Bakgrund

Vad är heraldik?

Heraldik är läran om vapen, det vill säga sköldemärken och deras tillbehör. Med Nationalencyklopedien kan man skilja mellan teoretisk heraldik eller vapenkunskap, som handlar om vapenväsendets utveckling, regelsystem och symbolspråk, och praktisk heraldik eller vapenkonst, som tillämpar läran i konkret bildframställning.

Olika heraldiska regioner

Genom tiderna har heraldiken uppdelats i geografiskt åtskilda traditioner. Den fransk-brittiska dominerar i den samlade heraldiska litteraturen, men för den skull är det inte mycket av det som står i exempelvis engelska handböcker som kan tillämpas här i Sverige. Skandinavien bildar i stället något av en egen heraldisk ”dialekt” tillsammans med Tyskland och delar av Balticum.

Vad är ett vapen?

Till en början kan vi specificera litet noggrannare vad ett heraldiskt vapen är för något. ”Ett vapen är en idé, utformad i bild i kontrasterande tinkturer efter vissa regler baserade på den medeltida krigarens utrustning och representerande sin ägare genom ärftlighet eller på annat sätt med viss stabilitet,” är en definition som har föreslagits av heraldikkännaren Arvid Berghman.

Vapnets beståndsdelar

Ett vanligt släktvapen består av en sköld, som visar ett bestämt så kallat sköldemärke. Sköldemärket är innehållet i skölden – vapnets hjärta skulle man kunna säga. Sköldemärket är komponerat av geometriska ”mönster” (häroldsbilder) och/eller föreställande bilder (allmänna bilder/märken) i kontrasterande tinkturer. En färg – rött, blått, grönt, svart – ska så långt det någonsin är möjligt inte gränsa till andra färger, utan i stället till en metall – guld, silver (eller till ett pälsverk).
Ett vapens grundläggande beståndsdelar

    Ovanpå skölden vilar hjälmen med dess tillbehör; hjälmtäcke, hjälmbindel och hjälmprydnad.
    Hjälmtäcket har oftast den färg som dominerar i skölden och är fodrat av den dominerande metallen. Hjälmtäckets praktiska funktion är omtvistad. En del hävdar att det skyddade mot solen under korstågen och sedan hängde med av gammal vana. Troligare är att det helt enkelt skyddade mot smuts och rost.
    Hjälmbindeln (även kallad vulst) håller såväl täcket som prydnaden på plats. Bindeln är virad av två tygstycken i livréfärgerna – den dominerande metallen respektive färgen i skölden. I de fall då hjälmprydnaden baktill övergår i hjälmtäcket är bindeln överflödig – det kan till exempel röra sig om djurfigurer vars päls baktill kan dras ut till ett litet hjälmtäcke.
    Som synes är vapnet en uppstapling av signifikativa delar av den personliga krigs- eller torneringsutrustningen.

Historik

Heraldiken uppkom under 1100-talet och relativt samtidigt i hela det västerländska kulturområdet. Uppkomsten kan till en del förklaras av det som brukar kallas ”1100-talets renässans” – en allmän uppblomstring av konst och kultur. Tillvaron i Europas stenborgar hade tidigare varit karg och torftig i jämförelse med nu, då borgherrefamiljerna fick större intresse av att engagera musikanter och poeter, att smycka stenväggarna med tapeter och bonader, att låta smida konstfulla dörrar och skrin – och, till allt detta, söka lämpliga bilder och färger som kunde förknippas med just deras familj.

Tornering och korståg

Valde man väl en bild som sin symbol, så fanns det knappast något mer tacksamt ställe att visa upp den på än på uppvisningens fält, ärans skådeplats – tornerbanan. Torneringarna utgjordes av olika kamputmaningar, inte minst duster till häst. Den spirande heraldiken fick snabbt en framträdande plats i de här evenemangen genom att riddarnas sköldar, vapenrockar, hästschabrak och lansflaggor pryddes av deras vapenbilder. Särskilda funktionärer, härolder (’budbärare’), fick hålla reda på de olika riddarnas vapen, bland annat för att kunna identifiera riddarna för åskådarna på läktaren. Härolderna utvecklade särskilda termer, som vanligt är i sporter, och heraldiken (av medeltidslatin heraldus, ’härold’) fick så småningom ett alltmer detaljerat regelsystem.
Torneringarna drog till sig riddare från när och fjärran. Korstågen var också ett storskaligt tidsfenomen som samlade mycket folk som efteråt kunde ta med sig nya idéer hem. Båda faktorerna bidrog till att heraldiken fick en snabb spridning.

