---

Svar

Broder!

Du skrev att du kände dig ensam, utanför och vilsen. Att hela livet går dig förbi. Tro mig, jag vet precis vad du menar; det händer ibland att jag får en känsla av oundviklighet. När jag ur djupet av min själ känner att det inte blev, eller någonsin kommer bli, bättre än så här. När jag erkänner för mig själv att alla mina underbara drömmar aldrig kommer bli mera än så. Då vill jag bara gömma mig inom mig själv och sörja det underbara liv som aldrig blev mitt. Då, när det behövs som bäst, har jag svårast att finna förnöjsamhet i vad jag har. Då spelar mina kloka och insiktsfulla ord om frihet, ansvar och heder ingen roll. Jag kan inte göra annat än ångra alla de gånger jag valde det som visade sig vara fel väg, eller fortsatte förbi de beslut jag kunde ha fattat för att det var enklare.

Du vet hur det är, det är till mig folk kommer för att tala ut om sina bekymmer, du har gjort det själv. Och nu, när du har flyttat, skriver du. Jag tackar för förtroendet. Jag kan bara hoppas att jag kan hjälpa dig. Ta det inte personligt, men ibland blir det bara för många bekymmer. Om alla mina vänner finner sin styrka i mig och mina ord, vem ska jag gå till för att få tröst? Om du undrar, så läser jag. Den 'insikt och visdom' mina biktare ibland prisat, den är inte färsk, utan ofta mycket gammal. Du borde prova själv. Nåja, här kommer några (hoppas jag!) tröstande ord, många har du hört mig predika förr. Du får ursäkta om det inte riktigt låter som jag, men jag har alltid haft lättare för att tala än skriva.

Du är fri! Din enda begränsning är ditt sinnes murar. De krav du har på dig från arbete, familj, släkt och vänner kan inte tvinga dig till något. Det finns inga tvång, endast val av konsekvens. Vad som håller dig tillbaka är rädslan för vad folk ska säga eller tro om du bryter mot någon av de orubbligt stenhårda, oskrivna lagar som står i din väg. Detta och oviljan att såra eller svika någon du bryr dig om är de murar som håller dig inlåst. Rädslan för vad andra tror och säger är irrationell. Du behöver inte existera genom andra, inte låta andra definiera ditt värde eller dina förväntningar på livet. Du är, och det är nog. Andra känner inte dig; kan inte känna dig, dina drömmar, dina mål och dina fasor.

Om du är olycklig eller osäker, lyssna inte på självutnämnda experter som påstår sig veta vad som är bäst för just dig (jag är naturligtvis ett undantag). Tänk! Känn! Var ärlig. Erkänn dina brister och fel, men även dina förmågor och talanger. Säg rakt ut vad du vill med din existens. Vill du förändra din situation finns det fem saker du kan försöka ändra: hemmet, familjen, arbetet, fritiden och umgänget. Sök tills du funnit en situation du är tillfreds med.

Du vet redan att i all förändring blir någon eller något lidande. Inget beslut kan uppskattas av alla berörda. Å andra sidan, för varje gång du lämnar ifrån dig ett initiativ krymper du som människa. Du måste besluta dig för vems lidande som är värt mest; ditt - om du inte är nöjd med ditt liv - eller det hos dem som påverkas negativt av förändringen. Försök vara objektiv. Tänk på att om ditt lidande är för litet för att motivera en förändring nu, kan det ändå vara nödvändigt. Om du tror att det kommer bli värre senare men skjuter upp ett beslut till dess situationen upplevs outhärdlig, tänk på att det kan skada andra mer om du väntar.

Det sägs 'att förstå är att förlåta allt', men det är endast halva sanningen. Man måste förstå för att kunna förlåta eller fördöma. Du kan inte uttala dig om något du inte förstår och kräva att bli tagen på allvar. Allt du gör vägs, precis som du själv väger andra människors ord och handlingar.

Detta har jag läst någonstans: 'Varats dilemma är konflikten mellan behovet av frihet och behovet av trygghet. Det ena står för oberoende, det andra för beroende.' Detta är bara sant i materiellt hänseende. Vet du vem du är och vad du vill är det all trygghet du behöver. Den materiella tryggheten, som i vårt samhälle verkar anses vara livets mening och mål, blir då endast en fråga om bekvämlighet. Är du trygg i dig själv är du så fri en människa kan bli. Du känner dina begränsningar och möjligheter, och erkänner att du är ensam moraliskt ansvarig för dina handlingar. Du famlar dig inte fram, utan kan se konsekvenserna av dina beslut. Du är i ditt innersta ärlig. Det är ingen mening att beklaga sig - är man missnöjd med något kan man bara väga mödan att förändra det mot obehaget att stå ut med det och sedan handla utifrån detta.

Vad som krävs är mod. Mod att erkänna sitt eget ansvar, att se förbi vad som är accepterat av samhället och de närmaste och utnämnt till norm, att våga en förändring, att lita på sig själv, sina känslor och sitt omdöme. Framför allt detta: mod att tänka!

1999-12-14