ur dagboken, Paris hösten -01:
"Vi hör cellomusik på place des Vosges. Eftermiddagssolen värmer 1600-talshusen, skuggorna är iskalla i arkaderna, någonstans mitt emellan ljus och skugga vibrerar luften av cello. Som en av ett otal dumma och envisa poeter får jag impulsen: 'Jag måste skriva det!' - Nej. Det finns sällsynta sanna ögonblick när poesin fullständigt smälter samman med livet. Varför skulle någon skriva just då?"

Vi som är födda med vingpennor istället för fingrar och uppfattar varje vit sida som en ännu inte uppodlad trädgård har svårt att låta bli. Det bästa och det värsta måste skrivas ned, annars har det inte hänt. Det mediokra måste åtminstone beskrivas, annars händer ingenting. Men ett ögonblick som det med cellomusik på place des Vosges är i sig självt.

Poetens uppgift är att skriva det som ännu inte är. Att överskrida det ofullständiga, det inte fullt närvarande. Att utforska de gränsland som finns inuti oss och runt om oss.

Poetens uppgift är också att skriva det som ännu är, de olösta rester som prosan inte rår med. Skuggorna, det suddiga, röster som kräver att få bli hörda.

Vi hinner passera många gränser på en dag och på ett århundrade.

dricka dagbok och skriva vin...

Att skriva är den största friheten och den största ensamheten. Det fungerar som strålkastare ut i förnuftets okända gränsmarker, och som mikroskop bakåt i minne och medvetande.

Allt skrivande har sin tid: att skriva rapporter har arbetstid medan den fria tiden upptas av att skriva dagbok som terapi och poesi som konst. Att skriva upprop har upprörd tid, och e-post går lyckligtvis att skriva på ingen tid alls.

Att skriva låter sig göras var som helst: på flyg och tåg, på kaféer, i trädgårdsmöbeln, vid en bordshörna. Hjärnan skriver av sig själv utan penna eller tangentbord.

Skrivbordet på bilden är från 1880-talet och har stått i kammaren i farfars gamla gård. Efter min fars död fick jag höra att det skulle finnas kvar uppe i en sommarstuga, varifrån jag såg till att få det hämtat trots att jag blev varnad att möbeln inte var något att ha. Skeva lådor och sprickor i faneren! Det stämmer bra det. Flera av sprickorna lyckades jag själv fingra dit som barn. Nu hade jag glädjen att få tillbaka ett bord där jag ritade hästar och skrev sommarbrev för fyrtio år sedan. Jag kunde ännu känna igen sprickorna under pekfingret.

Webbdesign 2000 av Joker. Sidan senast uppdaterad 2003-05-24 22:21