Revision

För att kunna förstå det som händer idag...
är kunskapen om gårdagen, som ligger till grund för händelserna
- nödvändig att ha full tillgång till...

- Ett tips... Logga ut, om ni skall klämma er igenom det här materialet... Ty, det kommer att ta en stund...

* * *

Det är en självklarhet att man bör lära sig, av sina misstag...
Men för att kunna göra detta så måste man - om man nu vill få ett så bra resultat som möjligt -
ha tillgång till allt material som låg till grund för problemet...

Om man nu inte har full kontroll på de olika delarna som resultatet består utav,
- så säger det sig självt - att någon sammanfattning då aldrig kan bli "komplett" och heller
naturligtvis aldrig förstådd... Att ha tillgång till alla de händelser som skett och vara insatt
i respektive händelsers ursprung, mål och mening är alltså av största vikt
när man vill tyda en händelse.
Som man sår - får man skörda...

Ett av mänsklighetens största problem idag är vad som här nedan beskrivs
vara vår unfallenhet för "Marknaden"... Visst, påpekar en del människor att den s.k.
marknaden är vi alla tillsammans och inget annat... Jo jo, det varken kan eller vill jag förneka,
men det jag vill peka på är just hur detta socialpsykologiska fenomen utnyttjas av "välmenande"
krafter, som påstås inte göra någonting annat än tillhandahålla konsumenterna det de
"eftersträva" och "begär"...

Det är detta vi här nu, skall skärskåda och värdera genom historiens ljus...

STOPPA   DEN  EUROPEISKA

NATIONELLA   SOCIALISMEN!

Alla våra världsdelar har sina problem
utgående från samma anledning som belyses ovan...
- Brist på det historiska sammanhanget - Det vill säga; nämligen bristen på
kunskaper om de inblandade parternas olika motiv...

Det finns ett ordspråk som lyder; "Sopa framför din egen dörr först"... Europa är min dörr...
Så, Sverige åker då av naturliga skäl med på köpet...
Därför är hela mitt arbete satt focus på vår europeiska kontinent,
utom i de undantagsfall, då andra kontinenter är inblandade (- allt som oftast!).
* * *

Jag skall här göra ett försök att utifrån olika synsätt beskriva, vad som kan ligga till grund 
för de olika sorters verksamheter, som i sin förlängning inte kan leda
till något annat än ett lidande för helheten...

Ni kanske är lite upprörda över att jag komponerat en egen variant
av europaflaggan med Davidsstjärnan och hakkorset i centrum...
Förklaringar över orsaken till mitt tilltag kommer senare att förklaras, men först
- min tanke om vårt inträde i det s.k. EU...

Jag vill hävda att det alls inte är någon rädsla för ett
så kallat samarbete med det övriga Europa, som ligger bakom mitt ställningstagande för ett NEJ till ett ingående i den Europeiska Unionen.
Inte heller någon snålhet, för att det kommer att kosta så eller
så mycket, ty vi äger ju ändå ingenting...

Det verkliga skälet till detta mitt ställningstagande beror på att när
vi mycket snart får våra ögon öppnade över vår verkliga situation och vad som tilldrar sig omkring oss, skall vi ha en ärlig chans att lägga om kursen...

Naturligtvis skall jag här redogöra även mina egna forskningar
på detta område, men jag skall ändå börja med att återge några andra människors
arbeten när det gäller "marknadskrafternas" göranden och låtanden.
Ty, genom detta skall vi här med lätthet kunna se - att den s.k. "Nya ekonomin" faktiskt
har existerat under mycket lång tid och att receptet för att dämpa människors strävan att sko sig
på andra, endast kan åstadkommas genom lagstiftning och då från en beslutsam och
ansvarsfull folkförsamling, oavsett dess kulturella sammansättning...

* * *
Här nedan kommer nu ett bra exempel på en "statstjänstemans" kamp
mot den Globala Finans-Elitens härjande och deras över nationsgränserna under
de "konstruerade" fruktansvärda åren i första halvan på 1900-talet,
- i syfte, att enbart "sko" sig på allt, som tänkas kan...

Dessa citat är allesammans utdrag ur Wendel Berges bok från 1946:

Kartellerna- ett världshot.
Appel för en fri värld

"Den amerikanska affärsmannens inställning träffas på pricken av följande
uttalande av en direktör i General Motors Company:
"Ett internationellt affärsföretag som har sin verksamhet över hela jordklotet
bör bedriva denna verksamhet med strängt affärsmässiga motiv, utan att låta sig
påverkas av vad ledningen anser i politiska angelägenhter eller av den politiska
uppfattningen i de respektive länder, där de driver affärer."

"De nationella ekonomiska enheternas instängdhet måste övervinnas
genom skapande övernationella ekonomiska enheter.
- För att det europeiska ekonomiska problemet skall finna sin slutgiltiga lösning
måste en intim ekonomisk sammanslutning från Bordeaux till Odessa
skapas att bli ryggraden i Europa."

Wendel Berge avslutar just detta kapitel med orden:
"De yttersta konsekvenserna av denna kartell-filosofi
kommo till synes vid det gröna bordet i München och på slagfälten
i Europa och Asien..."

* * *

Att jag förespråkat ett ställningstagande som poängterat en
negativ hållning till sammangåendet har sina förklaringar...
Vi fortsätter här att belysa dess orsaker och konsekvenser...

Som jag antydde ovan, då jag menade att:
Jag vill hävda att det alls inte är någon rädsla för ett så kallat samarbete
med det övriga Europa, som ligger bakom mitt ställningstagande för ett NEJ till
ett ingående i den Europeiska Unionen.
Inte heller någon snålhet, för att det kommer att kosta så eller
så mycket, ty vi äger ju ändå ingenting...
(Jag vill hävda att vi enbart "förvaltar"all verksamhet)

Det verkliga skälet till mitt ställningstagande, beror på att
när vi mycket snart får våra ögon öppnade över vår verkliga situation
och vad som tilldrar sig omkring oss...
- skall vi ha en ärlig chans att lägga om kursen...
(Iockmed vår nuvarande konstitution, så har vi väl ännu
parlamentariska och demokratiska rättigheter?)

I ett ingående i den Europeiska Unionen kommer vi att omöjliggjöra
ett sådant handlande. Det kommer att bli rent av som sagt omöjligt i detta politiska,
ekonomiska och sociala experiment-paket...
Vad bottnar sig då denna min E.U.-vision från?

Här kan du läsa ett par rader som skulle kunna jämföras med tidens E.U.-hysteriproblematik
- skrivna av tre stora män genom tiderna. Först ut på plan den kände amerikanske
psykologen och pedagogen John Dewey som gör en del intressanta och
träffande reflektioner om, The lost individual -Den förlorade individualiteten,
som han tillskriver de primära gemenskapernas upplösning,
(vi skall vara medvetna om att detta skrivits någongång, under mellankrigstiden...Tror jag...)
han menar;

"Den oro, den otålighet, den irritation och det jäkt som är så utmärkande för
nutidsmänniskan, är ofelbara verkningar av en situation, där individerna ej finner stöd
och tillfredställelse i det förhållande att de bär upp och
själva bärs upp av en organisk gemenskap".

"En ödesdiger och krampaktig kompensation för denna situation är den hysteriska nationalism,
vars katastrofala följder vi i vår tid bevittnat.- En nationalism, som är lika vidt skild från
äkta fosterlandskärlek som ,"Att vara sig själv nog" är skildt från att "vara sig själv"... "
- Dewey, fortsätter:

"Den otillfredställda längtan efter äkta gemenskap och ömsesidigt ansvar
får utlopp i de nationalistiska känslorna... Människorna har en djupt rotad drift till gemenskap,
om vårt vardagsliv icke ger denna impuls någon näring, målar den romantiska fantasin
upp för sig bilden av en sublim nation, (E.U.? Min anmärk.) där alla utgör en enhet.
Om gemenskapsbehovet ej tillfredställs i fredens  enkla värld,
kommer sådana känslor att mobiliseras i krigets tjänst..."

En annan känd analytiker är Lewis Mumford...  Hans tankar är hämtade ur boken
"Människans villkor";

"Allra först måste vi fråga: Vad är syftet med varje ny politisk och
ekonomisk åtgärd? Söker den expansionens gamla mål eller jämviktens nya?
Arbetar den för erövring eller samarbete? Och av vilken natur är detta industriella eller sociala företag - producerar det bara materiella tillgångar eller också mänskliga tillgångar och
bra människor?

Duger våra individuella livsplaner i ett universiellt samhälle i vilket konst och
vetenskap, sanning och skönhet, religion och helighet
berikar mänskligheten?

Duger våra offentliga livsplaner till att fullkomna och förnya människan
så att de kommer att bära frukt i ett rikt liv, ständigt mer betydelsefullt, mer värdefullt,
djupare upplevt, generösare delat?"

Dessa frågor som Mumford ställer sig är det även oss berättigat att ställa. -
Till. exempel angående det Gemenskapernas Europa - denna Europeiska Union -
som vissa intressen, (som vi vidare kommer att skärskåda) velat förverkliga...

Svaren blir då, som läget är i dag - ett nej!   Ty, vi anser oss vara kapabla att kunna
värdera dessa förespråkare och deras verkliga motiv...
Ty, mänskliga villkor kan rimligtvis, ej uppnås genom dessa kanaler...

* * *

Apropå nej-sidans osaklighet, hör här vad vårt slagskepp
inom vår partipolitik säger om saken, Alf Ahlberg, den tredje och sista stora
gästen i denna uppsats...

"Det är kort sagt inte fråga om nya värden utan om värden som i teorin
erkänts i årtusenden,- men i praktiken ständigt förtrampats. Mänskligheten har i förtekniska tider kunnat överleva dessa förhållanden - visserligen inte utan svårigheter men dock utan katastrofer, som gällt dess liv och död. De som försökt att förverkliga dessa värden har riskerat kors
och bål eller i bästa fall kallats verklighetsfrämmande drömmare....

Annorlunda är förhållandet i teknikens tidsålder.
Då är "Drömmarna" de verkliga realisterna,
medan de som brukar kallas realister är i färd med att göra världen till en mardröm...

Han får här avsluta sitt lilla bidrag med att som slutord delge oss detta, att;
Då kan endast en humanistisk teknik,  vars mål är livskvalitèt,
rädda mänskligheten från  katastrof".

* * *

Dessa tre herrar sammanfattar på ett rakt sätt vad vi vill delge
väljarna i ett stundande omval angående vår roll i den Europeiska Unionen...
Försök balansera känsla och logik... Använd förnuftet, studera, analysera och diskutera med folk...

Sök, och du skall finna,  klappen och det skall varen upplåtet...

...OCH  SANNINGEN SKALL GÖRA ER FRIA!

* * *
Om vi skall ta till oss Lewis Mumfords fråga, angående 
"människans villkor" som vi fick ta del av tidigare och kolla in en del uppgifter
som jag sammanställt över "ämnet" Europa och dess marknadskrafters förespråkare
och deras tankar... För att sålunda därigenom kunna i ett sammanhang värdera
deras motiv och önskemål...

