Internationella människorättsmarschen till Israel/Palestina
(svensk hemsida)

Israrel-Palestinafrågan
ur Nationalencyklopedien

Israel–Palestina-frågan, konflikten mellan staten Israel och dess judiska befolkningsmajoritet å ena sidan och de palestinska araberna å den andra. Konflikten gäller territoriellt ett område som båda sidor ställer anspråk på: för judarna är det Toras Eretz Yisrael, 'Landet Israel', för de palestinska araberna är det Falastin, 'Palestina'.

Historisk bakgrund. Judarna påpekar att det i detta område redan före 1948 funnits två judiska stater: Sauls, Davids och Salomos kungadöme under 1000- och 900-talen f.Kr. samt hasmonéernas rike från mackabéerupproret 166 fram till romarnas erövring av Judeen 63 f.Kr. Efter ett stort judiskt uppror, som romarna slog ned, förstördes Jerusalems andra tempel 70 e.Kr. Det definitiva slutet för den judiska nationen kom 135, när romarna krossade Bar Kokhbas uppror. Det är emellertid från år 70 som judarna räknar sin "förskingring", diaspora eller galut. Även i denna förskingring bevarade emellertid många judar sin religion, och de betraktade alltfort Landet Israel som sitt riktiga hemland.

   1800-talets nationalism ledde bland Europas judar till framväxandet av en judisk nationalism, som från 1893 kom att kallas ¤sionism. Sionismen var också en reaktion mot den allt våldsammare antisemitismen i Europa. År 1897 bildades The World Zionist Organization. Sionismens mål blev att åt världens judar skapa ett hem i Palestina.

Palestina brittiskt mandatområde. År 1917 erövrades Palestina från de dåvarande turkiska härskarna av britterna med stöd av arabiska nationalister. Områdets framtida öde avgjordes vid fredskonferenserna efter världskriget. År 1920 blev Palestina ett brittiskt mandat under Nationernas Förbund. I 1922 års mandattext intogs Balfourdeklarationen. I denna hade Storbritanniens utrikesminister Balfour 1917 förklarat sig se gynnsamt på sionisternas aspirationer och på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket.

   Det brittiska mandatstyret i Palestina och Balfours löfte till sionisterna sågs av araberna som ett svek mot brittiska löften till araberna givna 1915 och som ett svek mot de arabiska vapenbröderna. Arabernas förhoppningar om en stor, enad, självständig arabstat, omfattande även Palestina, grusades. Araberna kunde peka på att Palestinas befolkning till övervägande delen var muslimska araber. År 1910 uppskattades antalet judar i Palestina till endast 86 000 eller 14,3 % av totalt 600 000 invånare.

   Under den brittiska mandattiden 1920–48 byggde judarna i Palestina upp sitt nationella hem. Genom judisk invandring, accelererad efter Hitlers maktövertagande 1933, ökade antalet judar i Palestina till 608 225, eller 33 %, 1946. Antalet muslimer angavs då av samma källa (Palestinas regering) till 1 076 783 (58,3 %) och de kristna till 145 063 (7,9 %). De palestinska araberna utgjorde 1946 följaktligen närmare 2/3 av landets befolkning. Den sionistiska kolonisationen av Palestina innebar även uppköp av jord och uppbyggandet av judiska jordbruk, skapandet av judiska industrier och av en mäktig fackföreningsrörelse, Histadrut, samt av en underjordisk försvarskår, Haganah. Politiskt kom The Jewish Agency att fungera som judarnas förhandlingsorgan mot omvärlden.

   Den arabiska reaktionen mot det brittiska mandatstyret och mot det sionistiska nationalhemsprojektet var negativ. Från 1920 krävde de palestinska arabiska ledarna, helt i enlighet med principen om folkens rätt till självbestämmande, en nationell regering i Palestina, vald av de arabisktalande. Det arabiska motståndet mot sionismen växte i takt med den judiska invandringen. Efter en arabisk revolt med gerillakrigföring, som utbröt 1936, kom en stor del av Palestina under arabisk kontroll, men revolten slogs ned av brittisk militär 1938–39. Inför det annalkande världskriget utfärdade den brittiska regeringen 1939 en vitbok, som föreslog en oberoende palestinsk stat inom tio år, med judisk invandring begränsad till totalt ytterligare 75 000, så att judarna skulle uppgå till ca 1/3 av Palestinas befolkning.

   1939 års vitbok avvisades av både judar och araber. Andra världskriget kom att innebära förintandet av större delen av den europeiska judenheten. Världsjudendomens centrum kom att förflyttas från Europa till USA. År 1942 krävde en sionistisk kongress i New York att Palestina skulle bli ett judiskt samvälde (i praktiken en judisk stat, det s.k. Biltmoreprogrammet).

