föda barnet, men hon hade ingen annanstans att gömma det än i sin egen säng då hon var under övervakning. Det är också möjligt att det faktum att matmodern visade sina misstankar öppet i denna situation hade fört med sig att ett barnamord förhindrats om barnet fötts med liv.

Kerstin Jakobsdotter var vid den aktuella tiden 26 år gammal. Vid urtima ting den 27 juli 1787 erkände Kerstin att hon i samband med olovlig beblandelse med rustmästaren Jonas Björklund blivit rådd med barn. Detta förteg hon för alla och när födseln föreståndade den 12 juli sökte hon enslighet i uppsåt att döda barnet. Då barnet var fött lät hon det ligga på golvet med en trasa över munnen medan hon vilade. Efter en stund slängde hon barnet på elden.

Rustmästare Jonas Björklund erkände att han haft flera "olovliga ingångar" med Kerstin vid den aktuella tiden. Han sade sig också ha lovat Kerstin att dra försorg för henne och barnet om ett sådant skulle bli resultatet av deras beblandelse. Dock hade han inte lovat henne äktenskap. Jonas Björklund dömdes för lönskaläge att böta 10 Rd och ytterligare 3 Rd till Alfta kyrka. Dessutom skulle han undergå enskild skrift och avlösning för sitt brott.

Kerstin dömdes "för detta sitt grova brott halshuggas och i båle brännas". Hovrätten ansåg i sitt bedömande att Kerstin inte kunde dömas till döden då enbart hennes eget erkännande förelåg som bevis. Hennes straff omvandlades istället till en fängelsedom.

Kerstin hade sedan pingsten 1787 befunnit sig på en avlägset belägen fäbod tillsammans med tre andra pigor. Pigan Kerstin Andersdotter hade vid ett flertal tillfällen frågat Kerstin om hon var gravid men alltid fått till svar att hon var "fri sådan beskyllning, som blivit utspridd". Också pigan Kerstin Eriksdotter hade misstänkt att Kerstin väntat barn och frågat henne om hon ej var som andra flickor varpå denna svarat att hon trodde sig snart "återfå sin tid". Kerstin Eriksdotter hade också tyckt att Kerstins utseende inte överensstämde med det som ogifta kvinnor brukade ha. Hon hade påtalat detta för Kerstins matmor Anna Olofsdotter som svarat att hon misstänkt att Kerstin väntade barn men att hon inte trott att hon skulle föda förrän vid Mickelsmäss. Hon bad vidare Kerstin Eriksdotter hälsa Kerstin att hon ej skulle dölja sitt tillstånd. Kerstin Eriksdotter framförde denna hälsning varpå Kerstin återigen betygade sin oskuld. Hon sade sig inte vilja svärja och att det var därför hon ej blev trodd på sitt ord, men att hon likväl var lika fri från sådana anklagelser som någon av dem.

Här kan vi se att Kerstins omgivning i ett skede före själva nedkomsten var relativt aktiv i sina försök att pressa Kerstin på sanningen. De bägge pigorna ställde frågor och en av dem gick till och med till matmodern vilket måste betraktas som ett stort steg med en allvarlig anklagelse. Det är också rimligt att utifrån detta dra slutsatsen att Kerstin kände sig övervakad, något som kan ha spelat roll i det senare händelseförloppet.

Den 12 juni gick Kerstin undan från de andra, Kerstin Andersdotter lade vid hennes återkomst märke till att det var blod på golvet där Kerstin stått. Hon uppmärksammade dock inte detta särskilt eftersom hon inte trodde att det betydde något annat än att Kerstin återfått sin menstruation, därför underrättade hon inte heller någon. Pigan Brita Jönsdotter, också hon boende på fäboden, såg blod i Kerstins säng och på hennes kläder. Hon fann detta anmärkningsvärt då hon tidigare misstänkt att Kerstin var rådd med barn, men hon förde inte saken vidare. När Kerstin Andersdotter senare träffade Kerstin såg hon att hennes utseende förändrats och skickade bud efter husbondfolket som kom följande dag.

De tre pigorna misstänkte att Kerstin var "rådd med barn" men trots det reagerade de inte på att hon drog sig undan en längre tid och att det var blod på hennes kläder när hon kom tillbaka. Detta är anmärkningsvärt. Under tiden före förlossningen var de alla aktiva i sina försök att få Kerstin att erkänna men när de måste ha förstått att barnet var fött valde de att inte agera. En tänkbar förklaring till detta kan vara att de ansåg att de inte kunde göra så mycket när det väl hänt. En annan möjlighet är att Kerstin Eriksdotter under sitt samtal med matmodern fått intrycket att det hela borde sopas under mattan. En sådan tolkning är inte omöjlig om vi ser till hur husbondfolket själva agerade i den uppkomna situationen.

