2001 - Mallorca

Historien börjar tisdagen 21/8 2001 med en brand i en blomlåda. Jorden i lådan på Mias balkong hade blivit kruttorr över sommaren och en yrvaken Anna fann att det luktade suspekt och rykte från lådan. Detta släcktes med alltför mycket vatten och resulterade i en ilsk granne. Pierré kom och körde de två förväntansfulla damerna till Växjö flygplats. När jag skall passera säkerhetskontrollen tar jag lydigt av mej nitbältet (som polismannen förtjust kallade “stridssele“ och tyckte jag skulle vända ut och in), men ack vad det tjöt om resterande nitar på armarna och jag fick le artigt och skylla på att mina kronjuveler bestod av mycket metall. Längst bak i flyget, där dånet var öronbedövande, jämte tre hysteriska killar från Falkenberg fick vi inhysa oss den tre timmar långa flygresan till Mallorca. Arne, en uppmärksam pretto-charterresenär på sätet bredvid, får syn på mitt vegan-patch på väskan och säger högljutt till frun sin “Vegan? Va fan ska hon göra här?“. Med dessa välkomnade ord ringade i öronen stiger vi så av på flygplatsen i Palma.

I 30-gradig värme hittar vi till minibussen som skall föra oss till okänd destination. Både spännande och lite farligt att åka ospecificerat. Efter en timmes bilfärd genom öde landskap och sömniga små byar i brunt och grönt, skymtar vi äntligen kusten. I den alldeles vitmålade staden Cala D’or (den gyllene bukten), fick vi rum på Cala Azul Park. Inte nog med att staden visade sig vara en av Mallorcas exklusivaste, så var inte hotellet fy skam det heller. Fyrstjärnigt med 4 pooler och krypavstånd till 4 stränder. Första anhalt blev förstås affären där det inhandlades sprit och tilltugg (måste hålla chartermyten levande). Efter en drink blev det dags att utforska stranden. Här kom första chocken. Trodde inte för mitt liv att Mallorca var så vackert. Klargrönt vatten inramat av terrakottafärgade klippor. Badet sög den sista energin ur oss och vi somnade tvärt när vi kom tillbaka till rummet. Långt senare vaknade vi av att hungern gjorde sig påmind. Vi gick och åt pizza och hamnade tillslut på en karaeokebar, som vi kom att besöka flera gånger till under vår vistelse. Möjligtvis för att det var här vi skådade öns första must.

Onsdagen började med champange på ett infomöte för always-resenärerna. Efter denna eleganta start på dagen övertalade Mia mej om att vi skulle köpa luftmadrasser. Det gjorde vi. Det blev en mindre elegant syn att se oss ta oss upp på våra nyförvärv, men när vi övervunnit det hindret var vi hur nöjda som helst. Efter att ha guppat ett par timmar beslöt vi oss för att gå på vandringsfärd i staden. Endast iklädda bikini. Ungefär i samma andetag som jag sagt att om polisen kommer tar de oss nog för förargelseväckande beteende, så kör två tokglada och vinkande poliser förbi. Sen köpte vi kepsar och krimskrams och jag konstaterade att jag var singelhandikappad.

Efter kvällens matintag på en fin restaurang hamnade vi på “Boogieboogie“ som visade sig vara ett jättetrevligt disco. Om man varit 16 år. Så vi blev inte långvariga. Vi träffade mystisk man som Mia vant avsnoppade.

När Torsdagen kom smygande hade Mia blivit besatt av tanken på att hyra vespor. En mycket skeptisk Anna fick övertalas med lock å pock. När vi så tagit oss till uthyrningen var vesporna slut för dagen och vi beslutade oss för att möta vårt öde dagen efter istället. Vi tog oss tillbaka till hotellet där det blev en drink och sen mer bad. Mia fick fantastisk tidsuppfattning och gick och duschade vid tre-tiden på eftermiddagen i tron om att det var sent på kvällen (!?). Anna som kan klockan något bättre beslöt sig för att hon skulle bada en stund till innan det var dax för kvällens bravader. Mia tog med en bok och satte sig i skuggan för att hålla koll på Anna när hon badade. Vid ett oövervakat tillfälle slumrar dock Anna till på sin madrass och en skärrad Mia upptäcker att Anna flutit iväg. Men ingen fara på färdet, Anna flöt upp på en angränsande strand och tog sig snyggt paddlande tillbaka. I glädjeyra över att åter få se sin reskamrat passar Mia på att landa på häcken i en klibbig trappa.

