Läsarnas berättelser

På den här sidan kan ni, om ni vill, via e-mail, skicka in era övernaturliga upplevelser och vill ni vara anonyma så är det ok, det bestämmer ni själva. Jag lägger tacksamt in allt jag kan få och ser fram emot era spännande berättelser.

10/5 1999

En magisk händelse. En kompis och jag hade lånat en bil.
Vi skulle köra långt cirka 50 mil.
Jag körde bilen och det var en gammal bil en Peugot med ratt växel och bilen i sig hade en egen känsla.. Jag körde och körde och till slut blev det kväll och kyligt.
I bilen blev det kyligt och kallt. Min kompis Maria frågade hur man satte på värmen i Peogoten.
-Jag vet inte sa jag och började trycka på alla knappar som fanns.
- Det går inte sa jag till slut.
- Då får vi väl använda magi sa Maria och skrattade.
- För du tror väl på magin??? Sätt på värmen nu sa Maria
Jag sträckte fram handen, samtidigt som jag pratade med Maria. Jag rörde ingen knapp och plötsligt började "värmebelysningen" att lysa. Det blev varmt och skönt i bilen. Jag reflekterade inte ens på att värmen av någon oförklarig anledning gick. Efter en stund, när det blivit riktigt varmt i bilen sa Maria
-Hur stängde du på värmen??
-Jag vet inte svarade jag. Det var i det ögonblicket som jag började att reflektera över hur jag hade satt på värmen. Helt plötsligt slog det mig att jag hade inte rört någon knapp för att få värmen att fungera, utan värmen fungerade med hjälp av "tankekraft". I samma ögonblick slocknade "värmebelysningen"
Jag och Maria hade satt på värmen, för vi trodde att den fungerade. Vi hade inga som helst tvivel att den inte skulle fungera utan vi bara satt på värmen. Men när vi börjar fundera över var värmeknappen fanns och hur värmen egentligen fungerade så slutade värmen att fungera, för när man väl börjar tvivla funkar inte "magin" Jag blev verkligen tagen av denna händelse.
När vi efter helgen lämnar tillbaka bilen så var jag tvungen att fråga:
- Jo, hur är det med värmen i bilen?
och bilägaren säger:
-Värmen funkar inte i min bil. Jag har tänkt att lämna in den på reparation men det blir aldrig av. Var det kallt i bilen?
Jag svarar:
- Nej, det var faktiskt varmare än vanligt.

Anonymos

11 Maj 1999

Min första riktiga erfarenhet av det övernaturliga var verkligen övertygande och effektiv.
Jag utförde en slags penningritual och den gav resultat nästan omedelbart. När jag rev ett badrum i ett hus som hade sålts så hittade jag pengar gömad under armaturen i badrumsskåpet. Var det slumpen eller tur? Ja, kanske, men jag har upptäckt att det är ofta så det övernaturliga fungerar. Det finns alltid en vardaglig förklaring.

Stefan

11/5 1999

Det finns saker som man inte kan förklara, jag har flera gånger upplevt att när jag gör något så känner jag igen mig, jag har gjort samma sak förut...EXAKT!! Det är som om man lever i en repris på nåt sätt. Det som nu senast hände var att jag satt och skrev om olika saker i mitt jobb och samtidigt tänkte på platsen jag skrev om och då kom repriskänslan upp. Jag visste precis hur det var och vad jag skulle skriva, det var som om jag själv stod brevid mig och kunde se hur jag jobbade. Varje ord som jag skrev såg jag på håll hur det kom fram, det var liksom redan klart vad som skulle skrivas. Andra liknande saker som jag varit med om är när man är ute och åker till nya platser som man aldrig varit till så kommer ibland känslan att här har jag ju varit förut, man känner igen sig och känner sig hemma fast man är säker på att man aldrig varit på platsen. Det är dessa saker som mer och mer övertygar mig om att man har haft tidigare liv.

Anonymos.