Också bland grannarna kan man urskilja en viss aktivitet före nedkomsten. Hustru Brita Andersdotter frågade vid ett flertal tillfällen Kerstin om hennes tillstånd men fick till svar att hon inte haft med karlar att göra och att hon inte hade sin tid på samma sätt på sommaren som under andra årstider. Hon rådde då Kerstin att berätta för sina kamrater så fort menstruationen återvände för att hon på så sätt skulle kunna bli kvitt ryktena. Kerstin skickade också en hälsning till sitt husbondefolk om att de ej behövde oroa sig över hennes tillstånd. När vittnet framförde detta tillsammans med sina egna tankar om Kerstins misstänkt rådda tillstånd blev hon kallsinnigt bemött av Anna Olofsdotter som sade sig tro på Kerstin som nekat till att ha blivit lägrad och som varit till prästen sedan ryktet startade och av honom fått tillåtelse att ta del av den heliga nattvarden.

Vi kan av dessa vittnesmål se att rykten om Kerstins misstänkta havandeskap cirkulerade flitigt. Vi ser också här liksom i många andra fall hur viktigt det var att inte öppet anklaga eller hålla fast vid en anklagelse när personen i fråga nekat till havandeskapet, detta troligtvis främst kopplat till risken att bli anklagad för ärekränkning.

Kerstins matmor hade till pigan Kerstin Eriksdotter sagt att hon misstänkte att Kerstin väntade barn och att hon skulle föda till Mickelsmäss. Till Hustru Brita Andersson sa hon att hon inte trodde att Kerstin väntade barn då denna förnekat detta inför henne och prästen. I sitt eget vittnesmål inför rätten betygade hon att hon ej märkt någon förändring hos Kerstin. När hon hört rykten hade hon frågat Kerstin hur det stod till med sanningshalten i dessa och fått till svar att det ej fanns någon anledning till oro. Pär Pärsson, Kerstins husbonde sa i sitt vittnesmål att han vid ett eller flera tillfällen sagt till sin hustru att det inte stod rätt till med Kerstin. Några andra åtgärder hade han inte vidtagit.

Uppenbarligen hade husbondfolket och framförallt Anna Olofsdotter konfronterats med det ihärdiga ryktet. Hennes reaktion på detta kan inte sägas ha varit särskilt aktiv. Hon ställde Kerstin en fråga och nöjde sig med detta svar. Till en början, i samtalet med pigan Kerstin Eriksdotter var hon kan tänkas enligt egen mening allt för frispråkig i sitt uttryckssätt. Hennes uttalande vid det tillfället var inget hon konfronterades med i rätten, hon bemötte det inte heller självmant.

En intressant vändning i händelseförloppet som ledde fram till själva avslöjandet var dock iscensatt av Anna Olofsdotter. På kyrkbacken den 15 juli mötte Kerstin och Anna Olofsdotter barnmorskan som Anna bad undersöka Kerstin för att slå bort de misstankar som förelåg angående hennes graviditet. En fråga att ställa sig i sammanhanget blir om den angivna anledningen "att slå bort misstankar" var den riktiga? Möjligt är ju också att Anna verkligen misstänkte Kerstin och på detta sätt ville få fram sanningen i ljuset. Lika möjligt är att hon trodde på Kerstins ord och med denna undersökning ville rentvå henne, men kanske ändå framförallt sig själv. Det är rimligt att tro att de rykten som florerade om Kerstin också skadade Anna och hennes hushåll då det var hon som var ytterst ansvarig för tjänstefolkets vandel.

Av husbondfolket var den vuxne sonen, Jon Pärsson, den mest aktive i undersökningarna före förlossningen. Han misstänkte att Kerstin var gravid, dels på grund av de rykten som florerade, men också med grund i de förändringar han märkte hos henne. Han besökte samman med sin hustru fäboden vid två tillfällen för att få ett erkännande från Kerstin. När Kerstin omsider erkände sin gärning återvände Jon och kunde med hjälp av vallpigorna Kerstin Andersdotter och Kerstin Jönsdotter återfinna askan efter det förbrända barnet.

Pär Pärsson och hans son Jon Pärsson dömdes för "uturaktlåten tillbörlig eftersyn om barnamörderskan" att böta vardera 6rd och 32 sk. Enligt lagen var det alltså männen i hushållet som var ansvariga för tjänstefolket och deras göranden. Det var de som skulle meddela myndigheterna om de fattade misstankar mot någon. Matmodern, Anna Olofsdotter, dömdes inte trots att hennes roll i det hela kan betraktas som än mer tvivelaktig. Hon var troligtvis den som av husbondfolket blev mest utsatt och tog mest skada av ryktesspridningen, men det var männen som fick stå till svars i det rättsliga efterspelet.

Som tidigare nämnts blev barnmorskan Hustrun Pålack av Anna Olofsdotter ombedd att undersöka Kerstin för att göra slut på de ihärdiga rykten som cirkulerade. Efter kyrkobesöket den 15 juli företogs en undersökning där mjölk påträffades i Kerstins bröst. Detta tydde på att hon fött ett fullgånget foster. Kerstin nekade till detta varpå hon fördes till kyrkoherden. Kerstin hävdade att hon fått ett sedan pingst gammalt missfall vilket kyrkoherden betraktade som ett tillfredsställande svar och förklarade sig villig att låta saken bero. Barnmorskan förklarade då den stora betydelsen av bröstmjölkningen varpå ett nytt förhör företogs. Kaplanen och hans medhjälpare besökte Kerstin som nu sa att missfallet var sedan påsken. I prästens närvaro nekade hon sedan till att överhuvudtaget ha haft något missfall och sa att det hela rört sig om blodgång. Efter en stund erkände hon dock att hon blivit lägrad, att hon fött ett gossebarn som hon efter förlossningen bränt upp. Hon bröstmjölkades igen, men fortsatte framhärda i att fostret varit dött vid födseln.

