---

Gräl

När hon hörde honom låsa upp ytterdörren gick hon och mötte honom i hallen.

"Dags att komma nu?"

Han överraskades av hennes ilska och hejdade sig på tröskeln.

"Vadå? Jag sa ju i morse att jag skulle bli lite sen."

"Lite sen? Tre timmar är inte lite sent."

"Det tog lite längre tid än jag trodde bara."

Han ryckte urskuldande på axlarna och log. Hon flyttade sig inte ur vägen, så han gick runt henne och hängde upp rocken på en galge under hatthyllan. När han satte sig ned på hallbänken för att snöra upp kängorna kände han hennes blick.

"Du kunde väl ha ringt?"

Han såg upp och förklarade trött att han inte hade ansett att det var någon mening med det eftersom han hela tiden varit säker på att snart vara klar. Hon lyssnade otåligt och anklagade honom så fort han tystnade för att låta henne gå hemma och oroa sig. Han försökte släta över och byta ämne:

"Ja, men jag är ju hemma nu. Finns det någon mat?"

"Nä, vi har redan ätit; vi orkade inte vänta längre på dej. Men du kan få diska."

"Vadå, ska jag inte få nån mat jag då? Jag har varit på jobbet och slitit hela dan och halva kvällen och så ska jag inte få någon middag?"

"Du kan väl ordna själv. Det är väl ingen mening att jag lagar mat åt dej, du kommer ju ändå aldrig hem i tid."

"Du ska inte säja så jävla mycket om det. Om det inte va' för att jag jobbar över så skulle vi inte klara oss."

Hon ryckte till som om hon fått ett slag. Med sammanbiten min, armarna tryckta mot sidorna och händerna knutna trängde hon sig förbi honom och gick in i köket. Han följde efter, men stannade till i dörröppningen när hon vände sig om och fräste:

"Tack för den! Tror du inte att jag vet det? Tror du att jag tycker om att leva på din lön? Tror du att det är så förbannat roligt att vara hemma med Jesper hela dagarna? Hur jävla lätt är det att få ett sekreterarjobb nu för tiden, tror du?"

Han kröp ihop under hennes utbrott och höjde avvärjande händerna.

"Tyst! Om du skriker så där kommer Jesper vakna."

"Skulle det vara något fel med det då? Han kanske skulle vilja träffa pappa någon gång ibland. Du jobbar ju så jävla mycket att du inte ens skulle känna igen honom om du såg honom på stan!"

Hon sänkte inte rösten, behöll intensiteten, stod fortfarande spänd. Han rycktes med och tog i med förnyad styrka:

"Förlåt så jävla mycket då! Ska jag sluta jobba över? Jag försöker faktiskt hinna med Jesper också, men det har du väl inte märkt. Du är ju så upptagen med att tycka synd om dej själv hela tiden. Tro fan att man jobbar över när man bara får skäll när man är hemma."

Han vände henne ryggen och gick med snabba steg tvärs över hallen och in i vardagsrummet. Nu följde hon efter honom och fångade honom med sina ord när han satt sig i sin skinnfåtölj och tagit upp fjärrkontrollen till TV:n.

"Visst, stanna på jobbet du bara. Vi märker ändå inte om du kommer hem. Du sitter ju ändå bara framför teven när du inte sover."

Han kramade fjärrkontrollen hårt i handen, men lade sedan ned den på soffbordet igen. Med den andra handen tog han sig om ögonen, som för att gnugga bort sömngrus. Han tog ett djupt andetag och såg upp mot sin fru. När han åter tog till orda lät han trött och sliten.

"Du borde prova på att jobba sexti-sjutti timmar i veckan så får vi se hur spirituell du känner dej sen."

"Visst kan jag det! Ge mej ett jobb bara!"

Det syntes på hela hennes hållning att hon inte var beredd att försonas. Tonfallet var lika hårt som hennes minspel. Hon var röd i ansiktet och det kortklippta, mörka håret var i oordning. Han reste sig och ställde sig framför henne på en armslängds avstånd med armarna i kors över bröstet, som för att hålla ilskan inne. Med en ansträngning höll han rösten lugn.

"Men du kan väl för fan plugga som alla andra."

Hans ordval förådde irritationen han försökte dölja bakom ett hårt behärskat atnsiktsuttryck. Takplafonden över honom fick hans höga tinningar att blänka; små droppar av svett samlades vid kanten till det i förtid grånade håret.

"Jaha, till vad då?"

"Inte fan vet jag, nånting måste du väl kunna lära dej."

"Jag vill inte lära mej nåt nytt! Jag vill ha ett jobb! Jag orkar inte med att gå hemma hela dagarna."

Han öppnade munnen för att svara, men stängde den igen. Han såg på kvinnan som stod där framför honom och insåg till slut sitt misstag. I stället för att fortsätta grälet tog han ett steg framåt och lade armarna om henne. För ett ögonblick - som för honom kändes som en evighet - höll hennes spända kropp ilskan kvar. Sedan lade hon sitt ansikte mot hans hals och snyftade till. När hon lade sina armar om hans rygg började hon gråta, tyst. Han lekte med fingrarna i hennes nackhår, höll henne nära och gungade sakta fram och tillbaka.

1999-12-14