* * *

I alla tider har människan velat förbättra sin ställning i livet, i smått som i stort...
De stora tänkarna önskar reformera hela samhällen... Då de små, nöjer sig med att möjligöra 
fördelar i sin närhet endast för sin egen skull...
Nu skall vi vara klara med att dessa tänkare som påstås - vara "stora" tänkare, inte alltid
är det... och så naturligtvis, vice versa - tvärtom...

Jag måste här berätta om ett kinesiskt ordspråk, jag nyligen fick ta del av... Den
går så här; "När små människor ger långa skuggor - Då är mörkret nära"... Jag skulle tyda
detta ordspråk som så; När små tänkare ges möjlighet att orsaka betydliga händelser -
Då är det inte mycket gott att vänta...
Det finns mängder av liknande uttryck, visa ord och ordspråk man kan ta del av
i en mängd av gamla "urkunder" som går att finna runt vår värld...

De som vanligtvis kallas för samhällsreformatörer är ofta även kallade för "utopister"...
Vi har då exempelvis Platon & Staten, 
Thomas More & Utopia och  Campanella & Solstaten.
Jag för min del anser nog att även andra bra exempel på statsbildningar går att finna i
till exempel indernas gamla urkund "Mahabharata", med utförliga
beskrivningar på statsbildning...

Dessa är de mest omtalade av de äldre skildringarna som senare samhällsreformatörer
haft som förebilder, då de i sin tur försökte forma vår tillvaro...
Enligt vårt sätt att se på detta, kallades denna form av aktivitet för
"socialiserings-process" och deras verksamhet för "socialism"...
Således brukade dessa även kallas för "socialister".
Demokrater var de visserligen inte, ty detta uttryck i den vida bemärkelsen
ingick tydligen inte i dessa herrars reformation... Men mycket i dessa beskrivningar av
ett samhälles uppbyggnad, tål att funderas över...

Alldenstund människans utveckling omformas av nya tankar och dess påverkan,
så ingår också felsatsningar som benämnes som "ondska"- iockmed att dessa många
gånger "synes" vara medvetna handlingar, som en stor del av mänskligheten sysslar med...
Men i egentlig mening är även dessa handlingar utgående  ur en "okunnighet",
- alltså "omedvetna"...
Ty, om människorna verkligen voro "medvetna" om sina verk,
skulle dessa  naturligtvis blivit ogjorda.
En bra beskrivning på detta fenomen yttrar sig i Bibelns Nya Testament, då Jesus från Nazareth
utbrister på sitt kors; "Fader, förlåt dem! Ty, de veta icke vad de göro!"...
Man kan inte göra något annat än fel, innan man gör något rätt... Det är en självklarhet att utvecklingen
går till på detta många gånger "svåra" sätt...

Att så mängder med människor försökt att påverka sin omgivning med olika uppfattningar som
de menat kunna berika tillvaron, är helt i linje med framåtskridandets lagar,
att det sedan är motiv som många gånger är höljt i dunkel är också mänskligt, ty våra
ansträngningar, ifrågasätts alltid av de som ser på tillvaron på ett annat sätt,
gör så att de flesta s.k. "reformatörers" egentliga motiv för det önskade,
aldrig blivit allmänt kända... Det går ju bra ändå, tycks det...
Men det är dags att ett sådant förfarande upphör... För vår allas skull är det ett måste
att vi erhåller all tänkbar information över händelsernas gång - vetskap om - Varför?

Jag kommer här att göra en sammanställning över ett antal personers inverkan på
vad vi nu kallar; "dessa händelsers gång"...
Detta kommer då få oss att lättare kunna värdera skeenderna - detta som har hänt -
detta som sker och även följderna av dessa deras önskningar och hur detta då har kunnat
påverka vår mänsklighet...

Då kör vi...

EUROPEISKA UNIONEN -
VÅR KONTINENTS STÖRSTA EKONOMISKA KARTELL
Hur kan det komma sig och vad skulle det kunna påverka oss?


Orsaken till Palmes död?

Efter jag nu har getts möjlighet att under ett antal år ta del av de avslöjande uppgifter som framkommit genom oförskräckta sanningssägares undersökande verksamhet, kan man faktiskt inte längre betvivla de onda avsikter dessa sataniska krafter förberett människan... Det är inte undra på att de som styr våra nationer darrar och tvingas följa de direktiv som föreskrivs dem, ty sant är att de är fullt medvetna om vad som sker om vi inte ställer in oss i ledet... Eller, vad sägs om följande?
- Vissa av dessa rader har jag återgett från en av David Ickes böcker som jag
presenterar vid ett annat tillfälle...

En inte så okänd österikisk greve och publicist, Richard N. Coudenhove-Kalergi
skrev 1923 en bok, där han manade till skapandet av ett Europas Förenta stater.

Han var uppkallad efter Richard Wagner, som Hitler sagt man måste förstå,
om man ville förstå Nazityskland. En nära vän till grevens fader var Theodor Herzl, sionismens upphovsman. Greven hade kallat sin bok Pan-Europa, och nu gick han vidare till att grunda Pan-europeiska unionen med filialer tvärs över kontinenten och med stöd av
ledande europeiska politiker, den anglo-amerikanska eliten,
däribland överste House, president Herbert Hoover och den vanliga lilla krets som alltid
är med överallt. I sin självbiografi skrev greven:

" I början av 1924 fick vi ett telefonsamtal från baron Louis de Rothschild.
En nära vän till honom, Max Warburg i Hamburg, hade läst min bok och ville lära känna oss.
Till min stora förvåning erbjöd sig Warburg på stående fot att skänka oss 60 000 guldmark för att finansiera rörelsen de första tre åren... Max Warburg, som var en av de mest distingerade och klokaste män jag någonsin kommit i kontakt med, hade till princip att finansiera dessa rörelser.
Han blev uppriktigt intresserad av Pan-Europa-rörelsen i hela sitt liv.
Max Warburg arrangerade sin resa 1925 till Förenta staterna så, att han kunde presentera mig
för finansmännen Paul Warburg och Bernard Baruch."

Denne Baruch kan jag tillägga, var även Förenta Staternas ekonomiska expert i Paris,
under slutskedet av första världskriget samt ofta anlitad under andra världskriget och
sedemera den som planlade den internationella kontrollen av atomenergin,
då han satt som medlem i FN:s atomenergikommission (AEC) åren 1946-47.

Bland dem som stödde Pan-Europa-rörelsen fanns också Winston Churchill,
som 1930 skrev en artikel i den amerikanska tidskriften Saturday Evening Post
med titeln " Europas Förenta stater".

Detta var nio år före andra världskriget, det krig Churchill så ivrigt förordat
- det krig som ledde till skapandet av Europeiska gemenskapen, EG. Greve Coudenhove-Kalergi fick entusiastiskt stöd också av amerikaner som John Foster Dulles, f. 1888,
jurist och politiker - mellan 1945-47 den amerikanska utrikesministerns rådgivare.
Nicholas Murray Butler, f. 1862,  som var president för Columbia-universitetet och
Carnegiestiftelsen för internationell fred; och Stephen Duggan, grundare och förste
ordförande för institute of Education, som till hundra procent kontrollerades av
Utrikespolitiska rådet.
Samma män, som finansierat bolsjevikrevolutionen och båda sidorna i
första världskriget, planerade nu att upprätta Europeiska gemenskapen
liksom Förenta nationerna."
slut citat...

Som ni kan förstå av kalibern i denna kraftsamling av mäktiga män så är det
nästan uppenbart att inget kan stå i vägen för dess önskan att planen skall genomföras...

Men, det fanns faktiskt en betydande man i norra Europa som stod på sig ,
denne man var ingen mindre än Olof Palme... Enligt min mening hade han nog sin del i denna konspiration fast hans medverkan nog inte var helt medveten, men en sak förstod han
och kämpade förtvivlat också  för denna sak - detta att - hålla sitt land alliansfritt och oberoende...

Jag måste här citera ett anförande Olof Palme höll vid Tetra Pak-dagarna i Lund
den 9 november 1981, - benämd "Sverige vid sidan av EG":

" En ytlig blick på kartan skulle kunna ge intrycket att Sverige håller på att bli
alltmer isolerat i Europa. (...) Det finns också olycksprofeter som gärna läser kartan
på detta sätt och siar om framtida svårigheter för svensk industri i en
alltmer protektionistisk värld, där det enda som kan hjälpa ett litet land
med stort utlandsberoende är att tillhöra ett mäktigt block som EG.

Låt mig påminna om vissa realiteter som olycksprofeterna gärna vill glömma.
För det första glömmer de att tala om att det är vi själva som valt att inte söka medlemskap i EG.

För det andra förtiger de att vår handel och våra ekonomiska förbindelser med
den gemensamma marknaden utvecklats gynnsamt inom ramen för 1977 års frihandelsavtal.
Hälften av vår export går till EG-länderna och vi själva är nummer tre i storleksordning på listan över EGs handelspartners. Bara USA och Schweiz kommer före oss.
Det finns inga belägg för att vi gjort ekonomiska förluster av större betydelse därför
vi inte varit medlemmar i EG. (...)

....dagens svenska olycksprofeter kommer att få lika fel som de industriförbundsdirektörer,
som under EG-förhandlingarna för tio år sedan klagade över allt elände som skulle drabba vårt näringsliv, om Sverige inte fick säte och stämma i EG:s kommission och ministerråd"
slut citat...

Vad jag anser... Olof Palme, var alldeles för klarsynt över hurdant ett lands politiska läge
borde vara gentemot marknadens finansvärld, ty han hade en ideologi som sträckte sig
utöver ett underkuvande utifrån dessa makters sfärer... för detta fick han också plikta med sitt liv... Planen kunde sålunda fullföljas utan motstånd - iockmed en kuvad och stämd
till tystnad och lydnad - svensk regering.

* * *
Nu fick jag till det,va...? Lite konspirations-tjaffs, är nödvändigt att klämma in
då och då iockmed att det av naturliga skäl faktiskt inte går att undvika,
när det gäller vår fantastiska historia...

Nu går vi vidare med uppgifter om vissa personers påverkan i
händelseförloppet... I formandet av vår världsbild... På gott och ont...

Vad sägs om ämnet:

DEN OHELIGA TRIANGELN

OM  SAMARBETET  MELLAN   MAFFIAN,  FRIMURERIET
OCH  EUs  CENTRALA  INSTITUTIONER

av Lars Adelskogh


Den organiserade brottsligheten representerar en oerhörd makt i Europa.
Att se denna makt som enbart ekonomisk är förlegat. När den ekonomiska makten blir
tillräckligt stor, övergår den till att bli även politisk.
Går det att köpa ett fotbollslag, så går det att köpa även en regering.
Den enda skillnaden ligger i priset - förutsatt att medborgarna fortsätter att låta sig föras
bakom ljuset av korrumperade politiker.

