Kommunism

Lyd mitt råd att "logga" ut under tiden du studerar det här...Annars, kan det stå dig dyrt!
Det tar nämligen en bra stund att läsa materialet... Ha, nu en god tid!

Ett uttryckligt försök att  
genom en omvärdering

 reformera kommunismen

  Möjligheten att genom historiken, sociologin och de filosofiska skolorna förstå förutsättningarna för ett kommunistisk styrt samhälle.

I alla tider, sedan vi i ord kunnat förklara olika sätt att leva - har ett särpräglat
levnadssätt fått benämningen; COMMUNI´S av latinet: "Gemensam" -enligt Bonniers folklexikon;
"en politisk ideologi med egendomsgemenskap som främsta mål".  - När man i dessa termer talar
om "politik", så känns det så nutida, modernt, att man nästan inte kan förstå att sätta in det
i enklare sammanhang, som t.ex tidsmässigt länge sedan primitiva stammars levnadsförhållanden.

Men begreppet är ändå utgående från betydelsen i förhållandet; "människors angelägenheter,"
ordet "politik" har då så sin givna plats -  även i det förhistoriska sammanhanget.

Vi skall också gå tillbaka till denna förhistoriska tid, den för västerlandet genom
grekerna kända civilisationer och genom deras iaktagelser närma oss en förklaring på "kommunismens" väsen, samt varför den faktiskt redan vid den tiden, var så högt aktad
och önskvärd -  till lika med fruktad och hatad, för att genom denna undersökning
möjligöra den kunskap som är behövlig för att kunna göra den bedömning som
är ett måste, för att kunna förstå orsaken till detta samhällsystems rätta värde.

Vi måste också vara väl medvetna att det inte var så länge sen, som vi allmänt förkastade den världsbild, som förlade en gudsbild i centrum på allt vi hade för handen, ty på gott och ont ingick olika sorters högre makter i den tidens tankesätt. Makter man kunde blidka genom offerceremonier och då i de flesta fall - under fullkomlig självuppoffring - eller som det vi här skall skärskåda, enbart att genom kontemplation, meditation eller andra mindre drastiska verksamheter närma sig en förståelse för vad som kunde göra det möjligt för människan att leva under harmoniska förhållanden.

Hur länge tillbaka mänskligheten haft tillgång till dessa vetskaper, kan vi väl aldrig få veta helt säkert, men det påstås att vi alltid har haft dessa kunskaper, åtminstone möjligheterna att kunna få tillgång till dem.

De som ingick i styrningen av det dåtida samhället var oftast människor som betroddes vara de som hade den största kontakten och då därmed bemyndigande av den gudom eller gudomar som efterlevdes av just det specifika berörda folket. Dessa auktoriteter var vad som vi förstått - dåtidens Präster, medicinmän, shamaner och liknande.

Förståelsen för de olika, vad vi skulle kunna kalla gudsbilderna, bestämde således
hur folket skulle förhålla sig till sin omgivning, -det säger sig självt- att en del samhällen
var mer eller mindre väl insatta i de sinnliga verksamheterna allt efter deras - ledares kunskaper
när det gäller att tyda - guden eller gudarnas vilja, att då de flesta präster med mindre utvecklad förmåga att kunna förstå sammanhangen i levnadsförhållanderna inte kunde sköta styret
för ett folk, det kan man ju förstå. Sålunda medförde detta missförstånd att människorna där
lade en stor vikt vid makt och ägodelar, följden av detta blev då helt naturligt,
ett liv utgående ur själviskhet och grymhet.

* * *

Samhällen, så som dessa, kunde p.g.a. ovanstående orsaker då inte beskrivas av
de besökande i sina anteckningar såsom "kommunistisk", i ockmed att dessa inte kunde
uppfylla de "kriterier" som låg till grund för ordets rätta bemärkelse. Tydligt var att man då var kapabel att kunna skilja på samhällen som levde själviskt och i andra fall, de samhällen som levde osjälviskt. Det var alltså möjligt att kunna göra dessa värderingar i förhistorisk tid.
Då borde det, både praktiskt och teoretiskt kunna göras även än i denna dag,
som vi snart skall bli varse...

Så, det fanns på denna tid -om än inte så många- fungerande samhällen, som styrdes
och levde kommunistiskt och beskrivningarna tydliggör just de förhållanden som kan
verka svåra att leva efter, men likväl så lär förhållanderna inom dessa samhällen vara
välgörande, ja, rena drömmen, eller som det brukar sägas; "utopiskt". Att det är svårt att
leva i ett kommunistiskt samhälle berodde just på dessa grundläggande förhållningssätt som
dessa präster ställde på invånarna i samhället. Deras gudsuppfattning gav dem anvisningar hur
man skulle förhålla sig till sin omgivning och prästernas kunskaper om dessa ting avspeglades således inom folkgemenskapen. Med tiden så skulle det nog visa sig om det var gott eller
dåligt. Svårigheten låg i att människan var olika kommna i - ska vi kalla det mognad -
att sätta sig in i det, vi menar med att behärska sig. Så det berodde i högsta
grad på prästernas pedagogik hurtillvida samhället, skulle upplösa sig eller inte.

* * *

Vad som framkommit i mitt lilla bidrag är att detta sätt att handha ett samhälle är det
mest fruktsamma, det mest harmoniska och för helheten, det mest lyckade försök till ordnade förhållanden, vår civilisation någonsin visat upp. Vilande på grunder som utvecklats ur visa människors medvetande, som med sina faktiska resultat pekar på dess trovärdighet.
Om man nu anser att demokratin genom sin rättvisa och frihet utgör något man bör eftertrakta.
Betydelsen av dessa ord: Demokrati, Rättvisa och frihet skall vi senare ta upp,
eftersom det är uttryck som väntar på sina, nog så rättmätiga förklaringar.

Oavsett att dessa samhällen var få och tydligen som vi kommer att förstå,
mycket svåra att upprätthålla, så har vi kanske här ovan på ett förenklat sätt belyst
själva grunden för ett vad jag vill kalla, ett sant kommunistiskt styrt samhälle.
- Sant, i den betydelsen att genom tydliggörandet av den gudsbild, levnadsåskådning och världsuppfattning som då var rådande inom det beskrivna samhället verkligen
uppfyllde dessa kriterier som fordrades för en s.k. "communión".

Vi skall nu övergå till den för oss intressanta frågeställningen; själva
kommunismens "väsen",d.v.s. vad det är  som skulle kunna göra en organism,
(t.ex. en samhällskropp) bättre lämpad att klara sin överlevnad.

* * *

Jag skall inte här gå in på att orda om de olika sätten, vad jag brukar kalla att;"återförenas med sitt ursprung" som är den process som mänskligheten brottas med i sina försök att fullfölja sina respektive gudars anvisningar vad som är bäst för dem, m.a.o. de olika sätt som ingår inom de otaliga religioner som uppstått sedan urminnes tider, utan bara helt enkelt försöka att för oss beskriva genom  nu olika utstuderade kunskaper om människan och hennes livsfunktioner, hur man kan visa på vissa lagar som gör det möjligt för oss (Den fysiska kroppen) att leva friskt och lyckligt och
genom dessa resultat - peka på att samhällskroppens likartade förhållanden.

Jag skulle här vilja sticka in en förklaring över vad jag anser att ordet "Religion"
verkligen står för, och det är "Återförening" - Som jag ovan menar - Att "återförenas
med sitt ursprung"... Alla levnadssätt är naturligtvis - iockmed medvetandets
strävan till "Återföreningen" - religiösa, oavsett dessa ter sig mer eller mindre konstruktiva,
men det är ändå i mitt tycke de förhållanden som möjligör ett "medvetet"
utvecklande mot ursprunget - som kan hävda rätten till ordalydelsen; "Religion"...

Ett par gamla ordspråk säger; - Såsom ovan, såsom nedan - Så som i det stora, så ock i det lilla - För mig så betyder detta att man kan jämföra en samhällskropp med en individs kropp, och detta betyder i sin tur naturligtvis att samma lagar som får en människa att må väl, gäller även för en samhällskropp. Lite kläm på förutsättningarna för en människas välbefinnande har vi väl, eller hur?
Är det inte så att det framkommit en mängd olika sätt att reglera sin kropps yttringar
genom våra tankars inriktningar?