29/5 1999

Händelsen inträffade när jag i 11 års ålder hade gått vilse i skogen hos min mormor.
Jag var helt förtvivlad och hade irrat omkring i flera timmar. Då såg jag en solbelyst gräsplätt på ca10x 10 meter, och på gräsplätten står en man som är klädd i svart rock svarta byxor och stora gröna stövlar.
Jag blir glad och ropar,men får inget svar. Mannen har hela tiden ryggen i mot mej, han gå bort ifrån mej. Jag följer efter mannen på avstånd och ropar ytterligare en gång men inget svar.
Ibland försvann han, men på något sätt tappade jag aldrig kontakten. Det hördes aldrig något ljud ifrån mannens steg och rörelse i skogen. Som närmast honom var jag 10 meter, jag följde han i ca 30 minuter.
Rätt som det var stannade han och pekade på ett mindre kalhygge, Han böjde sej ner precis som om han skulle plocka upp något. Men istället bara försvann han. Jag begav mej till kalhygget efter en stund, där jag mötte min mormors granne. Hela byn var ute och letade efter lilla mej.
Jag berättade aldrig för någon om vad jag hade upplevt. Mina frågor var förstås många.
Varför visade mannen aldrig sitt ansikte?
Varför svarade han inte på mina tilltal?
Var det min morfar.? (Han dog när jag var 8 år)

Mattias

9/6 1999

Jag var med om en märklig händelse bara för några veckor sedan. Jag hade satt på kaffebryggaren och gick därefter till datorn för att fördriva tiden. Eftersom jag hade suttit uppkopplad på internet så ringde mobilen. Jag kopplade ner och gick ut i köket, fortfarande pratandes i mobilen. Tog ner en kaffekopp från skåpet och fyllde koppen med kaffe och tog fram några kakor och lade i brödkorgen.
När jag vänder mig och ska sätta ned det på köksbordet står där redan en kaffekopp. Jag står som handfallen och talar om för min vän i mobilen vad som hänt. Jag trodde inte mina ögon! Vad var detta!?
Eftersom jag, för det mesta, brukar känna av andars närvaro blev jag mycket förbryllad eftersom jag denna gång inte kände någonting alls.
Hade jag blivit så vimsig att jag inte visste vad jag gjorde? eller var det något övernaturligt i det hela?
Var det något som förebådade ett oväntat besök?
Frågorna är många!!

Anonymos

1/10 1999
Den här kusliga upplevelsen hade jag när jag var i tonåren och bodde hemma hos mina föräldrar. Jag och min syster skulle hjälpas åt med att tvätta. Därför klev jag upp tidigt för att gå ner i källaren med tvätten.
En svag lampa var tänd där nere och det var med nöd och näppe jag kunde se. Jag började med att samla ihop alla ljusa kläder som skulle läggas i samma maskin. Då kände jag plötsligt att det fanns någon mer än jag i det lilla, skumt upplysta rummet.
Först trodde jag att det var min syster som kommit ner i källaren för att hjälpa mig så jag ropade åt henne att komma fram och sluta fjanta sig. Men jag fick inget svar. Det var någon annan som fanns i min närhet.
Jag lade tvätten på ett bord. Sedan gick jag upp till mamma och frågade var min syster fanns. Mamma berättade att hon skickat iväg henne till affären och att hon varit borta i en halvtimme.
Det kändes riktigt kusligt när jag gick ner i tvättstugan igen. Jag fortsatte med att sortera tvätten då jag plötsligt blev stel av skräck. Jag kände hur någon placerade ett par iskalla händer på mina bara axlar.
Det kändes som en evighet innan jag vågade röra mig igen. Jag rusade uppför trappan utan att vända mig om. Så fort jag fått upp dörren till vår lägenhet skrek jag efter mamma. Hon tog mig i sin famn och höll mig hårt tills jag lugnat ner mig så pass att jag kunde berätta vad som hänt.
Mamma ledde in mig i mitt rum och bad mig ligga ner på sängen och ta igen mig. Sedan berättade hon att hon varit med om precis samma sak.
- Det är inget du behöver vara rädd för sa hon lugnande. Vad jag förstår så är det någon i vår släkt som en gång har bott här och som nu efter döden vill komma i kontakt med oss igen.
Mamma tog mig i handen. Vi gick båda ner i tvättstugan och hjälptes åt med att sortera resten av tvätten. För min syster berättade jag aldrig om vad jag upplevt.

