Jacob och Wilhelm Grimm föddes i den lilla staden Hanau
i södra Hessen. Jacob föddes 1785 och dog 1863. Wilhelm föddes 1786 och dog 1859. Bröderna hade fyra syskon och alla barnen blev uppfostrade i religiös anda. Farfadern hade varit pastor i den reformerade kyrkan.

Deras far var jurist men dog i fyrtioårsåldern, medan barnen ännu var små. Carl och Wilhelm fick först gå i skola hos en man i Steinau - några skolor för alla barn fanns det naturligtvis inte på den tiden. Där hade de inte så mycket att lära.

  Modern hade inte råd att kosta på dem utbildning, men en syster till henne tog sig an pojkarna. Hon var anställd vid hovet i Kassel och dit fick bröderna flytta för att gå i gymnasiet. I skolan fick Jacob och Wilhelm Grimm uppleva förnedring och sociala orättvisor.

De som var fattiga fick själva betala sin skolgång och fick finna sig i att bli tilltalade med "han" och att bli nedlåtande behandlade av lärare och kamrater, medan deras adliga studiekamrater, som var arvtagare till stora rikedomar, fick alla stipendier som fanns vid skolan, tilltalades med "ni" och bemöttes hövligt av lärarna.                                        Upp
  Det var ett hårt arbete att gå i skolan på den här tiden. Sex timmar om dagen varade undervisningen och efter det hade bröderna Grimm minst fyra eller fem privatlektioner i latin och franska. Efter avslutad skolgång i Kassel kom bröderna till universitetet i Marburg för att studera juridik. En viss Carl von Savigny blev deras lärare.

De hade honom att tacka för mycket. Det var han som väckte deras intresse för språkvetenskap genom sina föreläsningar. Han lät dem också använda sitt privata bibliotek och gjorde dem förtrogna med romantikens litteratur och tankar.       Upp
Källa: Tidningen Barn & Kultur 3:e nr 1986 Ingrid Mjöberg
  De blev båda vetenskapsmän, språkforskare och historiker, de följdes åt livet ut, samarbetade i många ting och hade tidigt gripits av intresse för den folkliga kulturen. Folksed, folktro och folkdikt tog upp mycket av brödernas och deras forskarkollegers tid.

Man talade om att söka efter den tyska folksjälen, något som kunde kännas befogat i det kaos som napoleonkrigen lämnat efter sig, och man såg med nyväckta ögon på sådant som en tidigare generation föraktat och varnat för.                     Upp
  De gamla sagorna som de hört berättas i barnkammaren för länge sedan lockade dem som vuxna lärde till forskning. De två bröderna började samla in och teckna ned sagor som ännu berättades.

Fransmannen Paul Hazard, litteraturhistoriker och medlem av Franska akademin säger med en glimt i ögat i Böcker, barn och vuxna om de två vetenskapsmännen att "nu samlade de sagor som om de hade sprungit efter fjärilar" Faktiskt var deras första tanke att fånga sagorna livslevande.                              Upp

  De gick omkring och frågade ut sina manliga och kvinnliga bekanta, bad dem försöka komma ihåg vilka sagor som berättades för dem i åttaårsåldern, och så skrev de genast upp dem. De uppsökte bönderna i grannskapet av Kassel, deras egen stad, och om de fick ur dem någon slags saga, som såg ut att ha lokalfärg, så lät de grannarna berätta den om igen.

Och om det lät annorlunda, så kallade de detta för varianter, och sade att det var "ytterst viktigt" Måhända att det egentliga fältarbetet nästan aldrig var deras eget, med det var bröderna Grimm som initierade insamlingsarbetet och tog hand om det ihopletade materialet.                                       Upp

  Redan i sitt arbete som språkforskare hade de tyckt sig märka att språket i folkdiktningen var renare rikare och mer äkta än det som talades i deras samtid och kanske de hoppades att kunna återuppväcka en gammal ordskatt genom att återge den i t.ex. sagorna. De menade också att sagorna var ett viktigt arv från äldre tider som måste behandlas med stor respekt och inte stympas eller ges nya språkliga utsmyckningar.

Trots att de alltså faktiskt hade stränga textkritiska krav gav de emellertid avkall på en del. I själva verket hade det kanske också varit svårt att ge ut de sagor som så noggrant samlats in och skrivits ned på ett autentiskt språk.                           Upp
  Idel huvudsatser som säkert förekommit i den muntliga återgivningen, växlingar av tempus och en del annat kunde inte få stå oförändrade, särskilt som man ville nå ut till en bildad publik även utanför de egna leden.

Bröderna bearbetade omsorgsfullt språket i sagorna och även om deras sagor har mycket mer av den muntliga berättarstilen
i behåll än Perraults, är sagostilen bröderna Grimms egen.    Upp
  Kinder- und Hausmärchen, deras epokgörande sagosamling, kom i sin första upplaga ut 1812-1814, och vände sig knappast till barn men utgivarna förstod redan från början hur viktigt deras material var också för barnen, och menade att vuxna skulle tillägna sig stoffet och vidareberätta för barnen.

Jacob Grimm sade vid något tillfälle att om sagorna föreföll otäcka så "sätt en bindel för ögonen på barnen och vakta på dem hela dagen, så att de inte kastar sina oskyldiga blickar på allt möjligt annat, som de inte får lov att göra efter på ett galet eller skadligt sätt" Och Wilhelm framhöll att sagorna vidarebefordrade en enkel livsvisdom. De hade ju sprungit fram ur en folksjäl som stod det gudomliga nära.                            Upp
  Jacob och Wilhelm Grimms sagor kom under deras livstid ut i sju olika bearbetade och utvidgade upplagor, den sista som är från 1857 brukar kallas den definitiva och innehåller 201 sagor. De två vetenskapsmännens arbete gavs hög status och blev en vändpunkt. Sagan blev tillåten igen för barnen, den ansågs t.o.m nyttig och viktig.

Andra forskare runt omkring i Europa förstod att tiden var knapp och skyndade nu iväg för att samla in sina länders folkdiktning. I Sverige gavs Svenska folksagor och äfventyr, samlade och upptecknade av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens ut under åren 1844 till 1849.                 Upp
Källa: Boken Börja Berätta 1991 Kerstin Auraldsson

© Helén Sondell Örnsköldsvik Sweden 2002