Ett besök hos Storsjöodjuret 1997

Sveriges i särklass mest kända sjöodjur har mycket gamla anor.
I Ulla Oscarssons skrift "Storsjöodjuret" citeras en sägen om odjurets födelse, nedtecknad år 1635 av kyrkoherden Mogens Pedersen.
Vid slutet av 1800-talet hotades sjöodjurets existens genom att ett antal fångstförsök genomfördes. Det dröjde dock ända till 1986 innan arten Storjöodjur blev fridlyst. Ännu idag existerar dock inget egentligt skydd för själva livsmiljön, dvs. biotopen, i Storsjön.

Tvärt emot vad man skulle kunna tro, är storsjön en i stort sett outforskad sjö. Något komplett sjökort finns inte, och den underliggande berggrundens uppbyggnad har inte studerats.

 Sveriges till storleken femte sjö, vad döljer sig under ytan...

Under sommaren 1997 uförde maringeolog Per Söderberg, från Stockholms universitet, en första undersökning av bottenstrukturen i området mellan Frösön och Östersund. Han använde då en utrustning som i korthet kan beskrivas som ett "sidoseende" ekolod.
När resultaten från mätningarna analyserades upptäcktes ett antal oväntade formationer på botten av sjön. Det var cirkelformade högar med c:a 15 meters diameter och en höjd av 1 till 2 meter.

Utskriften visar bottenytans struktur med de omtalade högarna.

Dessa upptäckter har väckt intresset för en fullständig kartläggning av Storsjön. På frågan om hur en sådan undersökning lämpligen skulle utföras svarar Per Söderberg:
- Mätning sker utefter ett antal parallella linjer i stort sett över sjöns hela yta. Avståndet mellan linjerna är beroende av vilken mätsond som används. Följande mätsonder är aktuella:

• Ekolod. Avståndet mellan mätlinjerna bör vara 500 meter.
• Seismik (för bestämning av berggrundsfördelningen under bottenytan). Mätlinjeavstånd: 500 meter.
• Side Scan Sonar. Mätlinjeavstånd: 200 meter.

För vissa mer "intressanta" delar av sjön, kan mätlinjeavståndet behöva reduceras till 100 meter. Bottenundersökningar i form av provtagning görs.