I detta händelseförlopp är kyrkoherdens roll anmärkningsvärd. Han var beredd att låta saken bero då Kerstin sa att hon haft ett tidigt missfall. Det är svårt att tro att han från början inte förstod den betydelse som lades i bröstmjölkningen då detta var en vanligt förekommande undersökningsmetod, ibland till och med beordrad av kyrkan. Det är möjligt att tolka detta som ett försök att sopa det hela under mattan, men vilken skulle vara bakgrunden till ett sådant förfarande? Möjligen kan han ha trott på Kerstins första svar (särskilt då det var ett erkännande gjort inför en kyrkoman vilket skulle kunna tyckas garantera äkthet) men detta är ju tydligt ett erkännande om lönskaläge vilket av såväl kyrkan som staten betraktades som ett allvarligt brott, enbart det i sig borde föranleda honom att fortsätta förhöret.

Kerstin blev hårt ansatt med frågor från sina medsystrar, frågor som hon hela tiden besvarade med samma frenesi och förtvivlan. I flera vittnesmål ser vi prov på hur de misstänksamma lät sig nöja med hennes nekande svar. Det mest anmärkningsvärda är hur två av vittnena (Kerstin Andersdotter och Brita Jönsdotter) upptäckte blod på golvet och på Kerstins kläder och hur dessa inte vidtog några åtgärder trots att de länge misstänkt att Kerstin var havande. En förklaring till detta är det faktum att blodet tydde på att gärningen redan utförts, alltså fanns inte mycket att göra.

Det är också intressant att matmodern förhöll sig så kallsinning och ointresserad till att undersöka omständigheterna. Likväl var det hon som genom sitt handlande såg till att det hela avslöjades när hon kontaktade barnmorskan. Matmodern nöjde sig med Kerstins nekande, men frågan är om hon trodde på det. Till ett vittne (pigan Kerstin Eriksdotter) sade hon sig misstänka att Kerstin var havande. Vid tinget påstod hon sig helt lita på Kerstins ord. Intressant i sammanhanget är att Anna Olofsdotters man och son dömdes för att inte ha förhindrat barnamordet medan Anna själv gick fri. Detta visar på männens position som formellt ansvariga för det som hände i hushållet samtidigt som vittnesmålen tyder på att den verkliga makten att agera i ett sådant fall låg hos hustrun.

En annan viktig aspekt att studera är kyrkoherdens ovilja att föra saken vidare efter Kerstins första erkännande. Det var barnmorskans ihärdighet som tvingade honom till det. Han verkade helt ointresserad av att befatta sig med ärendet vilket kan tyckas konstigt. Överhuvudtaget finns i detta fall mycket som pekar på att de allra flesta helst hade sopat detta problem under mattan och att det var en räcka av omständigheter som gjorde att saken kom fram i ljuset. I detta fall spelar myndighetsrepresentanten (barnmorskan) en viktig roll. Det är i detta fall svårt att veta om det hela rör sig om medveten interaktion mellan kontrollinstanserna eller om det snarare handlar om slumpen. Hur som helst kan vi se en interaktion mellan instanserna i fråga om en kontroll som kanske inte från början var tänkt att avslöja ett brott utan snarare med syfte att fria från misstankar om detsamma.

Brita Larsdotter var 28 år 1787. Hon är en av två kvinnor (den andra är Karin Hansdotter 1741) som inte står angiven som piga i texten. Liksom Karin Hansdotter levde hon tillsammans med sin mor i en separat stuga.

Brita erkände sitt brott inför Urtima tinget den 4 augusti. Hon hade efter olovlig beblandelse med drängen Henrik Christoffersson blivit havande. När födslovärkarna satte in på förmiddagen den 11 augusti befann sig Brita i skogen och eftersom tankar på att göra sig av med barnet funnits redan tidigare försökte hon inte söka hjälp. Vid en relativt lätt förlossning födde hon en pojke. Efter att ha slitit av navelsträngen utan att bry sig om att förbinda den la hon barnet på marken under ett träd. Hon täckte det med mossa och ovanpå placerade hon två lerklumpar.

Vid besiktningen av kroppen framkom att barnet varit fullgånget. Inga yttre skador kunde påvisas, men båda lungorna flöt vid provet och därifrån drogs slutsatsen att barnet haft liv vid födseln.

I detta fall finns inget vittnesmål från drängen Henrik Christoffersson och inte heller någon dom mot honom.

