1947 bildade Trevor Wilkinson TVR Engineering för att bygga sportbilar. 1954 hade man den första produktionsmodellen klar. Den såldes både som byggsats och färdig, och var avsedd för Austins A40-motor, även om andra motorer också kunde monteras. 1955 flyttar man till nya lokaler och tre år senare kommer en ny modell, TVR Grantura. Den hade en tvåsitsig coupékaross i glasfiberplast, och vilken motor som helst kunde i princip monteras, beroende på hur mycket kunden ville betala. Vanligaste drivkällan blev dock Coventry-Climax. Granturan uppdaterades genom åren fram till 1963. Från 1958 och framåt gick TVR-firman igenom ett antal konkurser och ägarbyten. Trevor Wilkinson lämnade företaget 1962, och inte förrän Martin Lilley tog över 1965 blev det lite ordning på affärerna. TVR Griffith var en version försedd med Fords 289 ci. V8. Bilarna skeppades motorlösa till USA, där Griffith, som var en bilförsäljare, monterade motorer och växellådor. Ca. 300 bilar såldes innan leveransproblem gjorde att samarbetet mellan Griffith och TVR upphörde. Granturan efterträddes av 1800 S  år 1964 som fanns kvar till 1967. Efter 1800 kom Vixen, som hade Ford Cortina 1600-motor. Vixen fanns i produktion till 1973. TVR 2500 hade Vixen-chassi och en Triumphsexa på 2,5 liter. De flesta gick på export till USA.

Den tidigare nämnda Griffith såldes i några få ex. i England, och 10 stycken tillverkades efter att Martin Lilley hade tagit över firman. Sedan bytte man namn på modellen till Tuscan. Ingen av de tre Tuscanversionerna som såldes fram till 1970 blev någon större framgång. Något bättre gick Tuscan med Ford V6-motor, men den kunde inte säljas i USA p.g.a avgasregler. 1971 introducerades M-serien, som fick ett omkonstruerat chassi. M-serien fanns som 1600, 2500 och 3000. TVR Taimar kom 1976 och var en 3000M med bagagelucka, den första på en TVR. 1978 kom den första öppna TVR:en, även den med 3000-motorn.

1980 kom en modell med helt nytt utseende, TVR Tasmin. Den var ritad av Oliver Winterbottom, och fick en Ford V6-motor. 1981 säljer Martin Lilley firman till Peter Wheeler. 1983 placeras Rovers V8 i Tasmin som döps om till 350 SE. Vid den här tiden började cabrioletversionerna bli allt populärare för att snart dominera tillverkningen. 1984 kom 390 SE och den utvecklades till den fantastiska 420 SEAC. Dess kaross var tillverkad i kompositmaterialet Aramid, och med en motor på 300 hk kunde den göra 265 km/t. En ny modell 1986 var TVR S med Ford V6 som var en cabriolet och som påminde om 70-talets öppna bilar men försedda med det nya chassit. 1989 fick S-modellen Rovers V8 och namnet Tuscan.

På 1990 års Birminghamshow visades en ny Griffith. Fortfarande användes den gamla Rover V8:an, nu på 4,3 liter och 295 hk. 1994 visas Cerbera som är 2+2-sitsig. Motorn var nu av TVR:s egen tillverkning, men baserad på den gamla Roveråttan. 1996 kom så Chimaera, en cabriolet men lite mer praktisk och användbar än Griffith. 1998 kom Tuscan Speed Six som hade TVR:s raka sexa på 350 hk. 

År 2000 kommer en ny "basmodell", Tamora. Den får också Speed Six-sexan på 350 hk. 2002 visas T350C på samma chassi som Tamora. Den ligger till grund för TVR:s nya GT-Cupbil för racing. Finns också i targaversion, T350T. På Birminghamsalongen 2004 visas den nya TVR Sagaris, med en sexa på 400 hk. Toppfarten uppges till över 300 km/t.  

Under år 2004 säljs TVR till en rysk intressent, Nikolai Smolensky. Peter Wheeler stannar kvar i firman som rådgivare.

Ett chockbesked kommer under 2006. All produktion av TVR flyttar från England! Den ryske ägaren Smolensky har inte lyckats att få riktig fart på TVR, och anser sig därför tvingad att ta detta beslut. Mycket sorgligt! Företaget säljs till Floridabaserade affärsmän, och uppdaterade Sagaris och Tuscan ska byggas av Bertone i Italien. Motorerna utvecklas och byggs av Ricardo.

Van Den Plas var från början en belgisk karossbyggare som 1913 började tillverkning även i England. 1923 övertogs firman av bröderna Fox, och namnet drogs ihop till Vanden Plas. Under 20- och 30-talen byggde man karosser åt bl.a Rolls-Royce, Bentley och Daimler. 1946 köptes firman av Austin och man övergick till att bara göra karossen till Austin Princess. 1952 kom en Limousineversion av Princess, och det var denna modell som blev ett eget märke 1960. Denna Vanden Plas Princess gjordes fram till 1968, då den ersattes av Daimler Limousine, även om denna sattes ihop och inreddes av Vanden Plas. Övriga Vanden Plasmodeller var bara lyxiga varianter av andra BMC-bilar. Princess 3-Litre och 4-Litre R var den fyrkantiga Farinamodellen med fenor. Motorn i 4-Litre var en konstruktion av Rolls-Royce, det enda exemplet på att Rolls har sålt en motor till en annan tillverkare. Även den lilla Morris 1100/1300 kom i en Vanden Plasversion. Dessa var rikligt utrustade med skinnklädsel, träpanel och picknickbord. Vanden Plasbilarna hade en stor fyrkantig, kromad kylargrill som främsta kännemärke. 1100/1300-serien ersattes 1973 av Allegro, som fanns kvar till 1980. Det sista året byggdes bilarna i MG-fabriken i Abingdon.