På kvällen avnjöt vi en mumsig indisk måltid, tog oss vidare och drack Pina Colada, köpte vykort (som vi aldrig skrev) samt såg öns andra must. På väg hem inser vi att vi inte har något drickbart på rummet. Mia som är en handlingskraftig kvinna satte bestämt stegen mot en takeaway pizzeria och frågar om hon kan få köpa takeaway-vin. Möttes av underliga blickar men fick med sig ett vin. Den kvällen vädrades många intressanta samtalsämnen på en ljummen balkong under fullmånen. Aftonen avslutas med att Mia tar vaselin på tandborsten istället för den kanske mer fördelaktiga tandkrämen.

Fredagen blev en ända lång vespafärd på 7,5 timmar och med livet som insats. Efter lite problem att starta åbäkena bar det av till S’Horta, en liten sömnig by på ett “berg“. Anna försökte ta kort på en mycket liten häst. Hästen visade sig dock va så liten att den inte fastnade på bild, antagligen beroende på den fantastiska kompaktkameran med glapp från Norge med noll objektiv. I Porto Colom nådde så resan sitt antiklimax. I en väldigt trafikerad korsning slår Mias vespa bakut och Mia flyger i backen och kanar en bit. Något som Anna ser i slowmotion som en thriller som sedan upprepades ett par gånger i hennes huvud. När Anna väl parkerat sin Vespa och rusat fram till Mia är flera andra redan på plats. Mia står med en skärrad uppsyn, håller sig för armbågen och säger “It hurts. Like hell“. Något hon senare inte kan förnimma. Men efter lite is och Annas hemmagjorda bandage e hon tillbaka uppe igen. Färden fortsätter, dock i lite långsammare tempo, mot Cales de Mallorca. Vid det här laget är hettan överhängande. Vi har fortfarande inte badat men ser havet framför oss. Anna ställer ifrån sig sin vespa och skuttar mot det. Endast för att upptäcka att hon står på en klippa med säkert 100 meter ner till det oåtkomliga vattnet. Det är i den här vevan en mycket varm och uppgiven Anna fäller de bevingade orden “Så mycket hav, så jävla svårt att få sig ett bad“.

Runt hörnet visade de sig dock ligga en mycket fin strand där vi äter tokdyra pommes och badar lite. Målet på resan blir sen Porto Cristo. En något större stad med vansinning trafik, något som inte alls föll i god jord hos två redan uppskärrade vesparesenärer. Men jo då, vi lyckas ta oss fram till centrum och parkera. Där går vi och strosar ett tag. Vi träffar på en tjej med den allra mest minimala hundvalp jag nånsin sett. Jag petar lite på den och Mia utbrister med fasa i rösten “AKTA SÅ DEN INTE BITER DEJ!“ om den tandlösa lilla hårbollen.

Ut ur staden var det svårare att ta sig, Anna bräker iväg på sin vespa och försvinner för andra gången under resans lopp ur Mias uppsyn. Mia fick bita ihop och gasa på för att slutligen komma ifatt. Sen låg vi som två supernördar i väggrenen, med våra ofantliga störtkrukor på huvudet, i 30km/h och blev ständigt omkörda av hjälmlösa ungdomar och gammal gubbar. En galet arg man kör förbi i sin bil och vrålar något i stil med “look at the road“ åt en mycket ynklig Anna som försökte insupa lite av atmosfären och titta på växtligheten. Så står vi plötsligt inför en ofantligt brant backe. Inte mycket att göra utan att gasa på, närmade man sig 40km/h så började hela vidundret skaka så 30km tyckte vi var lämpligt. Det tyckte nog dock inte bakomliggade bilar. Vid ett tillfälle drabbades jag av hybris och vågade snegla i backspeglen. Synen som mötte mej skrattar jag fortfarande åt när jag påminns. Mia sitter superkoncentrerad och kämpar upp för backen, efter sig har hon ett lussetåg med två jättebussar och ett otal bilar. Väl uppe för backen stannar vi vid vägrenen och skrattar så mycket att en kollaps var nära. Men jodå, vi lyckas ta oss den sista biten hem. Tillbaka vid hotellet är vi så orkeslösa efter dagens spänningar att det blir bara ett snabbdopp. Mia lider vid det här laget av krämpor efter fallet tidigare på dagen. Jag beslutar mej för att vandra en runda i centrum, och handlar med lite mat hem till Mia. Även denna kväll avslutas med drink, samt ett tack till högre makter att vi överlevt. Detta var med största sannolikhet den märkligaste, farligaste och roligaste utflykt jag någonsin begett mej på. Mia har dock lovat att aldrig mer lura upp mej på opålitliga motordrivna fordon.