Anonymos

5/10 1999
När jag skulle meditera hände en lustig sak. Jag var nere och deprimerad då jag nyligen fått diagnosen diabetes och upplever att det är mycket som jag måste ändra på. Jag tänkte att jag skulle göra en meditation för att muntra upp mig.
Jag brukar arbeta med "bergsmeditation" där man efter gått igenom flera stationer träffar på en andlig ledare på bergets topp. Jag hade förväntat mig att träffa min vanliga, vänliga ledare men istället dök en lustigt kines upp som hade kläder som typ stålmannen. Min första tanke var att jag undrade om detta verkligen kunde vara en andlig ledare men jag kände inåt och kände att det var rätt, att det var han som skulle komma.
Denna kines hade en vass tunga och var mycket bitsk i sina kommentarer. Jag frågade om min diabetes om det skulle komma att ordna sig. Han svarade:
- Ähhh!! Det är väl enkelt det dära, det kommer att ordna sig med lite motion.
Ska jag vara ärlig så kände jag mig lite förvånad över denna kommentar. Jag hade hoppats på lite medlidande.
och han fortsätter:
...hmm...hmm....det kommer att komma svårare grejer.
Jag hajade till och blev lite rädd och frågade:
- Vad menar du med det? Jag måste få veta!
Jag började ju bli mer orolig och han svarade:
- Det vore bra om jag skaffade mig en kattförsäkring eftersom en av mina katter skulle komma att råka ut för en olycka med en bil.
Jag lever, just nu, tillsammans med två katter. När jag skaffade mina katter så fick jag veta i en meditation att vi hade levat flera liv tillsammans och dessa två var "mina" katter som följer mig och att de var mina väktare. Jag har haft, under ett par år, en lätt depression utan att veta om det och dom har verligen varit ett stöd, precis som två väktare.
Nu vänder sig "kinesmannen" till mina katter som sitter runt omkring mig på sängen. Han säger att han ska ha ett allvarligt samtal med dom för dom har inte skött sig. Mina ena katt rymmer fältet, hör jag. Då ringer telefonen och jag bestämmer mig för att inte svara. När den slutar ringa tänker jag att det är bäst att sluta meditationen eftersom det kan vara svårt att ta upp tråden igen. Men när jag koncentrerar mig igen så finns kinesmannen ändå kvar.
Då har katterna placerat sig, en i mitt knä och den andra tryckt nära intill mig. Jag minns inte riktigt vad han så åt dom men lite förvånad var jag över att båda kom och satt sig så nära intill mig. Det har jag aldrig varit med om för det brukar dom aldrig göra.
Jag skulle gärna bra vilja veta om detta kommer att stämma men en kattförsäkring kommer jag minsann att ta.

Karin

5/10 1999

Hej!
Jag har funderat på det här med Synskhet..förbannelser "onda ögat"...
Om jag "ser " nåt som kommer att hända...ser jag det bara då..eller kan jag biverka till att det sker?
Det har hänt mig ett par gånger nu..jag har vart relativt tjurig Vilket är väldigt sällan.
Jag har "sett" vad som kommer att ske...inget bra...o det har skett direkt efter.
Sist nu så stod jag bakom en buss vid ett rödljus o fick för mig att han kommer ju att svänga för skarpt o få in trafikljuset i bakre sidorutan..det fanns inget som tydde på det..men jag var så säker så jag stod kvar där han körde och visst körde han på trafik ljuset...*ler stramt*
Det har hänt liknande saker ett par gånger, alltid i ungefär samma förutsättningar.
Eftersom det bara sker sånt här när jag inte är toppenglad så kan man ju undra om det är ens "inbyggda djävel" som får fritt utlopp?

Berne

6/11 1999

Det började redan när jag var en 9-10 år med att jag fann mig "sitta" fast när jag legat i sängen och halvslumrat inför nattens sömn.
Det var en mycket obehaglig känsla och ända sättet att ta sig ur det tillståndet var att jag försökte ruska på huvudet, vilket inte var det lättaste kan jag lova. För hela kroppen känns som bly samtidigt som den vibrerar våldsamt och så har vi det här brusande ljudet som man hör inom sig hela tiden. Det mäkliga är att ljudet och vibrationerna verkar vara i fas med varandra på något sätt.