Brita dömdes av Urtima tingsrätten till att "halshuggas och i båle brännas" för uppsåtligt barnamord. Hovrätten instämde i domen och fastställde den. Den 18 januari 1788 utfärdades en ny skrivelse från Hovrätten där det fastslogs att trots att rätten bedömde Britas brott som så svårt att hon förtjänade att undergå dödsstraffet skulle hon benådas från detta då "Hans Kongl Majt (…) nådigast (…) av den 4 december siste år behagat" ändra hennes straff. Istället för avrättningen väntade 30 par ris, uppenbar kyrkoplikt och därefter fängsligt förvar.

Grannen Mats Larsson berättade att han den dag som Brita framfött sitt barn hade befunnit sig ute i skogen tillsammans med sin hustru när de mött Brita och hennes åldriga mor. Eftersom Mats och hustrun länge misstänkt att Brita var havande frågade de om så var fallet. Svaret blev att Brita inte väntade barn, men att hon nyss fått tillbaka "dess vanliga tideräkning", och att det var därför som hennes utseende förändrats. Paret blev inte övertygat av Britas försäkran utan begav sig följande dag ut i skogen för att söka. De fann ett foster på marken "med mossa öfver ansiktet och kroppen". De tog med sig barnet och underrättade kronobetjänten.

Här ser vi exempel på grannar som inte nöjde sig med Britas försäkran om att hon inte var havande. De återvände inte heller till henne för att fråga ytterligare. De tog saken i egna händer och sökte igenom omgivningarna. Detta var ju också ett säkert tillvägagångssätt då ingen kunde anklaga dem för ärekränkning då de ingenting ytterligare antydde.

I detta fall har vi inte mycket att gå på när det gäller omgivningens agerande före förlossningen. Vittnesmålen visar dock på att misstankar och frågor fanns runt Britas tillstånd, men ingenting sägs om hur omgivningen agerade under graviditeten. I detta hänseende är inte heller några myndighetspersoner synliga i materialet.

Grannarnas tillvägagångssätt är att, i förhållande till övriga fall, betrakta som annorlunda. Istället för att som vi kan se i undersökningens övriga fall uppsöka Brita för att ställa återkommande och inträngande frågor bestämde de sig för att söka efter liket på egen hand. Motivet till detta är oklart. Kanske valde de detta tillvägagångssätt för att inte stöta sig med Brita och hennes mor om det visade sig att de hade fel. Ett annat argument kan ha varit att de om sökandet var förgäves fortfarande hade möjlighet att ställa frågor, på detta sätt låg flera vägar öppna.

Kerstin Larsdotter tjänade som piga när hon den 8 april födde ett barn i enslighet. Hennes ålder finns inte angiven i materialet.

Enligt Kerstin föll barnet i golvet och slog i huvudet, dessutom slets navelsträngen av och hon visste inte att hon borde binda om den. Efter förlossningen lade Kerstin flickan i en ask som hon sedan gömde undan i sin klädeskista.

Läkaren som genomförde obduktionen ansåg inte att det var möjligt att barnet fallit och dött omedelbart då undersökningen av lungorna bland annat visade att barnet andats innan skadan mot huvudet uppstått. Inte heller navelsträngens avslitande ansågs kunna vara dödsorsaken eftersom man vid obduktionen funnit stora blodansamlingar i barnets hjärna vilka tydde på ett hårt slag mot huvudet som dödsorsak. Han ansåg att döden inte inträtt beroende på blodförlust utan på grund av dessa ansamlingar.

Det finns inget vittnesmål från barnafadern, Johan Nilsson, men i domen anges att han erkänt att han under äktenskapslöfte lägrat Kerstin. För detta dömdes han att böta 3 Rd 16 sk och att ge till Skogs kyrka 1 Rd och 16 sk, dessutom dömdes han att undergå enskild skrift.

Kerstin dömdes mot sitt nekande, men med läkarens obduktion som främsta motbevis, till fängelse. Hovrätten fastställde Kerstins straff till "tjugo dagars fängelse till vatten och bröd samt därefter två års" straffarbete.

Pigan Karin Hansdotter berättade vid tinget att Kerstin på morgonen den 8 april klagat över ryggvärk och att hon också fått tillåtelse att gå och vila en stund. När Kerstin sedan återkom "jämrade" hon sig över att de misstänkte henne för att vara gravid. Karin begav sig till bryggstugan där Kerstin nyss vilat och hittade där blod på golvet. Hon frågade Kerstin som nekade till barnsbörd.

Också pigan Karin Larsdotter vittnade om hur golvet i bryggstugan varit helt nersölat med blod, men inte heller hon hade vidtagit några åtgärder för att ta reda på orsaken.

Dessa vittnesmål gör klart att det fanns misstankar mot Kerstin, vilka också hon själv var medveten om. I övrigt ger de båda pigorna ett passivt intryck. Karin Hansdotter kontrollerade bryggstugan efter att Kerstin har uppehållit sig där, men hon gick inte längre i sina undersökningar än till en fråga. Hon nöjde sig sedan med ett nekande svar.

Hustru Anna Olofsdotter var Kerstins matmor. Hon uppgav vid tinget att hon länge misstänkt att Kerstin var havande, dessa misstankar hade också blivit förstärkta genom andrahandsinformation. På direkta frågor hade dock Kerstin nekat till att vara gravid.

