SK751
- destination... Gottröra !

Vad gav Du din fru i julklapp sist ?

1991 gav jag min fru, Maria, en resa till Köpenhamn. Det visade sig att det blev en ganska rejäl klapp eller ska vi säga - smällkaramell. För vår resa slutade snabbare än den börjat. Efter endast fyra minuters färd "landade" vi och 127 medresenärer som första flygpassagerare någonsin i Gottröra, 2 mil norr om Arlanda.

När vi på morgonen den 27 december kliver ombord på SAS MD-81:a SK751 till Warszawa via Köpenhamn, ligger ett snötäcke över hela flygplanskroppen. Det är en otrolig hetta i kabinen. Maria och jag sätter oss på våra platser, 20A och 20B, vilka är precis bakom den bakre nödutgången på vingarna.

En bil kör fram och man börjar spruta avisningsvätska över planet. Från min plats kan jag se vingen och även tre stycken "trådar" som ligger rakt bakåt som om de är fastfrusna. Det är fortfarande snöslask kvar på vingen efter första besprutningen, så killen som sköter avisningen gör ytterligare en besprutning. Nu ser vingen bra ut, så när som på de tre "trådarna", som fortfarande ligger rakt bakåt - fastfrusna.

Vi börjar taxa ut mot startbanan. Väl framme drar vi på direkt, dvs vi stannar aldrig och rusar motorerna som man oftast är med om. Det är bra "tryck" (acceleration) i planet och jag ser när vi snabbt far fram över startbanan hur den sista slasken faller av vingarna. Is börjar också lossna från vingarna. Isen far rakt bakåt, rakt mot motorerna. Bara sekunder efter att vi börjat vår uppstigning hörs en KRAFTIG smäll i den ena motorn. Hela planet skakar till och det blinkar till i kabinen.

Min fru frågar vad det är som låter. Jag försöker lugna henne genom att säga att det nog bara var en åsksmäll mellan planet och molnen. Det är inte lika lätt att förklara varför det sedan kommer ytterligare 6-7 smällar. Vid varje smäll skakar hela planet kraftigt och det blinkar och blixtrar i kabinen. Det är rök i kabinen och luktar bränd motor och brända elkablar. Sen blir allt tyst...

Det enda som hörs är ett vinande ljud som om vi segelflyger. Vi stiger fortfarande, så vi hoppas nog alla att allt är OK, även om vi innerst inne förstår vad som är på gång. Allt är lugnt i planet. Någon tänker resa på sig, men flygvärdinnorna säger åt folk att sitta ner och hålla sig lugna.

Smällen - ett jättebrak av plåt som vrids, bryts och knycklas ihop...

Våra platser Plötsligt upphör stigningen och planet planar ut. Därefter börjar nosen peka nedåt och det går väldigt snabbt utför...
Det är inte förrän nu vi verkligen förstår att det här kommer att gå åt helvete. Maria skriker åt mig att sätta mig i skyddsställning. Hon är redan på väg ner med huvudet mot knäna. Precis när jag böjer ner huvudet tittar jag ut en sista gång genom fönstret. Vi kommer just då ut ur molnen. En man ropar "emergency procedures".

De enda ljud som hörs, förutom vinandet från planet, är snyftningar och förskrämda "ooohhhh" ! En flygvärdinna ropar åt folk att böja ner huvudet mot knäna och ta skydd. Bara sekunder efter att jag tar skydd kommer smällen, ett jättebrak av plåt som bryts, vrids och knycklas ihop. En våg av splitter, jord och snö eller fotogen sköljer över ryggstöden som lagt sig som sköldar över våra ryggar. Vi kastas och slits fram och tillbaka i sätet. Det känns ungefär som att åka enberg- och dalbana, som häftigt växlar mellan höger- och vänstersvängar. Fast samtidigt och mycket värre.

Våra platser Till slut blir allt stilla... Maria och jag tittar på varandra. Vi lever och är OK båda två. Vi sliter fram vårt handbagage som finns under stolarna framför oss. Det kan verka lite sjukt, men det är väl en chockreaktion och vi sitter ju fortfarande framåtlutade, så det går snabbt att få fram det. Sedan sätter vi oss upp. Man känner hur splitter och dylikt ramlar över oss igen. Vi knäpper upp säkerhetbältena. Tur att vi aldrig hann att spänna av oss dem... Jag ser att damen framför inte försöker att öppna nödutgången som hon sitter vid. Jag skriker åt henne att öppna, först en gång och strax därpå en gång till... Men varken hon eller hennes man gör någon ansträngning att ens FÖRSÖKA öppna den.

