"Enär en qvinna så viker ifrån all mänskelig ömhet"

Jag har i denna undersökning använt mig av domböcker. En annan, mindre historievetenskaplig, men betydligt mer lättillgänglig källa till information och inblick är skönlitteraturen. Redan i den tidigaste litteraturen fanns skildringar av barnamörderskan.

I det grekiska dramat och i den fornisländska och poetiska eddan möter vi Medea och Gudrun som mördar sina barn som hämnd på svekfulla män och barnafäder. I Gudrun och Medea ser vi den bedragna men stolta kvinnan som går över den yttersta gränsen för att få sin hämnd.

De vanligaste och kanske mest mångbottnade skildringarna av dessa kvinnor ser vi nog ändå i ballader och skillingtryck från 1600-, 1700- och 1800-talen. I Lilla Lottas kärlek och död från 1833 lär vi känna den unga Lotta som sviks av sin älskade och dödar sitt nyfödda barn i yttersta förtvivlan:

I en annan, skotsk ballad, från slutet av 1700-talet kan vi läsa om en annan sorts barnamörderska, mer besläktad med Medea och Gudrun. Mary Hamilton är en stark kvinna som rak i ryggen tar sitt straff och på så sätt vinner respekt från åskådarna, hon säger bland annat till den publik som samlats för att beskåda avrättningen:

Verklighetens barnamörderskor, dem vi nu ska möta, liknar mer Lotta än Gudrun och Medea, men de är naturligtvis blandningar av alla dessa mer eller mindre endimensionella kvinnoporträtt. De kvinnor vi ska stifta närmare bekantskap med är ju trots allt människor av kött och blod, inte symboler för något annat.

De mest uppenbara frågorna som väcks när man läser litteratur om barnamord är: varför dödades barnen, vilka var kvinnorna och så vidare. Men de uppenbara frågorna har redan av naturliga skäl blivit i alla fall delvis besvarade, så gott det nu går att förklara sådana komplexa företeelser. För att inte krocka allt för mycket med den tidigare forskningen och för att dessutom belysa bakgrunden har jag valt att koncentrera mig på följande två frågor.

1. Vad ledde fram till den nya barnamordslagen 1779? Vilka strömningar i samhället respektive den reella rättsutövningen kom att resultera i lagförslaget och antagandet av detsamma?

2. Kan man efter 1779 skönja någon förändring i bemötandet av barnamörderskan i rätten och kom den nya lagen att betyda någon större förändring i realiteten?

Av dessa båda frågeställningar är den andra att betrakta som den huvudsakliga. Besvarandet av fråga ett bygger nästan uteslutande på litteraturstudier och tjänar i första hand som en bakgrundsteckning inför huvudfrågan.

För att få materialet så lättöverskådligt som möjligt har jag valt att efter inledningskapitlets formella genomgång låta en bakgrundsteckning följa. Denna rättshistoriska avdelning betraktar jag som nödvändig för att kunna förstå vad de rättsfall jag använder egentligen har att säga. Denna del följs i sin tur av min undersökningsdel där åtta domstolsfall redovisas och diskuteras. Avslutningsvis följer en sammanfattnings- och diskussionsdel.

Jag har valt att använda mig av åtta rättsfall där kvinnor anklagas för barnamord, fyra fall från tiden före lagförändringen och fyra från tiden efter. De barnamordsfall jag använt mig av har jag hittat i de domböcker från Gävleborg och Hälsingland som finns mikrofilmade på Gävle stadsbibliotek. Dessutom har jag valt att använda mig av två fall från Uppsala. Detta främst för att tillgången på fall i Gävleborgs- och Hälsinglandsmaterialet av naturliga skäl är begränsat.

De barnamordsfall jag använder mig av har jag hittat på tre olika sätt, dels genom att söka igenom mikrofilmsrullarna, en mycket tidskrävande metod (fall 1, 4, 5 och 8). Dels genom att titta i stadsarkivets fånglistor från häktet i Gävle under den aktuella tiden och på så sätt få en vink om var sökandet efter fallen ska ske (fall 6 och 7).

För att hitta de fall som kommer från Uppsala län (Åsunda härad) tog jag hjälp av internet där jag sökte efter barnamordsfall och sedan plockade ut dem som var minst tidskrävande att leta upp på egen hand (fall 2 och 3 ).

Efter noggrann genomläsning och "översättning" av domstolsmaterialet har jag analyserat det. Den första instansen i detta tillvägagångssätt har gett mig grundhistorien och överblick av fallet. Själva analysarbetet har syftat till att upptäcka egenheter och till ett besvaringsförsök av den huvudsakliga frågan om bemötandet av kvinnorna i rätten.

För att på ett vetenskapligt sätt kunna följa lagens framväxt (om en sådan kan upptäckas och följas) krävs att studien börjar i god tid före förändringen. Startpunkten för denna undersökning är 1741. För att ha någon chans att avläsa lagens följder krävdes en motsvarande tidsperiod efter 1779. Eftersom konsekvenserna av en lag bör uppträda tydligare än framväxten av densamma valde jag dock en något kortare period än den föregående, det avslutande fallet är hämtat från 1799.

Det är lätt att tro när man läser litteraturen och uttalanden från samtiden att barnamorden under 1700-talet var mycket vanliga, och i och för sig blev fler kvinnor dömda till döden och avrättade för barnamord än personer för övriga mord under 1700-talet, men det är ändå viktigt att komma ihåg att det var ett ovanligt brott. De barnamordsfall jag använder i denna undersökning, förutom de två som hämtats från annat håll, är i princip de fall jag hittat i domböckerna från Gävleborg och Hälsingland. Det kan naturligtvis förekomma fler fall i Gävle under tidsperioden, men eftersom undersökningens syfte snarare är att hitta en tendens i rättsutövningen än att göra en heltäckande utredning så avslutade jag sökandet när jag hittat åtta fall. Jag anser att det till och med skulle finnas en risk i att leta upp för många fall då det i en efterföljande urvalsprocess skulle finnas möjlighet att (medvetet eller omedvetet) välja de fall som bäst passar in i undersökningen.

Svårigheten med att använda domsrättsligt material är först och främst att bedöma vilken information som kan ha utelämnats, och vad som eventuellt har omformulerats.

En viktig aspekt av detta är skrivarens roll vid tinget, det var han som förde ner vittnesmål och iakttagelser på papper. Det är i de fall där inte direkta citat återges skrivarens egna ord som används. Detta gör det naturligtvis svårt att i en sådan här undersökning vara helt säker på huruvida benämningar som används är vittnets, tingets eller skrivarens. I vissa fall står det angivet vad som sägs och vad som kan anas vara egna värderingar, men ibland saknas dylika hållpunkter. En annan aspekt av detta som inte får glömmas bort, och som också kan förknippas med skrivarens roll är det glapp som finns mellan det muntliga och det skriftliga berättandet. Det som står skrivet i de handlingar som jag använt mig av är huvudsakligen skrivna på plats vid tinget, men det finns också passager och inlägg som är inlagda i efterhand, ofta kommentarer eller tillägg, sådant som man helt enkelt missat första gången, delar av informationsflödet som inte hunnits med.

Med dessa förbehåll i beräknande så anser jag att man kan genomföra både intressanta och vetenskapliga undersökningar med domboksmaterial som grund.

Det har inte skrivits särskilt mycket enbart om barnamord i Sverige, däremot behandlas det då och då i kortare passager i större avhandlingar och samlingsverk. I Storbritannien och Tyskland däremot har forskningen och författandet i ämnet varit omfattande under framförallt de senaste tio åren.

Det som skrivits här i Sverige har främst varit sociala studier av den ensamma moderns ställning och i vissa fall dess betydelse för exempelvis barnamordsfrekvensen, av dessa kan nämnas Synd och skam- ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880 av Marie Lindstedt Cronberg och Horan i bondesamhället av Jonas Frykman. Frykman skildrar i sin avhandling en omfattande stigmatisering av den ogifta modern, "horan", och beskriver hennes situation som en total utstötning ur lokalsamhället. Senare forskare har gått emot detta och hävdat att verkligheten var långt ifrån så endimensionell som Frykman visar, det var inte ovanligt att en ogift mor senare gifte sig med en annan man än barnafadern till exempel. Ann-Sofie Ohlander anser att det som Frykman fått fram genom undersökningar av muntliga traditioner är normen för hur den ogifta modern skulle bemötas, men den säger inte mycket om hur verkligheten såg ut. Hon framhåller att det i uppteckningar av muntliga källor alltid finns en risk att de mest anmärkningsvärda episoderna förs fram och de mer vardagliga hamnar i skymundan. Hon anser vidare att det krävs att andra faktorer vägs in för att bedöma kvinnans situation, hennes ekonomiska utgångsläge och sociala status till exempel.

Marie Lindstedt Cronberg opponerar sig i sin avhandling mot den vanligt förekommande uppfattningen att 1500- och 1600-talen skulle ha varit en i jämförelse med senare tider mycket ogynnsam period för den ogifta modern. Hon delar in sin undersökningsperiod i två delar, den lutherskt-ortodoxa perioden och tiden mellan 1750-1880. Av dessa perioder anser hon att den förra innehöll flera fördelar för den ogifta modern i jämförelse med den senare. Under den ortodoxa perioden dömdes kvinnorna till hårda straff, men det gjorde männen också och därigenom fick kvinnorna försörjningshjälp till barnen. Från 1700-talets andra hälft ändrades detta och kvinnorna kunde lättare undgå världsligt straff, det kyrkliga straffet var svårare att undslippa. Samtidigt som detta skedde undkom också männen i än större utsträckning och detta ledde till att kvinnan måste försörja barnet på egen hand.

Under de senaste åren har flera undersökningar ur ett feministiskt perspektiv genomfört, en av dessa som dessutom koncentrerar sig på barnamordet som företeelse är Inger Lövkronas Annika Larsdotter- kön, makt och sexualitet i 1700-talets Sverige. En av Lövkronas mest intressanta diskussioner är den hon för om maktstrukturer. Hon talar om könsmakten som i det patriarkala samhället ger mannen övertaget över kvinnan, och den sociala makten som försätter exempelvis pigan i en beroendeställning gentemot husbonden. Dessa maktformer sammantagna utgör det Lövkrona kallar Positionsmakten, den som enligt Lövkrona försatte (den i hennes undersökning ofta unga) kvinnan i en underordnad ställning gentemot mannen, vilket bidrog till att hon hade svårt att värja sig för hans närmanden.

En kritik som riktats mot Lövkrona rör det faktum att hon förutsätter att kvinnan är den part i målet som talar sanning inför rätten i frågan om huruvida mannen tvingat kvinnan till sexuellt umgänge eller inte. Lövkrona förutsätter vidare att det i de allra flesta fall handlar om tvång. Detta kan naturligtvis mycket väl vara fallet, men det är riskabelt att förutsätta något sådant i ett inledningsskede, en sådan uppfattning borde i såfall vara resultatet av en redan genomförd källstudie.

Vi ska i denna uppsats titta närmare på en lags framväxt och dess följder. För att en lag ska kunna förändras krävs att samhället där den gör det också genomgår en förändringsprocess, för att göra denna process mer greppbar används en rad förklaringsmodeller. Vi ska här koncentrera oss på civilisationsteorin.

Två av civilisationsteorins svenska förespråkare, Arne Jarrick och Johan Söderberg, formulerar sin civiliseringstanke så här; "Civilisationshistorien handlar om tillväxten av mellanmänsklig empati och bestämda etiska principer, men också om det komplicerade och konfliktfyllda samspelet dem emellan".

Den moderna civilisationsteorin grundar sig främst på den teori Norbert Elias formulerade på 1940-talet. Enligt Elias kännetecknades de tidigare samhällena av en ohejdad inställning till alla mänskliga känslor. Hat, kärlek, lycka och sorg gavs fritt spelrum. Självkontrollen var näst intill obefintlig, människan kontrollerades av sina lidelser och impulser snarare än tvärtom. När sedan ett våldsmonopol (centralmakten, fursten …) uppstod blev hotet mot människan mer opersonligt, behovet av att tygla sina impulser ökade liksom beroendet av människor i omgivningen. Detta ledde enligt Elias till att det tvång och de regler människorna tidigare utsatte varandra för nu mer och mer blev till ett inre tvång, han talar om hur krigsskådeplatsen från att ha varit något påtagligt fysiskt "förflyttas […] i viss mån till människans inre". Det grundläggande i civilisationsteorin är alltså hur människan genom århundraden lärt sig att kontrollera sina impulser.