Det mest kraftfulla och ledande inom detta är då att: Ju mer en människa kan behärska uppfattningarna om sina behov och önskemål genom tankarna, och på så sätt uppnå s.a.s. balans och harmoni, desto större kroppshälsa... De flesta, om inte alla störningar i människokroppen är psykosociala och som det ser ut så finns det lagar som styr, hurtillvida vi vill ha det.

Så vår uppgift är sålunda att komma underfund med hur
dessa lagar fungerar, ty beviserligen är detta möjligt.

* * *

                  Om det är en realitet att frambringa i människokroppen en "Communion", så måste det även i en samhällskropp vara möjligt, hur utopiskt det än kan verka. Därför kan vi med rätt hävda att samhället har den största möjligheten att fungera om det styrs kommunistiskt, och då naturligtvis under de rätta betingelserna.

Att komma underfund med de rätta betingelserna är sålunda
lösningen för ett möjliggörandeav den "communion" som vi i vår förklaringsgrund här har att anföra.
För att kunna få till stånd detta vad vi valt att kalla
för "kommunismens reformation", har vi att undersöka och analysera den mängd information som framkommit vilket rör människans hälsosituation, ty det är ju tydligen främst i dessa ämnen, vi kan få den nödvändiga relativa kunskap som kan framgå ur vår samlade kännedom som vi för närvarande har
om de olika relationernas verkningar på människosläktet,
när det gäller detta vårt förhållande till omgivningen,
materiellt, socialt och inte minst ur
medvetandets aspekt.

Men jag måste först påvisa en intressant iakttagelse - det s.k. fenomenet att "träffas"...
Det är ett fenomen som vad jag anser har att göra med det vår inneboende antagliga medvetenhets-uppfattning - vi  av de bakomliggande orsakerna - har att genomgå och får på så sätt genomleva, tidsmässigt olika skeenden allt efter vårt medvetandets-   utvecklings
behov. Detta fenomen har jag valt att kalla;
-"TÖK"- d.v.s. Tillägnad Överlevnads-Kapital.

Är det inte så att vårt ställningstagande diffust i olika sammanhang gör sig gällande först vid en viss ålder?Och om då människan lyckats att medvetengöra denna, sin känsla av detta "TÖK", uppstår
detta fenomen som är i betydelsen av en lagenlig, naturlig - communion...
Som då även kan ses, som den i, grekiska litteraturen kända uttrycket: "Demos" eller "Daimonion" (Augoeidis), så finnes då möjligheten att glimtvis "träffas" av detta fenomen som grekerna ansåg tillägnad den så idag vittomtalade och inflationsmässigt användna begreppet;"Demokrati".
Ty, en varelse som intiutivt använder sig av denna källa (det högre jaget) till
att forma sitt liv... är sannerligen värd att kallas "Demokrat".
Eller om man så vill; Kommunist...

* * *

Varför jag anser att den så kallade Kommunismen bör ges ett annat värde
i dessa dagar, är att detta ords sanna betydelse har ett berättigande,
när det gäller att kunna värdera den uppfattning över tillvaron
som kan komma till användning, när vi vill förklara vår världsbild.
Samt kunna ges en möjlighet att kunna beskriva och namnge den.
Det är av stor betydelse att kunna klassificera sitt värdeförhållande gentemot olika uppfattningar, tänk dig själv  - en ung människas uppfattning
över tillvaron - dennes ögon öppnar sig över sitt samhälles, vad
hon då anser - orättvisa - vad skulle han då kunna säga sig tillhöra för uppfattning, om han nu anser sig tillhöra en naturlig "Communion"?

Traditionellt kallas det som är i opposition mot det rådande systemet för "vänstern", efter
1889års Franska revolution och detta på grund av att i den byggnad - en beslagtagen
spinnerifabrik - som den nya ministären samlades i, blev det tradition att
dessa som var i opposition alltid satte sig på den vänstra sidan av lokalen.
Då började även detta uttryck "kommunism" att användas av vissa suspekta grupper
inom den s.k. vänstern, oavsett dessa gruppers förståelse för innebörden av ordet.
På så sätt fick den så kallade kommunismen genom tiden sitt arbete präglat historiskt på grund av vissa "låtsas"-kommunisters infiltration i samhällsutvecklingen. Sorgligt nog men sant...
Detta förhållande skall vi senare studera...

* * *

Om vi då först skulle analysera människans förhållande till uppfattade värden
och hur de kanhända uppkommer, och syna själva problematiken lite närmare i sömmarna, eller?

Men jag vill mena att dessa yttringar är mer betydelsefulla, än vad vi idag förstått att värdera, både för den enskilda individen som ställs inför konflikten, och för dess omgivning, jag menar då sålunda - det rådande samhällssystemet.

Detta fenomen uppkommer under perioden då människan ingår i sin s.k. könsmognad och hormonerna sätts i rullning. Det som även sker pararellt, förutom det som är allmänt känt, är att det sätts i gång en mognadsprocess i vår uppfattning om tillvaron, en slags "värdevisare" börjar
ge sig till känna...och detta utgår då ifrån den tidigare i tiden införlivade
och införstådda kunskapsmängd - TÖK ...

Meningen med detta är då att kunna klara av den fortsatta levnadsperioden
med så stor - vad jag valt att kalla TÖK - det vill säga: "tillägnad överlevnads-kapital" som möjligt, och att då detta, skapas utifrån mentala avgöranden som människan genom livsval lyckas förstå att bemästra, det som då grundas är en uppfattning, allmänt kallat värdering...
Den åstakommer man då genom att i den senaste valsituationen,
genom att utifrån känslan (återerinringen) och en medveten logisk bedömning
anta en ståndpunkt - värdering- alltså...
Resultatet av detta ställningstagande och dessa nya värderingars roll är att
möjliggöra ett mentalt rikare liv - rikare genom varje s.k. förfinad nyupptäckt förståelse
- man genom bemästring lyckas uppfatta, det vill säga tillägnad värdering...

* * *

Eftersom ett samhällssystem är den kollektiva summan av dess individuella delar -  så är även dess möjligheter att utvecklas - beroende utav delarnas värderingar och förändras med det nya tillskott av TÖK som tillförs
genom systemets upprättshållare, det vill säga genom
individuella människors medvetande.

Yttersta ansvaret ligger då på dessa människor som senast gäller som de ledande
för samhällets bevarande, de s.k. folkets förtroendevalda. Om man nu annamar det sättet
att styra ett samhälle. Därför är det avgörande hurtillvida de som har ansvar för ett samhälle, tar emot de annorlunda i den bemärkelsen nya värderingar som tillkännages av ungdomar, eller tillbakavisar dessa... Har dessa tillbakavisats tidigare så kan de verka vara ej nya värderingar, har de tillbakavisats otaliga gånger kan man nästan få en att tro att dessa är urgamla
och inte kan tillföra någon något gott alls... Man kan till och med få den uppfattningen
att dessa använts förut men förkastats - så är det nu inte - ty har man en gång antagit eller upptagit ett s.k.TÖK; tillägnat överlevnads-kapital och förstått att värdera ämnet, så förkastar man aldrig densamme - möjligtvis vidarutvecklar man den...

Dessa som har ansvaret för samhället har som ovan sagts , möjligheterna att
antingen se till att ungdomarna ges tillfälle att grundlägga sina uppfattningar, analysera dem och erkänna deras värden, och genom tillgången till detta nya överlevnadskapital möjligöra en förändring till samhällets bästa, eller så genom oförståelse missköta dem,
eller rent av motarbeta dessa p.g.a. olika motiv...

Det är nu så att om vi nu önskar ha som, sagts tidigare - ett värdefullt överlevnadskapital -
som då skulle kunna tillägna samhällets individer ett rikare liv, så är gången den - att vad som verkligen erfordras - är en förnyelse av det  individuella medvetandets utveckling och just detta är vad som sker under den kritiska perioden i människans ungdom, och att dessa värderingar
tilllåts hållas levande genom en grundläggande övertygelse för förståelsen av
sammanhangen - samband, det vill säga en slags helhet eller enhet upprättas...
Att en förståelse, likt uttrycket; "Agape" - den kristna varianten av
"Den högsta kärleken" upprättas, som är ännu ett uttryck för fenomenet "att återförenas med sitt ursprung"; vår "Auogoeidis".

* * *

Om vi här skall belysa en del tidigare exempel på samhällets misskötsel
av överlevnadskapital, så är de s.k. 68:orna ett praktexempel... händelsen var den, att under sextio-talet så uppstod mängder med möjligheter av olika sorters uppfattningar...

