|
|
|
|
|
Jag känner med fingrarna en text, som säger mig i stort sett ingenting. Det ska väl gå att lära sig det också, bara viljan finns. Och enligt vad de säger till mig kommer viljan finnas när jag väl accepterat min situation. Fan tro't, det svider fortfarande. Jag lägger tidningen på det lilla bordet jag lärt mig ska stå bredvid stolen. Den åker inte ned på golvet i alla fall. Man ska glädjas åt det lilla. Dörrklockan ringer. Jag orkar inte resa mig och famla mig fram för att öppna. Det verkar alltid finnas skor att snava över mitt på hallgolvet. Det är enklare att ropa.
"Kom in."
"Hej, det är jag."
Jag tror aldrig jag hört en så sårbar röst, beredd att ta till flykten vid ett hårt ord. Han har väl anledning antar jag. Men å andra sidan, tänk vilket mod det måste krävas för att besöka en god vän vars syn man förstört för all framtid!
"Hej, hur är det?"
Jag försöker hålla rösten stadig. Försöker att inte ta ut min bitterhet på honom. De säger att det bara blir svårare om man vältrar sig i bitterhet och självömkan. Visst, det fattar väl jag också. Men är det så jävla lätt då?
"Kom in och sätt dig."
Jag hör honom ta av sig skorna och komma mot mig. Han tvekar på tröskeln. Så kommer han fram och tar min hand. Jag känner med fingrarna hur han darrar. Gud! så nervös han är.
"Hur är det?"
Han låter åtminstone lugnare nu.
"Jag är ledsen att jag inte kommit tidigare men jag visste inte om …"
Nej, du visste inte om jag hatade dig, om jag skulle skrika åt dig, om jag skulle bli förbannad. Du har aldrig varit särskilt bra på att ta konflikter.
"Nej då, det är ingen fara med mig, frånsett att jag har fått en massa nya saker att lära mig och att lära om. Jag börjar vänja mig. Ta och sätt dig."
Det irriterar mig att inte veta var han är, inte veta vart jag ska rikta mina ord. Jag hör hur han går och sätter sig på stolen till höger om mig. Den knarrar en smula. Han är tyst, antagligen förtvivlad för att han inte har något att säga. Jag reser mig upp, kanske för att visa honom att jag inte är helt handikappad. Jag vet inte. Så går jag ut i köket, tacksam för att jag inte snubblar eller går in i något som jag gör ibland. Visst kan man lära gamla hundar sitta. På bänken står en skål med polkagrisar, den tar jag med mig tillbaka. Jag ställer den på bordet och lyckas missa tidningen.
"Ta för dig."
Jag känner mig rastlös, vill inte sitta mera. Jag har suttit så mycket den senaste tiden. Det rasslar i skålen. Han tar en polkagris, eller kanske flera.
"Du...?"
Åh, han kan prata! Nu står jag bakom honom. Han tar ett djupt andetag.
"Jag vill att du ska veta att det inte var meningen."
Något brister inom mig. Inte meningen! Jaha, och? Får jag synen tillbaka då, eftersom det inte var meningen? Slipper jag förtvivlan då, om det inte var meningen? Är allting bra då, det var ju inte meningen! Jag vet inte om mitt skrik hörs eller om det är stumt. Framför mig sitter mannen jag litade på, mannen som genom sin klantighet tog synen ifrån mig. Rasande sätter jag mina händer om hans hals, jag vet inte längre någonting, allt är ett raseri, ett vrål, ett mörker.
Det var inte meningen, jag svär att det inte var meningen, men jag hittar ingen puls när jag känner med fingrarna.
|
 1999-12-14 |
 |
|