Johan Söderberg framhåller som ett argument för civilisationsteorin att våldsbrotten har minskat under de senaste århundradena och fram till idag han anser att anledningen till detta kan härledas till den ökande självkontrollen tillsammans med en starkare respekt för människolivet.

Ett av Elias exempel på hur en civilisering ägt rum är den om skammen inför nakenheten och avsaknaden av densamma. Hans Peter Duerr går i sin bok Intimitet; Myten om civilisationsprocessen till attack mot Elias påstående att männen vid de grekiska gymnasierna utförde sina idrotter nakna utan någon form av skam. Mot detta opponerar sig Duerr som framhåller att förbudet för kvinnor att besöka arenorna och de strikta regler som angav hur männen fick röra sig, hur könsorganen skulle döljas osv. tyder på skam inför nakenheten. Dessutom diskuterar han om ordet naken verkligen betyder att de var utan kläder eller om det betyder att de hade mindre kläder på sig än vanligt….

Liksom alla andra teorier har också civilisationsteorin kritiserats, inte bara av Duerr. En inriktning framhåller disciplinering framför civilisering, alltså något som kommer utifrån (uppifrån) snarare än inifrån människan. För denna påverkan spelar religionen/kyrkan och rätten viktiga roller.

Det talas också om olika inriktningar bland civiliseringsteoretiker där Jarrick och Söderberg har nämnts som horisontalteoretiker dvs de framhåller den folkliga utvecklingen som viktigast. Elias nämns i samma sammanhang som en vertikalteoretiker som alltså framhåller överhetens (enligt honom omedvetna) roll i sammanhanget, en form av disciplinering.

Vi kommer i nästa avsnitt att titta närmare på en lång rättsutveckling som ledde fram till den lagförändring som genomfördes 1778/79 och som ligger till grund för denna undersökning. Innan dess tänker jag dock inleda en ideologisk diskussion som senare också återkommer och vidareutvecklas genom uppsatsen. Denna diskussion gäller huruvida lagförändringen vilade på en humanistisk grund eller om den var ett rationalistiskt försök.

Om civiliseringen av samhället handlar om interaktionen mellan människor så bör ju också empati och en ökad humanitet vara en följd av och bevis för denna civilisering.

Ett argument för en humanisering av rättstänkandet skulle kunna vara den allt vanligare leuterationen som förhindrade att dödsstraffen utfördes trots att de var lagstadgade, även själva lagen som i sitt borttagande av presumtionen mot de anklagade kvinnorna skulle kunna tjäna som "bevis" i en diskussion. Naturligtvis skulle också barnamordsplakatet med sin klara ambition att minska kvinnans stigmatisering kunna utgöra argument för en humanisering av samhället.

Finns då några motargument? Ja, det gör det faktiskt, för att humaniseringstanken ska hålla hela vägen så bör ju tankarna bakom lagändringen ha varit medvetet humanistiska, men mycket tyder på att även om resultatet blev en straffmildring så var bakgrunden snarare rationalistisk.

Upplysningsfilosofen Beccaria ansåg att dödsstraffet var ett ineffektivt medel när det gällde att avskräcka människor från brott. Detta skulle kunna sammanfatta mycket av denna diskussion. Det främsta argumentet för att avskaffa dödsstraffet och ersätta detta med frihetsstraff var helt enkelt att det senare började anses mer effektivt i avskräckande syfte än det så vanligt förekommande dödsstraffet.

Dessutom framhölls det faktum att i de fall där en människa avrättades gick staten miste om viktig arbetskraft. När det gällde barnamord argumenterades det för det olyckliga i att inte bara förlora barnet och den avrättade modern utan också de barn hon i framtiden skulle ha kunnat föda.

Den franske teoretikern Michel Foucault anser att införandet av fängelset inte främst var en human landvinning, snarare en disciplinär sådan. Han menar vidare att disciplinen inte kan likställas med någon myndighet utan att den i sig själv är en form av makt och samtidigt ett sätt på vilken makten utövas. Foucault talar snarare om en strafförändring än om en strafflindring, där själen istället för kroppen blir föremål för bestraffning.

Naturligtvis är det omöjligt att veta vilka tankar som egentligen låg bakom dessa förslag, hur mycket som är retorik och vad som är ärligt menade ståndpunkter. Jag kan dock inte hitta något som tyder på att dessa upplysningsmäns utgångspunkt eller argumentation skulle ha varit huvudsakligen humanistiska. Det finns inslag av sådant, men också i dessa fall kan man ställa sig frågande till huruvida dessa argument var menade som det de ser ut att vara eller som en förtäckning för något annat. Likaledes kan man naturligtvis argumentera för att humanistiska grundvärderingar fanns gömdes bakom rationalistiska ordvändningar för att dessa kunde ge större gensvar. Men jag tror ändå att de rationalistiska argumenten var de förhärskande, det handlar mer om en vidareutveckling av ett straffsystem som visat sig ineffektivt än om att människorna nått en högre civiliseringsnivå och plötsligt strävade efter en humanisering.

En viktig faktor att ta med i beräkningarna när vi talar om förändringar i 1700-talets samhälle är kyrkans roll. Från att ha varit ett samhälle där kyrkan och staten var i det närmaste oskiljaktiga i såväl idémässig som laglig mening blev dessa två, kyrka och stat, allt mer åtskilda under 1700-talet. Anledningarna till denna förändring var naturligtvis flera, upplysningen spelade en roll liksom den nyandliga väckelserörelsen som tog fart i och med pietismens framväxt. Dessa båda faktorer var pådrivande i utvecklingen, men de var också i sig själva ett resultat av densamma.

Försvagningen av den kyrkliga makten resulterade naturligt nog i många andra samhällsförändringar. Inom uppsatsens område syns främst det straffrättsliga området och synen på de utomäktenskapliga relationerna. De lagförändringar som denna uppsats kretsar kring växte fram under påverkan av upplysningen, väckelserörelsen, den nya filosofin, men de hade, vill jag påstå, varit omöjliga att genomföra om inte kyrkans ställning först hade blivit försvagad. Avsteget från den mosaiska lagen och tanken på att straffen skulle rensa landet för att undanslippa guds straffdom, lämnade öppet för nya möjligheter att förändra de straff som visat sig vara mindre effektiva.

Dessutom framstod dödsstraffet i ett annat ljus när ortodoxin släppte sitt grepp. Det som tidigare framstod som en möjlighet för brottslingen att försonas med sin gud i himmelriket framstod nu mer som ett slutgiltigt straff. Detta fick konsekvensen att man började ifrågasätta huruvida dödsstraffet borde bibehållas för alla brottstyper.

Inom uppsatsens område så är inställningen till de utomäktenskapliga förbindelserna och barnen som blev resultatet av dessa, en mycket viktig aspekt. Inom den ortodoxa kyrkan fanns ingen nåd att vänta för den ogifta modern, bara fördömande. Denna inställning verkar ha luckrats upp under 1700-talet, inte så mycket inom kyrkan som i samhället i övrigt. Den ändrade inställningen kan ses tydligt i Gustav III:s barnamordsplakat där det exempelvis fastslås att den ogifta modern inte får utestängas från nattvarden eller på andra sätt diskrimineras i kyrkorummet.

För att kunna få perspektiv på lagen, dess framväxt och konsekvenser krävs en rätts- och i viss mån mentalitetshistorisk bakgrund. Detta kapitel är tänkt att dels tjäna som bakgrundstecknande, men också som ett försök att inleda besvarandet av de båda frågorna runt vilka denna uppsats rör sig.

Före kristendomens införande i Sverige (och övriga nordiska länder) utgjorde utsättande av barn eller barnamord inget brott, i isländska källor framgår att detta var en accepterad rättighet, däremot finns inget som tyder på att det skulle vara särskilt vanligt förekommande. Vi möter också denna form av barnbegränsning i den äldre litteraturen, följande står att läsa i Gunnlaug Ormtungas saga från slutet av 1200-talet:

I och med kristendomens införande förändrades synen på barnen. Det blev viktigt att de nyfödda fick ta del av dopet. De kom att betraktas mer som Guds skapelser än föräldrarnas egendom. I kyrkans kamp mot barnadråpen infördes en möjlighet för ogifta mödrar att lämna sina barn till kyrkan där de kunde bli omhändertagna, detta som ett kravlöst alternativ till att sätta ut barnet i skogen.

I flera av de medeltida landskapslagarna förekom lagtexter rörande olika former av dråp på barn. Vid vådadråp utdömdes inget straff om inte den andra föräldern gick till tinget. I Östgötalagen stadgas att den man eller kvinna som uppsåtligen dödade sitt döpta barn skulle steglas respektive stenas till döds, det finns dock ingen uttalad regel för vad som händer om en förälder med vilja dödar ett odöpt barn. I Hälsingelagen står att den förälder som dödar sitt barn eller barn sina föräldrar eller syskon skall böta "hundrade marker och fyrtio och vare skild från arv." Också i Magnus Erikssons landslag från 1350 återfinns barnamordet som en del av parricidiumbrottet, dvs. dråp inom familjen:

Under senmedeltiden växte kyrkans krav på bekämpning av utomäktenskapliga förbindelser. Anledningen till detta var inte någon i sig mer negativ syn på sexualiteten, det handlade mer om en förändrad inställning till äktenskapet. I och med lutherdomens införande blev även präster tillåtna att gifta sig och detta stärkte äktenskapets ställning. När äktenskapet så blev en allt viktigare institution ökade behovet av att bestraffa dem som hotade det, och därigenom hela samhället. Däri bottnade den massiva förföljelsen och bekämpningen av den utomäktenskapliga sexualiteten som bedrevs som intensivast under 1600-talet.

Med reformationen följde också en förändrad inställning till brott och straff. I Erik XIV:s förordning om högmålssaker från 1563 infördes dödsstraff för en rad sedlighetsbrott såsom exempelvis uppenbart hor, blodskam, våldtäkt och tidelag med motivering att så "Gud allsmäktig själv haver befallt uti sin heliga lag".

Talionprincipen, som utgår från bibelns "öga för öga, tand för tand" gjorde sitt intåg i det rättsliga tänkandet och den mosaiska lagen stadgades. Den mosaiska lagen innebar att man skilde på de brott som stred mot förbundet med Gud, dvs. tio guds bud, och övriga brott. De gärningar som räknades som brott mot Guds lag måste bestraffas med döden för att undvika straffdom över hela folket. I Karl IX landsslag från 1608 står följande att läsa:

Under 1600-talets första del ökade antalet uppenbarade och lagfällda barnamord. Det är ytterst osäkert om denna ökning motsvarades av en liknande ökning av i realiteten utförda barnamord eller om det var en följd av den förstärkta sociala kontrollen som ledde till en större uppklaringsnivå av brotten.

När det gäller den sociala kontrollen så vill jag föra ett kort resonemang kring företeelsen då den är en viktig faktor när man försöker förstå ett ämne som detta. Björn Furuhagen har gjort en indelning av den sociala kontrollen i två riktningar; kontrollen från lokalsamhället (horisontell) och den från myndigheterna (vertikal). Denna indelning är viktig då den på ett tydligt sätt synliggör att kontrollen kan komma från olika håll, på olika sätt och vid olika tidpunkter. Det som är förbjudet enligt lag och kontrolleras av myndigheterna behöver inte vara "förbjudet" i lokalsamhället och vice versa. För att tydligt kunna se betydelsen av den sociala kontrollen så är det viktigt att skilja de båda kontrollapparaterna åt.

En förklaringsmöjlighet till en eventuell barnamordsökning skulle kunna vara de nya strängare lagarna mot olovlig beblandelse. Möjligheten att komma undan en bötesdom och ett svårt socialt handikapp kan ha drivit fler kvinnor till att döda sina barn. Det allra troligaste är att den sociala kontrollen och de nya lagarna tillsammans bidrog till utvecklingen. Vilken orsaken än var så är det intressant att se hur åtgärder som var skapade för att minska en företeelse i verkligheten bidrog till att öka densamma.

