Vår familj består av fyra personer. Vi bor mitt ute på landsbygden i södra Dalarna, samma landsbygd som Dan Andersson en gång kunde räkna som sina hemtrakter. Vårt hus är beläget alldeles vid skogskanten bland alla myggor, vargar och björnar. Och faktum är att man kan höra rätt mycket av både Dan Andersson o mygg i den här byn. Åtminstone en del ljumma sommarkvällar. Men som väl är det bara spillningen av björn o varg som vi stöter på när vi är ute på våra dagliga skogspromenader med hundarna.

Namnet Fragaria blev godkänt november 1999 och är det latinska släktnamnet för jordgubbar och smultron. Varför i hela fridens dagar tar man ett sånt namn till ett kennelnamn kan man undra? Jo, från början hade jag helt andra namnförslag men dem godkände inte SKK o FCI.  Antingen var dessa namn redan upptagna eller också var det något annat fel på dem. Jag mailade in förslag, efter förslag, efter förslag som alla blev refuserade och sen en dag när jag i rena desperationen bläddrade i ett lexikon ifrån Bonniers för att få något uppslag så råkade jag få syn på ”fragaria”. Det är ju nästan, om man har lite god vilja i alla fall, ett anagram av Ingrid Faste.

Dessutom var det ju släktnamnet för små söta saker som påminner om soliga och roliga sommardagar. Det tyckte jag passade för en havanaiskennel! När vi sen skickade in detta enda förslag fick vi det dessutom godkänt! Alltså blev det Fragarias. Vi föder upp havanaiser och vi gör vårt bästa för att de ska bli friska o sunda både till kropp o själ. Våra hundar är ögonlysta, hjärtauskulterade och patellaundersökta. Vi är också noga med att socialisera våra valpar. Ingen lämnar det här huset utan att få ha träffat många andra snälla människor i varierande åldrar. En eller två utflykter brukar också ingå i uppfostran.

Varför vi har fastnat för just havanaiser? Det kan vi tacka Sanna (eller Such StrandWiks Freesia) för. Hon var den första livs levande havanaisen som jag träffade och det blev kärlek vid första ögonkastet – eller rättare sagt vid den första vänliga slicken som jag fick utav henne. Sen är ju rasen liten, behändig och förhållandevis frisk också. Och charmig!

 
Det här är Ingrid och Cilla på utställning i Avesta. (På utställningar fokuseras det mesta på att kamma pälsar.) 
Kortet är taget av Sten Andersson.

Det här är Kaj. När Ingrid kammar pälsar och är allmänt osocial, sitter Kaj för det mesta på en medhavd stol och filosoferar. 
Om han inte dricker kaffe förstås…
Även det här kortet är taget av Sten Andersson

Peter, yngste medlemmen i familjen och valpskötar assistent nr 1!

Thomas, äldste sonen, hjälper ofta till med att aktivera och motionera de vuxna hundarna.