Det kom tillbaka med jämna mellanrum så jag vande mig tillslut och var inte lika rädd längre och då infann sig ett nytt tillstånd. Jag insåg att om jag bara lät allting fortgå och bara slappnade av så formligen lättade jag från sängen. Den känslan är fantaskisk och när man inser att man fortfarande ligger kvar i sängen men ändå inte. Då känner man formligen ett lyckorus, men det är inte bra för i regel dras man tillbaka till kroppen direkt då och det vill jag ju knappast.
Vid de tillfällen allt funkar som det ska så är det knappast fråga om nåt svävande utan mer som om man hängde i någon form av gelé där man har svårt att förflytta sig. Det går att förflytta sig men inte genom att röra sig utan mer flyta framåt genom gelén eller att helt enkelt tänka sig dit man vill, låter märkligt jag vet, men det går inte att förklara bättre.

En tid efter att jag lämnat min kropp första gången gjorde jag upptäckten att det inte fanns några fysiska hinder för mig. Alltså jag kan ta mig rakt igenom materia, normalt, men ibland hindras jag och stutsar tillbaka. Jag vet inte varför men tror att det blis så för att skydda mig mot faror, ren spekulation men har inget bättre svar.

Var tar jag då vägen på mina turer? Jo oftast stannar jag i Kalmar och flyter omkring över stan, men jag kommer även till platser jag aldrig har besökt tidigare. Bl a en stäpp som alltid verkar ligga i skymmning och jag ser aldrig något liv där.....lite ruggigt om jag ska vara ärlig för jag brukar fråga mig var platsen finns och vad som har hänt där.
Det är mycket sällan jag kommer till andra människor men det händer fast aldrig någon jag känner igen förutom en kompis för dryga 20 år sen som jag hade funderat mycket på vid just den här tiden. Jag frågade honom senare om han hade gjort det jag hade sett och han bekräfftade nästan allt och då insåg jag ju att det inte kunde vara drömmar som jag hade misstänkt ibland, vilket fick mig att äntlingen acceptera vad det är: Astralresor.

Ola

3/1 2000

Jag ska berätta en sak som inte hände för så länge sedan.
Jag hade blivit ovän med en kompis och jag var jättearg. Då önskade jag att något hemskt skulle hända henne, det var bara en tanke.
ca en månad senare så såg jag henne gå med kryckor. En annan gång när jag blev arg på en annan kompis så önskade jag att det skulle hända henne nåt och nästa dag försvann hennes 1300skor.
Jag tror även att jag är synk, det har hänt mer än detta.

Rosanna

17/1 2000

Visst har jag upptäckt mycket "övernaturligt" sen jag började använda mig av magi, speciellt när jag började med Reiki. Men av någon anledning är det enklare att skada än att använda magin i gott syfte.
Jag var arg på en "vän" till mig och bestämde mig för att skicka lite magi på honom. Ett par veckor efteråt förlorade han sin fllickvän som han avgudar, han slog sönder sina knytnävar, körde sönder sin bil och en massa annat hände.
Jag tror inte det var en slump att detta hände just precis när jag hade gjort detta. Men jag fick även erfara trefaldighetslagen, när jag redan dagen efter inte kunde gå på en hel dag p.g.a. smärtor.
Numer försöker jag att ta avstånd från sådana magiska utövningar, det straffar sig i längden.

Witchmaster

25/4 2000

En helt vanlig sommar dag hände det något ovanligt som jag aldrig kommer att glömma, när jag var ett lekfullt spralligt barn på 7 år.
Det hela började med att det var en ovanligt het sommar dag, då törsten blev som mest oundviklig.
Törstig sprang jag in till mamma som tyvärr satt i telefonen, öppnade kylskåpet och tog en glasspinne.
Jag ville ju så gärna bada! Det härliga vattnet med dess lockande vågor och svalkande effekt kunde lugna mig för en stund tänkte jag. Men till min besvikelse satt mamma fortfarande och babblade i telefon. Fick då ett inpulsivt ryck. Jag är en stor tjej och kan själv gå ner till ån på egen hand och sitta på bryggan och plaska tills mamma kommer..................
Slog slag i saken och började gå längs stigen som slingrande sig likt en orm, bakom huset.
Plötsligt när jag kommit halvvägs dyker en äldre dam upp framför mig från ingenstans? Jag står paralyserad medans jag betraktar hennes varma leende och blir till min förvåning alldeles lugn. Känner en varm rysning medans hon leende sakta sveper ljudlöst förbi mig. Vänder mig sakta om och ser att hon är försvunnen,helt borta?
Förbryllat går jag tillbaka längs stigen upp,men inga spår alls jag kan se?
Kan omöjligt hunnit springa längs den långa vägen upp(ca 50m) på max 2 sekunder!
Förvirrad fortsätter jag vandra upp för stigen till vårat hus.Går in och ser att mamma pratat färdigt i telefonen. Säger inte ett knyst om vad som hände den heta sommar dagen förrän kanske 8 år senare.
Efter att jag har öppnat mitt hjärta till min vän och berättat så vips visste jag svaret: Dom finns här för att ge oss kärlek och budskap,dom kallas guider,änglar,vägvisaremm.
Om hon inte hade dykt upp just där i denna stund,vet jag att det hela hade slutat illa! Evigt tacksam att dom finns.
Tack för att jag fick ta med min berättelse.

