Sommaren 2006 träffade jag Tosca för första gången och det var kärlek vid första ögonkastet. I säkert 15 år hade jag mer eller mindre funderat på att skaffa hund, men vilken ras skulle det i så fall bli? Jag kunde inte bestämma mig.
När jag träffade Tosca så visste jag att en sådan hund skulle det bli. Det var mitt första möte med en Hovawart. Hon var väldigt snygg och verkade så trygg och lugn. Ganska snart märkte jag att Toscas matte var minst lika fin ;-) "Sådan herre, sådan hund" säger man ju...
Tack vare detta möte kom Miro till oss så småningom, men mer om det tar vi på en annan sida för nu handlar det om Tosca.
I augusti 2007 flyttade Tosca och matte hem till oss för gott, men innan dess hade vi träffats ofta. Tosca visade sig uppfylla mina förväntningar från vårt första möte mer än väl. Vi har en underbart fin kontakt idag. Kanske bäst att säga att jag har ännu bättre kontakt med Toscas matte.
Tosca agerade som en normal vuxen hund uppträder mot en unghund, man sätter den på plats. Det räckte med att Miro nosade på Toscas sovplats, så sa Tosca till ordentligt.
Hennes storhet visade sig tydligt då Miro blev dålig. Helt plötsligt så fick han företräde till allt. Han fick sova på hennes plats och hon lade sig snällt på golvet istället. Han fick till och med äta av hennes mat. När han bredde ut sig bak i bilen, så trängde hon ihop sig i ett hörn. Hon kunde komma farande med pinnar i skogen och försöka utmana mig på kamp, men Miro blev aldrig påsprungen.
När vi hade tagit farväl av Miro hos veterinären och kom hem med hans kropp, så hoppade hon glatt upp i bilen och försökte försiktigt väcka honom. Vi begravde Miro i trädgården och de närmaste dagarna sprang Tosca alltid fram till graven. Hon lade sina pinnar där och började genast nosa och krafsa. Hade vi inte sagt nej, så hade hon säkert grävt upp honom.