Så kom även lördagen. Vi låg och guppade mest hela dagen. Drack den obligatoriska drinken och spelade strandtennis. Något vi upptäckte att vi var totalt värdelösa på, så efter att ha träffat ett antal människor med den neonrosa bollen beslöt vi oss för att återvända till hotellet. Där dracks det vin och fixades inför kvällen. Sen bar det av till en irlänsk resturang, efter det kareokebaren igen. Där lyssnades på “Pure and simple“ för alldeles för mångna gången. Mia blev brutalt uppflirtad av mustet. Men då hon likt sin sambo Challe har noll sinne för när det motsatta könet försöker göra närmande upptäckte hon det knappt. Men efter en Vulcano, en Monkey kiss och en jätteövertydlig blinkning hajade även hon till. Så med stora leende traskade vi vidare till Time, ett ställe med hög volym och mycket folk, vidare till Linekeers där det spelades mustig musik och vodkadrinkarna var stora. Så stora att Mia gick över till vatten. Så kom vi till Cotton Club där Mia faller ut i en vild dans med en galen spanjor. Anna har under tiden hållit sig lugn och sansad, men möter i den här vevan Lois. En som jag skulle beskriva med fina ögon och mustiga armar. Mia beskrev honom med snygga skor men för korta byxor (!). Ja, ja. Hem kom vi iaf vid 6-tiden efter ytterligare incidenter.

Söndagens soluppgång missas av två slagna hjältar som sover till klockan två. Med rödsvullna ögon tar vi så våra madrasser under armarna och traskar ner till havet. Bara för att upptäcka att vattnet var jätteäckligt och stormigt. Men skam den som ger sig, bada skulle vi. Så efter en halvtimmes ofantligt guppande på det vågiga havet inser Anna att hon har blivit åksjuk och beger sig raskt tillbaka till rummet för att tillbe den stora porslinsguden.

Sedan upptäcktes det att tv’n visade spanskdubbad Xena och Herkules så Anna blir liggande på soffan övandes spanskakunskaper. Detta gick inge vidare men nådde sin topp när det norska kungabröllopet visades och Anna förstod Haakons sista ord “Mette-Marit, Te Quero!“

Sen jagade vi en jätteäcklig insekt och blev näst intill utelåsta på balkongen. En alldeles speciellt intressant dag med andra ord… Den fortsätter iaf med att vi tar oss till en annan kareokebar, där Mia lyckas bli full på 3 öl. Kvällen avslutas med allsångsstund i vår ofantligt stora dubbelsäng.

Och så Måndagen, sista dagen på vår ofantliga resa. Den börjar stabilt med att vi försover oss en timma och sedan en till. Vi hade nämligen beslutat oss för att vi skulle besöka Palma denna dagen och därför stiga upp tidigt, så blir alltså inte fallet. När vi så tagit oss upp och ut fick vi vänta länge och väl på bussen. Väl ombord möts vi av en liten suspekt busschafför utan minsta tillstymmelse till glatt humör. Han viftar på oss utan att ta betalt. Vi tittar undrande på varann men går bak och sätter oss ihop med lite andra förvirrade medresenärer. Så kör han iväg upp på en liten tvärgränd där han plötsligt stannar och börjar vråla “TICKET, TICKET!“. Nu var goda råd dyra, Anna blir jättenervös av den lilla mannens brutala utbrott men überführer Mia tvingar fram henne att handla biljetter. Sen fortsätter bussresan en liten bit till. Så stannar mannen igen vänder sig återigen om och får ännu ett hysteriskt utbrott “PALMA, PALMA. RAUS!! OTHER SIDE!!!“ Ja, vi var inte sena med att springa av bussen. Återigen får vi ett så hysteriskt skrattanfall att jag inte trodde jag var förmögen att ta ett andetag till. Så hoppar vi på den andra bussen som ska ta oss till vår destination. Busschaffören frågar artigt “com es tas?“ (betyder tydligen ungefär hur mår du?) Anna blir mycket ställd av denna fras varpå hon replikerar “danke“ (som betyder tack. På tyska.)