Ungdomar protesterade vilt, och värderingar stod som spön i backen...
Av vilka motiv dessa missköttes och falnade bort, skall jag inte gå in på här och nu,
men effekten vart i vilket fall den att dessa tillsynes djupt övertygade människor
- som då ansågs sig veta vart skåpet skulle stå - har nu i dag helt tagit avstånd från sin ungdoms värderingar.

Anledningen i detta fall, är vad jag skulle tydt det till, samhällets (läs; de styrandes)
ovilja, som gjorde dessa yttringar meningslösa och ej tilläts att förstås och ingå i vårt
gemensamma TÖK, när det så hade möjligheten därtill.

Ungdomens ögonblick av klarsyn av det som är - doften, av helhetens behov
av lagbundenhet kom till uttryck i stort mått under detta decenium. Sextio-talet var under
alla omständigheter en omvälvande period, med oanade möjligheter för ett samhälle att höjja sig och genom detta kunna tillförsäkra sig om ett mindre laglöst leverne.

Men dessa möjligheter tillintetgjordes av de styrande, ty dessa människor såg sig allt
efter sin uppfattningsförmåga hotade utav detta nya, som de inte hade möjligheter att införliva i det system som de ansåg vara det bästa för dem, så blev då, allt om intet

Sorgligt nog men sant - det fanns ännu ej plats för en samhällssocialt,
kollektiv omstrukturering, men detta är inget att hänga läpp för, ty mänskligheten
ges ytterligare tillfällen - varje stund - varje minut i våra liv och
då och då uppkommer nya vågor av större möjligheter...

Ty det är just genom ungdomarnas s.k. känslomässiga infall - som är en del av vår
gemensamma evolutionsprocess - vi får en slags tillgång till dessa möjligheter, som om vi
är kapabla, eller om man så vill uttrycka det, är värdiga - mogna inför, skulle kunna tillföra vår
rättmätiga tillgång till den förändring som möjliggör processen till ett högre liv,
som vi enligt vissa naturlagar - som vi senare skall närmare belysa -
denna vår gemensamma process, som är till för att över huvud taget kunna berika
människoriket med det nödvändiga, alltid utvidgande TÖK som måste till, för att överhuvud
taget något liv skall kunna möjliggöra den effektiva livsutveckling
som är nödvändig för ett framåtskridande.

Tiden utlöser alltid det som skall och måste ske. Det är bara för dessa, som har tilldelats
ansvaret för samhällslivet, att ta tillfället i akt - som man brukar säga. Det bara en tidsfråga när förändringarna ges plats... Som vi vet, är tiden den rörelse som utvisar medvetandets
varseblivande, det är ju så förändringar ger sig till känna, eller hur?

* * *

Då vi nu anser oss medvetna om hur ett systems utveckling och principen för dess
omformning fungerar, så skall vi nu gå in på ämnet: "Vår omsorg om värdena", vi som förstår detta, måste nu ta tag i själva problematiken - att möjliggöra ett ökat överlevnadskapital,
som då skulle kunna tillföra vår gemenskap ett kvalitativt närmande gentemot "detta",
som livet i stort, är till för: "Ökat medvetande".

Det som då skall till, är rätt attityd till ett samhälles förmåga att tillgodogöra sig
de möjligheter som uppkommer genom den uppväxande människans förmåga att känslomässigt ana och förnimma vissa glimtar av sittiuationens lagbundenhet, detta material - som då genom hormonprocessen ger sig till känna - måste om det befinnes värdigt,
vårdas av de som ansvarar för samhällets utveckling.

Ty, för att om nu inte de nya värderingarna tas till vara och införlivas i samhällets
gemensamma "TÖK", betyder riktigheten endast i detta - skall vi säga - att vi ännu inte
är "värdiga - mogna" för ett mindre olycksdrabbat leverne - det vill säga; ett livsförhållande
som ännu ej har s.a.s. "träffat" sitt naturliga existensberättigande, utan just för närvarande
enbart måste vara ett "nyttigt" studieobjekt för vår framtida utveckling, om vi nu fattar
problematikens samband i sammanhanget...

Impulser, inflytande, inspirationer eller hur man nu vill beskriva dessa händelser
som då uppstår just under denna period i det mänskliga livets utveckling, då de nödvändiga hormonförändringarna sker i våra kroppar på grund av medvetandets tidsmässiga (cykliska) uppvaknande, -detta uppvaknande som är en slags naturlig uppskrivning - har då alltså ingenting med att något överlevnadskapital aoutomatiskt tillförs eller skapas,
utan är för oss i den bemärkelsen enbart den process som tillägnar oss de
så nödvändiga sitiuationer vi för ögonblicket är kapabla till att bära...

Detta på grund av livets förlopp att möjliggöra sitt överlevande, förhoppningsvis tar man tillvara dessa inflytanden som ungdomens utveckling möjliggör, när dessa snuddar vid sitt latenta överlevnadskapital som är tillgänglig enligt utvecklingslagarna en kort tid,
för att dessa om igen skola prövas, antas eller så förkastas om nu människorna
inte vill, eller kan förstå, sitt eget bästa.

Vi skall också vara medvetna om att vi alltid står under dessa förlopp, ett bombardemang av möjligheter genomströmmar i oändlighet vårt medvetande, så impulser, inflytande och inspiration kan man inte få för lite utav, utan den egentliga frågan är, hur tillvida man kan sätta sig i sådant förhållande att man konstruktivt kan införliva dessa s.k. ideér som känns riktiga, som man
konfronteras med och nu anser är den senaste upptäckten i hennes
värdeomtummlande tankevärld.

För att möjligöra en reell omsorg för värdena i allt detta
som ingår och omger oss, är det förståss en självklar och naturlig del i det hela, att ha en viss förståelse för "livets mening".
Vad detta nu betyder - är en av de stora existensiella frågorna i vår tid.
(Existensiell, betyder; "Överlevnads-fråga...)

Vi måste då naturligtvis utgå ifrån våra nuvarande värden, dessa värdens motivation måste förklaras, förtydligas och sättas i relation till allt detta, vi anser i grund är värdefullt, eller hur?

Förstår vi problematiken, så står vi också inför detta fundamentala faktum att
det finns krafter i vår omgivning som på grund av diverse anledningar motarbetar
det gemensamma bästa, men vi skall ändå vara medvetna om dessa krafters existensberättigande i livsutvecklingen, så länge svårigheterna behövs för helhetens framåtskridande.
Men inte en sekund längre.

Medveten om att en revision är nödvändig, när det gäller dessa blodbesudlade system
som dolt sig bakom t.ex. benämningen; "kommunism", både - för att avslöja dessa intressen,
som bakom människors rättmätiga aningar gentemot uttryckets värderingar, dolt sina djävulska
anslag för sina egna ändamål och dels för att människor återigen skall kunna
låta sig i sina värderingar tillhöra något som är en naturlig tillhörighet i ett
gemenskapsförhållande... Alltså - i ett sant Kommunistiskt förhållande...
Det vill säga;
"Communion"

Människan i dag har det svårt att finna sig i den mänskliga rummet, och detta
p.g.a. denna brist på ideal som är naturenlig, både teoretiskt och praktiskt.

Nu när vi nu på senare tid upptäckt dessa motkrafter som spelat på människors förhoppningar
vi känt oss dragna till, denna diffusa känsla av att vilja leva ett rättfärdigt liv som  genom själva "communionens" inneboende gemenskapshetssträvan, "träffar" oss mellan varven,
så bör vi analysera denna "kunskap" och lära oss att "förstå" den...
Ty, möjligheten att anamma detta ideologiska samhällsskicks ordalydelse är i dag lika med noll iockmed den numera kända kommunismens med rätta, orättfärdigheter och följande grymhet...

Det är nu helt klarlagt att var helst denna falska kommunism uppträtt som regim,
så har den använts i olagliga syften, och endast verkat som ett gott komoflage för att skydda
och dölja ett livsfientligt system - som varit helt oförstående för
den sanna "communionens" rätta värden.

Att folk känt sig dragna till ett kommunistiskt system är inte underligt ty
denna känsla är riktig, enär vi vet i vårt innersta, att detta sätt att förhålla sig till sin
omgivning - faktiskt är det bästa.

Därför är det vår skyldighet, vi som tror oss veta hur det står till med världen
att leda den nya befrielserörelse som stundar... Visa för dessa tröstlösa människor, att det finns anledning till hopp i dessa grymma tanklösa tider och att det är dags att kasta det
ok som vilar på våra axlar, som i egentlig mening endast består av vår egen -
- i första hand - ofullkomliga tillvaro som uppstått genom vår brist på en sann kunskap
om vår betydelse i det evolutionära livsförloppet...