Morgonen den 8 april beklagade sig Kerstin över ryggvärk och hennes matmor frågade henne om hon möjligen inte var barnsjuk, varpå Kerstin nekade och till och med gav henne tillåtelse att utföra en kroppsundersökning. Senare samma dag hittade hustru Anna Kerstin liggande på golvet. Hon frågade henne då om hon var sjuk. Vittnet hittade blod i Kerstins säng och återvände genast till henne för att fråga vad hon gjort. Kerstin sade sig ha återfått sin menstruation som länge varit borta. Anna sökte igenom huset utan att hitta något, återvände än en gång till Kerstin och frågade var hon gömt barnet. Denna gång svarade Kerstin att det låg i hennes kista. Hon gav nycklarna till sin matmor som i kistan hittade det döda barnet.

Kerstins matmor företog en kroppsundersökning av Kerstin strax innan denna födde barn men kunde ändå inte fastställa att hon var gravid. Eller bekräftade hon sina misstankar men valde att vänta och övervaka Kerstin? I sådant fall är det anmärkningsvärt att hon inte tillkallade myndigheterna eller i alla fall en grannhustru som kunde hjälpa henne att övervaka och på så sätt lättare förhindra att ett barnamord skulle begås.

Olof Jonsson, Kerstins husbonde, var den 8 april sysselsatt med bygge när han blev hemkallad av sin hustru och fick underrättelse om pigan Kerstins brott. Han försökte tillkalla länsmannen men då denna inte var hemma fick han med sig komministern, också nämndemannen tillkallades.

Husbonden hade ingen roll i avslöjandet av brottet. Vi får heller inte veta om han varit införstådd med hustruns misstankar. Men det måste vi ändå förutsätta att han var då han var ytterst ansvarig för sitt tjänstefolk. Hans enda uppgift i detta skede var dock att tillkalla myndighetspersonerna, som alltså trädde in i händelseförloppet först när allt var avslöjat. Det finns inget återgivet om hur dessa myndighetspersoner agerade för att få Kerstin att erkänna ett uppsåtligt brott.

Vittnesmålen visar att det fanns misstankar mot Kerstin, inte bara från Anna Olofsdotters sida, och att Kerstin själv var medveten om dessa misstankar då hon ställts inför frågor om sitt tillstånd. Men som så ofta i dessa fall nöjde sig omgivningen med frågor och ett nekande svar.

Däremot var Kerstins matmor, Anna Olofsdotter, aktiv i själva avslöjandet. Hennes tidigare misstankar fick henne att pressa Kerstin med frågor före, under och efter förlossningen. Ändå lyckades Kerstin föda barnet i enslighet och dölja hur det hela gått till. Det är dock lätt att se hur hon kunde ha blivit påkommen och detta faktum skulle kunna styra händelseförloppet åt två håll. En möjlig följd skulle vara att Kerstin i det fall barnet haft liv dödat det i panik då matmodern fanns i närheten och kunde komma vilken sekund som helst. En annan möjlighet hade varit att ett eventuellt barnamord kunnat stoppas på så sätt att Kerstin av rädsla för att bli avslöjad som barnamörderska valt att låta barnet leva. I denna fråga måste man fundera över vari den största rädslan låg; att döda barnet och riskera att bli avslöjad eller att låta barnet leva och på så sätt säkert avslöjas som lägrad.

En intressant fråga som väcks i läsandet av domfallen är betydelsen av de i vissa fall mycket frekventa frågor som ställs till den misstänkta. Vilka konsekvenser fick dessa? I de fall som denna uppsats bygger på leder de i inget fall till att kvinnan erkände sitt havandeskap och på så sätt undanröjde risken för ett barnamord. Däremot ser jag en möjlighet att tolka kvinnornas agerande (barnamordet) som i alla fall delvis en reaktion på dessa frågor, eller rättare sagt denna uppmärksamhet. Det är inte svårt att förstå att de upprepade frågorna måste ha ökat paniken hos de utsatta kvinnorna. En rimlig tanke borde vara att inse att eftersom omgivningen redan misstänkte havandeskapet skulle barnamordet bli omöjligt att dölja. Men ingenting annat i kvinnornas situation kan betraktas som rimlig och därför är det inte heller svårt att förstå att barnamordet ofta var en handling utförd i panik, dels över ett omedelbart avslöjande men också för att undanröja beviset för den graviditet de så länge och intensivt förnekat. Om detta yttersta bevis försvann skulle också frågorna tystna och livet skulle kunna återvända till det normala.

Övervägande delen av alla vittnen i dessa åtta fall utgjordes av kvinnor (31 av 39). En fråga att ställa sig i sammanhanget är varför? Naturligtvis finns inte ett utan flera svar på den frågan.