I sin bok "The Octopus - Europe in the Grip of Organised Crime", London 1995,
undersöker Brian Freemantle hur långt den organiserade brottsligheten kommit i sina
målmedvetna ansträngningar att ta över allt mer av makten inom EU, inte bara i medlemsländernas näringsliv och politik utan även i EUs centrala institutioner, såsom parlamentet och kommissionen.

Det ska framhållas att Freemantle inte är ute efter att svartmåla EU.
Tvärtom är han en ivrig förespråkare av ett federalt Europa.
Men han är tydligt skakad av vad han fick se och höra under sin 18 månaders undersökande resa inom unionen. Följande artikel bygger till stor del på uppgifter jag hämtat ur Freemantles bok, därtill andra källor.

Freemantle betonar att hans redogörelse inte bygger på samtal med en eller annan konspirationsteoretiker som saknar egen djupare erfarenhet av EU centralt. Hans sagesmän är sex nuvarande och tidigare EU-parlamentariker och därtill ett icke angivet antal tjänstemän, de senare anonyma. Alla hade arbetat i någon central EU-institution i åtminstone fyra år.

Den brittiske experten på internationell brottslighet Brian Saltmarsh uppskattade
redan 1994 att den sammanlagda vinsten av olaglig narkotikahandel i världen uppgår till
motsvarande 5000 miljarder kr. En mycket försiktig uppskattning är att 1300
miljarder kr av dessa vinster görs inom Europa. Den verkliga siffran är troligen betydligt större.

Inkomsterna av olaglig vapenhandel är inte mindre; vissa experter anser dem ännu större.
Sådana enorma vinster för den internationella organiserade brottsligheten gör det möjligt att "köpa" många ledande politiker och tjänstemän och därmed hela länder. Italien är ett exempel
inom EU. Några av de nya republiker, som uppstod efter Sovjetimperiets fall, står också på tur.

Brottsexperten Pieter Stoffelen, som också är ledamot av EU-parlamentet, anser att
den organiserade brottsligheten nu är nära att överväldiga Europas desorganiserade rättssystem. Stoffelen har fyra gånger blivit hotad till livet men envisas med att röra sig utan livvakt.
Han ansåg år 1995, att det fanns högst två år kvar att vinna kriget mot de olika maffiorna.
Därefter skulle de redan ha blivit för mäktiga.

John Ferry, generalsekreterare för Irlands polisfack, och den franske kriminologen dr
Xavier Raufer delar denna bedömning.

Också den nederländske kriminologen dr Jan van Dijk, som är rådgivare åt sitt lands justitieministerium, anser att brottsligheten är så välorganiserad och internationellt finansierad att EU har en begränsad tid på sig att besegra den.

Ett tema, som Freemantles experter och sagesmän ständigt återkommer till,
är att den organiserade brottsligheten döljs och beskyddas genom en särskild kontinental variant av frimureri, som kallas Grand Orient. Freemantle uppger att det var mycket svårt för honom att komma till tals med officiella personer inom EUs centrala förvaltning om de förbindelser av ömsesidigt
beskydd, som finns mellan maffian, Europas frimureri och den icke-folkvalda EU-kommissionen i Bryssel.

EU-parlamentarikerna Leoluca Orlando, John Tomlinson, Terry Wynn och Peter Price var
däremot öppenhjärtiga om detta problem, liksom talesmannen för frimureriets Förenade storloge i England John Hamill.

Leoluca Orlando, borgmästare i Palermo, ledamot av EU-parlamentet och grundare av Italiens antimaffiaparti La Rete, var den förste som öppet vågade tala om sambanden mellan frimureriet och narkotika- och vapenmaffian.
Numera måste han och hans familj leva ständigt omgivna av ett 15-tal beväpnade livvakter.

Orlando säger: "Den nya gränsen, den nya skiljelinjen i världen, markeras inte längre av kampen mellan kapitalism och kommunism, utan av kampen mellan lagligheten och brottsligheten.
Problemet är: kommer regeringarna i framtidens värld att vara lagliga eller olagliga?"

Orlando hävdar att den organiserade brottsligheten - i Italien de traditionella maffiagrupperna
- får sin styrka av samarbetet med frimureriet: "Tänk aldrig på maffia och frimureri som skilda åt.
Det ena brödraskapet skyddar det andra."
Bara i Tyskland inser man hur stort och allvarligt problemet är. Också maffians gamla struktur har förändrats. Det handlar inte längre om en familjs lydnad under en gudfader.
Numera och i frimureriets hägn styrs den organiserade brottsligheten inom EU
och längre ute i Europa genom kommitteer av yrkesförbrytare.

Östeuropa är en kraftigt expanderande sektor. Inom ett år efter kommunismens fall hade Italiens Grand Orient grundat två loger i Tjeckien och Slovakien, två i Polen, två i Ungern och en i Ryssland. Samtidigt uppmuntrade "irreguljära" (brittiska Förenade Storlogens förskönande uttryck, läs i stället: kriminella) franska frimurare till att grunda nya loger i de nämnda länderna,
plus Rumänien och ex-Jugoslavien. Samtliga dessa nya loger blev viktiga sköldar
för olika maffiagrupper.
Enligt Leoluca Orlando är frimureriet i Östeuropa redan mycket mäktigt, liksom maffian,
och de är mycket stora tillsammans.

"Investeringarna i Östeuropa är den största penningtvättoperationen i mänsklighetens historia," säger han.

Maffians begrepp om "inflytande" är något som också frimurare förstår sig på, och de odlar det flitigt. Den ömsesidiga förståelsen gör det lätt att använda frimurarlogerna till diskreta
mötesplatser för maffialedare och "allmänt aktade" män från
näringslivet, politiken och förvaltningen.

Den franska storlogen av Grand Orient anses vara den aktivaste och mäktigaste.
Den förre franske presidenten François Mitterand var stormästare däri, liksom brodern, flyggeneralen Jacques Mitterand. Hans föregångare, Valéry Giscard d'Estaing, var inte murarbroder när han inledde sin valkampanj 1974 men övertalades av vänner att bli det, eftersom han annars skulle vara chanslös mot Mitterand. Han gick också in i Grand Orientlogen Franklin Roosevelt (uppkallad efter den amerikanske presidenten, som var en mycket hög frimurare - 32:a graden).

Grand Orient har ett särskilt stort inflytande på den socialistiska sidan. Enligt en uppgift från 1991 (den italienska tidskriften Famiglia Cristiana) fanns det minst fem murarbröder bland EUs dåvarande sju socialistiska utrikesministrar. Den franska storlogen har enligt Freemantles sagesmän
mycket inflytelserika medlemmar i EU-kommissionen i Bryssel och i EU-parlamentet i Strasbourg.

Belgien har aktiva Grand Orientloger med bröder i de högre skikten i Kommissionen, där de kan påverka beslut som fattas av denna icke-folkvalda verkställande myndighet inom EU.

I Italien blev det kriminella frimureriet ett allmänt insett problem och det politiska samtalsämnet nummer ett, sedan polisen år 1981 sprängt Grand Orientlogen P2. Det avslöjades snart att denna hemliga loge hade aktivt planerat en statskupp. P2 saknade officiellt förbindelse med den lagliga italienska Storlogen, som har 18 000 medlemmar.

Senare visade det sig att när P2 grundades (egentligen omorganiserades) 1966, var det på direkt order av italienska Grand Orients stormästare Giordano Gamberini. Detta är ett mönster som tyvärr går igen inom frimureriet: officiellt förnekande, inofficiellt samförstånd.

Avslöjandet, att många ledande politiker, domare, polischefer och militärer var medlemmar av P2, ledde till den dåvarande italienska regeringens fall. P2 förklarades olaglig och "upplöstes" - till ingen verkan, eftersom man år 1994 fick förklara den olaglig igen.
Det har felaktigt hävdats att P2 hade omkring 950 medlemmar.
Men de 953 var endast de som först blev avslöjade. Där återfanns tre ministrar, däribland justitieministern Adolfo Sarti; flera tidigare premiärministrar, däribland kristdemokraten Giulio Andreotti; 43 parlamentsledamöter; 54 högre ämbetsmän; 138 högre officerare, däribland 38 generaler och amiraler (inklusive överbefälhavaren och de två högsta cheferna för underrättelsetjänsten); 19 högre domare och en härskara av advokater, polischefer, ledande bankirer, tidningsutgivare, 58 professorer, ledarna för flera politiska partier.

Senare har framkommit att det verkliga antalet bröder uppgick till 2600.

Det var ett tvärsnitt av hela den italienska makteliten
som i hemlighet konspirerade att olagligt ta makten i landet.

P2s ledare, stormästaren Licio Gelli, hade varit en hängiven fascist under Mussolini
men behändigt gått över till partisanerna i krigets slutskede, varpå han angav många av sina gamla vänner. När hans bluff avslöjades, flydde han till Argentina, där han blev diktatorn Perons rådgivare. Han hade även mycket goda relationer med ledarskapet i USAs republikanska parti och
fanns med bland de inbjudna gästerna när Ronald Reagan installerades som president.

De icke avslöjade bröderna fortsatte verksamheten, grundade nya loger
som arbetar vidare än idag.

Bland annat skyddar man terrorister, varav en del var de som låg bakom sprängningen av Uffizi-galleriet i Florens i maj 1993. Dessförinnan skedde andra bombdåd i vilka
P2s stormästare Licio Gelli var inblandad.
Också den legala Storlogen av Grand Orient var vid det laget grundligt infiltrerad.
Dåvarande stormästaren Giuliano di Bernardo gav upp sina försök att rensa ut de kriminella.

Han lämnade Grand Orient med orden: "Jag har sett ett monster."

Han flyttade från Rom till Milano, där han grundade en ny
storloge, utan band med Grand Orient. För medlemskap i denna fordras intyg från domstol att sökanden inte har kriminell bakgrund. Di Bernardo samarbetar numera med polismyndigheter, som utreder sambanden mellan frimureriet och maffian.

Det första avslöjandet att P2 obehindrat fortsatte sin verksamhet kom 1993.
Dr Agostino Cordova, allmän åklagare och en av Italiens främsta maffiaexperter, ville utreda om svinuppfödare i Calabrien hade lurat EU-kommissionen på bidrag.

Så snart han kommit på att P2s stormästare Gelli var inblandad, blev hans utredning stoppad genom direkt ingripande från justitiedepartementet. Justitieministern socialisten Claudio Martelli såg också till att stoppa Cordovas väntade utnämning till chefåklagare vid Italiens antimaffiakommission.
Dr Cordova protesterade offentligt till antimaffiakommissionen och
överlämnade till Italiens Juristråd en förteckning över domare, som utnyttjade frimureriet för att skydda organiserad brottslighet. Trots alla hinder han mötte kunde dr Cordova till slut öppet påvisa Gellis samröre med den calabriska maffian, 'Ndrangheta.

Hans fortsatta utredning avslöjade ett nätverk av kriminella frimurarloger,
som var större än vad som kom fram i den första P2-skandalen. Som särskilt viktiga centra nämnde han Rom, Milano och Florens. Martelli tvangs senare, efter vittnesmål emot sig, att avgå från ministerposten och även lämna sitt parti.