Vi måste se till att alla människor får del av lagarnas betydelse i våra liv...
Inga samhällets krafter får längre stå oemotsagda om dessa motverkar livets syften...
Betydelserna av demokrati, yttrandefrihet och rättvisa skall omvärderas och ges tillbaka
dess riktiga sanna värden.

En kommunismens reformation är en nödvändighet, inte blott för att rättfärdiga alla
dessa blåögda anhängares förlåtliga blindhet genom tiderna, att dessa inte kunnat objektivt analysera sina bevekelsegrunder för sitt ställningtagande - till de olika regimers
omänsklighet och ondska. Utan det, att vi även idag skall kunna ställa oss bakom detta
system som i grunden är det enda system som skulle kunna ge oss förståelsen,
som för vår inre känsla är en Sanning -
- Mötet med vår "Auogoeidis"-

En människa skall även idag kunna utan skam kunna tillhöra en opposition - "vänstern"-
en vänster som inte har mycket gemensamt med den opposition som idag
påstår sig vara en motpol till detta samhällssystem som idag råder...
Samt utan skam kunna i sitt hjärta känna sig dragen till en gemensamhet som är uppbyggd på
"allas" delar, detta förhållningssätt är definierad som en "communion",
enligt ordets sanna betydelse.

Beviserligen, är ett förhållande som till sin grund bygger på gemensamhet och
en syn på tillvaron som ej ser till sitt - utan på det allmännas bästa - uppenbart det bästa sättet att umgås. Man skulle kunna jämföra denna verksamhet, likt ett immunförsvar i vår
samhällskropp som skyddar mot de flesta - både yttre och inre influenser,
Tro mig eller ej! Även mot dessa omtalade, de ökända - "sju dödssynderna" -.

Vår förvissning om nödvändigheten och dessa våra skyldigheter att medverka till att
göra denna reformering värdefull, skall så lyfta oss upp ur overksamhetens, förnedringens
och det värdelösas dy och genom att sålunda tillerkänna oss vårt fulla ansvar genom att delge oss den kraft som är nödvändig för att kunna motstå dessa okunnighetens organisatörer, som ofrånkomligt med alla medel kommer bekämpa våra försök till den frigörelse som vi
anser oss är värdig - detta som fängslat oss i så långa, långa tider -
Detta Okunnighetens Mörker...

* * *
Dikt av Olga Aue-Birkfeldt ... En för oss här i Bengtsfors känd konstnärinna, musiker och
även donator av den så kallade "Birkfeldtska Villan" som det varit så många turer runt... men det
skall vi tala om vid en annat forum. Jäkla, shysst dikt i alla fall...

Flödande ljuskälla strömma fram över jorden,
bortför slagget som samlats under århundraden,
så att den nya tiden randas, som vi bidar efter.

Flödande ljuskälla strömma in i våra hjärtan,
i barnasjälen, som bringar den nya dagen
och till den fina brodd som spirar.

Kom med enkelhetens och flärdlöshetens
evangelium, kom med förnyelse i konsten,
kom med ditt värmande ljus till frysande själar.

Förgör äregirigheten, självförgudningen hos de konstens utövare vilka glömt att
de fått i arv att omhändertaga, vilket icke är ämnat
till självförhärligande.

Flödande ljuskälla för oss åter till Gud!

Det är mycket snack om gud här, men som ni antagligen har fattat så har
gudsbegreppet en väsentlig del i förståelsen av vår tillvaro och att det inte är så
jäkla märkvärdigt om man bara förstår vad det betyder... Utan det är i handling, ord och mening
som vi skall uppleva värdet av att tillse vår uppgifts mål... Och det är som ni
har sett skrivits tidigare;
VÅGA VÅRDA LIVET - VÅGA VÄRNA LIVET - VÅGA VÖRDA LIVET

* * *

Om jag skulle passa på att här visa er några rader skrivna
av ett par tänkvärda personer...
Först ut är då Emma Goldmans lilla avhandling:

Individen, staten och samhället -

 (1869-1940)

 Översättning: Anita Goldman och Ingemar E. Nilsson
Källa: Goldman, Emma (i urval av Anita Goldman),

Den dansande agitatorn,

Federativs förlag,  Stockholm 1980.   Först publicerad 1940.

Människorna är förvirrade, för vår civilisations grundvalar verkar vackla. Folk håller på att förlora tilltron till de befintliga institutionerna och de mer intelligenta inser att den kapitalistiska industrialismen omintetgör själva det syfte den antas tjäna.

Världen har svårt att finna en lösning. Parlamentarismen och demokratin är på nedåtgående. Frälsning söks i fascism och andra former av "stark" ledning.
Kampen mellan motsatta idéer som nu pågår i hela världen är oupplösligt förbunden med sociala problem som är i trängande behov av en lösning. Individens väl och det mänskliga samhällets öde beror på om vi kan finna det rätta svaret på dessa frågor. Arbetslöshetskriserna, krig, nedrustning och internationella relationer är några av dessa problem.


Staten, regeringen med sina uppgifter och maktbefogenheter, är nu föremål för ett livligt intresse från varje tänkande person. Den politiska utvecklingen i alla civiliserade länder har ställt frågan på dagordningen: Skall vi ha en stark regering? Är demokrati och parlamentarism att föredra eller är fascism och andra typer av diktaturer - monarkistiska, borgerliga eller proletära - botemedlet mot de sjukdomar och svårigheter som anfäktar samhället av idag?

Med andra ord skall vi bota demokratins onda med mer demokrati eller skall vi skära av den folkvalda regeringens gordiska knut med diktaturens svärd?

Mitt svar är: Varken det ena eller det andra.
Jag är lika stor motståndare till diktatur och fascism som jag är till parlamentariska
regimer och s. k. politisk demokrati.
Nazismen kallas välförtjänt en attack mot civilisationen. Den karakteristiken passar in på
varje form av diktatur; ja, den passar rent av in på varje typ av förtryck och tvångsvälde.
För vad är civilisationens sanna innebörd? Alla framsteg har väsentligen inneburit en utvidgning av individens fri- och rättigheter och en motsvarande försvagning av de auktoriteter som
härskar genom yttre makt. Detta gäller såväl i den fysiska som i den politiska och ekonomiska världen. I den fysiska världen har människan lyckats tämja naturkrafterna och använda dem för sina egna syften. Den primitiva människan tog de första stegen på framåtskridandets väg
när hon lyckades göra upp eld och sålunda besegrade mörkret, och när hon lärde sig
utnyttja vinden och vattnet.

Vilken roll spelade makten eller de härskande i människans strävan efter förbättringar,
uppfinningar och upptäckter? Ingen som helst roll eller åtminstone ingen som var till gagn. Varje storverk inom dessa områden har alltid utförts av individen, oftast i trots mot förbud, förföljelse och inblandning från de mänskliga eller gudomliga myndigheterna.

På liknande sätt har framåtskridandets väg inom den politiska sfären bestått
i att komma alltmer bort från stamhövdningens, prinsens, kungens, regeringens eller statens auktoritet.
Sett från denna synvinkel antar människans förhållande till staten helt andra proportioner.
Det är inte längre en fråga om i fall diktatur är att föredra framför demokrati eller om italiensk fascism är överlägsen hitlerismen. En större och mer väsentlig fråga måste ställas: Gagnar regeringen och staten mänskligheten och hur inverkar de på individen och den sociala ordningen?
Individen är livets verkliga realitet.
Hon är ett kosmos i sig och existerar inte för statens skull eller för abstraktioner
som "samhälle" eller "nation", något som bara är en samling individer.

Individen har alltid varit och är av naturnödvändighet framåtskridandets enda källa och drivkraft. Civilisationen har varit individers eller gruppers ständiga kamp mot staten och t. o. m. mot "samhället", d. v. s. mot den hypnotiserade majoriteten som underkuvade tillbett staten. hårdaste kamp har utkämpats mot av människans uppsatta hinder. Människans intellekt har alltid förvanskats av vanor och traditioner, och av en falsk och perverterad utbildning i de maktägandes intresse. Med andra ord: av staten och de härskande klasserna. Denna ständigt oavbrutna konflikt har varit mänsklighetens historia.