I Palma, iklädda shorts, linnen, kameror, vattenflaskor och en karta i högsta hugg är man ett lämpligt offer för läskiga män upptäckte vi. En mycket äcklig man som Anna råkade heja glatt på (då hon är en mycket väluppfostrad flicka) förföljde de två alltmer frustrerade och nervösa damerna in och ut ur affärerna. De slutar med att de två gömmer sig i en provhytt tills han försvinner ur sikte och rusar sedan in i ett stort varuhus där vi blev av med honom. Efter denna intensiva start på dagen gör sig hungern påmind. Vi äter middag på “Taj Mahal“ en mycket mustig indisk restaurang med trevlig personal.

Så beger vi oss vidare genom den stora staden. Vid det här laget ska det tilläggas att Anna och Mia är två väldigt envisa damer med mycket bestämda åsikter. Vi går på jakt efter den stora katedralen som en entusiastisk Mia övertygade mej om att det var ett måste att se. Vid de här laget är en mindre entusiastisk Anna trött på att knalla runt och titta på sevärdheter. Mia beslutar att vi ska gå ner för en gata, Anna får nog, stampar till med foten, och säger på sitt allra mest obstinata 5-årssätt, och på den breda halländskan som kommer fram när hon e trött, “De tyckä ÄNTE ja!“. Mia ignorerar Annas motsättning helt och fortsätter glatt gatan ner. Anna som får en plötslig flaschback till barndomens bittra stunder då man blev medsläpad efter mamma i mataffärer, får ett hastigt infall att göra en John-Cleese-führer-walk mot Mias rygg. Just i detta ögonblick vänder sig dock Mia om och stirrar storögt innan hon faller ut i gapskratt. Sen kunde vi inte sluta skratta på 5 minuter men återupptog sen vår gång. Med gemensamma krafter hittade vi så katedralen. Vi slår oss ned på trappen och Mia plockar fram sin medhavda turistbok och läser högt för en halvintresserad Anna om Katedralen. Tillåt mej citera; “…bla…bla…bla…byggdes för 400 år sedan… tänk Anna, på den tiden hade de inga maskiner…bla…bla…fantastiskt.“ Jovisst, vi traskar vidare och Anna upptäcker utanför katedralens port en mycket vädersliten och ynklig häst, varpå hon utbrister “Åh! Titta vilken opeppad häst!“. Detta skulle hon inte gjort. Mia tittar vansinnigt på henne och säger med myndig stämma “Anna, den här byggnaden byggdes för 400 ÅR SEDAN! Å ALLT DU TÄNKER PÅ ÄR EN JÄVLA SKABBIG HÄST!“ Jaha, Anna sjunker ihop och följer snabbt och följsamt med Mia igen. Vidare till nån skabbig trädgård, där Anna mest intresserar sig för guldfiskarna men vågar inte säga något till Mia utav rädsla för en ny avhyvling.

Så går de traskande genom små slingriga gränder. Hittar, en halvtimme innan bussen avgår, en ofantligt mustig affär där de får köra lite toksnabb-shopping och begav sig sedan åter tillbaka till Cala D’or. Efter att ha blivit kallade “Lovelydovely“ ett 20-tal gånger av en drös gatuförsäljare samt slängt en sista blick på mustet i Kareokebaren e vi så tillbaka på hotellet. Där packades det och 03.40 anlände bussen som tog oss till flygplatsen och tillbaka till verkligheten.



Tack Mia. “…tills vi blir gamla och senila…“