Niloracna

19/2 2003
HEJ!
Skriver några rader om vad som jag varit med om som har gjort mej fundersam.........
Min syster dog för ett år sen, å då börja det hända mej massor av oförklarliga saker.
Jag satt med henne till sista andetaget,hon dog i mina armar,hon var inte vid medvetande , men en tår kom när hon tog sitt sista andetag. Sen rullade tiden i väg,sorgen, begravningen, m,m, tills en kväll när jag la mej för att sova, då jag kände attnågon stod brevid mej.
Jag kände att det var min syster och hon var så orolig, hon var inte klar med livet här, hon påminer mej varje kväll av sin oro, jag fick ingen lungn stund när jag skulle mej.
Ja så gick det ett bra tag å jag kände starkare å starkare att jag måste skriva till henne å lägga breven vid graven.
Till kyrkogåden var jag ofta, det var så att jag kände att jag måste gå dit. Till slut blev det bara ett måste för mej.
Så en kväll i agustig det var vid tio tiden på kvällen å det var mörkt, men jag visste att lamporna inte var släckta vid den tiden på kyrkogården, så jag å min fosterson åkte dit, jag skulle lägga ett brev å en ros. Men vi stannade till i stan för att släppa av min dotter hon skulle gå på göteborgskallaset , då fick jag se min döda systers minsta son , han är 20 år, han kom med två ljusstavar i handen, å frågade vart ska ni, jag sa hej, å sa att vi kört camilla till stan. Han gav mej ljusstavarna , å dom lyste blått i mörkret.
När vi kom till kyrkogården var klockan elva,nu fick vi se det var alldeles mörkt det var inte en enda lampa som lyste, min fosterson frågade skall vi verkligen åka in här,,ja om du vill , sa jag, å det gjorde vi.
Det blev alldeles kallt i bilen, jag frös om mina ben. När vi kört en stund inne på kyrkogården säjer jag,vi kör ut vi ser inget här i mörkret vi kan inte hitta hennes grav ändå. Just då tändes sej ett strålkastarljus rakt över gravarna, det kom från ett litet hus som ligger inne på kyrkogården, vaktmästaren kanse?
Ja hur som helst jag tittade på ljuset, medan min fosterson tittar över gravarna, då fick han se min syster stå på sin grav med gul lång klänning, å vinka att här ligger jag , han rös i hella kroppen , han bad mej vända mej om å titta men jag gjorde inte det,
Vad jag inte visste var att hon var svept i gult, som jag fick reda på senare.. Nästa gång vi åkte dit å satte blommor å med brev var allt bra tills vi satte oss i bilen, vi hade kört en bit så märkte vi att bakluckan på bilen stod öppen å slog , å den var låst när vi åkte dit,nu var det två saker vi inte kunde förstå ??,Nu mera har jag inte så mycke kontakt med henne , hon kommer i bland , å jag tror hon har fått ro nu, en sak som var konstig var att alla som ligger bredvid henne fick gräs på sin grav under sommaren men inte hon , hennes grav bara sprack runt om, så man fick lägga djord hella sommare, ja nu den 25,mars är det ett år sen hon dog. Jag tror det var var mycke oro, hon var inte färdig här,hon fick aldrig veta sin sjukdom, trode hon skulle få komma hem,hade cancer i lungorna vägde 30 kg bara...samtidigt som jag skrivit känderdet ganska skönt att få skriva av mej....
Tack till dej,,,, Å tack att jag hitta din vackra sida, nu får du gärna sätta ut detta på din sida om du vill,,,,
Många hälsningar Lisbeth,

Bakgrunden hämtad från Bodils hemsida (se länksidan)

Tillbaka