Jan Guillou skriver i sitt reportage ”Svenskarna, invandrarna och svartskallarna” att vi inte ska stirra oss blinda på skinnskallarna.

Han fortsätter med att lägga fram statistik från 1995 då sju mord med rasistisk bakgrund utfördes i Sverige. Det kan man inte ta på något annat sätt än på allvar. Guillou medger också att skinnskallefrågan är allvarlig, men menar samtidigt att det finns en risk att vi, när vi löst skinnskalleproblemet, invaggas i föreställningen att det är över.

Det svenska folket vill bli av med problemet för att sen försöka glömma det så fort som möjligt, men resultatet brukar då bli att problemet dyker upp igen ganska snart. Det är där kärnan ligger, rasismen måste tas upp och diskuteras igen och igen parallellt med den fysiska bekämpningen av rasister och nazister som anti-rasister har ägnat sig åt under flera år.

Vi måste sticka hål på den ”balla” machobild som nazisterna försöker ge av sig själva. Den vältränade, stolta ynglingen som är redo att försvara den ariska rasen mot alla hot. Den bilden går många på, speciellt unga killar.

Guillou fortsätter med att berätta om firandet av Karl XII, som sker den 30 november varje år, och hur han och flera TV- team satt och väntade på att det skulle bli bråk mellan rasister och anti-rasister som det har varit tidigare år i Kungsträdgården. Men det har skett en förändring sedan 1994 som var det sista kravallåret. Det beror delvis på att anti-rasister har satt hårt mot hårt mot rasisterna och mer eller mindre jagat dem ut ur Stockholm och sett till att rasisternas samlingslokaler och butiker inte har fått vara ifred.

Men om man ser till hela landet så är det som Jan Guillou skriver, rasisterna har gått för långt.

Och precis som vanligt måste något drastiskt hända innan det sätts in några resurser på att lösa ett problem, någon måste dö. Nu har sju människor blivit dödade av rasister, troligtvis är det fler.

Alltför länge behandlades rasistdåden som pojkstreck som utfördes av dumma grabbar på fyllan och när ”grabbarna” märkte att samhället inte tog det på allvar så blev dåden grövre och grövre.

Jan Guillou skriver i sitt reportage att den statliga invandrarpolitiken är det största problemet och att skinnskallar är ett symtom på den förda politiken. Jag skulle vilja gå lite längre och säga att statens invandrarpolitik är ett symptom på den invandrarfientliga stämning som har legat över landet de senaste åren och som politikerna har påverkats av.

Den fientliga stämningen som funnits i landet från mitten av 1980-talet var en förutsättning för att rasisterna skulle kunna fortsätta med sina förföljelser av invandrare. Det kulminerade 1995 med en rad uppmärksammade mord, bland annat "Klippanmordet" i Skåne som utfördes av två rasistiska tonårsgrabbar när de stack ner en afrikansk man med kniv.

Eller "Kodemordet" på 14-åriga John Hron vid sjön Ingetorp utanför Kungälv som utfördes av tre rasister i åldern 15-18 år. Det här tar Guillou upp som exempel i boken.

Men samhället har på senare tid dragit åt nätet kring rasister och nazister. Ungefär som om politikerna och myndigheterna har blivit besvärade en gång för mycket av uppmärksamheten kring dåden.

Nu tar polisen i med hårdare nypor än för några år sedan, men det stora problemet är att få ungdomar att inse vilken skit den nazistiska ideologin är. Eller som Jan Guillou skriver, ”fängslade skinnskallar tar vinden ur seglen på skinnskallemodet på skolorna”.

Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Men det räcker inte med att vi klipper ogräset, vi måste rycka upp det med rötterna och se till att det inte växer upp något nytt.