Inger Lövkrona skriver att det fanns en "arbetsdelning" i den horisontella kontrollen där det var kvinnornas uppgift att vakta sedligheten inte bara i hushållet utan i hela samhället. Som medel för detta anger hon exempelvis skvallret och bröstmjölkningen. I fem av fallen (1741, 1746, 1780 och 1787a) förekommer bröstmjölkning av de misstänkta kvinnorna, i enbart ett av dessa fall (1746) är undersökningen initierad av en myndighetsperson. Detta är intressant då en bröstmjölkning i sig var en stark anklagelse mot kvinnan och inget som genomfördes om inte misstankarna var så gott som bevisade. Bröstmjölkningarna framstår som ett av de starkaste kontrollinstrumenten och det är otvivelaktigt så att det var ett verktyg som tillhörde kvinnorna. I och för sig deltog nämndeman Wikman i undersökningen av Margareta Pärsdotter (1746) men detta i sin egenskap av myndighetsperson och troligtvis som passiv åskådare. I övriga fall är kroppsundersökningen alltid initierad av en eller flera kvinnor, aldrig av en man, vilket skulle kunna styrka resonemanget om kvinnans uppgift som väktare över sedligheten.

En ytterligare aspekt av det hela blir klar om vi närmare studerar männens roll i avslöjandet. I framförallt ett fall (1778a) förekommer flera män som huvudvittnen. De framställs också som aktiva i själva avslöjandet. Det intressanta med detta är att de nästan helt uteslutande agerar genom kvinnor; pigan som skickas för att skaffa information och sedan hustrurna som skickas att undersöka saken. Detta skulle också kunna styrka resonemanget om en "arbetsdelning", männen var uppenbarligen medvetna om vad som pågick men kunde inte agera på egen hand. En rimlig förklaring till detta skulle vara att de inte kunde då denna del av kontrollen traditionellt ansågs vara kvinnans territorium.

När vi nu talar om arbetsdelningen mellan kvinnor och män menas kvinnor och män inom äktenskapet. Pigorna hade ingen sådan uppgift, det var snarare de som skulle kontrolleras. För att förklara deras agerande i samband med avslöjandet av barnamorden måste vi ta till andra lösningar. En delförklaring skulle kunna kopplas till deras maktlösa ställning och att deras aktiva beteende i avslöjandeprocessen skulle vara ett utslag för att tillskansa sig makt och respekt. Inte så mycket för att själv avancera i hierarkin utan mer för någon annan (den anklagade) placerats nedanför i rangskalan. En "fallen" piga var än mindre värd än en piga. Det fanns säkert också en vilja att kontrollera moralen bland pigorna då någon annans sedlösa beteende genast kunde inverka på de andras rykte.

En aspekt av den horisontella kontrollen, eller ett problem för dem som bedrev den, var ärekränkningsrisken. I många fall ser vi prov på hur omgivningens misstankar inte ledde till något mer än en fråga som mest. En rimlig förklaring till detta är att det skulle vara mycket riskabelt att framhärda i sina misstankar om dessa visade sig vara osanna. En sådan anklagelse skulle troligtvis leda till tinget och dryga böter. Detta är en delförklaring till att flera vittnen talar om hur de sett blod på golvet där en misstänkt kvinna nyss stått, men utan att agera. En andra delförklaring är att de i detta skede förstod att brottet redan var begånget och att det var bättre att sopa det under mattan eller låta någon annan ta hand om det.

Jag hade från början trott att myndighetspersonerna skulle spela en större roll i avslöjandena än de visade sig göra. Då myndighetspersonerna är så sällsynta i mitt material tänker jag här analysera deras handlande var och en för sig i de fall där de har något med själva avslöjandet att göra.

I det första fallet (1741) kan vi se hur länsmannen bedriver mycket hårda förhör med Brita. I och för sig kommer han in i handlingen först efter några dagar när grannarna utfrågat henne ingående vid upprepade tillfällen. Men länsmannen kan ändå sägas vara den som löser upp knutarna med sina hotelser och på så sätt framtvingar bekännelsen. I samma fall finns också kyrkan representerad i form av två präster varav Junker Rut är den mest aktive. Om hans agerande finns inte mycket beskrivet. Vi vet inte vad han sa till Brita vid deras enskilda samtal. Troligt är i alla fall att Brita valde att tala med honom just i egenskap av kyrkoman. Som jag nämner i samband med fallet tolkar jag länsmannens agerande främst som ett yrkesutövande men hans hårda attityd kan också mycket väl bottna i den stämning som rådde bland grannarna. Efter flera dagars fruktlösa försök att tvinga fram sanningen krävde de tuffa tag med Brita.

Nämndeman Wikman (1746) var ytterst aktiv i sin uppgift att avslöja havandeskapet och sedan barnamordet. I hans fall verkar tonvikten ha legat vid just havandeskapet, när det började stå klart att det rörde sig om barnamord tog han ett steg tillbaka och lät andra ta större ansvar i processen. Wikman är det enda exemplet bland mina fall på en myndighetsperson som på eget initiativ och innan barnamordet är ett faktum inleder utfrågningar och efterforskningar.