Heraldikens ankomst till Sverige

Det äldsta kända säkra belägget på heraldiska vapen i Sverige finns bevarat på sigillavtryck från 1219. Det är bröderna Sigtrygg och Lars Bengtssöner, ett par stormän som i sina sigill har samma sköldemärke; en lilja i en hjorthornskrona. Under den senare hälften av samma århundrade kommer de första beläggen på att också kvinnor och präster börjar använda vapen i sina sigill.
Henrik Sunnudags vapen från 1320

Bruket spred sig också till borgarna i städerna. Det äldsta belägget utgörs av stockholmsborgaren Henrik Sunnudags vapen, som räknas som det äldsta ofrälse vapnet i Sverige. Det är tidigast bevarat i ett sigillavtryck från 1320 och visar en delad sköld med ett liggande hjorthorn i det övre fältet.

Stil

Skölden är i Bengtssönernas fall ovan den vid deras tid tidstypiska långsmala sköld som kallas normandisk sköld, medan den i det andra vapnet ovan, som är ett sekel yngre, är bredare och har rundad bas. I och med att århundradena gick framöver skulle såväl skölden såväl som de andra komponenterna i ett vapen förändras stilmässigt.

Användning

Förutom i torneringar användes heraldiska vapen under medeltiden som identitetssymboler på liknande sätt som idag. Vapnet var närmast obligatoriskt i sigill men användes också på gravhällar, i väggmålningar i kyrkor, i bokmålningar, dekormålning, på textilier och så vidare. Sigillavtryck bevarade på dokument och urkunder är det vanligaste sätt som vapenframställningar blivit bevarade till idag på.

Nya tiden

Med nya tiden inträdde också en ny tid för heraldiken. Efter medeltidens utgång upphörde nämligen torneringarna. Vapnen skulle framöver därför mer sällan ”bäras” i ”verkligheten” utan oftare fungera som symboler. Inte minst viktig blev deras funktion som statussymboler. Följdriktigt infördes nya element som heraldiskt kunde uttrycka olika grader av rang. I Sverige var det den praktälskande kung Erik XIV som redan till sin kröning 1561 införde en skiktning av adeln genom att införa friherrlig och, däröver, grevlig värdighet.
Under 1500-talet omvandlades samtidigt det gamla frälset till en ärftlig adel. Frälse (skattefrihet) hade förut i princip tillkommit den som kunde göra rusttjänst, det vill säga ställa upp med ryttare och häst när det var krig. Frälset hade varit ett rörligt samhällsskikt. Adeln blev en samhällsklass, noga avgränsad.

Prakttecken, privilegier

För de högre värdigheterna inom adeln uppfanns en mängd nya, praktfulla element. Vapnen indelades i många fält med huvudsköld och hjärtsköld, med flera hjälmar, med rangkronor, med sköldhållare. Lågadliga vapen fortsatte däremot att ha samma gamla beståndsdelar som på medeltiden, liksom de ofrälse vapnen. Men det fanns ett behov att skilja mellan adel och ofrälse. Kronor började därför anses vara alltför glansfulla märken för ofrälsemän att föra i vapen, och likaså gavs adeln ensamrätt till att föra öppen hjälm. Det sistnämnda är sedan dess det enda säkra kriteriet som man kan särskilja ett adelsvapen från ett ofrälse vapen genom.
En sluten hjälm, för ofrälse

Den 13 april 1687 och den 26 januari 1698 utfärdades två kungliga förordningar som syftade till att i lag skydda krona och öppen hjälm från ofrälse användning. Den 10 augusti 1762 kom en ny kunglig förordning som bekräftade vad som dittills slagits fast; ofrälse män får inte föra adlig sköld eller öppen hjälm. (Adlig sköld tolkas här som ett sådant sköldemärke som förts eller förs av någon adlig ätt eller en sköld krönt av en krona.) De här reglerna är egentligen de enda som någonsin slagits fast i svensk lag vad gäller bredare heraldiska frågor och formellt gäller de faktiskt än idag.

Livligt vapenbruk bland ofrälse ämbetsmän

Trots en del sneda blickar från adeln blev 16- och 1700-talen en första blomstringstid för vapenbruk bland ofrälse. Bland ämbetsmän och borgerliga familjer i en mer eller mindre framstående ställning var vapenbruket mest utbrett. Det kan till exempel gälla kyrkoherdar, tullskrivare, professorer, borgmästare, apotekare, handelsmän. I sådana släkter finns en mängd vapen som idag är bortglömda. Den främsta vägen för att hitta dem är att gå till arkiven och leta efter handlingar som kan tänkas vara beseglade med de berörda personernas sigill. Flera exempel finns redan på släkter som har ”återupplivat” sådana två- eller trehundraåriga familjevapen, och de lär inte bli färre.