Den till synes stadigt ökande förekomsten av barnamord tillsammans med ett växande intresse att öka landets folkmängd och inte minst att bekämpa den utomäktenskapliga sexualiteten ledde till en rad lagförslag och ändringar under de följande hundrafemtio åren.

1655 blev barnamordet för första gången ett eget brott skilt från parricidiumbrotten. I ett kungligt edikt kungjordes att den kvinna som blivit havande genom olovlig beblandelse, dolt havandeskapet och efter förlossningen lönnlagt fostret, hade gjort sig skyldig till barnamord. I sådana fall "skall intet hielpa ifrån dödzstraffet". I 1669 års barnamordsplakat fördes ytterligare en förutsättning för att brottet skulle benämnas barnamord fram; kvinnan skulle ha sökt enslighet vid födseln. 1681 förnyades de föregående påbuden och det stadfästes också att lagarna gällande barnamordet skulle läsas upp vid tillfällen då de unga fanns församlade i kyrkan. Det är mycket troligt att också dessa lagförändringar bidrog till att domarna för barnamord ökade så kraftigt under 1600-talet.

I 1734 års lag fastlades presumtionen mot kvinnan. I 1 § i "XVI Cap. Om barnamord" i Missgiernings Balk står följande att läsa:

En kvinna som genast kunde bevisa att barnet varit dött vid födseln dömdes alltså till ris, fängelse eller arbete, dessutom ålades hon att betala böter för den olovliga beblandelsen, liksom mannen.

En viktig skillnad i den nya lagen var att sexuellt umgänge mellan två parter som senare kom att gifta sig kriminaliserades. Detta hade tidigare inte betraktats som olovlig beblandelse men kom nu att gå under beteckningen "otidigt sängelag". Detta kom i sin förlängning att betyda att även en kvinna som gift sig med sin lägersman före födseln kunde dömas för barnamord om övriga kriterier också förelåg. En annan i detta sammanhang betydelsefull förändring i lagen innebar att både kvinnan och mannen skulle betala böter för lönskaläge, till skillnad från tidigare då enbart mannen straffades av den världsliga lagen, kyrkoboten betalades redan tidigare av båda parter. Man kan naturligtvis diskutera hur stor betydelse detta fick för just barnamordsfrekvensen. Min uppfattning är att den inte bör ha påverkat särskilt mycket eftersom en återkommande delförklaring till att vissa kvinnor dödade sina barn var att de var ensamma med försörjningsbördan. Dessutom bör skammen ha varit mindre för den som födde ett barn och strax därefter gifte sig än för den som inte gjorde det. Men den nya lagen fick naturligtvis större betydelse på andra områden.

1750 vidtogs ytterligare en åtgärd för att stoppa barnamordsproblemet då det stadfästes att den som hjälpt eller rått en kvinna att begå barnamord skulle straffas med döden, dessutom slogs det fast att den som fattade misstanke att en kvinna var havande var tvungen att meddela myndigheterna detta, annars ansågs han eller hon vara delaktig i brottet och straffades därefter. Detta betydde att exempelvis en förälder som förtigit sin dotters situation kunde dömas till döden för delaktighet i barnamord.

Gustav III:s regeringstid kom att föra med sig en rad förändringar på det straffrättsliga området. I det kungliga brevet från 17.10.1778 prövade kungen en ny väg för att få bukt med barnamorden, han ville förbättra den ogifta moderns ställning, och göra hela förfarandet kring en utomäktenskaplig födsel mer anonym.

Vid 1778-1779 års riksdag framlade Gustav III ett krav om avskaffande av dödsstraff för barnamord. Detta gick inte igenom, däremot försvann presumtionen mot kvinnan som varit i kraft sedan 1655. För att kunna straffas för barnamord enligt den nya lagen krävdes att kvinnan "uti fullt uppsåt, att fostret lifvet afhända, lägger det å lön, eller thy afdagatager". Detta innebar att bevisbördan nu hamnade på domstolen istället för hos kvinnan. Oaktsamhet räckte inte för att dömas för barnamord, det krävdes att uppsåt kunde bevisas.

Vid riksdagen 1786 togs frågan om avskaffande av dödsstraff för barnamord upp igen. Avskaffandets förespråkare framhöll att kropps- och frihetsstraff skulle vara mer avskräckande för kvinnorna då de i många fall valde att döda sina barn för att komma undan skammen. Den stora majoriteten höll dock fast vid dödsstraffet. Däremot bevarades principerna från barnamordsplakatet gällande ogifta mödrars och utomäktenskapliga barns behandling.

Så såg alltså lagen ut, men hur tillämpades den? 1608 års lag borde ha inneburit ett kraftigt hårdnande straffrättsligt klimat. Det gjorde den också, men bara delvis. Underrätterna kom att följa lagens bokstav, men hovrätterna förbehöll sig rätten att bedöma från fall till fall, detta i sin tur ledde till att straffen ofta lindrades. Som ett exempel kan man se att horsbrottet sällan straffades med dödsstraff i hovrätterna trots att lagen föreskrev detta. Leuterationen (hovrätternas strafflindring) kom att bli så omfattande att den förbjöds 1672 och sedan inte tilläts igen förrän 1714.

Denna diskrepans mellan lagen och de utdömda straffen kom att tvinga fram 1734 års lag som också i många stycken byggde mer på den praxis som utarbetats vid hovrätterna än på den tidigare lagtexten. Men även i fortsättningen använde man sig av leuterationen, de nya ideologiska strömningarna i mitten av 1700-talet kom till och med att öka omfattningen av den.

I fråga om barnamordet står det klart att hovrätterna till skillnad från underrätterna, efter 1734, mycket sällan utdömde dödstraff utifrån presumtionen. Då alla dödsdomar måste underställas hovrätten resulterade detta i att mycket få kvinnor avrättades efter en dom byggd på presumtion.

Det är intressant att se hur hovrätternas leuterationsförfarande på ett sätt satte lagen ur spel och skapade en ny rättspraxis. Det faktum att så få kvinnor dömdes för barnamord utifrån presumtionstexten reser frågan vilken betydelse denna (presumtionen) i verkligheten hade. Varför kämpade framförallt prästerskapet så hårt för att behålla den när de visste att hovrätterna ändå inte följde den? Det troligaste svaret på det bör vara dess avskräckande effekt, dels gentemot de utomäktenskapliga förbindelserna, dels mot barnamordet som fenomen.

Alla tidigare försök att få bukt med de till synes allt vanligare barnamorden gick ut på att skärpa lagstiftningen och försöka sätta stopp för alla utomäktenskapliga förbindelser. Redan 1773 började lagkommissionen på initiativ av justitierevisionen att utarbeta en ny handlingsplan för bekämpandet av barnamorden. Detta arbete resulterade i ett Kungligt cirkulär till hov- och överrätterna den 17 oktober 1778. Där lades nio punkter fram för att försöka minska den ogifta moderns svårigheter och på så vis sätta stopp för barnamorden. Skrivelsen innehöll bland annat bestämmelser om tystnadspliktens införande för barnmorskor. Till skillnad från tidigare lagstiftning fick nu inte heller präster neka någon att delta i församlingslivet eller som tidigare vägra en gravid ogift kvinna (eller ogift mor) att delta i nattvardsgången. Vidare fick inte skillnad göras mellan utom- och inomäktenskapliga barn vid dopet.

Restriktioner infördes rörande vilka ord man fick använda som beskrivning på en ogift mor, ordet kona till exempel fick inte användas som synonym till ogift mor, detta för att minska på de förklenande uttryck som användes om kvinnorna och på så vis försöka ändra också attityderna.

En kvinna fick rätt att föda sitt barn på okänd ort utan att några frågor ställdes, utomäktenskapliga barn fick också rätt till underhåll från hemsocknen. En helomvändning från tidigare gjordes i punkt sex där det stadgades att de som fanns runt kvinnan inte längre skulle anmäla hennes havandeskap till myndigheterna, istället föreskrevs de att dölja kvinnans tillstånd och hjälpa henne på alla sätt som möjligt var. Ingen hade längre rätt att förebrå en lägrad kvinna hennes brott.

Flera av dessa punkter kan lätt betraktas som småjusteringar i ett hopplöst läge. Exempelvis paragrafen innehållande förbud att använda vissa förklenande ord om den ogifta modern kan tyckas naiv då det troligtvis snart uppkom nya skällsord, men det var ändå en viktig markering att staten/kungen inte tolererade detta. Förlusten av äran var en av många orsaker som framhölls vid rättegångar som orsaker till att mörda sitt barn, den ogifta modern förlorade sin rätt till något annat namn än de skällsord som präster och tingsskrivare gav henne. Barnamordsplakatet utgjorde i alla fall ett försök att ändra på detta.

Vid riksdagen 1786 framkom kritik mot barnamordsplakatet som hade kommit att verka som ett klassprivilegium då enbart kvinnor med pengar kunde dra nytta av möjligheten att föda på annan ort. Av prästerna kallades det "horplakatet" då de ansåg att det hade skulden till att lönskaläges- och horsbrotten ökat. En möjlig förklaring till denna ökning skulle kunna vara att männen efter plakatets införande hade lättare att klara sig undan straff och därför inte på samma sätt behövde betänka de ekonomiska följderna av ett lönskaläge. Det var plakatets femte punkt som bidrog till denna utveckling genom att förbjuda alla försök att pressa den ogifta modern att avslöja barnafaderns identitet, i domstolen fick man inte längre uppmana kvinnan att uppge sin lägersman. Det kan tänkas finnas flera anledningar till att kvinnorna valde att inte uppge barnafäderna; lojalitet, den uppenbara risken att han ändå skulle svära sig fri från ansvar eller någon form av privat uppgörelse parterna emellan.

Man anklagade också indirekt kungen för att genom sitt plakat äga en stor del av skulden till att barnamorden ökat sedan 1779. Jag har ingenstans i mitt material funnit belägg för att barnamorden verkligen skulle ha ökat efter 1778 och fram till 1800 som är min tidsperiod, antalet fall verkar snarare minska något, däremot ökade antalet utomäktenskapliga barn. Dessa båda faktorer; konstant nivå på antalet rättsfall och ökat antal utomäktenskapliga barn, skulle sammantaget kunna visa på att barnamordsplakatet trots allt i realiteten hjälpte till att minska den procentuella andelen barnamord.

Diskussionen om och kritiken av barnamordsplakatet kom att fortsätta långt efter Gustav III:s död och rörde även fortsättningsvis dess påstådda inverkan på osedligheten, men också det faktum att kvinnans försörjningsbörda blivit betydligt större i och med barnafädernas ökade möjligheter att undandra sig sitt ansvar.

Det lagförslag som presenterades vid riksdagen 1778 – 1779 innebar bland annat ett avskaffande av dödsstraff för en rad brott, exempelvis trolldom och barnamord. Till de mer kontroversiella delarna hörde förslaget om att avskaffa dödsstraffet för mordbrand, rån och röveri och ersätta detta med livstids fängelse. Motivationen till detta förslag hämtade Gustav III från flera upplysningsfilosofer, bland andra Beccaria och Voltaire som ansåg att ett frihetsstraff skulle vara långt mer effektivt än ett livsstraff. Inte bara fick staten användning för fången som kunde arbeta, det skulle också verka betydligt mer avskräckande på den stora allmänheten. Avrättningarna hade blivit i det närmaste vardagsföreteelser och det krävdes allt mer utstuderat grymma metoder för att uppnå önskad skräckeffekt. Detta var inget i huvudsak humanistiskt ställningstagande och det var inte heller de argument som Gustav III framhöll.

De rationella argumenten till trots mötte lagförslaget motstånd. De enda som biföll den kungliga propositionen i barnamordsfrågan var bondeståndet. Borgarståndets lagutskott kunde tänka sig att i fall där barnet dödats utan uppsåt frångå dödsstraffet till förmån för kropps- och bötesstraff, däremot kunde de inte bifalla ett avskaffande av dödsstraffet på alla barnamord då man ansåg att i de fall barnet dräpts med vilja så skulle livsstraffet fortfarande vara det mest avskräckande. Ridderskapets och adelns lagutskott skriver att:

Men man ansåg också att den gamla bestraffningen med dödsstraff hade visat sig ineffektiv och yrkade därför på att straffet för barnamord borde bli livstids straffarbete på tukthus. Adelsståndets beslut kom efter diskussioner dock att se ut som borgarståndets förslag om bibehållet dödsstraff för uppsåtligt mord och tukthus för ouppsåtligt brott.