Individualitet kan beskrivas som individens medvetande om vad hon är och hur hon lever. Den är medfödd hos varje människa , den kan växa och utvecklas. Stater och sociala institutioner kommer och går, men individualiteten består och framhärdar. Värdighet, oberoende och förmåga att uttrycka sig är vad som ger individualiteten näring. Individualitet är inte det opersonliga och mekaniska ting som staten behandlar som "individ". Individen är inte endast ett resultat av orsak och verkan. Hon är så mycket mer och så mycket annat. Den levande människan kan inte definieras, hon är livets och alla värdens urkälla, hon är inte en del av det ena eller det andra; hon är ett helt, ett individuellt helt, ett växande, föränderligt och ändå alltid beständigt helt.

Individualitet bör inte förväxlas med diverse idéer och begrepp om individualism; än mindre med den "hänsynslösa individualism" som är ett maskerat försök att undertrycka och nedgöra individen och hans individualitet. S. k. individualism är social och ekonomisk laissez-faire: man exploaterar massorna genom klasser, juridiska knep, andlig förnedring och systematisk indoktrinering till underdånighet, en process som kallas "utbildning". Denna depraverade och perversa individualism är individualitetens tvångströja. Den förvandlar livet till en förnedrande jakt på yttre ting, egendom, social prestige och makt. Dess motto är: "Må den starkaste segra".

Denna hänsynslösa individualism har resulterat i det mest omfattande moderna slaveri, de krassaste klasskillnader, och drivit miljoner till brödköerna. Hänsynslös individualism har inneburit "individualism" för herrarna, medan folket har organiserats till en slavkast för att tjäna en handfull egoistiska "övermänniskor". Amerika är kanske den bästa representanten för denna form av individualism, i vars namn politiskt tyranni och socialt förtryck försvaras som dygder; medan varje frihetssträvan fördöms som "oamerikansk".

Det fanns en tid då staten var okänd. I naturtillståndet levde människan utan stat och organiserad regering. Familjer levde samman i små samfund, de brukade jorden och utövade hantverk.
Individen och senare familjen, var det samhälleliga livets enhet. Envar var fri och jämlik sin granne. Då var inte samhället en stat utan ett förbund; en frivillig sammanslutning för ömsesidigt skydd och nytta. De äldre och mer erfarna medlemmarna var folkets vägledare och rådgivare. De styrde och dominerade inte individen, utan hjälpte henne att klara göromål och åligganden.

Det politiska regerandet och staten är en mycket senare utveckling, som vuxit fram ur den starkares önskan att sko sig på den svagares bekostnad. Den andliga och världsliga staten tjänade till att ge ett sken av legalitet och rättfärdighet åt de orätter ett fåtal begick mot de många. Ett sken av rättfärdighet var nödvändigt för att man lättare skulle kunna styra folket. Ingen regering kan existera utan folkets samtycke; ett öppet, underförstått och antaget samtycke. Konstitutionalism och demokrati är de moderna formerna av det påstådda samtycket; ett samtycke den så kallade "undervisningen" har inympat och indoktrinerat, inte bara i skolan utan i hemmet, i kyrkan och på livets alla områden.

Detta samtycke är grundat på tron på auktoriteters nödvändighet. Dess grundval är läran att människan är ond och allt för okunnig att veta vad som är bra för henne. På detta byggs allt härskande och förtryck. Gud och staten existerar på grund av denna dogm.

Ändå är staten inget annat än ett namn. Den är en abstraktion. Likt andra liknande begrepp - nation, ras, mänsklighet - är den inte en organisk verklighet. Att kalla staten en organism visar på en sjuk tendens att göra fetischer av ord. Staten kallar man det lagstiftande och administrativa maskineriet, varigenom vissa av folkets angelägenheter regleras, och det på ett dåligt sätt. Det är inget heligt eller mystiskt med det. Staten har inte större samvete eller moralisk kallelse än ett kommersiellt företag som driver kolgruvor och järnvägar.

Staten är inte mer verklig än gudar och demoner. Också de är skapade av människan. Människan, individen, är det enda verkliga. Staten är bara människans skugga, hennes dumhets, okunnighets och rädslas skugga.

Livet börjar och slutar med individen. Förutan henne finns ingen ras, ingen mänsklighet, ingen stat. Nej, inte ens "samhället" är möjligt utan människan. Det är individen som lever, andas och lider. Hennes utveckling och framsteg har varit en fortgående kamp mot de fetischer hon själv skapat och då särskilt mot "staten".

Förr i tiden gestaltades det politiska livet efter kyrkans avbild. Statens auktoritet och härskarnas rättigheter kom från ovan; makten, liksom tron, var gudomlig. Filosofer har skrivit tjocka böcker för att bevisa statens okränkbarhet. Vissa av dem har t. o. m. klätt den med ofelbarhetens och gudomlighetens attribut. Staten har uppfattats som "ovanmänsklig", den sanna verkligheten, "det absoluta".

Det var en hädelse att ifrågasätta staten. Slaveri var högsta dygd. Genom lagar, utbildning och en envis upprepning kom vissa saker att betraktas som självklara och heliga sanningar.

All utveckling har väsentligen bestått i att man avslöjat "gudomligheter", "mysterier" och "eviga sanningar", ett gradvis avlägsnande av det abstrakta som ersatts med det verkliga, det konkreta. Kort sagt fakta mota fantasi, kunskap mot okunnighet, ljus mot mörker.

Denna långsamma och mödosamma befrielse av individen uppnåddes inte med statens hjälp. Tvärtom var det genom ständig konflikt, genom en kamp på liv och död med staten, som även det minsta tecken på oberoende och frihet kunde vinnas. Det har kostat mänskligheten mycket tid och blod att tillförsäkra sig det lilla man än så länge vunnit från kungar, tsarer och regeringar.

Den stora, heroiska gestalten på denna långa golgata har varit Människan. Det har alltid varit individen, ofta ensam och utan hjälp, andra gånger i samarbete med andra av hennes egen sort, som har slagits och blött i denna oändligt långa strid mot förtrycket och makten.

Det var individen som först kom på idén om motstånd mot de förhållanden under vilka hon led. Frigörelse genom tankar och handlingar har alltid haft individen som upphov.

Detta gäller inte bara den politiska kampen utan hela skalan av mänskliga strävanden, i alla tider och trakter. I vetenskap, filosofi, konst och industri är det individens geni som har nått de höga höjderna, föreställt sig det "omöjliga", visualiserat dess förverkligande och entusiasmerat andra för arbetet. Det är profeten, siaren och idealisten som tjänat som ett ljus på vägen mot större bedrifter, genom sin dröm om en bättre värld.

Vilket styrelseskick som än råder, vad det än har för karaktär, färg eller form - enväldigt eller konstitutionellt, monarkistiskt eller republikanskt, fascistiskt, nazistiskt eller bolsjevistiskt - så är staten till sin natur konservativ, statisk, intolerant och motståndare till förändring. Den förändras bara när den utsätts för påtryckningar starka nog att tvinga den härskande makten att ge vika. Detta kan ske under fredliga former eller på annat sätt, vanligen på "annat sätt" - d. v. s. genom revolution.

Vidare är det så att den inneboende konservatismen hos regeringar, liksom hos alla auktoritära institutioner överhuvud taget, alltid förr eller senare blir reaktionär. Detta av två skäl: för det första ligger det i regerandets natur att inte bara behålla makten, utan att stärka, vidga och föreviga den, nationellt likaväl som internationellt. Ju starkare auktoriteten växer sig, ju större statens makt är, desto mindre kan den tolerera en liknande auktoritet eller politisk makt vid sidan av sig själv. De finansiella intressen som står bakom regeringen och som regeringen tjänar och representerar, understryker denna tendens.

Gårdagens historiker blundade villigt för regeringens raison d'être, men idag är den så uppenbar
att inte ens professorerna kan ignorera den.

Den andra orsaken till att regeringar drivs åt ett allt mer reaktionärt och konservativt håll,
är deras misstromot och rädsla för individen. Vårt politisk och sociala mönster har inte plats för individen och i "självförsvar" förtrycker, förföljer och straffar staten individen, ja den t. o. m.
berövar henne livet. Den tillgriper varje form av våld och tvång och den stöds av majoritetens "moraliska indignation" över kättaren, oliktänkaren och rebellen.
En majoritet som under århundraden har drillats i tillbedjan av staten, tränats i disciplin och
lydnad och som fruktar auktoriteten i hemmet, i skolan, i kyrkan och i pressen.