Palestina delas och staten Israel upprättas. Efter andra världskriget kunde det försvagade Storbritannien inte längre klara förvaltandet av Palestinamandatet, utan överlämnade 1947 frågan till FN. FN föreslog 29 nov. 1947 att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat, förenade i en ekonomisk union. Staden Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltarskap. Den föreslagna judiska staten skulle omfatta 55 % av Palestinas yta, den arabiska staten ca 44 %.

   The Jewish Agency godtog FN:s delningsförslag. Palestinas araber och arabstaterna vägrade dock acceptera det och krävde, liksom tidigare, att Palestina skulle bli en odelad demokratisk, arabisk enhetsstat. Efter delningsresolutionens antagande gick palestinaarabiska gerillaförband, stödda av arabiska irreguljära styrkor från Syrien och Transjordanien, till anfall mot judiska mål i Palestina. I detta inbördeskrig svarade Haganah med motangrepp mot arabiska byar. De judiska underjordiska grupperna Irgun Zvai Leumi och Sternligan genomförde också bl.a. massakern i Deir Yasin. I april–maj 1948 avgjordes inbördeskriget till judarnas favör. Den 14 maj 1948, dagen före det brittiska mandatets upphörande, utropade de judiska ledarna staten Israel. Den palestinaarabiska staten hade inte proklamerats, bl.a. beroende på den politiska oenigheten inom det arabiska lägret. I stället angrep reguljära förband från Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon och Irak samt symboliska trupper från Saudiarabien och Yemen 15 maj staten Israel. I det följande första arabisk–israeliska kriget lyckades Israel hösten 1948 besegra de svaga libanesiska och syriska styrkorna samt driva ut den egyptiska armén från hela Negevområdet.

   De besegrade arabstaterna Egypten, Libanon, Transjordanien och Syrien ingick vapenstilleståndsavtal med Israel i februari–juli 1949. Förhandlingarna leddes av FN:s fungerande medlare Bunche (FN:s medlare Folke Bernadotte hade mördats i september 1948). De demarkationslinjer som fastställdes i vapenstilleståndsavtalen 1949 skall dock inte tolkas som definitiva territoriella gränser eller vara normgivande för en slutlig lösning av Palestinafrågan. Territoriellt hade kriget 1948–49 utökat staten Israels område till att, efter vapenstillestånden, omfatta ca 77 % av Palestinas yta.

   För Palestinas araber innebar åren 1947–49 en total katastrof. Politiskt och diplomatiskt fick de efter nederlaget 1948 inte längre delta i förhandlingar om palestinafrågan. Den tilltänkta palestinaarabiska staten delades upp mellan Israel, Transjordanien och Egypten. De arabiskkontrollerade områdena väster om Jordanfloden (Västbanken) införlivades 1949 med Transjordanien. Egypten kontrollerade de facto militärt Gazaremsan. Demografiskt innebar krigshandlingarna att de palestinska araberna tvingades fly från sina hem i massiv skala. FN:s förlikningskommission uppskattade 1949 antalet palestinaarabiska flyktingar till 726 000, dvs. till närmare 2/3 av den totala palestinaarabiska befolkningen. De flesta av dessa fanns kvar i det arabiska f.d. Palestina, dvs. under jordanskt (280 000 på Västbanken) eller egyptiskt styre (190 000 flyktingar i Gazaremsan). Den palestinska flyktingfrågan skulle förbli ett olöst problem och därmed förpesta de arabisk–israeliska relationerna för framtiden.

Arabisk–israeliska krig. Inbördesstriden mellan Palestinas judar och Palestinas araber utvecklades från 1948 till en konflikt mellan staten Israel och dess arabiska grannstater. Internt konsoliderades staten Israel. Externt misslyckades Israel och FN med att omvandla 1949 års vapenstilleståndsavtal till en permanent fred. I stället kom den arabisk–israeliska konflikten att ligga kvar på en hög spänningsnivå.

   År 1956 utmynnade den brittisk–fransk–israeliska ¤Suezkrisen i ett andra arabisk–israeliskt krig. Israels armé lyckades genom den s.k. Sinaioperationen i oktober 1956 besätta nästan hela Sinaihalvön. Efter intensiva debatter i FN och under hårda påtryckningar från främst USA tvingades dock Israel redan i mars 1957 utrymma både Sinai och den ockuperade Gazaremsan. En fredsbevarande FN-styrka förlades längs den egyptisk–israeliska vapenstilleståndslinjen.