Kyrkoherden (1778a) kan ses som en motsats till Wikman. Jag skulle vilja kategorisera honom som (aktivt) passiv i sitt förhållande till barnamordsanklagelserna. När Kerstin Jakobsdotter påstår att hon haft ett missfall men inte fött något fullgånget barn är han beredd att nöja sig med detta och låta saken bero. Det är på grund av barnmorskans ihärdighet som saken förs vidare. Detta är ett förbluffande exempel på passivitet då det gäller en kyrkoman. Först och främst borde kyrkan vara intresserade av att stävja den utomäktenskapliga sexualiteten och ett missfall är ju ett lika stort bevis för detta som ett fullgånget barn. Den enda rimliga slutsats jag kan dra utifrån hans agerande är att han inte agerade som kyrkoman utan som privatperson och han trodde inte eller ville inte tro att det rörde sig om barnamord och ansåg kanske därför att det var bättre att sopa hela saken under mattan.

Myndighetspersonernas osynlighet i materialet är anmärkningsvärd och utkristalliserar framförallt en fråga: behövdes inte myndighetspersonerna då lokalbefolkningen var så aktiv i avslöjandeprocessen?

I del ett diskuterade vi Foucaults tes om att övervakningen i samhället rörde sig från en lokal nivå mot en ordning där överheten kontrollerade sina undersåtar. Om vi byter begreppet övervakning mot det närbesläktade kontroll så anser jag att mitt material visar att detta inte stämmer in på min tidsperiod. Om vi dock använder oss av det ursprungliga begreppet "övervakning" blir saken en annan. Även om jag inte kan tydliggöra detta med mitt material tror jag att statens inflytande var stort, men att det var bakomliggande och mer raffinerat än kopplat till direkt kontrollutövning. Staten bedriver övervakning, dvs den utfärdar lagar och låter sedan lokalbefolkningen i stora delar sköta den praktiska kontrollen, inte nödvändigtvis med samma motiv som den statliga lagens tillkomst. Jag tror att en rörelse mot en ökad statlig inblandning i den direkta kontrollen kom först senare. Detta förhållande skulle kunna vara ett exempel på en panoptisk apparat, det geniala med Panopticon är ju att alla kan hantera den, dvs alla kan sköta övervakningen och kontrollen; myndigheter, grannar, föräldrar…

Ett problem med begreppen horisontell och vertikal kontroll diskuterar jag redan i del ett; svårigheten att definiera och dela in i två grupper. Jag hävdade då att det hela inte skulle underlättas av införandet av ett tredje begrepp och det står jag efter den genomförda undersökningen fast vid.

Det finns gråzoner, vad är horisontell och vad är vertikal kontroll? Framförallt finns det hierarkier i samhället som i allra största grad spelar in i kategoriseringsarbetet.

Jag valde att benämna myndighetspersonerna som den enda vertikala kontrollen. De övriga aktörerna i avslöjandeprocesserna har förts till den horisontella kontrollinstansen. Myndighetspersonernas indelning kan jag motivera genom att framhålla att jag gjort en lokal undersökning och den huvudsakliga vertikala kontrollen, direkt från staten, aldrig kan bli synlig i en sådan. När det gäller sammanförandet av hela det övriga spektrat; grannar, föräldrar, pigor, blir det mer problematiskt. En husbonde kan egentligen inte i en språkligt riktig mening betecknas som horisontell kontrollant eftersom hans plats i hierarkin per definition är ovanför den anklagade. En piga är också på ett sätt att betraktas som semivertikal i förhållande till den misstänkta då den senare är just misstänkt. Trots dessa problem tycker jag ändå att det går att utföra en klassificering som jag gjort utifrån de begrepp jag använder. Det gäller att vara medveten om de hierarkier som finns inom den skapade gruppen men sen också se de gemensamma värdegrunderna. Jag anser att indelningen är motiverad då de som ingår i den horisontella kontrollinstansen agerade utifrån ett gemensamt aktionsmönster grundat i gemensamma värderingar medan de vertikala representanterna grundade sina ingripanden i andra mönster och värderingar - lagens.

Rent krasst skulle all kontroll kunna definieras som vertikal. Det skulle vara möjligt att hävda att den horisontella kontrollen inte existerade i barnamordsfrågan. Delvis kan jag hålla med men enbart om man ställer den horisontella kontrollen för sig själv. Däremot anser jag att det inte råder några tvivel om att den horisontella kontrollen existerar om man sätter in begreppen i dess sammanhang och det horisontella i relation till den vertikala kontrollen.

Jag inledde uppsatsen med att rikta en kort ljusglimt mot dagsläget och de under våren rapporterade barnamorden. Nu vill jag avsluta undersökningen genom att rikta en strålkastare mot framtiden.

Det finns många obesvarade frågor runt barnamorden på 1600-, 1700- och 1800-talen. Bland de aspekter jag berört i denna uppsats skulle jag vilja lyfta fram tre särskilt intressanta möjligheter till vidare forskning.

En möjlig vidareutveckling skulle kunna röra bakgrunden till den sociala kontrollen. Genom att utvidga undersökningsområdet och källmaterialet och dessutom gå till andra, statliga, källor skulle man kunna titta närmare på motiven till framförallt den vertikala kontrollen. En närmare undersökning av den horisontella kontrollen skulle också kunna göras utifrån fler rättsfall och ett utökat område och tidsperiod.

En diskussion som följt mig sedan arbetet med c-uppsatsen är den om humanitet kontra rationalism. Det skulle vara intressant att föra denna vidare med barnamordet som en utgångspunkt, en sådan diskussion skulle också kunna utvidgas till att beröra andra delar av det sena 1700-talets rättsutveckling.