Auktoriteternas starkaste bålverk är uniformiteten; den minsta avvikelse är ett stort brott.
Den massiva mekaniseringen i modern tid, har fått uniformiteten att växa tusenfaldigt.
Den märks överallt: i vanor, smak, klädedräkt, tankar och idéer. Den "allmänna opinionen" är uniformitet i koncentrerad form. Få har mod nog att göra motstånd mot den. Den som vägrar att underkasta sig kallas genast "underlig", "annorlunda" och fördöms som ett störande element i det samtida livets bekväma stagnation.

Den samhälleliga uniformiteten och enformigheten kanske plågar individen mer än t. o. m. den lagstiftande auktoriteten gör.

Individen blir en främling inte bara på sin födelseort utan också i sitt eget hem. Ofta känner hon sig mer främmande än de som fötts utomlands och som vanligtvis fogar sig efter det etablerade.

Traditioner, tidiga intryck, minnen och andra ting är inte tillräckligt för att en människa
skall känna sig hemma. För det krävs en särskild atmosfär av att "höra till" och ett medvetande
om att vara "ett" med folket och omgivningen. Detta gäller både förhållandet till familjen, den mindre gruppen och nationen. Den individ vars vision omfattar hela världen känner sig
ingenstans så kringgärdad och främmande som i sitt eget hemland.

Innan kriget kunde individen åtminstone fly från familjen och nationens ledsamhet.
Hela världen låg öppen inför hennes längtan och sökande. Nu har världen blivit ett fängelse
och livet är en oavbruten inspärrning i ensamcell. Detta är särskilt sant efter tillkomsten av
diktaturer, höger som vänster.

Friedrich Nietzsche kallade staten ett kallt monster. Vad skulle han ha kallat det fruktansvärda
odjur som iklätt sig den moderna diktaturens dräkt? Inte för att regeringar någonsin har
gett mycket svängrum åt individen, men den nya statsideologins tillskyndare tillåter inget alls. "Individen betyder ingenting", förkunnar de, "det är kollektivet som räknas".
Den nya gudomens omättliga aptit kommer inte att tillfredsställas förrän
individen kapitulerat totalt.

Underligt nog finner man de mest högljudda förespråkarna för detta evangeluim bland
den brittiska och amerikanska intelligentsian. De är just nu förälskade i "proletariatets diktatur". Naturligtvis endast i teorin. I praktiken föredrar de fortfarande de få fri- och rättigheterna i
sina egna respektive länder. De åker till Ryssland för att kort besök, som "revolutionens handelsmän", men de känner sig tryggare i hemmets vrå.

Kanske är det inte bara brist på mod som får dessa goda britter och amerikanare att stanna hemma istället för i det nya tusenårsriket. Undermedvetet lurar kanske känslan att grundläggande i alla mänskliga sammanhang är fortfarande individualiteten, förtryckt och förföljd men ändå aldrig besegrad och i det långa loppet - segraren.

"Människans snille", som bara är ett annat namn för personlighet och individualitet, trängde sig fram genom dogmernas mörka grottor, traditionens och vanans tjocka väggar, utmanade alla tabun, ringaktade auktoritetn, stod ansikte mot ansikte med vanäran och schavotten - för att slutligen bli välsignad av efterföljande generationer som profet och martyr.
Hade det inte varit för individens inneboende och ståndaktiga egenskaper och begåvning,
så skulle vi fortfarande ströva i urskogarna.

Peter Krapotkin har visat på vilka underbara resultat som denna unika kraft som
människan har i sin individualitet kan uppnå då den styrkts i samarbetet mellan individer.
Den store anarkistiske vetenskapsmannen har sociologiskt och biologiskt kompletterat Darwins ensidiga och inadekvata teori om kampen för tillvaron. I sitt grundliga verk Inbördes hjälp,
har Krapotkin visat att i djurriket, likaväl som i samhället, har samarbete - i motsats till inbördes
strid och kamp - inneburit att arterna överlevt och utvecklats.
Han visar att bara inbördes hjälp och frivilligt samarbete - inte den allsmäktiga och förödande staten - kan skapa en grund för fria individer som fritt grupperar sig i förbund.

De fanatiska diktatorerna och de lika besatta förespråkarna av "den hänsynslösa individualuismen" spelar f. n. med individen som bonde. De förstnämndas ursäkt är deras anspråk på att ha ett nytt mål. De sistnämndas låtsas inte ens stå för något nytt. Den "hänsynslösa individualismen" har inget lärt och inget glömt. Den ser till att den råa kampen för tillvaron hålls levande. Hur underligt och absurt det än verkar så går kampen för att fysiskt överleva glatt vidare, fast den inte längre är nödvändig, och det verkar som det är just därför den fortsätter.
Är inte den s. k. överproduktionen ett bevis på detta? Den världsomfattande krisen visar hur individualismen underblåser kampen för tillvaron, även med risk att fördärva sig själv.

En av den här tidens mest vansinniga karakteristika, är det totala förnekandet av
ett förhållande mellan producenten och det han producerar. Arbetaren har ingen inre kontaktpunkt med de industri han är anställd i och han är främmande för produktionsprocessen,
i vilken han bara är en mekanisk del. Likt vilken annan kugge i maskineriet som helst,
kan han när som helst ersättas med en liknande depersonaliserad människa.

Den intellektuelle proletären har det inte mycket bättre, fast han löjligt nog tror sig vara fri.
Han kan lika lite som sin kroppsarbetande broder välja inriktning ifråga om sitt arbete.
Materiella hänsyn och drömmen om större social prestige är vanligtvis de avgörande faktorerna för den intellektuelles kallelse. Till detta måste läggas tendensen att följa i familjetraditionens fotspår.

Slentrianen kräver minst ansträngning och personlighet. Därför är nästan alla malplacerade
i vårt sociala mönster. Massorna trälar vidare, delvis därför att deras sinnen förslöats av arbetets mördande rutin och delvis för att de nödtorftigt måste dra sig fram. Detta gäller mer än någonsin i dagens politiska struktur. Där finns det ingen plats för självständigt tänkande och handlande.

Där får bara skattebetalande nickedockor och röstare plats. Statens och individens
intressen är i grunden olika och antagonistiska. Staten och de politiska och ekonomiska
institutioner den stödjer kan existera endast genom att forma individen enligt
sina speciella syften. Man tränar individen att respektera "lag och ordning", lär henne lydnad, underkastelse och ovillkorlig tilltro till regeringens vishet och rättvisa och framför allt, lojalt
bistånd och totalt självuppoffrande när staten så befaller, t. ex. i krig.
Statens intresse går t. o. m. före religionen och Gud.
Individens kamp mot denna otroliga övermakt är svår, eftersom det inte är vad som
är sant eller falskt som tjänar som rättesnöre för det motstånd hon möter.
De som protesterar eller är nyskapande, förföljs därför att den konstitutionella auktoriteten
är rädd att få sin ofelbarhet ifrågsatt och sin makt undergrävd.

Människan blir först verkligt befriad, individuellt och kollektivt, när hon frigör sig från auktoriteter och sin tro på dem. All mänsklig utveckling har varit en kamp i den riktningen och för det ändamålet. Det är inte uppfinningar och mekanik som utgör utvecklingen. Att kunna resa med en hastighet av 150 kilometer i timmen är inget bevis på att man är civiliserad. Varje civilisation måste mätas efter individen, efter hennes individualitet och i vilken utsträckning den kan utveckla sig fritt, växa obehindrad av myndigheter som invaderar och betvingar.

Socialt sett utgörs kriteriet på civilisation och kultur av den grad av frihet och ekonomiska möjligheter som står till buds för individen; av hur enighet och socialt och internationellt samarbete får utvecklas i frihet från lagar och andra artificiella hinder som människan skapar; av frånvaron av privilegierade kaster; av hur människan har värdighet och frihet; kort sagt, av individens sanna frigörelse.

Politiskt envälde har avskaffats därför att människan med tiden insett att enväldig makt är destruktiv. Men detsamma gäller för all makt, vare sig det är privilegiets makt, penningens, prästernas, politikernas eller den s. k. demokratins. För individen har det ringa betydelse vilken särskild karaktär tvånget har - om det är svart som fascismen, gult som nazismen eller pretentiöst rött som bolsjevismen. Det är makten som korrumperar och förnedrar både herre och slav, och det gör detsamma ocm makten utövas av en envåldshärskare, ett parlament eller sovjeter.
Mer fördärvlig än en diktators makt är en klass; det mest fruktansvärda - majoritetens tyranni.