Prästerståndets lagutskott gjorde hänvisningar till bibeln och slog fast att det där klart kungjordes att "Den som utgiuter människoblod, hans blod skal ock af människor utguten warda", därför kunde man inte bifalla propositionen. I ständernas gemensamma beslut bestämdes att dödsstraffet för uppsåtligt barnamord skulle bestå, men att de fall där inte uppsåt kunde bevisas skulle resultera i fängelsestraff. På så sätt försvann presumtionen slutligen ur lagtexten.

Gustav III får ofta själv berömmet respektive skulden för införandet av barnamordsplakatet och lagändringen. Men sanningen är den att det svenska samhället, liksom resten av Europa, genomströmmades av nya idéer och förändringar under hela 1700-talet.

Naturrättstanken som funnits med sedan de grekiska filosofernas tid och som fördes fram av Thomas av Aquino (1225-1274) ändrade inriktning under inflytande av bland andra Locke och Hobbes och kom att bli icke-religös och rationalistisk. Tankarna kom att få stort inflytande på det juridiska området.

Montesquieu skriver att vi för att förstå vad naturlagar är ska tänka på de lagar människan skulle leva efter före grundandet av samhället. Dessa lagar var en naturlig del av människans förnuft och ansågs stå över de av människor skapade då de förra hade sin utgångspunkt i själva varat snarare än i kunskapen om samhället.

Inställningen till brott och straff påverkades också av de kristna rörelser som trots statskyrkans starka motstånd gjorde sina första insteg i Sverige redan i början av 1700-talet. Pietismen, förespråkande den gudomliga kärleken framför dom och straff, fann sin väg in i samhällets övre skikt, bland annat tilltalades många jurister av dess läror. Pietisterna predikade att alla människor bar ondskan och godheten i lika stor mån inom sig dessutom framhölls Jesu kärlek till de minsta och uslaste individerna. Också den herrnhutiska väckelserörelsen bidrog till att ortodoxin sakta men säkert förlorade sitt grepp. De religiösa väckelsegruppernas största roll i sammanhanget var dock inte deras mildare inställning till människans svaghet utan snarare att de bidrog till, samtidigt som de var ett tecken på, samhällets sekularisering. De två nämnda rörelserna byggde främst på den personliga tron, det egna förhållandet till det gudomliga. De blev ett hot mot kyrkan då medlemmarna uppmuntrades att själva läsa de kristna texterna något som tidigare varit förbehållet prästerna. Kyrkan bekämpade väckelserörelserna bland annat med konventikelplakatet 1726 där religiösa sammankomster utanför kyrkan förbjöds, men ortodoxin förlorade ändå successivt sin makt. När kyrkan förlorade sin unika ställning gjorde också självklarheten i dess idéer det.

Också upplysningsfilosofernas läror som från 1720-talet fann sin väg till Sverige hade stor betydelse. Den upplysning som kom hit var inte av den radikala sorten och bröt således inte med ortodoxin, men den förde med sig nya idéer som fick betydelse inte minst på det straffrättsliga området. Exempelvis Beccaria sammanfattar sin bok om brott och straff med en diskussion om hur straffet bör vara "det minsta möjliga under de givna omständigheterna", det ska också vara anpassat efter brottet och "offentligt, omedelbart och nödvändigt", allt detta för att undgå att straffet blir till våld utövat mot en individ.

Men förändringarna gick långsamt. Den lag som kom 1734 var något mer human i vissa hänseenden, men samtidigt byggde den fortfarande på vedergällnings- och avskräckningsprinciperna. Fortfarande 1778/79 när Gustav III försökte genomdriva inskränkningar i tillämpningen av dödsstraff så stötte han på starkt motstånd, men det faktum att han vann vissa segrar, exempelvis avskaffande av dödsstraff för vissa brott, borttagande av trolldomsbrottet och införande av sig själv som "överdomare" i dödsdomsfall, visar ändå på den förändring i samhället som var pågående. Den senare var en av de reformer han lyckades genomdriva vid riksdagen 1778/79 och som innebar att alla dödsdomar skulle godkännas av honom innan de utfördes, detta hade tidigare varit praxis i de fall där hovrätten inte kunde enas i huruvida ett dödstraff skulle utdömas eller inte. En regel som gav monarken själv möjligheten att i realiteten bestämma över i vilken mån dödsstraffet skulle användas stred i grunden mot vad en av Gustav III:s störste inspiratörer förespråkade. Cecare Beccaria ansåg att monarken inte borde använda sig av sin naturliga rätt att benåda dömda fångar:

För Gustav III var detta dock en möjlighet att trots riksdagens ovilja att avskaffa dödsstraffet påverka användandet av detsamma. Den minskning av utdömda dödsstraff för barnamord som kan påvisas efter den nya lagens införande kan mestadels härledas till just benådningspolitiken, effekten av presumtionens borttagande var inte fullt så stor eftersom få dödsdomar utdömts med den som grund under senare år.

Sammanfattningsvis; Gustav III inspirerades av flera av de betydande filosoferna, men han bidrog också med högst personliga tolkningar av deras budskap. Närmare än så tänker jag inte gå in på Gustav III:s roll i det hela utan nöjer mig med att konstatera att det som skedde vid riksdagen 1778/79 inte bara var en mans verk, det kanske inte ens skedde där.

I följande kapitel kommer jag att presentera åtta domstolsfall rörande barnamord (och födsel i enslighet). Fyra från tiden mellan 1741 och 1777 och fyra hämtade från tiden efter den nya lagens införande och fram till och med år 1799. Jag har också valt att förklara vissa företeelser som dyker upp i domfallen och diskutera dessa utifrån litteraturen, detta dels för att öka förståelsen i de specifika fallen, men också för att sätta in dem i ett större sammanhang. För att få en klarare bild av hur kvinnorna bemöttes av rätten så följer efter varje fallbeskrivning också ett kapitel rörande detta.

Den 31 oktober 1741 hölls Urtima ting i Valbo över Karin Hansdotter. Hon hade en natt några veckor tidigare smugit ut från den stuga hon delade med sin mor. Gömd i skogen födde hon ett barn som hon genast försökte kväva. När detta tog allt för lång tid dränkte hon barnet i en vattenpöl och gömde kroppen under en buske.

Vid utfrågningar erkände Karin att hon haft samlag med drängen Olof Ersson, men att graviditeten resulterat i ett missfall. Länsmannen ansåg dock att barnet borde ha varit fullgånget om de tidpunkter Karin uppgivit var riktiga, därför fortsatte han att pressa henne. Inte bara länsmannen utan kanske främst Karins grannar gjorde ihärdiga försök att få henne att berätta sanningen, men Karin fortsatte att hävda att hon fått ett missfall som hon genast bränt upp i spisen. Först efter några dagar erkände hon hur det verkligen gått till och pekade ut platsen där de kunde finna barnet.

Det visade sig att det inte bara var barnet Karin ljugit om, också barnafadern var en annan. Drängen Carl Henriksson dömdes att betala böter för lägersmål, han skulle också genomgå uppenbar kyrkoplikt i Valbo kyrka. Karin dömdes till döden av underrätten och fallet överlämnades till hovrätten för prövning. Den slutgiltiga hovrättsdomen har inte hittats på Riksarkivet.

I detta fall, liksom i flera av de följande ser vi tydliga bevis på hur stark den horisontella sociala kontrollen var. Anledningen till att Karin slutligen erkände sitt brott var att hon snärjt in sig i sina egna lögner och halvsanningar under de åtskilliga förhör som hållits med henne. Hennes mor var aktiv i utfrågningarna, liksom länsmannen, men de drivande var framförallt grannarna. Männen som skickade sina hustrur för att kontrollera Karin och kvinnorna som begav sig dit för att ställa sina frågor. Det finns ingenting i detta fall, eller de övriga sju, som tyder på att detta skulle vara något annat än ett accepterat tillvägagångssätt. Utifrån detta kan man utveckla en diskussion om vilken av de sociala kontrollnivåerna, horisontell eller vertikal, som är den styrande. De vertikala styrmedlen är naturligtvis viktiga, lagarna lade ju hela grunden till det övriga handlandet, men frågan är om inte någon form av straff skulle utmätas även om de lagliga uteblev. Klart är i alla fall att personerna i Karins närhet var långt mer angelägna om att avslöja Karins brott än myndighetspersonerna som stod mer i bakgrunden och fanns tillhands när bekännelsen kom. Detta behöver naturligtvis inte betyda att deras vilja att nå sanningen var mindre stark än lokalbefolkningens, det kan också vara en mer eller mindre medveten strategi, att låta någon annan "göra jobbet". En diskussion kring den sociala kontrollen skulle nog i slutändan utmynna i att någon sorts balansrelation kunde skönjas, men det är viktigt att tänka på med vilken styrka den horisontella sociala kontrollen bedrevs.

Det enda som står att läsa om Karins utseende är att hon är "liten till växten" på samma ställe i texten får vi också veta att hon är 29 år. Detta säger inte så mycket när det gäller inställningen till Karin, men det finns andra tecken på värderingar.

Första gången Karin visas fram i texten är det som "kvinnspersonen Karin Hansdotter". Det är den benämning som sedan följer henne genom hela materialet. Det enda alternativet till denna benämning är användandet av enbart förnamnet Karin. Att använda hennes förnamn kan tyckas vara en handling utan värdeladdning, men i jämförelse med de övriga för fallet intressanta kvinnorna så märks en viktig skillnad.

De andra kvinnorna i domprotokollet är framförallt Karins mor Kirsten Hansdotter, men också två grannar som kallats som vittnen. Varje gång den anklagades mor nämns så gör hon det med tituleringen "hustru Kirsten Hansdotter". Detsamma gäller för de andra kvinnorna som presenteras med titeln hustru framför egennamnet. Den frekventa användningen av denna titulering jämte "kvinnspersonen Karin Hansdotter" och "Karin" säger en del om inställningen till den ogifta kvinnan, men kanske framförallt den i rättens ögon, lösaktiga kvinnan.

Det är naturligtvis svårt att veta hur mycket av dessa värderingar som bottnar i att Karin är en ogift kvinna, hur mycket den utomäktenskapliga graviditeten betyder och hur viktig del hennes brott spelar i detta.

Tio dagar efter midsommar 1745 var Lisa Mattsdotter satt att vakta husbondens får. Hon var vid den här tiden gravid med sitt och drängen Erik Olssons barn. Det var inte Lisas första graviditet, redan året innan hade hon väntat barn med Erik men då hade det hela slutat i ett tidigt missfall. Den gången hade Erik, enligt Lisa, åtskilliga gånger försökt få henne att fördriva fostret utan att lyckas.

Den aktuella julidagen satte födslovärkarna in och Lisa födde sitt barn ute i skogen, ett dött, ej fullgånget foster(utan hår och naglar), en flicka. Då Lisa såg att det inte levde slängde hon barnet ifrån sig, in i en buske.

Lisa sa att Erik hävdat henne under äktenskapslöfte, något som Erik förnekade. Han förnekade också att han rått Lisa att fördriva fostret. Han dömdes för olovlig beblandelse till att böta 10 Daler silvermynt och att undergå enskild skrift.

Någon hovrättsdom i detta fall har inte funnits på Riksarkivet

Trots att barnet inte varit vid liv vid födseln och därför följaktligen inte omkommit till följd av varken våld eller oaktsamhet från Lisas sida så dömdes hon till döden. Häradsrätten ansåg att då Lisa blivit havande genom olovlig beblandelse, dolt sitt tillstånd, sökt enslighet vid födseln och sedan lönnlagt fostret så uppfyllde hon presumtionens alla kriterier. Detta kan sägas vara ett mycket tydligt exempel på hur presumtionen kunde slå mot kvinnor, dess yttersta konsekvens. En parallell till detta fall finner vi hos Grothe Nielsen som skriver om Kirsten Knutsdatter som fött ett ofullgånget foster, men som sökt enslighet vid förlossningen och därmed dömts till döden. Presumtionen sträckte sig så långt som till att anta att om barnet fötts levande så skulle modern ha dödat det, detta var grunden till dödsdomen.

