Sträv eller korthårig
Röd eller svart oavsett kulör eller pälstyp är griffon bruxellois, petit brabancon och griffon belge som är de tre varianternas namn, en robust och tålig dvärghund med ett charmerande fulsnyggt yttre. den är glad och pigg, och får den bara chansen kan den klara av allt som krävs av en god sällskapshund.

Det ligger något motsägelsefullt i griffonens väsen. Den är plattnäst som en prisboxare, skäggig som en sjöbuse men mild som en sommarvind när den med stor ömhet kryper upp i sin ägares knä för att vänlas en stund. Den är medveten om sin betydelse och finner ingen anledning att reducera sig själv till något som kanske skulle vara mer i överensstämmelse med dess fysiska omfång. Med en flock griffoner framför ögonen leds lätt tanken till ett gulliverskt småfolk. Hundarnas innbördes sociala spel, den omvårdnad och ans de ägnar varandra, de sätt de på egen hand löser mindre konflikter, målmedvetenheten med vilken de söker upp solfläcken på golvet för en eftermiddagslur - allt bidrar till att det är snubblande nära att dra mänskliga paralleller. Lägg till det en blick ur de stora mörka ögonen och illusionen är fullbordad.

Ej överbeskyddas
Griffonen är inte betjänt av att överbeskyddas eller daltas med, detta leder till en sjåpig och ängslig hund, den är fullt kapabel att själv konfronteras med omvärlden, vare sig den består av andra hundar, barn eller nya miljöer och den ska bara ha det ägarstöd som vilken annan hund som helst i samma situation. Griffonen fyra ben står stadigt på marken, den lilla kroppen är kvadratisk och robust, tål att klappas på. det finns därför sällan någon anledning att lyfta upp griffonen i famnen för att rädda den undan skenbara hot. Som så många andra mindre hundar kräver den inga timslånga motionspass men om så krävs orkar den betydligt mer än vad man kan tro.

Uppskattar människor
Än viktigare för griffonens välmående är att den inte missunnas att få delta i familjens vardagliga liv. Rörlig är rasen dessutom mer eller mindre av sig själv, den hoppar och klättrar förvånansvärt bra, vilket i kombination med stor påhittighet innebär att den tar sig ut och över på platser där man minst anar det. Griffonen fungerar bra med barn, som med alla andra mindre hundar är frågan snarare om barnen fungerar bra med hundar. Är barnen för hårdhänta måste hunden kunna gå undan men då får man ha i minnet att en griffon som för sin egen säkerhet måste tillbringa livet på undantag instängd i ett rum har tråkigt. Det är ingen meningsfull tillvaro för en ras som i så hög grad uppskattar människor och mänsklig aktivitet. På många sätt är griffonen ett bra val för den oerfarna hundägaren. Rasen är lättskött och den har ett stabilt och positivt psyke. Den är lättfostrad och känslig för röst och tonlägen. Handgripliga tillrättavisningar behövs aldrig. Det förekommer i stort sett aldrig att de blir aggressiva mot människor eller andra hundar. Att sätta sig upp mot sina ägare genom att använda tänderna står en griffon helt främmande. Den är inte heller någon slagskämpe utan är vänligt inställd mot de allra flesta hundar. För ett barn i skolåldern eller strax under blir griffonen ofta en utmärkt kamrat. Den varning som får riktas mot en nybliven griffon-ägare är just att inte klema bort hunden eller betrakta den som andligen mindre än den är.

Regelförvirring
Griffonen finns i tre (eller ända upp till fyra) färger och det förunderliga är att valpar i samma kull kan registreras under tre olika rasnamn. Är valparna strävhåriga och röda heter de "bruxellios", är de strävhåriga och svarta eller black and tan kallas de "belge", och är de korthåriga kallas de "petit brabancon" oberoende av vilken färg de har. Den fjärde kulören skulle vara röd och svart melerat. Enligt FCI:s regler är bruxellois, belge och petit brabancon tre skilda raser. Mot detta talar det faktum att samtliga varianter kan födas i samma kull och det dessutom är tillåtet att para hundar oavsett till vilken karegori de hänförs. Den exteriöra standarden för alla tre är identisk förutom i i det stycken som berör färg och hårlag. Mentalt rör det sig om hundar med samma kvalitéer och företräden. Vanligast i vårt land är den röda strävhåriga hunden, griffon bruxellios.