Visst finns det också frimurare, som är hederliga och goda medborgare.
di Bernardo är ett exempel på detta. Låt oss hoppas att de är i majoritet. Men i så fall saknar de oftast mod och kunskaper att tala ut mot den kriminella minoriteten. Dessutom måste man fråga sig, hur det kan vara möjligt att majoriteten medlemmar i en frivillig organisation låter sig styras av en liten
klick kriminella. Ingen rättrådig människa går väl frivilligt med i något dylikt eller stannar kvar i det, sedan hon fått veta hur det står till.

Svaret på frågan är: Maktmissbruket är möjligt just genom frimureriets odemokratiska struktur.
I varje högre grad, som brodern invigs i, får han veta nya hemligheter,
som är okända för dem i lägre grader.
Endast stormästaren i högsta graden vet allt och kan därför kräva fullständig lydnad
av alla de andra bröderna. Lojaliten och lydnaden förstärks dessutom genom de eder och löften bröderna får avlägga, ibland under hot om groteska dödsstraff för svek eller röjande av hemligheter.

En sådan struktur gör det naturligtvis ganska lätt för en kriminell minoritet att operera bakom kulissen av en laglydig men ovetande och naiv majoritet.

Det moderna frimureriet går tillbaka till 1717, då fyra engelska loger gick samman
och bildade det som sedan kom att kallas Förenade Storlogen i London.
Det är denna som alltsedan dess godkänner eller bannlyser loger i andra länder.
Inom det brittiska frimureriet är religiös eller politisk verksamhet officiellt förbjuden, och det är därför (säger man), som man inte godkänner det kontinentala Grand Orient-frimureriet, som har en direkt kristendomsfientlig hållning och dessutom gärna blandar sig i politik.

Så skrev dåvarande stormästaren för franska Grand Orient, Fred Zeller, en bok om
hur man skulle vinna ungdomen för socialismens idé. Med "socialismens idé" menade han förmodligen underkastelse under frimureriets makt.

"Det svenska systemet" av frimureri (som dominerar i de nordiska länderna och i norra Tyskland) avviker från både det brittiska och kontinentala i fråga om organisation och karaktär. Det svenska systemet har färre grader och är utåt kristet. I verkligheten är det ännu mer påverkat av synkretistisk mystik och magi, s.k. kabbalism, än det brittiska, enligt den norske forskaren Sverre Dag Mogstad.

Den svenska frimurarorden har officiellt brutit kontakten med Grand Orient. Det skedde
emellertid först 1993, enligt den svenske frimuraren Tom Christian Bergroth. En annan källa, likaledes en svensk murarbroder, har emellertid uppgivit att Grand Orient finns i Sverige "sedan mycket länge" och att man först måste ha blivit invigd i det svenska systemet för att bli upptagen i Grand Orients loge i Sverige. Man talar alltså med kluven tunga.

Särskilt efter Sveriges EU-inträde torde det vara svårt för det svenska frimureriet att i längden (låtsas) avvisa samarbete med den i Kontinentaleuropa mäktigaste grenen av frimureriet. EU-anpassningen gäller väl också frimurarna? Mina läsare får ta reda påvilka svenskar,
som är så diskreta medlemmar av Grand Orient. Sveriges näste statsminister? Ett studium av redan kända, utländska grandorientare i en persons närhet, som gynnare och hjälpare, kan ge vissa ledtrådar om personens medlemskap.

Fråga duger, men förnekanden ska inte tas för kontanta.

En som envist förnekade sitt medlemskap i P2 var den italienske mångmiljardären och tidigare premiärministern Silvio Berlusconi. Numera vet man att han gick med redan den 26 januari 1978. Hans medlemsnummer blev 1816, utfärdat under koden E.19.78.
Han tilldelades cell 17 inom logen. Den som rekommenderade honom för medlemskap var
av allt att döma socialistledaren Bettino Craxi. Denne ledde 1983-1987 den regering som skulle "städa upp" Italiens politiska liv och rensa det från maffia-frimureriets fördärvliga inflytande!

Också Craxis budgetminister Pietro Longo visade sig vara medlem i P2
(medlemsnummer 2223). Italienarna, intill döden leda vid mafiosi-frimurare, fick därmed bara nya getabockar som republikens trädgårdsmästare.

En del EU-parlamentariker är bekymrade över att det politiska frimureriet genomsyrar
EU på alla nivåer. De EU-parlamentariker som vågat tala om detta säger att frimurarna ofta sätter in sitt skydd till försvar för "bröder", som innehar användbara maktpositioner i EUs permanenta institutioner. Grand Orient-frimureriet är starkt politiskt inriktat och har mycket stort inflytande.

EU-parlamentarikern Tomlinson stöder förslaget att registrera frimurarna inom EUs permanenta institutioner.

Förslaget lades fram av den brittiske EU-parlamentarikern Leslie Huckfield (labour).
Huckfield har senare berättat att han av franska och belgiska EU-parlamentariker utsattes för starka påtryckningar att inte driva saken vidare. Flera gånger har man i EU-parlamentet motionerat om officiell registrering av alla frimurare inom församlingen; givetvis utan framgång.

Redan 1985, vid en konferens för EGs socialistpartier i Madrid, framlade den brittiska socialistiska EG-parlamentsgruppen ett förslag om att offentligt registrera alla frimurare verksamma i EGs institutioner. De franska socialisternas ledare Henri Saby och hans italienska kollega Mario Dido lämnade då salen i protest. Det hade då gått bara fyra år sedan P2 sprängdes, och alla
goda krafter behövdes för att bekämpa "monstret". Men dessa toppolitiker verkade ha andra preferenser och lojaliteter.

Samma år, 1985, inlämnade den brittiske EG-parlamentarikern Terence Pitt till EG-parlamentet ett förslag till en resolution om att undersöka den alarmerande utbredningen av frimurarloger och hemliga sällskap inom EG och kontrollera oroväckande uppgifter "enligt vilka högre EG-befattningshavare, däribland ledamöter och tjänstemän i EG-parlamentet, är aktiva frimurare".
Denne labourman, som tidigare blivit uppskattad för sitt civilkurage, måste dock ha fått klart för sig att hans initiativ inte bara var utsiktslöst utan också farligt, ty han drog själv tillbaka sitt förslag.

Brittiska frimurare är sedan 1990 officiellt förbjudna att besöka Tysklands storloge, eftersom denna samarbetar med suspekta italienska och franska loger. Likaså vägrar London numera att erkänna Belgiens Grand Orient.

Förenade Storlogens officielle talesman John Hamill säger också rakt ut att icke-erkända
loger övar ett stort inflytande i Bryssel och EU-parlamentet:
"Grandorientarna har alltid varit mycket politiskt inriktade ... som grupp mer än som individer.
De är starkt socialistiska."

Fallet Henri de Compte är intressant. Från 1979 var han chef för Europaparlamentets kassa- och redovisningsavdelning. Två år senare fann revisorerna att förhållandena vid de Comptes avdelning var "otillfredsställande". Bland annat hade motsvarande 600 000 kr "försvunnit". Alla försök att utreda vart pengarna "försvann" har sedan dess misslyckats.
Det hade också förekommit att parlamentets pengar användes i spekulationsaffärer
- i en sådan affär hade 400 000 pund sterling olagligen överförts till en bank i London. En parlamentariker, som satt i den budgetkontrollkommitté som utredde denna affär, sade:
"Parlamentets pengar användes för att tjäna tusentals pund, som parlamentet inte sanktionerat eller visste något om. Det har ingen betydelse att kapitalbeloppet inte påverkades och till sist blev fullt återställt. Man borde ha väckt åtal. Men så skeddeinte. Istället blev det frimureri."

Henri de Compte förnekade att han skulle vara frimurare. Icke dess mindre gick frimurarna i Europaparlamentet samman i gemensam kamp för honom, både offentligt och privat.
Initiativet togs av fransmannen Jean Feldt, generaldirektör för parlamentets administration och medlem av en frimurarloge som är bannlyst av Förenade Storlogen.

Efter ett hemligt strejkmöte, där även en annan frimurare och cheftjänsteman i parlamentet talade, gick Feldt öppet ut med strejkhotet. Om det hade satts i verket, skulle parlamentets arbete ha totalt avstannat. Parlamentet föll då till föga och tog tillbaka sitt beslut om
disciplinstraff mot de Compte. Senare blev han dock degraderad.

En annan brittisk före detta EU-parlamentariker, som Freemantle låter vara anonym, anser det upprörande att ingenting görs för att avslöja och stoppa frimureriets stora inflytande inom de centrala EU-institutionerna. Denne man är själv frimurare!
Glädjande nog finns det hederliga sådana. Men de vågar mycket sällan framträda offentligt. Samme man berättar också att han sett mycket av maffians närvaro överallt i EUs institutioner, särskilt i Bryssel. Enligt honom finns en kedja som förenar maffiafamiljer i Italien med avläggare till maffian i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg.

Det finns en hel del maffianärvaro och -inflytande på den lägsta förvaltningsnivån i Bryssel, D-nivån. "Där har jag själv sett handkyssar - alla tecken på den
största respekt för maffian. Jag tror att maffian har ett starkt inflytande på utnämningar:
det är möjligt - men förnekas naturligtvis bestämt - eftersom Kommissionen inte är vald och eftersom den bemannas med medborgare frånmedlemsländerna. Och jag talar inte bara om italienare;
andra länder har sina maffior de också."

Enligt denne sagesman är B-nivån inom EU-byråkratin starkt infiltrerad
av organiserad brottslighet. Detta är den verkställande nivån, där man beviljar
bidrag och bistånd. Denne tidigare EU-parlamentariker trodde inte att någon av kommissionärerna har aktiva förbindelser med maffian, men han var säker på att de visste om dess existens och verksamheter inom kommissionen.

Under detta samtal fick Freemantle namnet på en kommissionär, som har starka band med en frimurarloge, som är bannlyst av Förenade Storlogen i London. Men det skulle inte finnas det ömsesidiga skydd och hemlighållande som är så typiskt för frimureriets samarbete med
maffian ute i Europa. I EUs centrala institutioner arbetar de två grupperingarna oberoende av varandra, men samtidigt utan friktion.
Det handlar om tolerans och samexistens till bådas nytta. "Det är sedan länge etablerat. Det fortsätter att existera liksom man fortsätter att förneka det."

Största delen av EUs budget går till jordbruksstödet. Det uppskattas att minst 10 procent av EUs totala budget försvinner i korruption och bedrägerier. Det betyder c:a 60 miljarder kr. EUs jordbruksstöd utgår bland annat till tobaksodlare, framför allt i Italien.
EUs tobak är emellertid av så låg kvalitet - höga halter av tjära och nikotin - att den
inte går att sälja inom EU. Den duger endast till export till U-länder. Sådana finns emellertid numera även i Europa utanför EU. Den undermåliga EU-tobaken
måste alltså säljas till vrakpris på världsmarknaden, och det är här skattebetalarna i EUs medlemsländer lojalt får göra sin insats för att hålla tobaksodlarna vid kassa.