Detta fall väcker också en annan intressant fråga, den om mörkertalet. I detta specifika fall är det lätt att se att möjligheten fanns att fostret aldrig hade blivit funnet, Lisa skulle ha kunnat bli dömd ändå, utifrån presumtionen, men hon skulle också ha kunnat gå fri om ingen uppmärksammat hennes tillstånd, eller valt att tiga om det. Den fråga som åtskilliga forskare ställer sig är huruvida mörkertalet var stort eller litet när det gäller barnamord. Det är en allt för stor fråga för att ens försöka besvara här, men en kort diskussion kan vara på sin plats. Beth Grothe Nielsen skriver att "[…], man kan gå ud fra, at ingen anden grov forbrydelse har haft så stort et mørketal som netop barnedrab og fødsel i dølgsmål." Hon framhåller det faktum att offret inte skulle saknas av någon och att de som visste valde att tiga, och att det var relativt lätt att göra sig av med kroppen, de kvinnor som verkligen ville komma undan kunde göra det. Mot denna argumentation kan ställas det faktum att så många barnamord ändå uppenbarades, om det vore så lätt att gömma undan fostret borde fler ha kunnat göra det framgångsrikt, alla fällda barnamörderskor under 1600- och 1700- talen kan inte föras till suicidalmördarnas skara. Påståendet att ingen saknade offret är i viss mån sant, men det betyder inte att det inte frågades efter.

Det är svårt att förstå hur en kvinna kunde dölja en graviditet i ett samhälle där man levde så tätt tillsammans, till och med sov i samma säng. Ett sätt att skyla över kroppens förändringar var att ange en sjukdom, exempelvis vattusot, som en förklaring till att magen svällde upp. I mina fall har jag upprepade gånger stött på kvinnor som uppgett den uteblivna menstruationen som en orsak till de kroppsliga förändringarna. Huruvida detta var en förklaring som godtogs vet jag inte, men i de fall jag använt så blev ju sanningen uppdagad. Till viss del kan nog den dolda graviditeten förklaras med att den inte var dold, men att omgivningen valde att avvakta eller att helt hålla sig utanför. En annan medicinsk förklaring som kanske kan användas på vissa fall är den att det i vissa fall där kvinnan inte vet eller förtränger det faktum att hon väntar barn så gör också kroppen det och på så sätt blir inte graviditeten synlig. Men det är en förklaringsmodell som långt ifrån täcker in flertalet då det i de flesta fall tydligt framgår att omgivningen i alla fall i slutet av graviditeten varit misstänksam, dessutom förekommer allt som oftast vittnesmål från kvinnorna själva där de uppger sig ha varit medvetna om sitt tillstånd.

Lisas första graviditet slutade i ett sent missfall i sjunde månaden. Detta faktum borde finnas med i även denna dom. Det gör det också. Innan midsommarhelgens händelser och deras efterspel avhandlas så ges en ingående beskrivning av hur Lisa året innan blivit gravid, också då tillsammans med Erik, och hur hon också den gången dolde sitt tillstånd. Dessutom framhålls hur hon och Erik planerar och försöker att fördriva fostret. Det är snarare styckets placering än framställningssättet som påkallar uppmärksamhet. Först i tingstexten ges en kort beskrivning av hur Lisa denna andra gång blivit havande genom olovlig beblandelse, fött barnet i enslighet och lagt det å lönn. Direkt därpå följer en noggrann redogörelse över hur hon året innan befunnit sig i samma situation, men hur hon då också planerat att faktiskt döda barnet. Det viktiga i denna redogörelse verkar inte vara det faktum att Lisa redan tidigare haft en utomäktenskaplig förbindelse, alltså att hon kunde betraktas som lösaktig. Det som framhålls är hur hon och Erik ingående planerade att fördriva fostret. Även om detta inte tas upp som bevisning mot Lisa längre fram i rättegången så finns det med i bakgrunden i och med den ingående redogörelsen och dess placering. Det är svårt att inte tro att dessa omständigheter påverkade utgången av fallet, även om detta inte finns att läsa i domslutet.

Margareta Pärsdotter hade varit änka och ensamstående mor i elva år då hon 1745 blev havande med sitt och svågern Erik Erssons barn. Situationen försvårades ytterligare av att Erik var gift när barnet avlades (hustrun dog sedan innan barnet föddes), dessutom var deras förbindelse att betraktas som blodsskam.

Den 10 mars 1746, tidigt på morgonen, sökte sig Margareta till en tom gäststuga där hon lade sig i sängen och födde sitt barn. Hon slet genast av navelsträngen men brydde sig inte om att förbinda den. Barnet, en pojke, lade hon i sängen under en hög med kläder, och gick sedan in till Erik för att berätta vad som hänt innan hon lade sig att vila.

Enligt Margaretas berättelse gick Erik in i gäststugan och stannade där en lång stund. När han kom tillbaka väckte han Margareta och sa åt henne att lägga barnet i ullkistan som fanns inne i gäststugan och låsa den. Hon satte på pojken en skjorta och lade sedan ner honom i kistan, låste och gav nyckeln till Erik.

Följande dag kom byns nämndeman tillsammans med två "pålitliga fruar" för att få klarhet i hur det förhöll sig med sanningshalten i ryktet om Margaretas graviditet, när de företog en undersökning av henne upptäckte de att hon hade mjölk i brösten men att hon inte var gravid. Margareta nekade till att hon fött barn. Då nämndemannen och kvinnorna hittade Margaretas blodiga lintyg under sängen ändrade Margareta sin historia och sa att hon haft ett missfall.

Efter starka påtryckningar erkände Margareta den 12 mars, två dagar efter förlossningen, att barnet varit vid liv vid födelsen men att det sen dött, hon berättade samtidigt var barnet fanns. Vid besiktning av barnet fann man ett hål i dess hals som såg ut att ha orsakats av en kniv.

Vid urtima ting den 3 april nekade både Erik och Margareta till att ha vållat barnets död. Erik nekade också till att ha vetat att barnet blivit lagt i kistan.

Margareta dömdes enligt kapitel 16 §1 i missgärningsbalken att halshuggas och brännas på bål. Erik dömdes att betala 16 daler silvermynt för enskilt hor, dessutom då brottet hade begåtts under midsommaren så tillkom 10 daler för sabbatsbrott. Utöver detta skulle han betala 4 daler silvermynt till Tillinge kyrka och för döljande av barnafödseln och barnets läggande å lönn plikta med 14 par spö.

Inte heller i detta fall har någon hovrättsdom hittats på riksarkivet.

Också detta fall visar på kvinnans utsatthet och presumtionens stora betydelse. Margareta hade dolt sitt havandeskap som var ett reslutat av en otillåten förbindelse. Hon hade dessutom sökt enslighet vid födseln. Allt detta sammantaget utgjorde bevis nog för att fälla henne som barnamörderska. Margaretas berättelse tillsammans med undersökningen av liket visar dock att sanningen kan vara en annan. Om vi tror på hennes ord så tyder mycket på att Erik dödat barnet efter att hon gått ifrån för att vila. För Margareta spelade detta egentligen inte så stor roll, hon uppfyllde presumtionens alla kriterier och skulle ändå ha dömts till döden, för medhjälp till barnamord. Men för Erik var den lagstadgade presumtionen en räddningsplanka. Men Erik blev dock dömd för en sorts medhjälp då han fick plikta för både döljande av födsel och barnets läggande å lönn. I det senare fallet fann inte rätten att Erik var trovärdig i sitt nekande till att ha vetat att barnet fanns i ullkistan.

En episod i händelseförloppet som förtjänar en kommentar är den där nämndemannen och de två kvinnorna undersöker Margaretas bröst för att få klarhet i om hon fött barn. Detta var en fullt accepterat och i det närmaste institutionaliserat kontrollmedel som kan härledas ända tillbaka till 1400-talet. Sedvänjan var uppdelad i två varianter, den så kallade "Gåsagången" innebar att respektabla hustrur två gånger om året, höst och vår, gick runt i socknen och undersökte alla pigors bröst för att se om de väntade barn eller hade väntat barn, detta främst som en preventiv åtgärd. Den andra formen av bröstmjölkningen användes då man hade skäl att tro att kvinnan ifråga var en barnamörderska. Om man funnit ett barnlik kunde bröstmjölkning utföras kollektivt på byns alla ogifta kvinnor och änkor som en del av utredningen. Denna form av kontroll var egentligen inte en lagstadgad metod för att avslöja osedlighet eller barnamord, under vissa perioder var det till och med förbjudet, men den folkliga sedvänjan levde kvar långt in på 1800-talet.

Bröstmjölkningstraditionen var som sagt inte enbart ett sätt att avslöja barnamörderskor, det var också en metod att avslöja så kallade "löndahoror", kvinnor som hade utomäktenskapliga förbindelser utan att lokalsamhället visste om detta. Dessa kvinnor ansågs som långt mer farliga än de ogifta mödrarna då de dolde sin rätta identitet. Den osedliga kvinnan, "horan", ansågs kunna smitta småbarn med horeskävern, en sjukdom som kunde leda till döden. "Löndahoran" var mycket svårare att skydda sig ifrån då man inte visste att hon var farlig.

I detta fall är det intressant att titta extra noga på mannen, Eriks, roll i domprotokollet. I mina övriga fall spelar lägersmannen uteslutande en mycket underordnad roll, ett kort vittnesmål med några få frågor är tillsammans med den avkunnade domen det enda som avslöjar att han överhuvudtaget spelat en roll i det hela. I detta fall däremot tar Erik stor plats, nästan lika stor som Margareta. Det som är än mer intressant att se är hur han beskrivs och bemöts, inte heller här kan någon skillnad mellan honom och Margareta uttydas. Rättens påtryckningar för att få fram en riktig bekännelse är minst lika starka mot Erik som mot Margareta, nästan ännu starkare.

Utöver detta finns ytterligare två saker att framhålla, två saker som inte är närvarande i protokollen. "Kvinnspersonen Margareta Persdotter" hade liksom Lisa Mattsdotter (1745) gått igenom en tidigare utomäktenskaplig graviditet, men hon hade fött barnet och uppfostrat det tillsammans med de övriga barnen. Detta barn nämns inte i domprotokollet annat än i förbigående, det ses uppenbarligen i hennes fall inte som viktigt i sammanhanget.

En annan sak som inte framhålls är blodsskamsaspekten. En av de gånger det nämns är när nämndeman Wikman redogör för hur han i februari pressat Erik på sanningen om hans förhållande till Margareta och den omryktade graviditeten. Han lovade Erik att han och Margareta skulle kunna gifta sig så snart hans sorgeår efter hustrun var över, eftersom deras inbördes släktskap inte var så nära att det skulle förbjuda det. Inte heller horsbrottet tas upp mer än i brottsbeskrivningen i samband med utdömandet av Eriks dom.

Sammanfattningsvis kan sägas att detta fall är det enda i min undersökning där inte kvinnan spelar den ensamma huvudrollen. Erik tar mer plats och beskrivs också på ett mer värderande sätt. Det framgår i förhör och protokoll att misstankarna mot honom är mycket starka.

Den 2:a juni hölls ett första urtima ting för Sigrid Olofsdotter Granlund som misstänktes ha tagit sitt nyfödda flickebarn av daga.

Sigrid erkände att hon fött ett barn den 15 maj och att flickan haft liv vid födseln, hon hade gråtit. Direkt efter förlossningen hade Sigrid slitit av navelsträngen och "och ej den på något sätt tillbundit", därefter hade hon "lugnt det omlindat i förklädet […] på golvet" och gömt det i källaren där hon befann sig.

Först åtta dagar senare återvände hon, band upp förklädet, lade ner barnet i en ask och gömde det, den här gången i sin kista.

Den 27 maj, när Sigrid var bortbjuden till Nordanå på bröllop, hittades ett förkläde undangömt på gården, i förklädet fann man rester av blod. Någon kunde identifiera ägaren som Sigrid. Efter en genomsökning av gården fann man barnet och kunde då också se att det hade blånader i ansiktet. Vid hemkomsten erkände Sigrid att hon fött ett barn och att hon dödat det vid födseln.

