Vintertid

Nattens skuggor vandrar genom vinter diset

sänker dem och sluter sig till afton isen

tystnad en dov symfoni över snöklädda slätter

ur skyn gnistrar kölden vid stjärnklara nätter

I vindens väg viner snö över nejden

  täcker en teg på sommaren bor där ejdern

stjärnor tindrar i bland ur den klaraste höjd

i det himmelska valvet likt av tiden böjd

Stormarna ljunga mot bergens hällar

trädkronor gunga under blytunga kvällar

solen saknas nu under denna kalla tid

som vänner också blommorna där vid

Diset ger ängarna frostiga frön

kommer med vinden över skogarnas krön

den för med sig vinterns alla förlorade dofter

från när till fjärran snötäckta tofter

I skogen när inga fåglar bor i sina reden

sjunger nu vinden ensam mellan träden

i svarta skuggor ur vinternattens mystik

höres vindars tjutande en vinande musik

Myrorna sover under stackarna tyst

vilar väntar tills solen dem åter kysst

snö ligger tung över skogar och hagar

vintertidens kalla, frostiga, dagar.

Tillbaka till