Åren 1988-1991 var den italienske kristdemokraten Antonio Quantraro chef för tobaksavdelningen inom DG6, EU-kommissionens jordbruksstyrelse. Under Quantraros ledning ökade EUs stöd till tobaksodlarna från drygt 7 till drygt 10 miljarder kr per år.
Quantraro hade makten inte bara över själva utbetalningarna.
Han kunde även efter eget skön ändra bestämmelserna. Det gjorde han också - så att det blev ännu lättare att lura till sig bidrag. Den stora vinnaren blev den organiserade brottsligheten.

Odlarländerna behövde inte prestera egentliga underlag. Stora bidragsbelopp betalades ut för
tobaksodlingar som inte ens existerade. Samtidigt åtnjöt Quantraro det högsta anseende som en mycket pålitlig man. Han var i sex år sitt partis ordförande i Bryssel.
Han var invigd i en belgisk frimurarloge, som inte är godkänd i London och hade under
sina 20 år i Bryssel viktiga befattningar i den.

Liten tuva välter ofta stort lass.
Den brittiske EU-parlamentarikern och antinikotinisten Terry Wynn fick av en s.k. slump veta
att undermålig EU-tobak dumpades i Albanien med de kraftigaste exportsubsidierna i hela Unionen.
Därmed sattes undersökningen igång. Revisionsdomstolen avslöjade sedan i sin rapport att bedrägeriet varit så omfattande att det nästan inte gick att beräkna den totala kostnaden för det.

Revisionsdomstolen anklagade också i praktiken EU-kommissionen för att ha
sökt hindra Wynns utredning. Tjänstemän vid kommissionen hade också förtalat honom. Men rättvisans kvarnar hade satts igång. Den 5 april 1993 skulle Quantraro förhöras i detalj om sina aktiviteter. Så blev det nu inte.
Den 30 mars hoppade, föll, knuffades eller kastades Quantraro ut från ett fönster på
sjätte våningen i sitt Bryssel-kontor. Vad hade han kunnat avslöja, om han fått leva vidare?
Han hade kunnat bekänna och därmed avslöja maffia-frimureriets nätverk inom EU.

Nu blev bara frågorna kvar. Faktum kvarstod emellertid att
detta var det största enskilda bedrägeri som någonsin upptäckts i EUs korridorer.
EU-parlamentets utredning talar om att Quantraro kunnat utan insyn utifrån samarbeta
med en grupp människor, som bildade en kartell genom vilken han i allt väsentligt kontrollerade produktionen av antingen mycket undermålig eller helt obefintlig tobak inom EU.
Erfarna bedömare betvivlar möjligheten att en människa ensam kunde organisera ett sådant bedrägeri som sträckte sig genom fem EU-länder.

De påpekar också att jordbruket i Italien - som är det viktigaste tobaksodlarlandet -
till 90 procent kontrolleras av maffian. Man tvivlar också på att Quantraro arbetade
helt för egen vinning.

Stora belopp kan ha gått till Italiens kristdemokratiska parti,
ett parti som redanfigurerat i otaliga mut- och bedrägeriutredningar.
Begick Quantraro självmord? Det finns de som anser det osannolikt.
Han hade inte behövt befara särskilt svåra efterräkningar.
Kommissionen ville ju egentligen mörklägga bedrägeriet, dess vanliga förfarande, som gör Terry
Wynn mycket upprörd. Troligen blev han mördad - av vilka är inte så svårt att gissa.

Några ord också om fallet Salvatore Lima. Denne italienare gjorde hela sin karriär inom politiken och maffian. Han blev medlem i kristdemokratiska partiet redan 1945, då den amerikanska ockupationsmakten på Sicilien bytte ut fascister mot mafiosi på ledande poster, efter maffiabossen Lucky Lucianos anvisningar.
Salvatore Lima blev ledamot av EG-parlamentet 1984. Åtta år tidigare hade en officiell antimaffiarapport till italienska parlamentet nämnt Limas kontakter med Cosa Nostra i
163 sammanhang. "Det påverkade inte hans ställning i Rom det ringaste, och det
påverkade förvisso inte det sätt på vilket han togs emot i Strasbourg"
uppgav en tidigare EU-parlamentariker till Freemantle.

Som ledamot av först det italienska och sedan av EG-parlamentet åtnjöt Lima åtalsimmunitet.
Lima var mycket passiv i EG-parlamentet. Det var långa perioder, då han
knappast visade sig i sessionerna. Däremot besökte han en viss frimurarloge, som möttes på tisdagskvällar. Han ägnade sig framför allt åt att bygga upp ett växande nät av kontakter.

Maffian betraktade honom som "Mr Fixit". Själv trodde han tydligen att det inte fanns någon gräns för vad han kunde åstadkomma. Den tron blev också hans fall. Han hade försäkrat
Cosa Nostras högsta ledning, cupolan, att han kunde övertala domaren i Italiens högsta domstol Corrado Carnevale att få domarna mot 342 redan dömda mafiosi upphävda eller mildrade.
Detta kunde inte ens den genomkorrumperade Carnevale åstadkomma.
För detta löftesbrott måste Lima dö. Motorcykelburna skyttar mördade honom i badorten
Mondello i mars 1992.
I Strasbourg blev hans kolleger mycket bestörta, som det heter. Undras: Hur många av dem hycklade och hur många var enbart aningslösa?

Överfört till svenska politiska förhållanden skulle fallet Lima kunna beskrivas så här. Till kommunfullmäktige i en svensk kommun avges en intern men officiell utredning om organiserad brottslighet i kommunen. En ledamot i kommunfullmäktige omnämns med sina kriminella kontakter 163 gånger i utredningen. Han får sitta kvar. Åtta år senare väljs han utan problem in i Sveriges riksdag. Otänkbart i Sverige? Vardag i EU.

Freemantle verkar vara aningslös om hur starkt påverkat av frimureriet hela EU-projektet
varit från första början.
Detta är egentligen inte ämnet för denna artikel, men några uppgifter kan jag ändå lämna.
EUs "andlige fader" anses allmänt vara greve Richard N. Coudenhove-Kalergi,
som på 1920-talet grundade Pan-Europa-rörelsen, föregångaren till Rörelsen för ett förenat Europa, som sedan utmynnade i EEC/EG/EU.

Coudenhove-Kalergi var hög frimurare och skrev först om sitt projekt
"Pan-Europa" i Wiens Frimurartidning. Pan-Europarörelsen finansierades de tre första åren av bankirhuset Rothschild, vars manliga medlemmar "varit frimurare i generationer", enligt forskaren Stephen Knight.
I sina legender påstår sig frimurarna härstamma från tempelherrarna,
ett slutet brödraskap som bekämpades och till sist, år 1314, likviderades av Frankrikes kung
Filip den sköne och påven Clemens V.

En sak som är intressant i sammanhang med att EU-projekten nu med full fart är på
väg in i etapp III, då alla ingående nationella regeringar ställs under Europeiska centralbankens finansdiktatur: Tempelherrarna drev motsvarande rörelse, Europas första övernationella bank.
Man strävade att bli mäktigare än de nationella regeringarna på
finansiell väg. Tempelherrarnas undergång som politisk och ekonomisk makt låg emellertid i tiden.

Överallt i Europa uppstod
starka nationella regeringar med betydande folkligt stöd, och så kunde detta medeltida försök till "integration" och "globalisering" förpassas till historiens skräp- och skräckkammare. Viktigt att notera är att den katolska kyrkan då, i början av1300-talet, alltjämt förmådde
vidmakthålla förbudet mot tagande och givande av ränta.

Frimurarna visar sitt inflytande över EU också i symboliken. EUs flagga ger oss ett intressant exempel på frimurarsymboler.
Den femuddiga stjärnan är enligt dr Karl Steinhauser den vanligaste symbolen för frimureriet, "symbolen för dess överhöghet". Den djupblå färgen återfinns i stormästarens rituella mantel.
De tolv stjärnorna sägs symbolisera Jesu tolv apostlar, men är
egentligen en symbol för Israels tolv stammar, vilket även framgår av Bibeln. Jesus förklarar nämligen att de tolv lärjungarnas lön skall bli att de ställs i spetsen för de tolv stammarna som deras domare (Matt. 19:28, Luk. 22:30).

De tolv stammarna är i sin tur en astrologisk symbol för zodiakens tolv stjärnbilder.
Det vet varje astrolog, och det framgår även av Moses välsignelse
över Israels tolv stammar i Femte Moseboken, kapitel 33. Kabbalismen ger här en
ytterligare och djupare förklaring. Enligt den ursprungliga kaldeiska kabbalan, som den medeltida kabbalismen är en yngre och ofullständig bearbetning av, utgör tolvkretsen icke ett fullkomligt magiskt system. Den avgörande faktorn, som styr cirkeln av tolv och förlänar den dess
exklusiva magiska karaktär, är den trettonde faktorn i mitten.

Ett mycket givande samtal i dessa frågor hade jag sommaren
1997 med en journalist vid Finlands Radio. Det visade sig att vi oberoende av varandra ställt oss samma fråga: När får vi se den trettonde, större stjärnan dyka upp i EU-flaggans mitt?
När maffia-frimureriet tar makten även officiellt?
En hederlig men luttrad EU-tjänsteman, som Freemantle talade med i Bryssel, sade:
"Det vore kanske bättre om maffian tog över EU även
officiellt. Då blev det i alla fall billigare."

Copyright © 1997 by Lars Adelskogh.

Artikeln publicerades först i tidskriften Insikt, nr 1, 1997.
Detta är en version som författaren godkänt för spridning i nätverk.

* * *

Det var mycket som "hände" runt 20:de seklets födelse...
Vi skall här titta lite närmare på vissa betydelsefulla personer och deras
medverkan i skapandet av det för "den Globala Finansmaffian" betydelsefulla imperium
som gavs arbetsnamnet "Sovjet-staten"...

Eftersom Stalin jagade upp Trotskij där han befann sig och mördade honom så ansåg jag att det Trotskij stod för också måste vara bra... För att förstå hur detta kunde vara min uppfattning, så skall jag här visa på siffror från Sovjets medborgares egna uppfattningar i olika undersökningar som man kan ta del av i Jüri Linas utmärkta bok;
"Under skorpionens tecken" Bokförlaget REFERENT. 1999, som behandlar om hur kommunismen uppstod och utvecklades i forna Sovjetunionen, samt vad som hände tiden före dess tillkomst.

"Därför upprör inget ortodoxa kommunister mer än avslöjandena om Lenin. De vägrar släppa helgonbilden av Lenin, ty redan på 1920-talet ersattes kristendomen med Lenins namn och hela läran kanoniserades"

Sid. 82-83. "Enligt dr Oleg Platonov blev Lenin frimurare år 1908. Att han verkligen tillhörde frimurarna bekräftas av en grundlig undersökning som gjordes av Nikolaj Svitkov, "Om frimureriet i den ryska exilen", som utkom i Paris år 1932. Men Lenin agerade redan på 1890-talet precis så som undergrävande grupperingar brukade. Illuminaterna, B´nai B´rith (Förbundets söner), Grand Orient och andra frimurarloger var intresserade av att hetsa arbetarna mot vissa "nyttiga" mål.

