Här, vid brofästet vid Kolbäcksån, bör slaget vid Herrevadsbro år 1251 ha utkämpats.
Foto: ANDREAS FARKAS
 

Bokbevis för att slaget stod i Västmanland

Uppfattningen att slaget vid Herrevadsbro inte stod i Västmanland utan i Västergötland – närmare bestämt Härsvad – är belagd alltifrån 1700-talet. Den togs upp av flera historieskrivare under det följande seklet. Under 1900-tal har den huvudsakligen levt kvar bland den så kallade västgötaskolan, som är en grupp amatörhistoriker verksamma i främst Skaraborgs län.
En bok tillkommen inom nämnda krets är Birger Jarl och slaget vid Nårunga 1251 (Alingsås 1990), författad av bland andra Jan Skoglöw och Ingvar Leion, vari Herrevadsbro ”flyttats” till det västgötska Nårunga. Deras skrift har nu åter blivit aktuell genom att Jan Guillou tagit upp dess ledande teori i sin roman.
    Jag brukar ungefär en gång om året bli inbjuden till historiska paneldiskussioner nere i Västergötland, där även Skoglöw och Leion medverkar. Således har jag haft en hel del att göra med dessa båda lekmannaforskare och deras teorier. Eftersom dessa torde vara betydligt mindre kända i Västmanland än nere hos oss skall jag här nämna något om vad som tidigare sagts därom.

Skoglöws och Leions bok om det västgötska Herrevadsbro utdömdes totalt av historikerna Birgit och Peter Sawyer (Alingsås Tidning 11 januari 1991, sidan 3). Många, exempelvis jag själv, fann recensionen onödigt grym och förintande. Likväl måste jag göra klart att jag inte heller tror på idén.
    Västgötaskolans tankar har ofta bemötts av västgötska forskare. Jag har själv skrivit en bibliografi över diskussionerna (Svearikets vagga och västgötaskolan – några huvudlinjer i en ändlös debatt, 1998), innehållande 2 722 referenser. Alltsedan 1930-talet har denna ”alternativa” historieuppfattning varit livaktig, och särskilt under 80-talet då den fördes ut massmedialt av tv-producenten Dag Stålsjö. Det finns till och med en doktorsavhandling av Lars Gahrn (Sveariket i källor och historieskrivning, 1988) som till stor del ägnas åt granskning av dessa utomvetenskapliga teorier.
    Det typiska för västgötaskolans tankar är en strävan att bevisa att diverse viktiga orter i Sveriges äldsta historia (Uppsala, Sigtuna, Birka etcetera) inte låg i Mälarområdet utan i deras eget landskap. Orsaken till att de vill omlokalisera även slaget vid Herrevadsbro dit torde vara en önskan att motbevisa uppfattningen att de flesta större strider utkämpades i Svealand under Birger Jarls och föregångarnas tid. (Se exempelvis Gahrn a.a., sidan 183–184.) Lyckas de därmed tycker de sig ha bevisat att det var i Västergötland, ”Svearikets vagga”, som den äldsta svenska staten bildades.

Bevisledningen ställer sig dock svår eftersom källorna tyder på något helt annat. Erikskrönikan (vers 251) säger uttryckligen att Herrevadsbro låg inom Västmanland: ”innan Vesmanna lande vid Herwadzbro”, för att citera ordagrant. Så klara uppgifter brukar långt ifrån alltid föreligga beträffande medeltida ortsangivelser.
    Erikskrönikans författare hörde uppenbarligen hemma i kretsen kring hertig Erik, som var knuten till västra Sverige. Krönikan tillkom cirka sjuttio år efter själva händelsen. Läsekretsen torde alltså ha varit både västgötsk och något sånär samtida. Om uppgörelsen vid Herrevadsbro hade stått i Västergötland skulle detta ha varit alltför bekant bland läsarna för att det skulle ha varit möjligt för diktaren att ”flytta” händelsen till Västmanland – om denne nu mot förmodan varit intresserad av att göra detta.
    Erikskrönikan är en av de viktigaste källorna vad gäller sammandrabbningen vid Herrevadsbro. Bataljen omnämns dock även i Håkon Håkonssons saga. Därutöver finns blott några notiser i ett antal klosterannaler.
    Det är alltså inte mycket vi vet om 1251 års stora uppgörelse mellan Birger Jarl och folkungarna. Utöver vad som står i källor och hos spekulativa äldre historiker har Skoglöw och Leion byggt sina teorier på muntlig tradition i Nårunga, samt på eget ”sunt förnuft”. Det är dock ett känt faktum att muntliga ”gamla traditioner” snabbt brukar uppstå på en ort efter det att någon historiker har hävdat att en historisk händelse inträffat där; med andra ord är ”oral history” en föga tillförlitlig källa.

Och sunda förnuftet säger ärligt talat snarare att slaget vid Herrevadsbro bör ha utkämpats i Mälarområdet. Birger Jarl hade några av sina värsta fiender där, nämligen den stormannaätt som kallas de ”äkta folkungarna”. Vid Sko i Uppland fanns ett fäste för kungamaktens fiender vid denna tid. Krigiska uppgörelser hade flera gånger timat i regionen: vid Olustra i Södermanland 1229, vid Sparrsätra utanför Enköping 1247. Ett slag vid Herrevadsbro i Västmanland passar väl in i denna bild.
    Historieprofessorn Erik Lönnroth har i en studie visat att folkungarna var uppländska stormän, knutna genom släkt eller gårdar till Mälarlandskapen. (De äkta folkungarnas program, ingående i boken Från svensk medeltid, 1959.) Birger Jarl hade alltså sina motståndare i området kring Mälaren, varför det är logiskt att även slaget vid Herrevadsbro utkämpades där.
    Framför allt är det så att det västgötska ortnamnet Härsvad inte språkligt överensstämmer med Herwadzbro i Erikskrönikan, eller med namnformerna i andra källor. Det finns ett s i namnet Härsvad som enligt språkhistoriska utvecklingslagar inte kan ha försvunnit. Detta hade man ingen känsla för på 1700-talet, när teorin om det västgötska Herrevadsbro lanserades.
    En orsak till att vissa äldre historici har velat förlägga slagfältet till Västergötland är alltså namnlikheten. En annan är en föreställning, som finns bland både amatörer och professionella historiker, om att Birger Jarl skulle ha vistats oftare i götalandskapen än i Uppsverige.