Fadern till barnet, soldaten Pehr Flint (30 år), kunde inte närvara vid den första tingsdagen då han befann sig vid Gävle regemente, men den 16 juni fanns han med vid tinget. Han sade sig inte ha haft vetskap om Sigrids graviditet och följaktligen inte heller anat något om hennes planer.

Vid urtima ting denna dag dömdes Sigrid till att " dödsstraffet undergå […] och i båle brännas".

Sigrid gömde barnet i en ask som hon i sin tur förvarade i sin kista, detta var ett relativt vanligt förfaringssätt.

Det finns åtskilliga sägner om mylingar (mördade spädbarn som gick igen) som ber att bli utsläppta ur sin ask eftersom de växt och inte längre får plats. En av de vanligaste berättar om hur ett bröllopssällskap mitt under festligheterna hör en röst ropandes att de ska släppa ut honom ur asken för att han vill komma ut och dansa med bruden som är hans mor.

En mor som dödat sitt barn riskerade om hon passerade platsen där barnet låg begravet att slitas i stycken av mylingen. Det framhölls också i dessa historier en dubbel brottslighet i det kvinnan gjort, dels hade hon berövat barnet livet, men det var inte därför det gick igen utan för att det inte blivit döpt och därför inte kunde bli upptagen i saligheten.Det finns oändligt många historier med liknande handling.

En intressant fråga att ställa sig i sammanhanget är om dessa berättelser uppkom för att många kvinnor lyckades komma undan straff för barnamord och sägnerna var lokalsamhällets sätt att bearbeta detta. Eller fungerade de som varningar till unga kvinnor att de inte skulle tro att de kunde komma undan, för även om straffet inte utdömdes av samhället så skulle det ändå komma tillslut.

Sigrid beskrivs i domprotokollet som "37 år gammal, något lång till växten, efter utseende av medelmåttlig kroppsstyrka och dotter till soldaten vid Arbrå kompani Olof Granlund" och vid den aktuella tiden fänrik Gyllenhams hushållerska. Detta är den enda beskrivning av henne som förekommer i texten, den enda bedömningen och den enda syningen.

En intressant episod, där det ändå går att skymta en form av värdering av hennes handlande, är omständigheterna kring själva förlossningen. Det berättas att hon sökt sig ner i källaren under middagen för att hämta dricka till bordet, och för att få vara ensam med de allt mer uppenbara födslosmärtorna. Efter en förlossning som måste ha gått ganska fort gömde hon undan barnet och återvände upp, förklarande sin bortavaron med att hon tappat en behållare dricka i golvet och tvingats stanna för att plocka i ordning efter sig. Beskrivningen av detta händelseförlopp ger i domtexten en bild av att Sigrid i alla fall till viss del var beräknande och manipulerande som kunnat tänka ut detta och hade sinnesnärvaro nog att genomföra planen.

Pigan Karin Matsdotter, 30 år, hade efter köttsligt umgänge med skomakargesällen Olof Lundholm blivit havande. Under hela graviditeten dolde hon sitt tillstånd för dem som fanns runt omkring henne. Vid födseln hade hon sökt enslighet och fött ett fullgånget men dött foster. Hon försäkrade inför rätten att hon inte planerat att döda barnet om det fötts med liv.

I obduktionsprotokollet står att läsa att barnets lungor inte flutit vid lungprovet vilket visade på att det inte fanns någon luft i dem, vilket i sin tur ansågs bevisa att det inte andats. Läkaren konstaterade att barnet varit fullgånget, men mycket litet. Efter fullständig undersökning konstateras att barnet fötts "utan både liv och andedräkt", det hade varit dött före födseln och inget kunde "leda till misstankar om något av modern på fostret förövad våldsamhet eller annan åtgärd". Provincialläkaren som genomfört undersökningen frikallade Karin Matsdotter från allt ansvar "så sant mig Gud hielpe till liv och själ!".

Karin dömdes till 20 par ris samt för lönskalägesbrottet enskild skrift i sakristian och avlösning.

Detta fall handlar inte om ett barnamord, men är medtaget som en jämförelse till undersökningens allra första fall gällande Lisa Matsdotters födsel i enslighet som resulterade i en dödsdom för hennes del. Här ser vi tydligt en av den nya lagens verkliga följder. Eftersom barnet inte varit vid liv när det föddes kunde rätten inte döma för barnamord då det krävdes bevisat uppsåt enligt den nya lagen.

Det straff som Karin dömdes till, ris och enskild skrift, kan inte sägas vara lätt, men med tanke på vilket hennes straff skulle ha blivit bara några år tidigare så måste det ändå anses relativt milt.

Den enskilda skriften var en relativt ny företeelse, dess föregångare, den uppenbara skriften, hade bytts ut några år tidigare efter en segsliten kamp där prästerna kämpat för att behålla den men där många såg den som en anledning till att barnamorden ökade så kraftigt.

Den uppenbara kyrkoplikten (uppenbara skriften) gick ut på att den osedliga mannen eller kvinnan skulle bekänna sina synder inför församlingen i kyrkan och sedan få en straffpredikan. Denna uppenbarligen skamfyllda behandling ansågs av många driva ogifta kvinnor till att döda sina barn för att undgå straffet. Den uppenbara kyrkoplikten avskaffades 1741 och ersattes av den enskilda skriften som skulle förrättas i sakristian av prästen i närvaro av tre eller fyra vittnen.

Karin beskrivs som "30 år gammal, till växten undersättsig samt efter utseende av god kroppsstyrka". Efter denna anmärkning följer redogörelsen av fallet helt utan synliga värderingar.

Mot slutet av fallet, alldeles innan dom avkunnades uttalade sig dock befallningshavare Westman inför den församlade rätten. Han anmärkte att någon lindring i straffet absolut inte fick beaktas då Karin handlat med sådant lugn och förnuft i samband med och efter sitt brott. Han ansåg det klarlagt att Karin skulle ha mördat barnet om det fötts med liv och att hon därför förtjänade att dömas till strängast möjliga straff. Westmans inlägg tecknar en bild av en mycket kallhamrad och målmedveten kvinna. En barnamörderska fri från alla känslor, en värdering som inte syns på något annat ställe i domprotokollet. I mina fall är detta tal till tinget helt unik, ingenting liknande förekommer, inte ens i de fall där barnamörderskan erkänner sitt uppsåt (Kerstin Jakobsdotter 1787, Brita Larsdotter 1787). En förklaring till Westmans utfall kan vara att utsikterna att Karin skulle dömas till ett strängt fängelsestraff eller rent av dödstraffet var mycket små eftersom obduktionen så klart visat att barnet inte levt vid födseln. Det är rimligt att tänka sig att han ville försäkra sig om att hon fick ett så hårt straff som möjligt.

Vid urtima ting den 27 juli 1787 erkände Kerstin Jakobsdotter, piga i Nordanå, att hon efter olovlig beblandelse med rustmästaren Jonas Björklund blivit rådd med barn. Detta hade hon förtigit för alla och när födseln satte in den 12 juli hade hon sökt enslighet i uppsåt att döda barnet. Då barnet var fött lät hon det ligga på golvet med en trasa över munnen under tiden hon vilade. Efter en stund slängde hon barnet på elden, askan fanns med som bevis vid tinget.

Resten av tjänstefolket blev misstänksamma då Kerstin var försvunnen hela dagen, när hon sedan återvände framåt eftermiddagen gick hon direkt till sängs. Då man fann blod på golvet i ett av rummen tillkallades så småningom husbondsfolket. Kerstin fördes till kyrkoherden av vilken hon blev förhörd om vad som hänt. Efter en stund erkände Kerstin att hon väntat barn, men sa att hon haft ett missfall och att det enbart var blod hon eldat i ugnen. Först i rätten erkände hon vad som egentligen hänt.

Kerstin dömdes till att "för detta sitt grova brott halshuggas och i båle brännas".

Mannen, Jonas Björklund, erkände att han vid flera tillfällen haft samlag med Kerstin. Han erkände också att han känt till graviditeten, han hade talat om för Kerstin att han inte hade några planer att gifta sig med henne. Björklund friades från anklagelse om att ha med "råd och dåd" påverkat Kerstin att döda barnet, men han dömdes att böta för lönskaläge.

Hovrätten ansåg i sitt bedömande att Kerstin inte kunde dömas till döden då enbart hennes eget erkännande förelåg som bevis. Hennes straff omvandlades istället till en fängelsedom.

För Kerstin hjälpte det inte i underrätten att presumtionen var borttagen eftersom hon erkände sin gärning, hon erkände till och med att hon sökt enslighet vid födseln eftersom hon planerade att döda barnet.

Kerstin valde att bränna upp fostret, detta var inte en av de vanliga metoderna, men den var inte heller helt ovanlig. I de flesta fall verkar dödandet ha varit hastigt påkommet då man använde sig av medel i den direkta närheten. Den allra vanligaste dödsorsaken i dessa fall var strypning, kvävning och bristfällig eller helt utebliven vård.

I de samtida beskrivningarna av barnamörderskorna framhölls ofta hennes abnorma kyla och grymhet, det berättades om hur kvinnor stuckit nålar i sina barns hjärtan för att döda dem direkt efter förlossningen. Naturligtvis förekommer dessa ovanliga metoder och det som kan tolkas som grymhet också i verkligheten, men det är med all säkerhet alltför sällan för att det ska kunna göras till norm. Det som kan sägas vara gemensamt för de flesta brotten, oavsett tillvägagångssätt är att de verkar ha utförts till följd av en plötslig ingivelse snarare än efter planering.

Kerstin beskrivs på ett helt annat sätt än Karin Mattsdotter (1780). Redan på protokollets första sida, där hon presenteras för tinget och oss beskrivs Kerstin som en flicka som fram till nu "fört en stilla och beskedlig vandel". Vid ett flertal tillfällen, före och efter förlossningen, ställs hon inför direkta frågor om det misstänkta havandeskapet, varje gång förnekar hon, ofta gråtande, och framhåller sin känsliga ställning när inte föräldrarna finns kvar i livet och kan försvara henne. Vid ett tillfälle förnekar hon förtvivlat att hon skulle vara gravid med motivationen att hon ej "haft med karlar att göra". Hon framhåller att hon ej behöver svära sig fri eftersom hon vet mindre om "sådant än någon av dem"

Bilden som målas av Kerstin är den av en försvarslös och känslig flicka, det finns ingen beräknande kyla i hennes brott enligt rättens beskrivning. Det är först i avkunnandet av domen som vi kan läsa de vedertagna formuleringarna om hur hon "gruvligen avdagatagit" sitt barn. Följden av detta är att dödsdomen känns mer abrupt än i de andra fallen där brottets grovhet framhållits hela tiden.

Skillnaden i beskrivningen av Kerstin och Karin Mattsdotter (1780) är anmärkningsvärd då Karin, som inte dödat sitt barn, beskrivs som kall och beräknande medan Kerstin, som erkände uppsåt att döda barnet, istället framställs som försvarslös. Förklaringen till detta kan som tidigare nämnt ligga i det faktum att den enda chansen att ge Karin ett strängt straff var att framhålla hennes känslokyla medan ett sådant förfarande i Kerstins fall inte var nödvändigt.

Brita Larsdotter erkände sitt brott inför Urtima tinget den 14 augusti. Hon hade efter olovlig beblandelse med drängen Henrik Christoffersson blivit havande. Hon dolde sin graviditet, hennes mor vittnade vid tinget om hur hon efter att ha hört rykten om dotterns tillstånd frågat hur det låg till, men Brita hade nekat till att vara gravid. När födslovärkarna satte in på förmiddagen den 11 augusti så befann sig Brita i skogen, och eftersom tankar på att göra sig av med barnet funnits redan tidigare så försökte hon inte söka hjälp. Efter en relativt lätt förlossning födde hon en pojke, efter att ha slitit av navelsträngen utan att bry sig om att förbinda den så la hon barnet på marken under ett träd. Hon täckte barnet med mossa och ovanpå placerade hon två lerklumpar.

Brita återkom till sitt arbete efter två timmars bortavaro, hon klagade över svår värk i högerbenet och blev hemskickad för att vila. Redan samma dag började ryktet gå att Brita fött ett barn och tre dagar senare hittades kroppen. Läkarundersökningen visade att barnet haft liv vid födelsen.

Brita dömdes av Urtima tingsrätten till att "halshuggas och i båle brännas" för uppsåtligt barnamord. Hovrätten instämde i domen och fastställde den.