Den långa historiska processen har lärt människan att splittring och konflikt leder till död och att enighet och samarbete befrämjar hennes välfärd. De styrande har alltid arbetat mot den sociala tillämpningen av denna viktiga lärdom, förutom vid de tillfällen då den tjänat staten och dess speciella intressen. Det är statens anti-progressiva och anti-sociala anda som har varit ansvarig för den bittra kampen mellan människor. Individer i allt större antal börjar se under den etablerade ordningens yta. De är inte längre så förblindade av statens glans och av den hänsynslösa individualismens "välsignelse". Människan sträcker sig efter en sann frihet och den är inte blott en papperslapp, kallad "konstitution", "juridsk rätt" eller "lag". Sann frihet är inte att vara fri från något, för med en sådan frihet kan man svälta ihjäl. Verklig frihet är positiv; det är en frihet till något; det är friheten att vara, att göra; en frihet till faktiska och aktiva möjligheter.

Den sortens frihet är ingen gåva: den är varje människas naturliga rättighet. Den kan inte ges, den kan inte tilldelas oss av någon som helst lag eller regering. Behovet av den och längtan efter den finns inneboende hos individen. Den uttrycks genom instinktiv olydnad mot varje form av tvång. Uppror och revolutioner är de mer eller mindre medvetna försöken att uppnå den.

I religionen likaväl som i politiken talar folk om abstraktioner och tror att de sysslar med verkliga ting. Men vad det gäller det verkliga och konkreta så tycks de flesta människor ha förlorat kontakten med det. Kanske är beror det på att verkligheten för de flesta är för prosaisk och kall för att entusiasmera människans själ. Den väcks bara av saker som ligger bortom det vanliga. Ideal är den gnista som får människorna och fantasin att glöda. Det behövs ett ideal för att väcka upp människan ur hennes enformiga och tröga tillvaro och förvandla den krypande slaven till en heroisk gestalt.

Just här opponerar sig naturligtvis marxisten, som är mer marxistisk är Marx själv. För marxisten är människan bara en nickedocka i händerna på den metafysiske Allsmäktige, kallad ekonomisk determinism eller, mer vulgärt, klasskampen.

Människans individuella och kollektiva vilja, hennes psyke och själsliv räknar våra marxister inte med och dessa saker inverkar inte på deras syn på människans historia.

Ingen intelligent student förnekar vikten av den ekonomiska faktorn i mänsklighetens utveckling och samhällets tillväxt. Men bara om man är trångsynt och uppsåtligt dogmatisk kan man blunda för den viktiga roll som individens fantasi och längtan spelar.

Det är gagnlöst att försöka balansera en faktor mot en annan i människans erfarenhet. Människan är alldeles för komplex, individuellt och socialt, för att endast en faktor skall vara avgörande. Vi vet för lite - och lanske kommer vi aldrig att veta tillräckligt - om människans psykologi, för att kunna väga och mäta det relativa värdet av den ena eller andra faktorn som avgörande för människans uppträdande och handlande. Att skapa sådana dogmer är inget annat än fanatisk trångsynthet.

Lyckligtvis har även en del marxister börjat upptäcka att allt inte står väl till med den marxistiska tron. När allt kommer omkring var Marx inte mer än en människa - ja, endast alltför mänsklig - och alltså inte på något sätt ofelbar. Den praktiska tillämpningen av ekonomisk determinism i Ryssland hjälper många intelligenta marxister rensa upp i hjärnan. I de socialistiska och även kommunistiska leden i vissa europeiska länder börjar man ompröva de marxistiska värderingarna. Man inser så sakteliga att teorin förbisett det mänskliga elementet, den Menschen, som en socialistisk tidning skrev. Hur viktig den ekonomiska faktorn än är, så är den inte tillräcklig. För mänsklighetens förnyelse krävs inspirationen och den livgivande kraften från ett ideal.

Ett sådant ideal ser jag i anarkismen. Då menar jag inte den populära vantolkningen av anarkismen som sprids av statens och auktoritetens tillskyndare. Jag menar filosofin om en ny social ordning, baserad på individens befriade energi och fria förbindelser mellan individerna.

Av alla sociala teorier är anarkismen den enda som orubbligt proklamerar att samhället existerar för människan och inte människan för samhället. Det enda legitima syftet med samhället är att tjäna individens behov och önskningar. Bara genom att göra det kan samhället rättfärdiga sin existens och ge sitt bidrag till framsteg och kultur.

De politiska partier och de män som vilt slåss om makten kommer att håna mig och säga att jag är hopplöst efter min tid. Jag erkänner glatt att så är fallet. Jag tröstar mig med övertygelsen om att det finns inget av verkligt värde i deras hysteriska utfall. Deras hosianna kommer inte att bli bestående.

Människans längtan efter frihet från all auktoritet och makt kommer aldrig att
blidkas av härskarnas brustna sång. Människans sökande efter frihet från alla bojor är evig.
Det sökandet måste och kommer att fortsätta.

Slut

Detta Emma Goldmans material - har jag hämtat från KRH:s Textarkiv

Jag blir när jag läser sådana här utlägg, både glad och hoppfull...
Ok. detta är tankar som naturligtvis omfattar en uppfattning som tidsmässigt för
många av oss är lite gammal... Men problematiken är tidlös...
Att sen Emma Goldman, vad jag tycker inte har riktigt kläm på vissa  analyser av
sociologiska fenomen, gör inte hennes önskan att delge sina
bröder och systrar sina tankar, mindre värd...

Hon skulle säkert utvecklat sin syn något annorlunda om hon bara vetat det som
framkommit i senare tider... Det är ju ändå så förståelsen utvecklas
genom tiderna... Genom ny tillgång till information...

* * *

Ok. Nu kommer nästa lilla inlägg som kanhända ger oss
en inblick i den "känsla av sammanhangen" som man kan "råka" (träffas av) ut för,
- om man nu har anlag för det -  Ty, det är inte var man - som medvetet uppnått
den "demokratiska" rättsuppfattningen.
För detta - måste man kämpa - var dag...

Ett par rader ur Erland Lagerroths socialpsykologiska analys
av fyra olika författares verk;
"Brott och straff"samt "processen" av Dostojevskij.
"Stäppvargen" av Herman Hesse. "Varulven" av Sandemose och sist...
"Hans nådes tid" av Eyvind Johnson

Ur boken:

"Den klarnade erfarenhetens förvärv"

Bokförlaget Korpen 1996 Göteborg

-

Allt enligt Dostojevskijs mening...

Vi kommer här in på ett ställe i boken - Lagerroth gett titeln;

Ett nyckelställe 
sid 12

För att få grepp om den episka processen, vägen genom verket, fordras en ingående
läsning, en läsning som också innebär sökande efter en utgångspunkt för förståelsen,
ett nyckelställe. Brott och straff   består av sex delar och en epilog.
I slutet av tredje delen - alltså nästan mitt i boken - förekommer två viktiga aktstycken.
Det ena framhävs emfatiskt av berättelsen själv och undgår ingen läsare;
Raskolnikovs tidskriftsartikel "Om brottslighet".
Den bringas på tal av ransakningsdomaren Porfirij Petrovitj under
dramatiska omständigheter och diskuteras ingående mellan honom,
Raskolnikov och dennes vän studenten Razumichin.

Men en sida före omnämnandet av artikeln finns ett annat aktstycke,
som inte är mindre viktigt: ett långt, betydelsedigert uttalande av just denne
Razumichin. Eller rättare sagt ett spontant, häftigt utbrott - Dostojevskij använder själv ordet "hetlevrat" (ryska "med hetta"). Att det ligger vikt vid vad han säger låter sig förstås av att Razumichin är framställd nära nog som en idealfigur: han är på en gång känslostark
och klok (ordet "razum" betyder förnuft).

Det är han som ordnar för den sjuke Raskolnikov, och han förälskar sig vid
första ögonkastet i dennes vackra syster Dunja. Men hans uttalande kommer också
som kulmen på en rad omdömesgilla yttranden: som den ende förmår han räkna ut precis hur mördaren handlat efter mordet, han vederlägger och avslöjar Luzjin och därtill också de osjälvständiga pratmakare som han själv bjudit på kalas (I:167, 178, 238 f; sidangivelserna avser svensk översättning av Hans Björkegren, i två delar utgiven på
Wahlström & Widstrand 1979).
Att han har förmåga att "omedelbart avslöja sig totalt" ( I:235 ) talar inte emot honom.