   I juni 1967 utbröt det tredje arabisk–israeliska kriget (se ¤sexdagarskriget). Efter sex dagars strider hade Israels armé och flyg besegrat de egyptiska, syriska och jordanska styrkorna och vunnit en överväldigande militär seger. Israel ockuperade från juni 1967 hela det forna mandatområdet Palestina, nu även inbegripande Gazaremsan och Västbanken. Dessutom hade Israel från Syrien erövrat Golanhöjderna samt från Egypten hela Sinaihalvön. Israels nya eldupphörlinjer, dvs. Golanbergen, Jordanfloden och Suezkanalen var idealiska ur försvarssynpunkt. Samtidigt ockuperade Israels armé nu ett område mer än tre gånger så stort som staten Israels egen yta med en befolkning om över en miljon potentiellt fientliga araber.

   Den militära segern 1967 resulterade för Israel också i direkta territoriella tvister med Egypten och Syrien. År 1969 proklamerade Egyptens president Nasser ett "utnötningskrig" mot Israel för att befria de ockuperade områdena. Detta blodiga utnötningskrig 1969–70 kunde avblåsas genom amerikansk medling. Men i oktober 1973 (se ¤oktoberkriget) slog Egypten och Syrien överraskande ut ett militärt angrepp mot Israel. Efter inledande arabiska framgångar lyckades Israels försvarsstyrkor även i detta femte arabisk–israeliska krig genomföra framgångsrika motoffensiver och erövra ytterligare egyptiska och syriska områden.

   Vid detta krig hade de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, indragits genom luftbroar med vapenleveranser till Israel resp. Egypten–Syrien. Efter eld upphör inkallade de två supermakterna en fredskonferens till Genève i december 1973. Denna övergick dock omedelbart i bilaterala förhandlingar under amerikansk förmedling. FN sköts nu i bakgrunden, och USA övertog rollen som medlare. Utrikesminister Kissingers skytteldiplomati ledde 1974 till två avtal. I maj 1974 undertecknades ett israelisk–syriskt avtal som innebar ett tillbakadragande av alla israeliska militära styrkor till 1967 års eldupphörlinje och ett upprättande av en buffertzon (med en FN-styrka) mellan de israeliska och syriska förbanden på Golan. Efter 1974 års avtal har de israelisk–syriska eldupphörlinjerna respekterats. Israelisk–syriska strider har därefter utkämpats på libanesiskt territorium. Syrien har dock förblivit den verbalt mest antiisraeliska grannstaten och fram till 1991 års fredskonferens vägrat förhandla direkt med Israel.

Fred Egypten–Israel. Kissinger lyckades också förhandla fram avtal mellan Israel och Egypten 1974 och 1975. I det sistnämnda förband sig Israel till reträtt från västra delen av Sinai. Kissingers steg-för-steg-strategi avlöstes därefter av Sadats och Begins direktdiplomati. Den 19 nov. 1977 anlände den egyptiske presidenten Sadat till Israel för det första arabisk–israeliska toppmötet sedan staten Israels tillkomst. På den amerikanske presidentens lantställe ingick Israel och Egypten 17 sept. 1978 två avtal (se ¤Camp David-avtalen), ett om ramarna för fred mellan Israel och Egypten, det andra om ramarna för ett avtal om Västbanken och Gaza. Det slutgiltiga fredsfördraget mellan Israel och Egypten signerades i Washington 26 mars 1979. Enligt fredsavtalet drogs alla israeliska styrkor tillbaka från Sinai, och Egypten återfick suveräniteten över hela området. Fred och normala förbindelser skulle upprättas mellan de båda länderna. Den 25 april 1982 hade Israel utrymt hela Sinai och gränsen mellan Israel och Egypten demarkerats längs den forna gränsen mellan Egypten och mandatområdet Palestina. Normaliseringen mellan Israel och Egypten gick dock i baklås. De egyptisk–israelisk–amerikanska förhandlingarna om självstyre för Gaza och Västbanken avbröts 1982. Egyptens relationer med Israel har därefter, fram till fredskonferensen 1991, karakteriserats som "kall fred". Egypten har erkänt staten Palestina och kritiserat Israels ockupationspolitik.