Jag böjer mig över hennes ryggstöd och sliter i nöddörren. Den är tung och otymplig såhär bakifrån. Till slut lyckas jag få upp den och kastar ut den på vingen. Under tiden har Maria tagit fram våra ytterkläder från bagagehyllan. Jag klättrar över ryggstödet och hoppar först ut genom nödutgången och ut på vingen. Sedan tar jag emot Maria. Var de två som satt vid nödutgången tog vägen vet jag inte, men jag tror att de hoppade ut genom nödutgången vid sätet framför dem.

Kaptenen berättar att alla lever, då kommer spontana applåder.

Väl ute ur planet hoppar vi ner från den hala vingen och springer bort från planet. Vi är bland de första ut ur flygplansvraket. Först nu inser vi att vi inte är på Arlanda. Jag var övertygad om att vi hade kraschat på en skummad bana på Arlanda, så dethär är nog en värre chock än själva kraschen just nu. Här står vi plötsligt på en åker ute i obygden och har inte en aning om var vi befinner oss. Det blåser och är kallt. Vi ser en familj med två små barn, en på ca. 2 år och en 8-månaders baby. Jag lånar ut min rock till dem och de lindar in babyn i den.

Vi står nu allihop på åkern och undrar vad som ska hända. Någon springer till ett hus ett par hundra meter bort för att ringa 90000 (nu mera 112). Efter ca. 10 minuter blir vi räknade och kaptenen berättar att alla lever. Då kommer spontana applåder.

Det tar ca. 15 minuter innan första helikoptern kommer till platsen. Då står vi fortfarande alla ute på åkern och fryser. Många blöder och saknar ytterkläder och skor. Många gråter och är hysteriska. Alla har vi ont här och var. Planets besättning tar hand om de som är allvarligt skadade. Efter ca. 20 minuter kommer de första brandbilarna och efter ca. 30 minuter kommer även ambulanser och polis.

Efter diverse personuppgiftslämnande får vi slutligen stelfrusna och trötta gå bort till huset och komma in i värmen hos Liv och Johan (husägarna). Här börjar alla tina upp och skämta när vi får kaffe. Gevalia reklamen kommer väl till pass: "Vilket kaffe skulle Du bjuda på om Du fick oväntat besök ?"

Maria och jag samt 13 andra får åka helikopter till Arlanda och är de första som kommer tillbaka. Vi transporteras till en personalmatsal, som ligger långt in på området, där vi får varm choklad och mackor. Psykologer och SAS-personal försöker ta hand om oss, dock i detta läge mycket oorganiserat. Vi lyckas per telefon få tag på våra föräldrar och när de sedan kommer smiter vi iväg förbi efterhängsna journalister och kameror, hem till lägenheten och tryggheten.

Det är säkrare att flyga än att åka bil.

Ingen av oss har några fysiska men av olyckan. Men vi hade länge sömnproblem och mardrömmar. Man återupplevde kraschen om och om igen. Men... vi överlevde ! Så om jag summerar allt, hur var det då med julklapparna till frun ? Jag tror iallafall att min fru fick en bättre... Ett nytt liv ! För så känns det och det slår allt.

Vi har aldrig varit flygrädda och är det inte nu heller, trots denna omskakande upplevelse. Till alla flygrädda vill vi säga:
- Det är säkrare att flyga än att åka bil
- Använd alltid säkerhetsbälte, både i flygplan och bil
- Försök att få sitta vid vingarna, där är planet extra förstärkt för att klara mer påfrestningar.
- Lär dig skyddsställning och memorera var nödutgången finns, det är inte töntigt att lyssna på säkerhetsgenomgången !
- Chansen att överleva en flygkrasch är ca. 70%

Dethär var hur vi upplevde kraschen,
klicka HÄR för att läsa om vad som pågick i cockpiten,
eller
HÄR för att läsa om andra flygcrasher.

Vill Du kontakta oss ?

Mail US !

HOME