Den 18 januari 1788 utfärdades en ny skrivelse från Hovrätten där det fastslogs att trots att rätten bedömde Britas brott som så svårt att hon förtjänade att undergå dödsstraffet så skulle hon benådas från detta då "Hans Kongl Majt […] nådigast […] av den 4 december siste år behagat" ändra hennes straff. Istället för avrättningen väntade nu 30 par ris, uppenbar kyrkoplikt och därefter fängsligt förvar.

Kvinnorna i mina fall förnekar nästan uteslutande sin skuld i barnets död. Brita och Kerstin Jakobsdotter (1787) utgör undantagen. Det paradoxala i detta är att myndigheternas bild av en barnamörderskas beteende visade en kvinna som Brita, en kvinna som bekände sitt brott utan att visa någon uppenbar ånger.

Dödsstraffet skulle betraktas som en försoning med gud där brottslingen ångrade sitt brott och fick syndernas förlåtelse innan hädanfärden. För detta krävdes naturligtvis en bekännelse från kvinnan. Men bekännelser var som sagt ovanliga, inte bara i mina fall, de flesta kvinnor valde att förneka skuld. Som tidigare nämnts i inledningen förekom under 1700-talet en ymnig flora skillingtryck som berörde ämnet barnamord. Ett vanligt förekommande tema i dessa var den erkännande och ångrande barnamörderskan som slutligen fick syndernas förlåtelse och blev upptagen i himmelrikets salighet. Likaså förekommer en lång rad historier och legender om barnamörderskor som efter döden går igen eftersom de aldrig erkände sitt brott och kunde få frid. För att återknyta till diskussionen om folktro (kapitel 3.4.1) så är det i detta fall ganska tydligt att dessa berättelser tjänade som varningar till barnamörderskorna om vad som skulle hända dem om de inte erkände sina brott. Samtidigt visade de på att förlåtelse fanns att få också för dem om de bara erkände sitt brott.

I detta avsnitt borde tingets bemötande av Brita, deras beskrivning av henne, diskuteras. Men det finns ingenting att diskutera. Detta fall är mycket annorlunda från de andra, inte när det gäller brott, bakgrund eller dom, utan i fråga om upplägget. Det första anmärkningsvärda är omfånget. Övriga domfall i denna undersökning har ett omfång mellan 25 och 35 sidor. Detta fall ryms på 8 sidor. Varför det är så tål naturligtvis att diskutera.

Det hela inleds med en redogörelse för vad som hänt, oklart vems ord det är, sedan följer vittnesmål från en piga och Britas 80 åriga mor. Därefter ett kort vittnesmål från Brita innan dom avkunnas. Barnafadern nämns två gånger i texten, på sidan ett där han nämns som barnafadern och på sidan sju där han får sin bötesdom för lönskaläge. Det finns inte något vittnesmål från honom, det är oklart om han ens är närvarande.

Kortheten kan förklaras med att det inte fanns fler vittnen än de kallade, det behövdes inga fler vittnen eftersom Brita erkänt och kroppen var undersökt.

När det gäller beskrivningen av Brita och hennes brott är det enda vi får veta om henne att hon är "undersättsig till växten", hon har ljust hår och ljusa ögonbryn. Hon är 26 år. Sedan ingenting mer. Brottet beskrivs utan några som helst värderande ord om det eller om Brita.

På morgonen den 8:e april vaknade Kerstin Larsdotter med ryggvärk. Efter några timmars arbete tilläts hon gå ifrån för att vila. Hon gick in ett annat rum där hon sittande på huk födde ett barn. Enligt Kerstin föll barnet i golvet och slog i huvudet, dessutom slets navelsträngen av och hon visste inte att hon borde binda om den. Efter förlossningen lade Kerstin flickan i en ask och gömde undan henne i sin klädeskista. Läkaren som genomförde obduktionen ansåg inte att det var möjligt att barnet fallit och dött omedelbart då undersökningen av lungorna bland annat visade på att barnet andats innan skadan mot huvudet uppstått. Inte heller navelsträngens avslitande ansågs kunna vara dödsorsaken eftersom man vid obduktionen funnit stora blodansamlingar i barnets hjärna vilket tydde på ett hårt slag mot detta som dödsorsak, han ansåg att döden inte inträtt beroende på blodförlust utan på grund av dessa ansamlingar.

Kerstin dömdes mot sitt nekande, men med läkarens obduktion som främsta motbevis, till fängelse.

Hennes lägersman, drängen Johan Nilsson dömdes till att böta sammanlagt 4,32 riksdaler för "första resan öfvadt lönskaläge".

Hovrätten fastställde Kerstins straff till "tjugo dagars fängelse till vatten och bröd samt därefter två års" straffarbete.

Detta fall är intressant kanske främst för att vi här ser den nya lagens användning till fullo. I lagtexten står att det nu är upp till tinget att bevisa kvinnans skuld, detta görs här genom obduktionen där olika upptäckter tyder på att Kerstin inte talat sanning. Det faktum att hon dragit sig undan i enslighet och lagt barnet å lönn var naturligtvis försvårande omständigheter för Kerstin, men inte skäl nog att döma henne till döden eftersom det nödvändiga uppsåtet inte kunde beläggas.

Det som fällde utslaget i bevisföringen mot Kerstin var obduktionen av barnet. Läkarundersökningarna var indelad i flera delar: Det viktigaste momentet var lungbesiktningen. Dels undersöktes utseendet på organen, en blekrosa lunga tydde på att barnet andats vid födseln. Dessutom utfördes ett vattentest där det förutsattes att i de fall där lungorna sjönk hade barnet varit dödfött, men när de flöt bevisade det att det fanns luft i dem och således måste de ha andats i alla fall en kort stund. Efterhand framkom kritik mot vattenprovet då det visade sig kunna slå fel åt båda hållen, ett barn kunde leva en kort stund utan att andas och lungorna kunde flyta trots att det nyfödda barnet aldrig dragit andan. Förutom dessa undersökningar av inre organ tittade läkaren också på barnets storlek, vad den kunde säga om barnet varit fullgånget eller ej. Man var uppmärksam på blånader, huvudskador, om navelsträngen var avsliten och ej ombunden och andra skador som kunde tyda på yttre våld.

Man skulle lätt kunna tro att bemötandet av en nekande kvinna skulle vara mer fördömande och hård än mot en kvinna som genast bekände sitt brott. Men liksom i det förra fallet är det här svårt att hitta några värderande ordval eller redogörelser över huvudtaget. Anledningen till detta skulle kunna vara det faktum att rätten ansåg att Kerstins huvudsakliga brott var en "grov försummelse" snarare än en direkt handling som ledde till barnets död. Man resonerade som så att om Kerstin inte sökt enslighet vid födseln så hade barnet kanske kunnat räddas.

Hennes sökande av enslighet vid födseln är något som kan verka förbryllande då Kerstin faktiskt inte som kvinnorna i de övriga fallen dolt sitt havandeskap. Hon hade redan tidigt berättat för sitt husbondfolk om graviditeten.

Det enda värderande uttalande om Kerstin som jag kan hitta i domprotokollet är en liten passage där hon förklaras inte ha "visat blödighet eller fräckhet". Hur detta ska tolkas är svårt att avgöra. Att inte visa fräckhet bör ju tolkas som något positivt, men blödigheten, är det ett tecken på styrka eller känslokyla?

Efter att ha tagit del av dessa rättsfall är det nu dags för en avslutande diskussion av dessa och en sammanfattning av hela uppsatsen.

I undersökningens två första rättsfall kan vi se konsekvenserna av presumtionslagstiftningen. Lisa Mattsdotter födde ett ofullgånget foster som inte hade liv vid födseln men dömdes ändå enligt barnamordsparagrafen då hon uppfyllde lagtextens alla kriterier. Margareta Pärsdotter dömdes mot sitt nekande för ett brott som hon kan ha utfört, men kanske inte.

I det första fallet efter lagförändringen, Karin Matsdotter (1780), ser vi en viktig förändring. Hade hon ställts inför tinget före 1779 så hade hon haft mycket svårt att komma undan en dödsdom, svårare än Lisa Matsdotter, eftersom barnet var fullgånget då det föddes. Då alla övriga kriterier var uppfyllda så hade hon troligen dömts till döden under presumtionen. En viktig följd av lagändringen var alltså att brottet enslig födsel inte längre belades med dödsstraff; en kvinna som dolt sitt utomäktenskapliga havandeskap och valde att föda sitt barn i enslighet kunde inte dömas till döden oavsett om barnet föddes med liv eller inte om inte uppsåt kunde bevisas. Detta är en stor förändring som tydligt visar hur bevisbördans överflyttande från den anklagade till rätten spelade en stor roll.

I de övriga fallen från tiden efter lagförändringen märks ingen större skillnad i rättsutövandet, underrätten dömer fortfarande till döden medan hovrätten hänvisar till lagtexten och sänker straffen. I ett av mina fall (Brita Larsdotter/1787) dömde också hovrätten den anklagade till döden då hon erkänt uppsåt, i det fallet ingrep dock kungen och använde sig av sin benådningsrätt.

Det går inte i dessa fall att se någon framväxt av eller utveckling mot den nya lagen 1779, fallen är för olika och för få för att kunna se en sådan utveckling.

I hovrätternas sätt att döma kan vi inte se någon större förändring över tidsperioden. Men eftersom jag har haft tillgång till ännu färre hovrättsdomar än underrättsdomar så är det omöjligt att dra någon slutsats utifrån detta.

Benämningen av de anklagade kvinnorna, och framförallt av de ogifta mödrarna, är något som tas upp i Gustav III:s barnamordsplakat. Där förbjöds användandet av nedsättande ord som exempelvis "kvinnfolket", detta för att få bort den dömande attityden mot kvinnorna. Efter 1778 används inte ordet "kvinnfolket" längre i mina fall. Enbart förnamnet eller med tillordet pigan före begagnas istället. Den positiva benämningen "hustru" används dock fortfarande framför alla gifta kvinnors namn och detta gör att de anklagade i kontrast till detta ändå utskiljs och nedvärderas. Frågan att ställa sig blir i vilken mån dessa ord användes som värderande eller av slentrian. Det finns dock ingenting som utesluter att också ett slentrianmässigt använt uttryck kan bottna i en värdering.

Jag trodde att det faktum att flera av kvinnorna tidigare väntat och också fött utomäktenskapliga barn skulle spela en större roll i domfallen, men dessa omständigheter syns inte alls särskilt tydligt. Det som snarare framhävs i fall 2 (Lisa Mattsdotter 1745) är omständigheterna kring den tidigare graviditeten. Det viktiga är inte hennes utomäktenskapliga förbindelser utan hur hon planerade att fördriva det första fostret, detta tjänar som en form av bevis av uppsåt även i det andra fallet.

Den beskrivna framtoningen hos vissa av kvinnorna är mycket intressant. Vi har den kyliga, beräknande kvinnan. Där finns vidare den försvarslösa barnkvinnan, änkan, den ogifta kvinnan som tidigare försökt fördriva ett foster. Alla dessa är på ett eller annat sätt urbilder för barnamörderskan. En intressant fråga i sammanhanget är hur mycket av detta som lagts till i protokollet, hur mycket som är en spelad roll och hur mycket som egentligen hör till verkligheten.

När det gäller beskrivningarna av kvinnorna så är förändringen över tid en viktigare faktor än jag trodde att det skulle vara, dessutom en ganska svårförklarad sådan. Efter lagändringen försvinner inte bara benämningar som "kvinnfolket", också allmänt värderande epitet och ordval verkar ha spelat ut sin roll. Det är ovanligt i mina fyra fall från tiden efter 1779 att finna något sådant överhuvudtaget. Vad anledningen till detta är är svårt att säga, det rör sig troligtvis om många olika anledningar där jag tror att attitydsförändringar är underordnade. Barnamordsplakatet har troligtvis spelat en roll, men framförallt den nya lagen. När inte längre brottets grymhet står i centrum och bevisbördan är flyttad från kvinnan ger det inte längre någon effekt att beskriva brottslingen på ett nedsättande sätt. När uppsåt måste bevisas krävs en bekännelse och värderande ord kan inte påverka domen.

