Varje vecka listar en av DN:s konstkritiker sina "favoriter" i På Stan- bilagan. Konstnären Marianne Lindberg De Geer har fört statistik över "favoriterna" sedan årets början. I ett brev till redaktionen (10/11) konstaterar hon att konstkritikernas favoriter oftast är män. (74 manliga favoriter mot 33 kvinnliga).

De berörda konstkritikerna (Milou Allerholm, Peder Alton, Sara Arrhenius, Lars O Ericsson, Jessica Kempe och Ingela Lind) svarar redan dagen därpå i en gemensam artikel. "Konst och kön. Siffrorna säger inte hela sanningen."(11/11). Statistiken är nedslående, skriver de, men den speglar inte "en karltokig kritikerkår på DN" utan hur det ser ut på Stockholms museer och gallerier "Det vill säga den verksamhet som vi som kritiker har att ta ställning till".

Därefter anför de statistik från kultursidan. På DN:s kultursidor råder det enligt kritikerna närmast "könsrättvisa". 52% artiklar om manliga konstnärer, respektive 48% artiklar om kvinnliga konstnärer.

"Är det den kvinnliga kritikerns särskilda kall att lyfta fram kvinnor och kvinnliga konstnärskap?" undrar de. Genom att avskilja ett "speciellt damrum där kvinnliga kritiker skriver om kvinnliga konstnärer" finns risken att detta hamnar vid sidan av "den 'stora' riktiga konstdiskussionen", menar de.

Att DN-kritikerna på bara en dag svarar Lindberg De Geer, får väl ses som att kritiken träffade rätt. Att DN-kritikerna anför statistik från kultursidorna när det var "topplistan" i På Stan Lindberg De Geer skrev om förstärker inte bara det intrycket utan tvingar en att ställa ännu några frågor.

1. Om "topplistan" i På Stan motsvarar hur könsfördelningen sett ut i utställningslokalerna under året ("Det vill säga den verksamhet som vi som kritiker har att ta ställning till"), hur kan det då komma sig att fördelningen är en annan på kultursidorna? Tar man som DN-kritiker ställning på olika sätt beroende på var i tidningen man skriver?

2. Om "topplistan" utgår från ett stockholmsperspektiv ("Stockholms museer och gallerier") går det inte att dra jämförelser med kultursidorna, som emellanåt skriver om utställningar på andra platser i landet . Gör inte DN:s konstkritiker någon skillnad på Stockholm och resten av landet?

3. Att läsa en mening som "den 'stora' riktiga konstdiskussionen" undertecknad av Lars O Ericsson får marken att gunga. Är vi nu överens om att det bara finns en riktig konstdiskussion (stor dessutom). Var hittar vi den?

Finns den alls?

Marianne Lindberg De Geers lista:

Lars O Ericsson listar 16 konstnärer, varav 10 män och 6 kvinnor.
Milou Allerholm listar 26 konstnärer, varav 18 män och 8 kvinnor.
Peder Alton listar 20 konstnärer, varav 13 män och 7 kvinnor.
Jessica Kempe listar 18 konstnärer, varav 16 män och 2 kvinnor.
Ingela Lind listar 13 konstnärer, varav 6 män och 7 kvinnor.
Sara Arrhenius listar 14 konstnärer, varav 11 män och 3 kvinnor."

TILLBAKA

Bryt tystnaden är ett konstnärligt projekt som drivs av Kamilla Rydahl och Gunnar Krantz. Projektets mål är att skapa en debatt som leder till att vi konstnärer tar makten över konsten och en plats i samhället. © Kamilla Rydahl/BUS och Gunnar Krantz/BUS 1999. Allt material är upphovsrättsskyddat. Vid textcitat skall källan anges.