Det finns alltså god anledning att lyssna på hans ord i hans längsta yttrande.
Det är föranlett av ett meningsutbyte mellan Petrovitj, Raskolnikov och honom själv om vad han säger vara socialisternas tanke att "brottslighet är en protest mot abnormiteterna i samhället":

" - Nej, de (socialisterna) accepterar abb-solut inget annat! avbröt Razumichin hetlevrat.
Jag har rätt!  Jag kan visa dig deras böcker: de har fått till att `miljön är roten till det onda´
- ingenting annat!   Det är deras älsklingsfras. Därav följer ju direkt att om samhället blev normalt organiserat, skulle all kriminalitet ögonblickligen upphöra, eftersom det inte finns något att protestera mot och alla skulle bli rättskaffens i ett huj.

Människans natur tar de ingen hänsyn till, naturen skall fördrivas, naturen skall förbjudas!
De förnekar att mänskligheten historiskt sätt utvecklas på ett levande sätt och till sist
av sig själv förvandlas till ett normalt samhälle.

De menar tvärtom att deras sociala system, som har sin upprinnelse i någon
matematisk hjärna, omedelbart skulle organisera hela mänskligheten och med ett enda
slag göra den rättskaffens och oskyldig - långt snabbare än varje levande process och utan en historisk och levande utveckling! Det är anledningen till att de tycker så
instinktivt illa om historien; `där finns ingenting annat än skändlighet och dumhet!´
De förklarar allting uteslutande med dumheten! Det är också därför som de tycker så illa om den levande livsprocessen - de vill inte veta av någon levande själ!
En levande själ kräver liv, en levande själ är olydig mot mekaniken,
en levande själ är skum, en levande själ är reaktionär!
Men det slags själ de vill ha stinker as.
Det skulle gå att göra den av gummi också - bara den inte är levande,
bara den saknar egen vilja, bara den är en slavsjäl och inte gör uppror!
Följden blir att allt reduceras till en fråga om att lägga tegel och planera korridorer
och rum i falangstären, socialisthuset!  Falangstären står nog färdig,
men den mänskliga naturen är inte redo för falangstären;
den mänskliga naturen kräver liv, den har inte avslutat livsprocessen,
det är för tidigt att förpassa den till kyrkogården!

Vad som skisseras i dessa laddade ord är ingenting mindre än en människosyn och
en livsuppfattning, vad som hos Dostojevskijs efterföljare bland existentialfilosofer och existentialister brukar kallas mäniskans och livets "ontologi" ( men som Razumichin själv alltså kallar "människans natur" och livets "hemlighet"). Razumichin godtar inte att människan bara skulle vara en produkt av omständigheterna, inte heller att man rationellt skulle kunna organisera ett idealsamhälle som löste alla problem - en uppfattning som i Västerlandets historia
naturligtvis inte bara företrätts av socialisterna.
Nyckelorden i hans kritik blir "matematik", "mekanik", "logik";
"en levande själ är olydig mot mekaniken";
"logiken kan bara förutse tre situationer".

Matematik, mekanik och logik - det är alltsammans produkter eller
aspekter av rationaliteten,   det slags av förståndsmässighet som är begränsad och
inskränkt jämförd med det förnuft som Razsumichin själv står för, det som innesluter
känsla,omtanke och besinning. (Det ovan nämda ryska ordet "razum" står i viss motsättning
till det enkla ordet "um": det första betyder förnuft, fattningsförmåga, omdöme, klokhet;
det andra förstånd, inellekt, intelligens (prefixet "raz" innebär en intensifiering eller
utvidgning av aktiviteten). När Raskolnikov på ett nedan anfört ställe talar om
" förnuftet och ljusets seger" för att beteckna sin egen tänkta triumf,
använder han inte ordet "razum", utan "rassudok").

Så är Razumichins utbrott ett stort genmäle mot hela den västerländska
rationalitet som behandlar människan som ett ting, som något som kan orsaksbestämmas
och förutses, regleras och behärskas, rationalitet som går tillbaka på "den nya vetenskapens" genombrott på 1500- och 1600-talen, på den nya fysiken, matematiken och
filosofin från Kopernikus över Kepler, Galilei, Bacon och
Descartes till Newton.

Denna vetenskap innebar ju ett nytt sätt att få grepp om tingen och ytterst ett
nytt sätt att tänka, och detta tänkande kom så småningom att tillämpas också på människan.
"Som ting så människa."
Detta senaste uttryck hänvisar till Lagerroths bok; "Världen och vetandet sjunger på nytt"
1994 del 1.

Kepler och Newton förekommer bland dem som Raskolnikov åberopar för sin
rationalistiska ide´om de "ovanliga" människornas rätt att överträda lagen,
att utgjuta blod (I:303).

Mot detta ställer alltså Razumichin "människans natur", "den levande   livsprocessen",
"en levande själ", livets "Hemlighet".
De förhindrar att människor skulle kunna "bli rättskaffens i ett huj", bara samhällssystemet blev rationellt. Den levande själen är "olydig mot mekaniken" och skapar miljoner
situationer där logiken bara kan förutse tre.
Den levande livsprocessen försiggår inte efter schabloner, kan inte fångas i matematikens, mekaniken, logikens formler och kräver därför ständigt tänkande,
nytänkande. Livets hemlighet ryms inte på två tryckta sidor.

Bestämningarna av människan och livet är som synes negativa, är utformade som
polemik mot rationalismens människosyn och livsuppfattning. Men det kan heller inte ges
på ett annat sätt, eftersom det utmärkande för människan och livet just är att de inte
låter sätta sig på formler, inte kan förutses.

I varje fall inte i ett abstrakt ställningtagande som detta.
Den levande livsprocessen kan bara ges, gestaltas just som process , som den
episka process som en stor roman innebär. Livets hemlighet ryms inte på två trycksidor,
däremot möjligen på sexhundra. I form av ett skeende, ett skeende att uttolka -
på samma sätt som livet förstås genom att tolkas.

Den positiva innebörden av den människosyn och livsuppfattning,
som Razumichin får göra sig till talesman för, får man därför söka i hela den
roman där hans uttalande ingår. Och det gör man lämpligen genom att läsa Brott och straff  
som en fortgående konflikt och konfrontation mellan å ena sidan rationalitet -
matematikens, mekaniken och logikens rationalitet tillämpad på det mänskliga området -,
och å den andra människans natur, den levande själen, den levande livsprocessen,
livets hemlighet. Därmed är det också sagt att jag tror att Razumichins långa
replik är ett sådant nyckelställe i romanen, som möjligjör en förståelse av vägen genom verket.
Eller i varje fall en lämplig utgångspunkt.

Innan jag går in på först rationalitetens representanter i romanen och sedan livets,
bör det konstateras att den här motsättningen naturligtvis har en motsvarighet i en kulturhistorisk brytning i 1860-talets Ryssland, där romanen växte fram, i en brytning som ofta anförts till belysning av Brott och straff: striden mellan zapadniki   - västerländskt orienterade ryssar - och slavofiler .
Den (socialistiska) rationalism som Razumichin bryter ut mot tillhör naturligtvis det förra lägret, medan hans egen livsfilosofi hör samman med det senare.

Men polariteten i hans motsatspar ratio och livet har naturligtvis också att göra
med Dostojevskijs upplevelser av straffkolonin i Sibirien, en tillvaro där han såg människan "befriad" från många av de masker som förståndet kan anlägga. Den är djupare, mer existensiell än vad som ryms i en ide´historisk debatt.

Hur   djup framgår av kapitlet "Livet istället för livets mening" i Sven Linnérs arbete
Dostojevskij. Helgonbild och livsmystik  från 1982 (där Razumichins hetlevrade
utbrott dock inte berörs; se också Linnérs bok s 12f).

* * *

Här avslutas avsnittet "Ett nyckelställe"
Hela boken är fylld med tänkvärda analyser men i detta fall nöjer jag mig
med att ta upp detta, för att belysa just Dostojevskijs ställningstagande
som Erland Lagerroth pekar på; detta "Ratio kontra Livet".

Eller - som jag beskriver det - ideologiskt; Proudhon kontra Marx...

Jag hoppas ni har haft en god stund när ni studerat dessa rader...
Och att ni har fått lite ordning på er föreställning, ty Livet är fullt med föreställningar
som erbjuds, - det gäller bara att kunna "sovra"...

Slut på ämnet; "Kommunismens reformation"...

*
* *