|
|
|
|
|
På en viss gata i Washington D.C., USA, finns ett stort vitt hus. Där finns bland annat ett rum med stora fönster. Den dominerande möbeln är ett skrivbord i ek, som fast dess yta ledigt skulle räcka till för att spela biljard på, sällan ser ödsligt ut. På en skinnklädd stol bakom skrivbordet sitter en man. Grått hår, kalla blå ögon och en smula kutryggig. Åldern är svår att avgöra, någonstans mellan femtio och sjuttio skulle man gissa. Han har bekymmersrynkor i pannan. Nu är ögonen slutna och ansiktet hålls i händerna. Armbågarna vilar mot ekytan. En av de olikfärgade telefonerna ringer. Mannen spritter till, slits upp ur sina tankar. Fast han har väntat på det här samtalet, eller kanske just därför, tvekar han. Så sträcker han ut handen och lyfter luren. Några korta fraser byts. När klykan åter tyngs ned av luren lutar han sig bakåt, drar händerna genom håret och suckar. Han rannsakar sitt inre och vet att det är dags. Ovigt reser han sig och går till en dörr som leder till ett angränsande rum. Han stannar i dörröppningen och ser på maskinen. Allt är förberett. Sedan, med bestämda steg, går han fram och trycker på knappen. Den lyser upp i en ilsket röd färg. Fyra minuter.
Han återvänder till rummet med skrivbordet, styr stegen mot stereon som står diskret undangömd i ett hörn. Han plockar fram en skiva och lägger den på skivtallriken. Beethovens femma, ödessymfonin. De välkända öppningstonerna strömmar ut från högtalarna. De toner som under andra världskriget ingav de allierade soldaterna hopp och mod skänker honom nu frid. Han sätter sig åter bakom skrivbordet och lutar stolen bakåt. Den knarrar. Ett finger trummar mot armstödet. Blicken söker sig mot ett fotografi i en enkel silverram på skrivbordets vänstra flank. Hustrun. Han önskar att hon vore här nu, här att hjälpa honom i detta nya, aldrig tidigare utförda värv, men han vet att hon har det bättre på ranchen i Wyoming. Så lutar han sig framåt och börjar utan brådska ordna upp pappren som ligger framför honom i regelbundna högar.
Hans arbete avbryts av att signalen ljuder, signalen som talar om att hans fyra minuter gått. Ett ögonblick stirrar han framför sig med tom blick, sedan rusar han upp och går tillbaka till det lilla rummet. Ställer sig i dörröppningen och ser med nästintill lysten blick på maskinen. Han sträcker ut en hand och öppnar den lilla luckan, sniffar överraskat och tar ut pizzan ur mikrovågsugnen.
-Delikat!
|
 1999-12-14 |
 |
|