Enligt Svitkov var de viktigaste frimurarna från Ryssland - Vladimir Uljanov-Lenin,
Lev Trotskij (egentligen Leiba Bronstein), Grigorij Zinovjev (Gerson Radomyslskij),
Lev Kamanev (egentligen Leiba Rosenfeld), Karl Radek (Tobiach Sobelshn), Maxim Litvinov (Meyer Hennoch Wallach), Jakov Sverdlov (egentligen Jankel-Aaron Movsjevitj Solomon),
L. Martov (Julij Zederbaum), Maxim Gorkij (Alexej Pesjkov), Anatolij Lunatjarskij
(egentligen Balich-Mandelstam), Christian Rakovskij...

Enligt den österrikiske statsvetaren Karl Steinhauser tillhörde Lenin den franska logen
Art et Travail (Konst och Arbete), redovisat i boken "EG- die Super-UdSSR von morgen",
(Wien 1992, s. 192). Där uppnådde han den 31:a graden (enligt forskaren J. Begunov).

Oleg Platonov publicerade år 1996 i Moskva en bok (i serien "Rysslands törnekrona") om frimureriets hemliga historia (1731-1996) på 700 sidor. Denna bok är skriven med hjälp av de f d hemliga frimurardokument som bevarades i Sovjetunionens speciella arkiv i Kreml.
Enligt dessa handlingar var alla viktiga bolsjevikledare samtidigt medlemmar
i olika frimurarloger.

Även den berömde brittiska politikern Winston Churchill (medlem av "De trehundra",
en organisation skapad av Cecil Rhodes i syfte att upprätta en total global makt, bestående av ledande personer inom politiken, näringslivet, bankväsendet, medierna, militären osv.
- Detta skall jag ge belysning åt en annan gång - "Shaygets" anm.), har i tidningen Illustrated Sunday Herald den 8 februari 1920 bekräftat att Lenin ovh Trotsij tillhörde de frimurar-illuministiska konspiratörernas krets. Churchill visste vad han talade om, ty han var själv sedan den
24 maj 1901 frimurare. Lenin tillhörde olika frimurarloger utomlands.

Det är väsentligt att betona, att Lenin och hans kumpaner inte arbetade.
Ändå hade de råd att resa omkring i Europa (då relativt mycket dyrare än nu) och att leva i lyx. Dessa yrkesrevolutionärer hade endast en uppgift - att hetsa arbetarna.
Lenins senare verksamhet visar tydligt att han följde Adam Weishaupts linje, grundare av illuministisk-socialistiska rörelsen, 1776 i Ingolstadt - och Moses Hess och
Karl Marx´ vägledare och lärare.

Dessa två namn är vanligtvis helt okända för dem som genomgått marxistiska läroanstalter.

Detta får räcka för denna gång... Men apropå - Emma Goldman - under Trotskij´s landsförvisning till USA från Spanien år 1917, sammanträffade de en hel del i New York, ty vad jag vill kalla gräsrots-anarkister och -kommunister, var mycket imponerade av Trotskij´s person och åsikter,
som han dessutom faktiskt verkligen var en mästare att utveckla.

* * *

Med tanke på det ovan anförda, ang. Marx inflytande i planen , skall jag här
låta er ta del av några rader som beskriver själva idéologien...
Som jag tagit från Tage Lindbloms bok, skriven 1951 som heter Efter Atlantis

HATETS PROFET
sid 73-94

Den samhällsutveckling, som de flesta av de "utopiska" socialisterna på 1800-talet
förutsåg med oro och bävan och som de på olika sätt ville avärja eller vars verkningar de ville mildra, den samhällsutvecklingen hälsade Karl Marx som den sista fasen i de mänskliga stridernas historia. Socialisterna och kommunisterna, skriver Marx i   Filosofins elände, stridsskriften mot Proudhon, behöver inte hitta på system eller utopier, när nu det stora sociala dramat spelar upp,
"de behöver endast göra klart för sig vad som äger rum framför deras ögon och göra sig
till organ för detta".

Den storindustriella företagsformen med sin tekniska överlägsenhet kommer
enligt Marx att segra. Över de små och hantverksmässiga företagsformernas förintelse går bourgeoisin segrande fram."De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter
ner alla kinesiska murar", heter det i Det kommunistiska manifestet.

Med den nya företagsformen blir bourgeoisin och proletariatet de två dominerande samhällsklasserna, ja, till slut de två enda, då även jordbruket övergår till stordrift med anställda lönearbetare. Allt fler blir egendomslösa och pressas ned till och förenas med proletariatet. Bourgeoisin blir en fåtalig men oerhört mäktig klass, till vilken all makt i samhället koncentreras.
De gamla banden mellan mästaren och hans gesäller slits itu, och i stället för den patriarkaliska gemenskapen inträder ett ett opersonligt förhållande mellan utsugare och utsugna.

Arbetarens lön är endast det pris kapitalisten betalar för varan arbetskraft, dvs. den samhälligt nödvändiga mängd arbete som åtgår för att "producera" och "reproducera" varan arbetskraft.
Endast en del av den tid arbetaren utför sitt arbete hos kapitalisten motsvarar hans lön. En del av tiden skapar han mervärde, alltså värden, som helt går till kapitalisten. Denne har givetvis allt intresse av att få ut så mycket mervärde som möjligt, dels genom rationalisering och dels
genom lönenedpressning.

Arbetaren exploateras sålunda och denna exploatering blir hårdare och mera omfattande allt eftersom konkurrensen skärps, den kapitalistiska makten växer och de proletära skarorna ökar.

Sedan människorna lämnat det primitiva egendomskommunistiska stadiet har klasskampen enligt Marx varit det dominerande elementet i all historia. Kampen mellan förtryckare och förtryckta har växlat till såväl innehåll som omfattning och intensitet, den har varit "än öppen, än dold", och ur dessa klasstrider har den nya, framåtsträvande samhällsklassen såsom bärare av en överlägsnare, "högre" produktionsordning till slut avgått med seger och etablerat sig som härskande klass.

Genom denna dialektiska process fortgår en ständig utveckling från ett lägre till ett högre.
Liksom det tredje ståndet, borgarklassen, vuxit fram ur feodalsamhällets sköte och blivit bärare av den nya kapitalistiska produktionsordningen, får vi nu bevittna hur den segrande
bourgeoisin möter morgondagens segerherre, proletariatet.
Ty liksom tredje ståndet blev medvetet om sitt intresse, sin historiska mission att
som feodalismens antites tillintetgöra den feodala produktionsordningen, när denna utömt sina krafter, på samma sätt växer en ny motsägelse fram i det kapitalistiska samhället.
Proletariatet vaknar till medvetande om sin historiska mission i samma mån som det kapitalistiska samhället går till sin fulla mognad och de inre motsägelserna blir allt mer uppenbara.

Arbetets samhälleliga och ägandets privata karaktär leder till slut till öppna och förödande konflikter. Produktionskrafterna växer så att säga den borgeliga privategendomen över huvudet.

Det borgeliga samhället liknar häxmästaren, som inte förmår behärska de underjordiska krafter, han själv frambesvurit, egendomsförhållanderna har blivit för trånga för att kunna innefatta den framalstrade rikedomen, våldsamma och periodiskt återkommande överproduktionskriser utbryter heter det i Manifestet. I sitt huvudarbete Kapitalet skildrar Marx denna utveckling, framdriven av kapitalismens immanenta lagar.

Egendomskoncentrationen fortsätter samtidigt med arbetsprocessens alltmer kooperativa form. Å ena sidan ett avtagande antal kapitalister. Å den andra sidan "växer massan av elände, tryck, träldom, urartning, utsugning men också upproriskheten hos den städse svällande och genom
den kapitalistiska produktionsprocessens mekanism skolade, förenade
och organiserade arbetarklassen.

Kapitalmonopolet blir till en boja för det produktionssätt, som uppblomstrar med och under densamma. Produktionsmedlens centralisation och arbetets socialisering nå en punkt, vid vilken de icke kunna fördra sitt kapitalistiska hölje. Detta spränges. Den kapitalistiska privategendomens timma slår. Expropriatörerna bliva exproprierade" De motiv, som bestämmer människornas handlingar och driver dem framåt, är ekonomiska.

Det berömda och så många gånger citerade stället i Marx´
Till kritiken av den politiska ekonomin lyder så;" I den sociala produktionen av
livsuppehället ingå människorna bestämda, av deras vilja oavhängiga förhållanden,
som motsvara ett bestämt utvecklingstadium av deras materiella produktivkrafter.

Totaliteten av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska
struktur, den reala basis, på vilken reser sig en juridisk och politisk överbyggnad, och vilken motsvaras av bestämda och sociala medvetenhetsformer. Sättet för det materiella livets
produktion betingar den sociala , politiska och andliga livsprocessen överhuvud.

Det är inte människornas medvetande, som bestämmer deras tillvaro utan
omvänt deras sociala tillvaro, som bestämmer deras medvetande."När så samhällets materiella produktivkrafter på ett visst stadium av sin utveckling kommer i motsättning till den förhandenvarande produktionsförhållandena, inställer sig en period av social revolution.

Människan är alltså en produkt av sociala och ekonomiska faktorer.
Men människan är också medagerande. Den största bristen med hittillsvarande
materialism, skriver Marx i några anteckningar från 1845 om Feuerbach, är att det sinnliga blott uppfattas som objekt eller som en åskådning, men inte som mänsklig sinnlig verksamhet,
som praxis som subjekt. Människan är emellertid en produkt av omständigheterna,
samtidigt som hon förändrar omständigheterna.

Och då det är de samhälliga, ekonomiska produktionsförhållandena,
som utgör fundamentet, blir människan i första hand formad av de samhällsförhållanden,
hon lever i, samtidigt som hon blir bärare av samhällsförändringarna.

Då mänsklighetens hittillsvarande historia är historien om klasskamp,
blir människans primära samhällsfunktion att vara medagerande i denna klasskamp.
Den Ekonomiska Människan framträder hos Marx i ny, renodlad gestalt. Men det är inte den individuella människan, i kamp och tävlan med sina medmänniskor.
Det är Der vergesellschaftete Mensch, den sociala människan,
aktören i det stora klasskampsdramat.

Senare skall jag låta er ta del mer utförligt denna tankvärda bok,
... Men nu skall vi avsluta med Tage Lindboms avslutningsord
i detta ovanstående kapitel - han valt att kalla "Hatets profet"...

Men Marx gav proletariatet något, som ingen annan givit.
Han sköt undan alla funderingar om hur det framtida samhället skulle se ut, han besvärade inte arbetarna med konstruktiva samhällsplaneringar.

Han gav dem något, som varken Saint-Simon eller Fourier eller Blanc eller
Proudhon givit dem. Han gav dem impulserna till att hata.
Ingenting fick stå i vägen för proletariatet kollektiva, befriande anonyma hat.
Hatet blev proletariatets religion och Karl Marx blev dess profet".