En svårighet under arbetet har varit att hitta värderande uttryck eller ord i texten. Detta främst beroende på den ordning som fanns utarbetad och som också följdes i de flesta fall, gällande hur upplägget av fallet såg ut. Först kvinnans berättelse, sedan eventuellt mannen (hans utsaga lades ibland också på slutet) och sedan vittnesmål. Detta upplägg för med sig att mycket egentligen är upprepningar av vad som redan sagts. I dessa upprepningar, berättelser från vittnen exempelvis, återger ofta ordagrant vad någon annan redan sagt. Det är svårt att i sådana lägen avgöra huruvida olika begrepp har någon egentlig innebörd eller om de "bara finns där".

En annan svårighet i tolkningen av materialet är just tolkningen. Ord är värdeladdade och min personliga uppfattning om vad de står för behöver inte nödvändigtvis överensstämma med en annan läsares. Av denna anledning har jag valt att undvika mer diffusa benämningar och istället fokusera på de genomgående och klara värderingsorden. Naturligtvis finns frågetecken också i samband med dessa, men dessa har kommenterats i del tre och ovan och lämnas därför här.

Då mitt undersökningsmaterial är så begränsat så gör jag naturligtvis inte anspråk på att vare sig bevisa eller motbevisa någon teori. Istället tänker jag föra en kort diskussion runt det teoretiska sammanhanget och vad mina fall har att säga i samband med detta.

En civiliseringsprocess som den som exempelvis Elias och Jarrick argumenterar för kan naturligtvis inte appliceras på en så kort tidsperiod. Det enda sättet att upptäcka en sådan utveckling i detta material skulle vara att studera framställningen i sig, bemötandet, och där försöka skönja något av en ökad empati. Eftersom det i mitt material inte finns så mycket att gå på i denna bemärkelse finns ingen möjlighet att göra en sådan bedömning. Det som talar för en civiliseringsprocess snarare än en disciplineringsprocess är den horisontella sociala kontrollen, lokalsamhällets försök att klara upp brottet.

Mina fall kan på inget sätt ge någon uppfattning om huruvida lagförändringen grundades på humaniseringstanken eller rationalistiska idéer. Inte ens i formuleringen av domarna syns någon ledtråd. Ett svar på den frågan finns nog snarare att söka på annat håll än i domböckerna.

Jag tror att kyrkans försvagade roll spelade en viktig roll i lagreformarbetet. Synen på dödsstraffet blev annorlunda i och med att kristendomen tappade sin allmakt gentemot samhället. Tidigare betraktades inte dödsstraffet som något ohyggligt straff då det medförde en chans för den dömde att be om syndernas förlåtelse och bli upptagen i himmelriket. När så tron försvagades blev detta inte lika självklart och dödsstraffet kom att betraktas som ett grymt, men också, oekonomiskt straff. En annan minst lika stor förändring förknippad med denna utveckling var den förändrade synen på exempelvis mordet som brott. Att döda en annan människa blev allt mindre ett brott mot gud som måste bestraffas för att världen skulle undslippa guds vrede och mer ett brott mot det mänskliga. Ett brott mot mänskligheten krävde naturligtvis ett annat straff än ett brott mot det gudomliga. Dessa förändringar kan kopplas till såväl humanismen (dödsstraffets grymhet) som rationalismen (synen på brottet)

Den förändring i synen på den ogifta modern som följde med sekulariseringen skulle kunna belysas av det faktum att två av kvinnorna i mina fall tidigare väntat, och i ett fall fött, utomäktenskapliga barn. I rätten syns ingenting som tyder på att detta skulle ha stigmatiserat dem på det sätt som exempelvis Jonas Frykman framhåller i sin avhandling. Men det faktum att det tidigare utomäktenskapliga barnen inte fördes fram som någon sorts bevis vid Margareta Pärsdotters (1746) rättegång betyder ju naturligtvis inte heller att det inte spelade in i andra fall, och i andra sammanhang.

Hur leder då vägen framåt, eller bakåt, inom detta ämne, kort sagt vilka möjligheter finns att forska vidare?

Andra teorier kan naturligtvis appliceras på ämnet, exempelvis skulle en genusvetenskaplig undersökning kunna vara intressant förutsatt att en outforskad infallsvinkel kunde upptäckas.

En intressant ingång i detta sammanhang skulle kunna vara att undersöka den kraftiga ökningen av barnamord i slutet av 1800-talet, dess orsaker och kanske också verkningar. En tillbakablick mot 1600-talet där problemet på något sätt verkar uppstå vore också intressant, liksom en koppling till häxförföljelser då barnamörderskan, liksom häxan, ansågs hotfull mot äktenskapet som utgjorde samhällets grundval och därför betraktades och beskrevs på mycket likartade sätt.

En vidare undersökning av 1700-talet är också möjlig, ett närmare studium av det humana och det rationalistiska till exempel.

Vi har nu blickat tillbaka på flera hundra års rättsutveckling och vi har gjort ett nedslag för att om möjligt tydliggöra följderna av en förändring.

För mindre än 250 år sedan var det olagligt inte bara att dölja en utomäktenskaplig graviditet, också själva avlandet av barnet var en stor synd och ett brott som bestraffades med såväl vanära som böter.

Vi har sett hur en kvinna kunde dömas till döden då hon ogift blivit gravid, dolt detta, fött i enslighet och gömt undan det dödfödda barnet. Vi har också kunnat se hur kvinnor, enligt egen utsago, sökt enslighet vid sin förlossning i uppsåt att döda barnet. Det vi inte har kunnat se lika tydligt är de underliggande mekanismerna som drivit fram dessa handlingar hos kvinnorna. Ingenstans står någon egentlig förklaring angiven. Uppsatsens syfte har inte heller varit att hitta sådana förklaringar, men i arbetet med materialet måste frågorna uppstå.

För att återknyta till inledningen med de litterära barnamörderskorna så vill jag åter säga att de kvinnor vi mött i denna uppsats är mer komplicerade och sammansatta än sina dramatiserade systrar. De är också långt mer tragiska och engagerande då de till skillnad från Medea verkligen existerat, och som jag antyder i förordet, deras historier lever vidare i de muntliga traditionerna.

1787 den 31 augusti (B3b1:20, s.459-461) / Kerstin Jakobsdotter

1787 den 6 november (B3b1:20, s.535-536)/Brita Larsdotter

1788 den 18 januari (B3b1:21, s.25)/ Brita Larsdotter

1799 den 12 juli (A1b1, s.86v-87v) / Kerstin Larsdotter

Mikrofilmade domböcker, häradsting

(Filmens benämning inom parantes)

1745 den 23 augusti (OP 1948)/Lisa Mattsdotter

1746 den 3 april (OP 1948)/Margareta Pärsdotter

1746 den 4 april (OP 1948)/Margareta Pärsdotter

1777 den 2 juni (GH 573)/Sigrid Granlund

1777 den 16 juni (GH 573)/Sigrid Granlund

1780 den 16 oktober (GH 573)/Karin Mattsdotter

1787 den 27 juli (GH 573)/Kerstin Jakobsdotter

1787 den 14 augusti (GH 907)/Brita Larsdotter

1799 den 5 juni (GH 621)/Kerstin Larsdotter

1741 den 31 oktober (GH 906)/Karin Hansdotter

Beccaria, Cecare (1977), Dei delitte e delle pene/Om brott och straff. Stockholm-Rom.

Bondeståndets riksdagsprotokoll, del 13: 1778-1779 (1986), Stockholm.

De svenska landskapslagarna; i komplett översättning, med anmärkningar och förklaringar av Åke Ohlmarks (1976), Stockholm.

Historisk statistik för Sverige; Befolkning 1720-1950 (1955), Stockholm.

MELL = Magnus Erikssons landslag. I nusvensk tolkning av Åke Holmbäck och Elias Wessén.(1962), Stockholm.

Montesquieu (1990), Om lagarnas anda. Stockholm.

Prästerståndets riksdagsprotokoll del 24: 1778-1779 (1990), Stockholm.

Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll, del32: 1778-1779 (1982). Stockholm.

1734 års lag = Sveriges rikes lag; Gillad och Antagen på Riksdagen År 1734, faksimilutgåva (1981), Stockholm.

Andersson, Gudrun (1998), Tingets kvinnor och män; Genus som norm och strategi under 1600- och 1700-tal. Uppsala.

Andersson, Gudrun (2000), Recension av Inger Lövkrona: "Annika Larsdotter…" RIG, 3.

Anners, Erik (1965), Humanitet och rationalism; studier i upplysningstidens strafflagsreformer – särskilt med hänsyn till Gustav III:s reformlagstiftning. Stockholm.

Backman, Lars-Otto (1996), (Två uppsatser); 2; Barnamord i lagstiftningen över tid. Vasa.

Bergfeldt, Börje (1997), Den teokratiska statens död; sekularisering och civilisering i 1700-talets Stockholm. Stockholm.

Bergman, Martin (1996), Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal. Lund.

Bergstrand, Carl-Martin (1972), Brott och straff i 1700-talets Västergötland, del 1; Barnamord och tidelag. Göteborg.

Björnfot, Britt & Sjöberg, Marja (1980), "Ensamma med skammen: barnamörderskor i Västernorrlands län 1861-1890", Historisk tidskrift, 3.

Duerr, Hans Peter (1996), Intimitet; Myten om civilisationsprocessen, band II. Stockholm.

Elias, Norbert(1991), Från svärdet till plikten; Samhällets förvandlingar. Del II av Norbert Elias civilisationsteori. Stockholm.

Foucault, Michel (1974), Övervakning och straff. Fängelsets födelse. Lund.

Frykman, Jonas (1977), Horan i bondesamhället. Lund.

Furuhagen, Björn (1996), Berusade bönder och bråkiga båtsmän; social kontroll vid sockenstämmor och ting under 1700-talet. Stockholm.

Granberg, Gunnar (1998), Gustav III- en upplysningskonungs tro och kyrkosyn. Uppsala.

Grothe Nielsen, Beth (1982), Letfaerdige Qvindfolk; om Gisle Nielsdatter og andre barnemordersker. Köpenhamn.

Gunnlaug Ormtungas saga (1943), översatt av Josua Mjöberg. Malmö

Inger, Göran (1997), Svensk rättshistoria. Malmö.

Jakobsson, Svante & Jakobsson, Sten W (1990), Orons och förtvivlans gärningar; Ogifta kvinnors vånda för havandeskaps och barnsbörds skull, Stockholm 1887-1901. Stockholm.

Jarrick, Arne (1987), Den himmelske älskaren; Herrnhutisk väckelse, vantro och sekularisering i 1700-talets Sverige. Stockholm.

Jarrick, Arne (1997), Kärlekens makt och tårar- en evig historia. Stockholm.

Jarrick, Arne & Söderberg, Johan m.fl. (1994), Människovärdet och makten; om civilisationsprocessen i Stockholm 1600-1850. Stockholm.

Karlsson-Sjögren, Åsa (1998), Kvinnors rätt i stormaktstidens Gävle. Umeå.

Kaspersson, Malin (2000), Dödligt våld i Stockholm på 1500-, 1700- och 1900-talen. Stockholm.

Lenhammar, Harry (2000), Sveriges kyrkohistoria 5: Individualismens och upplysningens tid. Stockholm.

Lindstedt Cronberg, Marie (1997), Synd och skam; Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880. Lund.

Lövkrona, Inger (1999), Annika Larsdotter - barnamörderska; Kön, makt och sexualitet i 1700-talets Sverige. Lund.

Ohlander, Ann-Sofie (1986), " Hotet mot familjen. Den ogifta modern i Sverige i historiskt perspektiv" i Ann-Sofie Ohlander (ed.), Kärlek, död och frihet: historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige. Stockholm.

Schön, Ebbe (2000), De döda återvänder. Folktro om tillvarons gränsland.. Stockholm.

Sundin, Jan (1992), För Gud, staten och folket. Lund.

Symonds, Deborah A (1997), Weep not for me; Women, Ballads, and Infanticide in Early Modern Scotland. University Park, PA.

Söderberg, Johan (2000), Den moderna människans uppkomst och andra uppsatser. Stockholm.

Verkko, Veli (1946), "Barnamorden och sexualmoralen i Sverige-Finland på 1700-talet." Nordisk tidskrift för strafferet, 34