Sagda uppfattning bygger dock på lösa grunder. Erikskrönikan (vers 83) säger visserligen – i god överensstämmelse med flera andra källor – att jarlen var ”födder i Bjälbo” i Östergötland, men för den skull behöver han ju inte ha varit oftare där än annorstädes i vuxen ålder. Det faktum att han, i likhet med några kungar av erikska ätten, har sin grav i det västgötska Varnhem måste inte heller tydas som att detta landskap var viktigare för honom än de övriga. (Kanske var det tvärtom angeläget att markera kunglig närvaro där på grund av att centralmakten hade bristande grepp om landskapet; man kan jämföra med spanska medeltida kungars sed att, som ett sätt att demonstrera nyvunnen överhöghet i området, låta gravlägga sig i den stad som de senast hade erövrat från muslimerna.)
    På det hela taget är vi ytterst bristfälligt underrättade om var medeltida regenter vistades. Under dessa sekel existerade ännu inte huvudstaden. Hovet och kungarna över hela Europa ambulerade mellan olika slott, städer och kungsgårdar. Till och med vad gäller 1400-talet är det blott undantagsvis som vi kan belägga makthavarnas residensort under ens fem procent av deras regeringstid.
    Beträffande Birger Jarl kan vi lokalisera honom geografiskt under i gynnsamma fall några dagar per år. Han och sonen, kung Valdemar, har efterlämnat ett antal brev med ortsdatering. Dessa, som är tryckta i Diplomatarium Suecanum (DS), är huvudkällan. Några enstaka – och mindre värdefulla – platsangivelser finns också i berättande källor, men dessa ger inte mycket mer.

Birger Jarls och Valdemars resebeskrivning ser ut på följande vis. De besökte Boberg i Östergötland år 1250 (DS 378), Valla i Södermanland samt Linköping 1251 (DS 387, 388), Stockholm och Torshälla 1252 (DS 390–394), Harun i Västmanland 1257 (DS 445), Örebro 1260 (DS 469), Främmestad i Västergötland 1263 (DS 485), Kungshusby i Uppland 1264 (DS 492), Kalmar samt en plats som troligen är identisk med Haganäs i Västergötland 1266 (DS 518, 524), Kungslena i Västergötland samt Öninge i Östergötland 1267 (DS 525, 526), Visingsö 1268 (DS 537), Söderköping 1270 (DS 546), Ettak i Västergötland samt Linköping 1271 (DS 548, 551), Stockholm 1273 (DS 570), Sanda på Gotland 1274 (DS 573).
    Huvudintrycket är att vi nästan inte vet något alls om var kungamakten brukade vistas. Vissa år har vi över huvud taget ingen aning om var Birger och Valdemar höll hus. Det enda som framträder är att de kunde dyka upp lika väl i Svealand som i Götaland.
    Västgötaskolans ledande tanke är att det äldsta svenska riket skulle ha varit i huvudsak begränsat till götalandskapen. Denna bild, som är grunden på vilken teorin om det västgötska Herrevadsbro bygger, stämmer inte med kända fakta.

Jan Guillous böcker om Arn har blåst ny kraft i de västgötska amatörforskarnas idéer, vilka mest varit en lokal angelägenhet alltsedan deras tv-språkrör Dag Stålsjö avled 1991. När Guillous Vägen till Jerusalem utkom, recenserades den på följande sätt i Aftonbladet (17 augusti 1998, sidan 4–5): ”Det är en historieskrivning som skulle väckt Dag Stålsjös gillande – och inget ont i det.”
    Inget ont i det? Nej, i en historisk roman har författaren givetvis full frihet att laborera med vilka spekulationer han vill. Guillou må ha utropats till den nye aposteln av Stålsjös gamla beundrare, men skillnaden dem emellan är lika fullt stor. Man kan givetvis beklaga att en felaktig historieuppfattning har funnit en ny massmedial kändis som för dess talan, så att den troligen åter framstår som ”sanningen” bland den breda allmänheten. Men den som verkligen är intresserad kommer säkert att själv ta reda på var Herrevadsbro låg, och för övriga kan väl saken närmast göra detsamma. En underhållande roman har ett värde i sig själv. Så läs gärna historien om Arn, men minns att det som ni läser är dikt.

BO STRÖMBERG (010831)

Artikelförfattaren Bo Strömberg är filosofie licentiat i historia. Han är även forskarstuderande i ämnet arkivvetenskap vid Stockholms universitet. Har författat en bok om den så kallade västgötaskolan, från vilken Jan Guillou har hämtat sin teori rörande ett västgötskt Herrevadsbro. (JBLD Strömberg: Svearikets vagga och västgötaskolan – några huvuddrag i en ändlös debatt, 1998.) Han brukar medverka vid historiska paneldebatter ungefär en gång per år i Västergötland, där han alltid förkastar västgötaskolans idéer.
 

Mer att läsa om Herrevad