* * *

Med dessa slutord av Tage Lindboms analys av "kraften" i den Marxistiska läran
och dess egenliga uppgift som enligt Fred Zeller
dåvarande stormästaren för franska Grand Orient,  skrev i en bok;
"hur man skulle vinna ungdomen för socialismens idé".
Med "socialismens idé" menade han förmodligen underkastelse under frimureriets makt.

* * *

Nu skall vi skärskåda ännu en betydande historisk händelse och som
genom sin konstruktion ännu idag påverkar oss... och detta fenomen är benämnd;

National-socialismen

Jag kommer här att återge ett stycke ur David Ickes´bok "Robotarnas uppror",
där skeden ur vår gemensamma historia beskrivs. Vi kan här, återigen få del av de krafter som
obevekligen och utan ifrågasättande, formar vår tillvaro...

Stycket är taget från Del I: Mörkret - kapitel 10: Världen i krig.
sid.161 - 165

..." Påven hade haft vänskapliga förbindelser med Adolf hitler, sedan denne förts till
makten av en stor romkatolsk väljarkår 1933. Tyskland var i ett förtvivlat läge ett land i fysisk och ekonomisk ruin efter kriget.
Sedan monarkin fallit, utropades republik vid ett möte i Weimar 1919, men den nya staten
fick kämpa en ojämn kamp mot kommunister, rojalister, högerextremister och brödraskapet självt.  Den värsta förödelsen vållades dock av ekonomins sammanbrott. Men om man har kontroll över bankväsendet, är det inte så svårt att undergräva en hel nation och så bereda marken för en revolution.

Börskrachen i Förenta staterna 1929 ordnades på liknande sätt.   Brödraskapets bankirer
skapade inflation och uppmuntrade överhettning på aktiemarknaden så att krachen måste komma.  Alla aktiebörser världen över manipulerades på detta sätt. Tjugotalets depression kallades
i vissa kretsar "kalkonjaktens tid".  Vad det betydde framgår av det som följer.  
År 1921 fanns det 31 076 banker i Förenta staterna.  Brödraskapselitens jättebanker
avgjorde då att skördetiden var inne.

Centralbanken Federal reserve tillkännagav en rad nya förordningar, som de mindre
bankerna inte kunde efterleva i ett så svårt ekonomiskt läge.  Detta drev tusentals av dem i konkurs - 16  000 på elva år. Brödraskapets bankirer hade däremed eliminerat konkurrensen.  De ökade sina egna tillgångar genom att sluka upp småfiskarna och alla dessas gäldenärer. 

Sedan centralbanken väl uppnått sitt mål, mildrade den sina egna bestämmelser.  
Det var med stöd av dessa elitbankirer som Franklin D. Roosevelt kunde tillkännage sin berömda "nya givens" politik, som skulle lyfta Förenta staterna upp ur depressionen. 
Denna politik innebar att oerhörda mängder pengar lånades upp från dessa bankirer,
varpå stats-och privatskulden exploderade igen.

Kongressmannen Louis Mc Fadden, ordförande för representanthusets utskott
för bank- och valutaväsendet, sade att 1920-talets stora depression...
"...inte inträffade av en slump.  Den var en noga planerad händelse...
De internationella bankirerna sökte åstadkomma ett nödtillstånd i vårt land,
så att  de kunde framträda som herrarna över oss alla."

Detsamma skedde i Tyskland. där diktaturens frön redan hade såtts.
In på scenen trädde Adolf Hitler."

Här bryter jag tillfälligtvis av David Ickes upplysningar om händelserna,
mot att jag återger uppgifter som är sammanställda i en artikel benämd; "Organized medicine" med undertiteln;
- bakom attackerna på alternativ behandling - Artikeln är taget från en tidskrift som utgives av;
KMR - Kommitén för mänskliga rättigheter   nr 2 -99
Hela artikeln skall jag senare publicera, här på hemsidan... Samt en del andra, som är viktigt för oss att veta...
Här kommer alltså citatet ur artikeln;

"Några händelser inom affärsvärlden i Tyskland och i USA vid sekelskiftet bildar
upprinnelsen till denna historia.  De är viktiga att förstå då de ligger till grund för de senare
skedena där den i synnerhet tyska skolmedicinen fick ett starkt övertag mot naturmedicinen,
det vi i dag kallar alternativmedicinen.

I Tyskland gick ett antal företag inom kemisk och farmaceutisk industri samman och bildade
ett större företag kallat I.G. Farben. I.G. står för Interessen Gemeinschaft ,- intressegemenskap, vilket ger en vink om att företaget egentligen var en kartell.  Farben betyder färger och anspelar på att den kemiska industrin hade sitt ursprung i färgämnestillverkningen.

I.G. Farben blev en mäktig industriell koloss som genom sina enorma ekonomiska
tillgångar, sitt överlägsna tekniska kunnande och sitt ofantliga patentinnehav helt dominerade
den kemiska industrin i Europa.  Fullt utvecklad blev den till världens största kemiska industri
med en verksamhet som sträckte sig från vapentillverkning till läkemedel.

Hitler valdes ut
Företaget hade, förutom sina kommersiella mål, även en vision om vilken riktning
samhället borde utveckla sig.  Det fanns en stark tro på dominans och krass verklighetsanpassning som effektiva medel att uppnå sina mål, en strategi som redan hade fört I.G. Farben fram till sin utomordentliga position.  Företaget sökte därför efter en "stark man" som kunde förverkliga
dess politiska idéer.

Redan 1928 hade ett antal ledande personer inom I.G. Farben valt ut Adolf Hitler till
den positionen.  Andra var inte lika övertygade, men Hitlers nationalsocialistiska program och
hans karismatiska utstrålning fällde utslaget och 1931 började företaget officiellt stödja Hitler.

Hitler hade troligen inte klarat av att nå maktens topp om inte företaget hade hjälpt honom. 
Hösten 1932 sviktade stödet för nazisterna betänkligt.  I.G. Farben bestämde sig då för att ge dem
ett stort ekonomiskt bidrag.  På order av dess högste chef, Carl Bosch, betalade företaget
ut 400 000 mark, det i särklass största enskida bidraget till Nazist-partiet. 
Men det fanns även andra intressen som skulle stödja Hitler.

""Haitler" är vår man"
Förklaringen till Hitlers framgångar kanske står att finna i en liten bok på 100 sidor som
kom ut 1933 och skrevs av den kända amerikanska bankiren Sidney Warburg.  Den hade titeln "Tre samtal med Hitler". Under Depressionen i Amerika omkring 1930, såväl som i det bistra klimatet
i Tyskland, hade privata amerikanska finansmän utestående fordringar i Tyskland på över tio miljarder dollar.  Tyskland måste göras solvent - till varje pris.  
En av lösningarna var en kontakt med en harre som hette Adolf Hitler för att hjälpa
honom och nationalsocialismen att komma till makten.

Rockefeller blev senare känd för sitt yttrande: "Haitler är vår man!", både för uttalet
och uttalandet.  Sidney Warburg fick uppdraget att bege sig till Tyskland för att träffa "Haitler".
Med sig hade han ett rekommendationsbrev från Rockefeller, såväl som Hoover.  
Den senare blev som bekant USA:s president 1929.

Det kan jämföras med att tyskarna under första världskriget skickade Lenin tillsammans med en kassakista i mörklagt tåg genom Sverige till Ryssland för att starta en revolution. Tanken var att han skulle sluta fred med Tyskland så att tyska trupper kunde lösgöras från öst och sättas in på västfronten för att slå de engelska och franska trupperna."
Slut citat...

* * *

Här återgår vi till David Ickes sammanställda uppgifter
ur boken "Robotarnas uppror" ang. National-Socialismen...

"Han hade deltagit i första världskriget som korpral och hade senare blivit djupt
imponerad av Mussolinis metoder.  Men ännu tidigare hade Hitler blivit besatt av tanken på
tyskarna som det ariska herrefolket.  I sin ungdom nyttjade han narkotika för att få mystiska upplevelser. Svastikan, som Hitler tog i bruk som symbol för sin rörelse,
hade även brödraskapet använt långt dessförinnan.

Som yngling tog han starkt intryck av en bokhandlare i Wien.  Denne predikade evangeliet om det tyska herrefolket, som enligt vissa hade skapats av utomjordiska jättar. Houston Stewart Chamberlain, den författare som så starkt hade påverkat kaiser Wilhelm, hävdade senare att Hitler var den nye Messias, och Chamberlains arbeten kom att utgöra grunden för nazismens läror.

Hitler blev medlem av den hemliga politiska grenen av ett arméområdeskommando,
som stiftade sina egna lagar. Kommandot var så patriotiskt att de mördade, för brott mot nationen, några av de män som på tysk sida deltagit i fredsförhandlingarna efter första världskrigets slut.

Områdeskommandot var i själva verket mordavdelningen inom en hemlig
brödraskapsgrupp vid namn Thulesällskapet. Också detta trodde på all galenskapen om
herrefolket och den tyska messias.  Det dömde folk till döden vid sina egna hemliga domstolar.  Hitler och Thulesällskapet trodde att de leddes av samma utomjordingar som hade
skapat den ariska rasen.

Samma industriägare finansierade både Thulesällskapet och områdeskommandot. 
Dietrich Eckart, den morfinist som ledde Thulesällskapet, såg Hitler som den messias sällskapet väntade  Man såg till att han blev ledaren för tyska arbetarepartiet.

Detta förvandlades sedan till det nationalsocialistiska (nazi-) partiet, och Hitler försökte
sprida sin judefienliga, antikommunistiska nationalism över hela världen.  Hans troslära fångade tyska folkets kollektiva medvetande, som ställde in sig på nazismens tankevågor och lyssnade till budskapet tills det hypnotiserats och sedan styrdes av denna vilseförde man och hans svammel

Före riksdagsvalet 1933 hade Hitler ökat sitt väljarstöd genom att låta det som skulle
bli Gestapo bränna ned riksdagshuset och sedan kasta skulden på kommunisterna.
Också rädslan  för ryssarna utnyttjade han med stor verkan. Häri fick han hjälp av påven,
som utsådde hat mot det kommunistiska Ryssland vid minsta tillfälle."
(Vid ett senare tillfälle skall jag låta er ta del av denne Pius XI, som i en avslöjande bok;
"Hitler och påven". genomgår en grundlig undersökning och som sätter vatikanen i en verklig knipa.
Namnet på författaren kan jag inte påminna mig för tillfället...)

"Kyrkorna blev fienligt inställda mot Lenins revolution när den förbjöd religionen. 
De visste inte att de blev bedragna när den nye diktatorn Hitler verkade ta deras parti men i
själva verket var ett ombud för samma brödraskap.  För både Hitlers och stalins dikatur
bar brödraskapet ansvaret liksom för det kommande kriget,
där de två skulle spelas ut mot varandra.