1800-tal och nedgång

Under 1800-talet inträdde en svacka i intresset och förståelsen för heraldik. Inom vapenkonsten hade moden befästs som idag betraktas som oförenliga med heraldikens grundtraditioner – sköldemärkena målades ofta med perspektiv, som små genremålningar, hjälmarna framställdes smalhalsade och snedvridna och i svartvita framställningar användes av ren okunskap så gott som alltid skraffering, till exempel.
Förödande för det ofrälse vapenbruket blev också att en missuppfattning, som ledde sina rötter tillbaka till förbudsförordningen från 1762 mot ofrälse användning av ”adlig sköld” och öppen hjälm, fick spridning här i Sverige. Folk började nämligen förknippa vapen med adelskap – och vapenbruket bland ofrälse släkter upphörde så gott som helt och hållet.

1900-tal och renässans

Under vårt århundrade har intresset för heraldik vaknat på nytt. Mest syns det kanske i det att nästan varenda kommun har antagit ett vapen som syns på trafikskyltar längs vägarna, på flaggor på torgen och på myndigheternas brevpapper. Detta har skett under detta sekel. Intresset för släktvapen breder ut sig. Vad gäller heraldiken i stort kan man lugnt påstå att förutsättningarna är bättre idag än de någonsin har varit här i Sverige. Regelsystemet har utprövats och utvecklats under närmare niohundra år och är därför mer fulländat idag än någonsin tidigare, samtidigt som 1800-talsfördomar och okunskap – i stil med ”vapen är bara för adeln” – måste klä skott.
Pånyttfödelsen eller renässansen inom heraldiken kan spåras redan i senromantikens intresse för medeltiden under 1800-talets senare hälft. För vår del kom påverkan från Tyskland, där det hade bildats föreningar som dels kan ses som de första föregångarna till dagens heraldiska föreningar och samfund, vilka organiserar en kulturell folkrörelse på samma sätt som skett inom andra områden, som körsång, filateli, bågskytte för att nämna några exempel. Dels uppställde dessa föreningar senmedeltidens rena vapenstil som ett ideal. Så det är inte bara i mening av intresse man kan tala om en renässans, utan också i mening av stilideal.

Intresset växer

Hur som helst. Det första tecknet på det nya intresset kan sägas vara att riksheraldikern Carl Arvid Klingspor gav ut en präktig vapenbok med nyritade, någorlunda ”moderna” vapenbilder 1890. Riksheraldikern, som efter 1865 knappt haft några konkreta arbetsuppgifter alls, försågs också 1885 äntligen med uppgiften att granska vapen innan de sattes upp på offentliga byggnader, fanor, standar, minnesvårdar, mynt och liknande.
   Landskapsvapnen fastslogs... Städerna började anta vapen... På försommaren 1912 visades en utställning om heraldik på Nordiska Muséet i Stockholm.
   Den verkliga skjutsen framåt för det ofrälse vapenbruket kom med näste riksheraldiker, greve Adam Lewenhaupt, som 1927 offentligt publicerade en sista dödsstöt mot fördomen att vapen bara var till för adeln, och med Arvid Berghman, som från den tiden till och med 50-talet flitigt verkade för det ofrälse vapenbrukets spridning med en lång serie böcker och artiklar. Trycket kom rentav riksheraldikerämbetet att 1934 börja inregistrera ofrälse släktvapen – eller borgerliga vapen, som man sade då – men den verksamheten upphörde redan två år och 23 vapen senare efter att någon röst i administrationen höjts som tyckte att det där låg utanför organisationens ramar.
   År 1959 bildades den samnordiska sammanslutningen Societas Heraldica Scandinavica (Heraldisk Selskab, Heraldinen Seura, Skjaldfrædafélagid, Heraldisk Selskap, Heraldiska Sällskapet) i Köpenhamn som från och med 1960 berikar det heraldiskt intresserade Skandinavien med publikationerna Heraldisk Tidskrift och Heraldiske Studier. Från 1963 utges Skandinavisk vapenrulla av en stiftelse med samma namn. Däri har hittills närmare 700 nya släktvapen redovisats.
   Svenska Heraldiska Föreningen bildades 1976 i Göteborg och är idag med 200 medlemmar den största föreningen i sitt slag i landet. Heraldiska Samfundet bildades 1992 i Stockholm.
   Intresset för heraldik växer alltså.

Till sidans topp

Länkar till heraldiska föreningar