Europeisk blandning
Griffonen är en belgisk hundras, men det är ingen begränsat brysselsk produkt. den urspungliga och numera utdöda skäggförsedda råttjägaren, "chien barbu" kom att korsas med tyskarnas egen råttjagare affenpinschern, och så småningom tillfördes även mops som var högsta mode i grannlandet holland. Introduktionen av den sistnämnda antas vara anledningen till uppkomsten av den korthåriga petit brabancon, likväl som till nospartiets minskade längd. Slutligen tillfördes även engelsk dvärgspaniel, något som förädlade griffonens sällskapstalanger men ödelade dess funktion som råttjägare. Vid det här laget hade den lilla griffonen lämnat stall och ladugårdar till förmån för de kungliga hovets salonger. Rasens popularitet ökade lavinartat efter 1870, en av orsakerna var att den vunnit drottning Henriette Maries gunst. Den svenskfödda drottning Astrid förvaltade arvet.Hur populär rasen var förstår man kanske av att det på en utställning redan 1914 deltog 125 stycken. Än mer häpnadsväckande är att det under en och samma tid fanns mer än 5000 avelstikar i Bryssel och trakten däromkring! Redan 1880 erkändes griffonen som ras och får man tro bevarat bildmaterial från den tiden har den inte ändrat sig nämnvärt exteriört.

Lättskött Som framgår är griffonen en lättskött hund, både när det gäller yttre och inre egenskaper.Pälsvården varierar på om hunden är sträv eller korthårig, men den är inte i något fall betungande. Den strävhåriga päls som trimmas med jämna mellanrum klarar sig utan fällning, men inte heller den korthåriga tappar hår i någon nämnvärd utsträckning.

Tänder och klor
Förutom pälsvård ingår tandhygien i griffonens skötsel och att hoppa över den här viktiga biten straffar sig i längden. En del har tendens att redan i unga år utveckla tandsten, men skrapar man bort det regelbundet hinner det aldrig leda till större besvär, det är inte svårt att göra själv, annars kan vetrinären hjälpa till.

Blir gammal
En välskött griffon blir gammal. Tretton till femton år är ingen anmärkningsvärd ålder. De flesta hundar av rasen mognar långsamt och når sin exteriöra höjdpunkt så sent som vid 4-5 års åldern. Enligt standarden får rasen väga upp till fyra och ett halvt kilo för hanhundarna och upp till fem kilo för för tikarna. Unga hundar, speciellt av hankön, kan i perioder ha svårt att lägga på hullet och i sin iver att få hunden kraftigare upptäcker ägaren försent att den blivit för kräsen och tjock. Vanlig hundmat serverad i en skål mår griffonen bäst av. Med korta klor, rena tänder och lagom vikt har griffonen förutsättningar att leva både ett långt och friskt liv. Rasen omfattas inte av något bekämpningsprogram.

Sällskapshund
Griffonen är idag i första hand en sällskapshund, men det finns hundar som med framgång gett sig i kast med att tävla i agility och lydnad. Rasen fick också i början på 1990-talet sin första bevakningshund!! Besvärar den joggare eller skidåkare så är det av en enda orsak: den vill hälsa. Den är mycket öppen och positiv mot nya människor. Visserligen skäller den när någon kommer, men det är av pur glädje. För den som upptäckt griffonens kvalitéer ter det sig märkligt att inte den lyckats nå en större publik. Den är lättskött, av behändig storlek och den välmående griffonen uppför sig på ett sådant sätt att till och med en luttrad hundägare ibland kan förledas undra över varför den inte också regelrätt svarar på tilltal!
(Sammandrag ur Hundsport)