Två andra sällskap, som spelade en roll i nazisternas revolution, var Vrilsällskapet och Edelweissällskapet.   Liksom Thulesällskapet hade de förbindelser med sina bröder i Storbritanien.   Rudolf Hess och Heinrich Himmler var båda "vrilare" - Himmler blev senare chef för de fruktansvärda Gestapo och SS. Herman Göring var medlem av Edelweissällskapet. 
I likhet med många andra väntade han den nordiske messias,
och han trodde att det var Hitler.

Hitler och hans anhang brännmärkte judarna och kommunisterna på radion dag efter dag,
och det tyska folkets tankar och hjärtan förgiftades."

Angående detta sistnämda, så skall vi ännu en gång göra ett litet avbrott i "Robotarnas uppror" för
att kasta oss in i ett avsnitt ur Israel Shahak´s bok "
JUDISK HISTORIA, JUDISK RELIGION - Tyngden av tre tusen år -
dess femte kapitel; historiens tyngd, sid. 68-71.
Utgiven på Foinix förlag 1996.

"Kanske det mest upprörande exemplet av detta slag är att vissa sionistiska ledare
i Tyskland med glädje hälsade Hitler välkommen till makten, eftersom de delade hans tro på "rasens"överhöghet och hans fientlighet mot tanken att judarna skulle smälta in bland "arierna".

De lyckönskade Hitler till hans seger över den gemensamma fienden - liberalismens krafter.
Dr Joachim Printz, en sionistisk rabbin som senare utvandrade till Förenta staterna, där han kom sig upp till vice ordförande för Judiska världskongressen (och även var nära vän till Golda Meir), utgav år 1934 en särskild bok, "Wir Juden" (Vi Judar), för att hylla Hitlers så kallade
tyska revolution och liberalismens nederlag:

" Den tyska revolutionens innebörd för den tyska nationen kommer efter hand att stå klar för dem
som skapat den och format dess bild. Dess innebörd för oss måste framläggas här: liberalismens landvinningar
har gått förlorade. Den enda form av politiskt liv som främjat den judiska assimilationen är skjuten i sank."
sid. 150-151.

Nazismens seger innebär slutet för assimilation och blandäktenskap såsom ett alternativ
för judarna."Vi är inte ledsna över detta", sade dr Printz. Att judarna tvingas identifiera sig såsom judar ser han som"uppfyllelsen av vår önskan".
Och vidare:

"Vi vill att assimilationen ersätts med en ny lag: förklaringen om tillhörigheten till den judiska nationen
och den judiska rasen. En stat,som är uppbygd på principen om nationens och rasens renhet, kan endast hedras
och respekteras av en jude som förklarar sig tillhöra sin egen art. Sedan han sålunda förklarat sig, kommer han
aldrig att bli stånd till en sviktande lojalitet mot en stat. Staten kan inte önska sig andra judar än sådana
som förklarar sig tillhöra sin egen nation.

Den vill inte ha judiska smickrare och fjäskare. Den måste av oss kräva trohet och lojalitet mot vårt eget intresse.
Ty endast den som  ärar sin egen art och sitt eget blod, kan högakta andra nationers nationalvilja."
"Wir Juden;" sid. 154 - 155.

 Hela boken är full av dylikt grovt smicker av den nazistiska ideologin, skadeglädje över
att liberalismen och särskilt franska revolutionens ideer besegrats och höga förväntningar om att myten om den ariska rasen skall frammana ett klimat där också den befryndade myten om den
judiska rasen skall trivas.
På sidan 136 kan man läsa i ovan anförda arbete att ännu värre yttringar av sympati
med nazismen kunde märkas hos den extrema rörelsen lohamej herut Jisraél  (Sternligan) så sent
som år 1941. I sionistiska begrepp var dr Printz "en duva". På 1970-talet understödde han till och med den amerikanska judiska rörelsen breira , tills Golda Meir avrådde honom.

Hur vansinnigt det än kan låta, står det ändå klart, om man närmare undersöker
sionisternas verkliga motiv, att en av de djupastliggande ideologiska anledningarna till det sionistiska ledarskapets ihärdiga fientlighet mot palestinierna består i att många östeuropeiska judar identifierar dessa med uppstudsiga östeuropeiska bönder, sådana som deltog i Chmielnicki-upproret och andra liknande resningar - och att dessa bönder i sin tur och på ett historievidrigt sätt
identifieras med den nyare tidens antisemiter och nazister."
slut citat...

efter att ha tagit del av trettiotalets betygelser i det politiska Tyskland, så återgår vi nu - återigen - till
"robotarnas uppror" och de uppgifter som där behandlar National-Socialismen...
Men vi skall vid ett senare tillfälle behandla just den "synbara" kluvenhet i människouppfattning,
som är behäftat med den sionistiska ideologin...
vi fortsätter alltså:

Hitler följde det mönster kyrkan och diktatorer använt genom historien.
All litteratur som uppmuntrade till något slags frihet förintades, och de löften han ställt ut till de socialister och monarkister som hjälpt honom att bli vald brydde han sig inte mera om. 
Inga fler val skulle hållas.  Fürern skulle lydas.

Runt sig samlades han sina viktigaste medhjälpare, män som Hess, Goebbels,
Ribbentrop, Göring och Himler. de skulle styra Tyskland med terror, och judarna skulle få röna
en fruktansvärd behandling. Ribbentrop skulle föra ett antal gemytliga samtal med påven om Tysklands expansionsplaner, men den viktigaste agenten för den hemliga alliansen mellan Vatikanen, Tyskland och Amerika var Rudolf Hess.

Nu härskade alltså diktatorer i Italien, Tyskland och Ryssland, där Josef Stalin efterträtt
Lenin 1924. Snart skulle det komma ytterligare en i Spanien. År 1936 ledde general Franco,
en katolsk extremist, en revolt mot den spanska republikens regering, som hade arbetat
på att minska kyrkans makt. Följden blev spanska inbördeskriget,
ett förspel till det kommande världskriget.

I inbördeskriget ställde sig Tyskland och Italien på Francos sida, medan Sovjetunionen stödde republikanerna.
Storbritannien och Frankrike såg passivt på. Sorgligt nog för det spanska folket,
segrade Francos armeer, och för katolska kyrkan i Spanien gjorde han vad Mussolini gjort i Italien. Kyrkan återfick sin rikedom och sin mark erhöll väldiga årliga anslag från staten och
återtog kontrollen över skolan.

Religionens attribut syntes snart överallt, och inkvisitionen kom tillbaka.
Den påvliga flaggan vajade över Francos armé när den krossade den spanska demokratin,
och i Vatikanen hissade man stolt Francos egen flagga. Påvens roll i segern över demokratin
hade varit avgörande. Han hade vädjat till katoliker över hela Europa att bege sig till
Spanien och delta i detta "heliga krig".

När Hitler inledde sin expansionspolitik med anslutningen av Österrike, sade de romkatolska biskoparna åt folket att vara lojala mot nazisterna, och hakkorsflaggan hissades på domkyrkotornet i Wien. Hitler hade påvens stöd också i erövringen av Tjeckoslovakien.

Påven Pius XI och hans efterträdare Pius XII hade ingen högre önskan än att Tyskland skulle besegra kommunismen i Ryssland. Föga visste de att Tyskland spelat en nyckelroll i skapandet av kommunismen! Historien om hur Vatikanen stödde fascisterna är mycket skamlig men knappast ägnad att förvåna någon som känner kyrkans historia.

Lika skamlig är historien om de brödraskapets industriägare och bankirer som stödde båda sidor. Vid det här laget  hade brödraskapet organisationer som samordnade elitens banker och industrikoncerner över hela världen. En dylik var Banken för internationella betalningar, som stod utom demokratisk kontroll.

Bland dem som som stödde nazisterna finansiellt fanns den tyska kemijätten I.G. Farben vars ledning räknade Max och Paul Warburg, som drev banker både i Tyskland och förenta staterna. Warburgarna hade kraftigt bidragit till skapandet av den amerikanska centralbanken federal reserv, och Max Warburg som jag tidigare nämnt som anskaffaren av de pengar varmed Lenin och hans bolsjeviker genomförde revolutionen i Ryssland.

Bank of Manhattan var en Warburgbank, och en av dess direktörer, H.A. Metz,
kom från I.G. Farben, som hade ingått i kartell med Rockefellers Standard Oil före kriget
och så utgjort del av brödraskapets finans- och industinätverk.

Standard Oil (Esso) levererade till nazisterna under hela kriget via Schweitz, och Avery Rockefeller hade grundat ett bolag där han gått samman med Schröder, Hitlers egen bank. Guaranty Trust (J.P. Morgan) och Union Banking Corporation of New York (UBC) hörde till nazisternas största finansiärer.

En av UBCs direktörer var Prescott Bush, Georges far. C.E. Mitchell, direktör i I.G. Farbens amerikanska gren, var också direktör i federal reserve. Nätet knöts nu allt tätare. I.G. Farben gav ytterligare finansiellt stöd åt Himmlers SS, och detsmma gjorde de tyska filialerna av
de amerikanska bankerna och med huvudkontorens välsignelse.

Kulager som var en bristvara hos de allierade, skickades till nazisterna
via Sydamerika av vice ordföranden för amerikanska krigsproduktionsstyrelsen.
I.G. Farben drev de fabriker som byggts i anslutning till koncentrationslägren och utnyttjade
dessas slavarbetare. I. G. Farben finns kvar än i dag men opererar under andra namn.

Brödraskapet nätverk i Storbritannien stödde nazisterna - och gör det fortfarande -
och Bank of England hjälpte hitler. Dess direktör Montagu Norman, som var den ledande
gestalten i världens banksystem, träffade våren 1934 andra brittiska affärsmän vid bankens högkvarter vid Threadneedle Street i London, och de kom överens om att i hemlighet
överföra pengar till Hitler, medan Norman försökte övertala den brittiska regeringen
att undandra Frankrike sitt stöd och flytta över det på Tyskland.

Sedan Hitler inlett sin mordturné i Europa med överfallet på Tjeckoslovakien, överlät engelska riksbanken till honom Tjeckoslovakiens guldreserv på sex miljoner pund, som banken förvaltade i London, Under hela kriget finansierade brödraskapsföretag och -banker i hemlighet båda sidor, däribland Mussolini när hans regim råkade i ekonomiska svårigheter.

På detta gjorde sig brödraskapet enorma vinster, som sedan tusenfaldigades när efter
kriget en ny värld skulle byggas upp på ruinerna. Ett tungt ok av lidande och okunnighet vilade
på folket i alla länder. Bank of England nationaliserades av den nya labourregeringen år 1946,
men den fortsätter att öva ett väldigt inflytande på Storbritanniens ekonomiska politik,
och jag anar att den snart kommer att kräva ett större mått av oberoende av staten."

Med denna profetia av författaren till "Robotarnas uppror", David Icke - avslutar jag här mitt lilla
bidrag till förståelsen av händelserna av vår tid... "Som man sår - får man skörda..."

Jag kanske bör tillägga att "Robotarnas uppror" gavs ut första gången 1994 - Det, tål att tänkas på...


* * *