En tredje möjlighet skulle vara att på ett större material applicera genus/positions perspektivet och länken mellan dessa båda. En intressant aspekt av detta skulle vara att närmare studera bakgrunden till kvinnornas aktiva deltagande i avslöjandet av barnamorden. Jag tror som jag berör ovan att en förklaring skulle kunna ligga i den maktlöshet som var kvinnans och framförallt pigans vardag.

Jag anser att dessa aspekter kan utforskas var och en för sig eller föras samman i en större undersökning.

(Dokumentets benämning och omfång inom parantes)

1787 den 31 augusti (B3b1:20, s.459-461) / Kerstin Jakobsdotter

1787 den 6 november (B3b1:20, s.535-536)/Brita Larsdotter

1788 den 18 januari (B3b1:21, s.25)/ Brita Larsdotter

1799 den 12 juli (A1b1, s.86v-87v) / Kerstin Larsdotter

(Filmens benämning inom parantes)

1745 den 23 augusti (OP 1948)/Lisa Mattsdotter

1746 den 3 april (OP 1948)/Margareta Pärsdotter

1746 den 4 april (OP 1948)/Margareta Pärsdotter

1777 den 2 juni (GH 573)/Sigrid Granlund

1777 den 16 juni (GH 573)/Sigrid Granlund

1780 den 16 oktober (GH 573)/Karin Mattsdotter

1787 den 27 juli (GH 573)/Kerstin Jakobsdotter

1787 den 4 augusti (GH 907)/Brita Larsdotter

1799 den 5 juni (GH 621)/Kerstin Larsdotter

1741 den 31 oktober (GH 906)/Karin Hansdotter

Tryckta källor

Sveriges landskapslagar. Tolkade och förklarade av Åke Holmbäck och Elias Wessén. Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen.(1979), Stockholm.

MELL = Magnus Erikssons landslag. I nusvensk tolkning av Åke Holmbäck och Elias Wessén.(1962), Stockholm.

1734 års lag = Sveriges rikes lag; Gillad och Antagen på Riksdagen År 1734, faksimilutgåva (1981), Stockholm.

Andersson, Gudrun (1998), Tingets kvinnor och män; Genus som norm och strategi under 1600- och 1700-tal. Uppsala.

Andersson, Gudrun (2000), Recension av Inger Lövkrona: "Annika Larsdotter…" RIG, 3.

Anners, Erik (1965), Humanitet och rationalism; studier i upplysningstidens strafflagsreformer – särskilt med hänsyn till Gustav III:s reformlagstiftning. Stockholm.

Backman, Lars-Otto (1996), (Två uppsatser); 2; Barnamord i lagstiftningen över tid. Vasa.

Bergfeldt, Börje (1997), Den teokratiska statens död; sekularisering och civilisering i 1700-talets Stockholm. Stockholm.

Ekenstam, Claes (1993), Kroppens idéhistoria. Disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950. Hedemora.

Foucault, Michel (1987), Övervakning och straff. Fängelsets födelse. Lund.

Foucault, Michel (1980), Sexualitetens historia. 1. Viljan att veta. Stockholm.

Foucault, Michel (2000), Power. The essential works 3. Red. James D. Faubion

Frykman, Jonas (1977), Horan i bondesamhället. Lund.

Furuhagen, Björn (1996), Berusade bönder och bråkiga båtsmän; social kontroll vid sockenstämmor och ting under 1700-talet. Stockholm.

Hedenborg, Susanne m.fl.(1997), Sveriges historia. Koncentrerad uppslagsbok – fakta, årtal, tabeller, kartor. Stockholm.

Hofsten, Erland (1986), Svensk befolkningshistoria. Några grunddrag i utvecklingen från 1750. Stockholm.

Hörnqvist, Magnus (1996), Foucaults maktanalys. Stockholm.

Inger, Göran (1997), Svensk rättshistoria. Malmö.

Jarrick, Arne (1987), Den himmelske älskaren; Herrnhutisk väckelse, vantro och sekularisering i 1700-talets Sverige. Stockholm.

Lindstedt Cronberg, Marie (1997), Synd och skam; Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880. Lund.

Lövkrona, Inger (1999), Annika Larsdotter – barnamörderska; kön, makt och sexualitet i 1700-talets Sverige. Lund.

Ohlander, Ann-Sofie (1986), "Hotet mot familjen. Den ogifta modern i Sverige i historiskt perspektiv" i Ohlander, Ann-Sofie (red.), Kärlek, död och frihet: historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige. Stockholm.

Söderberg, Johan (1993), Civilisering, marknad och våld i Sverige 1750-1870. Stockholm.

Taussi Sjöberg, Marja (1986), Dufvans fångar. Stockholm.

Taussi Sjöberg, Marja (1996), Rätten och kvinnorna. Från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talen. Stockholm.

Österberg, Eva (1991). Social arena or theatre of power? The courts, crime and the early modern state in Sweden i "Maktpolitik och husfrid. Studier i internationell och svensk historia tillägnad Göran Rystad." Lund.