Palestinsk befrielsekamp. De palestinska araberna, palestinierna, hade 1948 förpassats till den arabisk–israeliska konfliktens marginal. Under 1950-talet byggde emellertid palestinier i exil upp Palestinas nationella befrielserörelse, al-Fatah. Dess första operation mot Israel utfördes 31 dec. 1964. År 1964 hade arabstaterna tagit initiativ till bildandet av Palestinas befrielseorganisation, PLO. Denna stod i skuggan av arabländerna fram till deras förödmjukande nederlag i kriget 1967. PLO fick då ett kraftigt uppsving, och 1969 övertog de palestinska gerillaorganisationerna kontrollen över organisationen. PLO:s bas för gerillaoperationer mot Israel och av Israel ockuperade områden blev Jordanien. År 1970 hade PLO utvecklats till en maktfaktor i Jordanien, vilken öppet utmanade den regerande dynastins styre. I ett blodigt inbördeskrig 1970–71 krossade den jordanska armén de palestinska styrkorna, och PLO kastades ut ur Jordanien. Kung Hussein erkände dock 1974 PLO som laglig representant för det palestinska folket. År 1988 klippte Jordanien formellt av alla legala, administrativa och ekonomiska band med Västbanken. Jordaniens yta reducerades till det gamla Transjordaniens, som före 1949.

   Efter PLO:s fördrivande från Jordanien flyttade dess politiska och militära bas till Libanon. De palestinska gerillaraiderna mot Israel från libanesiskt territorium föranledde israeliska militära invasioner av Libanon 1978 och 1982. Vid den sistnämnda, i praktiken det sjunde arabisk–israeliska kriget, slog Israel ut syriska styrkor och PLO från södra Libanon samt ockuperade Libanon upp till, och inbegripande, Beirut. Med USA som tredje part slöt Israel 17 maj 1983 ett fördrag med Libanon som förklarade krigstillståndet mellan Israel och Libanon avslutat. Avtalet godkändes av Libanons parlament men sades upp 1984, efter syriska påtryckningar, av Libanons president. År 1985 utrymde den israeliska armén större delen av Libanon men behöll kontrollen över en säkerhetszon i södra Libanon längs hela den israelisk–libanesiska gränsen.

   Israel har sålunda sedan 1980-talets början sammanhängande buffertzoner mot alla grannstater: en demilitariserad zon i Sinai mot Egypten, den ockuperade Västbanken mot Jordanien, den israelkontrollerade delen plus FN:s buffertzon på Golan mot Syrien samt säkerhetszonen i södra Libanon. Mot den ockuperade palestinska befolkningen har Israel emellertid inte kunnat skaffa sig säkerhet. I december 1987 utbröt en palestinsk folkresning, ¤intifadan, i Gazaremsan och på Västbanken.

   Det palestinska upproret tvingade PLO till nya initiativ. Den 15 nov. 1988 utropade det palestinska nationalrådet staten Palestina. Samtidigt gjorde PLO:s ordförande Arafat politiska utspel som åtminstone indirekt innebar erkännande av staten Israel och av en tvåstatslösning av Israel–Palestinafrågan.

Fredskonferens. Intifadan aktiverade också USA i rollen av medlare i konflikten. Efter den militära segern i Kuwaitkriget 1991 lyckades USA sammankalla en konferens för fred i Mellanöstern i Madrid 30 okt. 1991. Här mötte för första gången staten Israels representanter direkt delegationer från Egypten, Syrien, Libanon samt en gemensam jordansk–palestinsk delegation. Dessa förhandlingar gick dock snart i baklås. Men hemliga möten i Norge resulterade i två israelisk–palestinska avtal i september 1993. I brev erkände Israels regering PLO som det palestinska folkets representant, samtidigt som PLO erkände staten Israels rätt att existera. Den 13 sept. 1993 undertecknades en principdeklaration om fred mellan Israel och PLO. I deklarationen fastställdes en förhandlingsstrategi och en tidtabell för hur det palestinska folket skulle få självstyre på Västbanken och i Gazaremsan under en övergångsperiod om högst fem år. Åren 1994–99 ingicks ytterligare israelisk–palestinska avtal, vilka stegvis utökat det palestinska självstyret. I januari 1996 kunde det palestinska folket på Västbanken och i Gazaremsan genomföra val till en exekutiv "president", rais , och till ett palestinskt råd. I maj 1996, efter de första två åren av övergångsperioden, inleddes formellt israelisk–palestinska förhandlingar om den slutgiltiga lösningen av Israel–Palestina-konflikten. Dessa gick dock i baklås under åren 1996–99, då Benjamin Netanyahu var Israels premiärminister. Efter Ehud Baraks valseger i Israel 1999 ingicks ett nytt israelisk–palestinskt avtal i Sharm ash-Shaykh i september 1999. Enligt detta skall fram till september 2000 de återstående konfliktfrågorna lösas: den palestinska enhetens slutgiltiga ställning, gränsen mellan Israel och Palestina, Jerusalems status, de judiska bosättningarnas framtid samt lösningen på flyktingfrågan.

   De bilaterala förhandlingarna med Jordanien resulterade i ett slutgiltigt fredsfördrag mellan Israel och Jordanien i oktober 1994, medan förhandlingarna med Syrien och Libanon hittills (november 1999) förblivit resultatlösa.